Gästbloggen - Gästblogg: Veterinär-Mia om hästarnas VM-karantän
SEP
07

Gästblogg: Veterinär-Mia om hästarnas VM-karantän

OM DENNA GÄSTBLOGG
Veterinär Mia Svensson jobbar vanligtvis på Mälaren hästklinik i Sigtuna, med hästens sjukdomar som specialitet. Just nu befinner hon sig dock i Tryon, USA, tillsammans med de svenska distanshästarna. I ett gästbloggsinlägg berättar hon om hur smittskyddet ser ut under VM och varför karantän är så viktigt.

"I Tryon avhålls ett samlat VM för totalt åtta grenar, vilket innebär att hästar från olika kontinenter samlas på en plats under ett par intensiva veckor. För att inte sprida smitta varken mellan de tävlande hästarna eller till de lokala hästarna är bra rutiner för smittskydd avgörande, detta för att arrangemanget ska kunna hållas över huvud taget.
  
Arbetet med smittskyddet började redan för ett par månader sedan då blodprover togs från alla hästar. De testades för en rad sjukdomar för att dels hindra att sjuka hästar kommer till tävlingen, dels för att kunna gruppera symtomlösa bärare till en grupp. Piroplasmos är ett exempel på en sjukdom som förekommer i stora delar av världen, inklusive södra Europa. Symtom varierar kraftigt, från symtomfria bärare till akut sjuka djur. Hästarna smittas via fästingar och kan inte smitta varandra direkt. Detta innebär att symtomfria bärare i Tryon bor i ett eget stall.
    
Efter ankomst till USA bor alla hästar i karantänstallet i två dygn. Myndigheterna på plats utför temperaturkontroll på hästarna två gånger per dag för att tidigt upptäcka eventuell sjukdom. Hästarna kan, precis som människor, bli förkylda. Och även om resan hit har gått som på räls kan både transport och ny miljö göra hästarna mer mottagliga för smitta. De hästar som visar minsta symtom på smittsam sjukdom (feber, svullna lymfkörtlar, näsflöde, diarré) flyttas omgående till ett sjukstall. 
    
Det är mycket strikta rutiner i karantänen och bara ett visst antal personer får komma in. Vårt lag hade två representanter i karantänen, en groom och jag själv. Man fick klä sig i en plastoverall som tejpas av personal på plats så att den inte kan öppnas inne i karantänområdet, samt gå igenom fotbad. Träck mockas i sopsäckar som desinficeras utvändigt innan de tas ut ur stallet. På vägen in och ut passerar man en sluss samt desinficerar både skor och händer, även hästarna fick ta några kliv i fotbadet.
    
Vi hade åtkomst till stallet tre gånger per dag och då mockade, fodrade, borstade och promenerade vi hästarna. Att vara skrittmaskin i 30 graders värme iklädd plastoverall är en milt sagt varm upplevelse, distansgatan (delen av karantänstallet där vi huserar) fick gå 90 minuter per häst dagligen. Det hann bli många varv runt stallgången, närmare bestämt 210 varv. Per dag.
Efter 48 timmar släpptes de friska hästarna från karantän och vi är nu på plats i tävlingsstallet där spänningen och motivationen är på topp, rapport från tävlingsstallarna följer.
  
/Mia"

taggar


liknande webbartiklar


Läst 43125 ggr





Fler inlägg

NOV
11

Gästblogg: Att stå inackorderad – självklarhet eller privilegium?

OM DENNA GÄSTBLOGG
Jonna Persson äger och driver Södra Vrams hästgård själv sedan juni 2015, med inackorderings- och försäljningsstall. Men hon har lagt ner i princip båda då hon tycker att lönsamheten i att sälja häst och hyra ut boxar har blivit för liten jämfört med vad man själv lägger ut. Hon har tävlingshästar upp till 1,20-nivå som hon själv har tagit fram och inriktar sig numera på unghästar i första hand. I ett uppmärksammat inlägg på Facebook förklarar Jonna beslutet att lägga ner inackorderingsverksamheten. Hippson har fått hennes tillåtelse att dela inlägget.

Att få ha sin häst inackorderad – är det en självklarhet eller ett privilegium alldeles för många förunnat? Jag har sedan i juni 2015 drivit mitt alldeles egna inackorderingsstall innehavande 26 boxplatser, då 20 hästar fördelat på 20 ägare. Jag kommer så väl ihåg en inackordering som sa så här till mig när jag köpte stallet:
– 
Ja, du ska ju inte vara för tuff för du är ju beroende av oss ekonomiskt.
Då tänkte jag, "jaha, ja det kanske jag är?". Ganska förbryllad men en aning förbannad samtidigt. I dag, fyra och ett halvt år senare, tänker och känner jag helt annorlunda samt är i en helt annan ekonomisk sits.

Jag anser att om alla inackorderingsstall i Sverige hade lagt ner sin verksamhet samt stängt sina stall för utomstående, hade cirka 75 procent av Hästsverige stått utan boxplatser. Så frågan är egentligen vem det är som ska vara tuff? I dag är jag nere på åtta hästar fördelat på fyra ägare, varav två är uppsagda så tre hästar flyttar i slutet av månaden.

Jag anser och upplever samt har upplevt att inackorderingar bara vill ha och ha, utan att själva varken lägga ner tid eller pengar. De anser att de minsann betalar för en massa tjänster, fast gör de verkligen det eller är vi som driver stall bara dumma mot oss själva? I alla fall så har jag kommit fram till att det INTE är värt de här extra fem kronorna som är kvar i slutet av månaden samt all huvudvärk och stress som inackorderingar har gett mig genom dessa åren.

Så ni som står inackorderade och som har era hästar ståendes i stall runt om i Sverige, tänk en gång extra när ni klagar och pratar bakom ryggen på stallägaren. Ni kan lika väl bli uppsagda som att säga upp er plats! Var inte för trygga i er roll när ni går hårt åt stallägaren. Jag ska ärligt säga med handen på hjärtat, ni som står inackorderade, ni har absolut INGEN susning om hur det är att ha häst på riktigt. Alltså 24/7, 365 dagar om året.

I mitt stall har jag en tjej på 15 år som har stått hos mig sedan 2015, henne är jag rädd om. Men vi känner varandra väl, vi litar på varandra. Den tjejen är "tamejfan" den enda tonåringen genom dessa år som är riktigt, riktigt nära på hur det är att ha häst på riktigt. Så för henne är jag tacksam! Ni som driver stall och har den där personen, var rädd om den, för de växer inte i många inackorderingsstall. Så snart har jag ett stall på 26 boxar med fem inackorderade hästar på två ägare samt mina egna. Och vet ni vad? Det ska bli så skönt att kunna andas igen, att komma hem efter jobbet och inte behöva gå någon kontrollrunda för att se vad som inte är gjort eller vad som är glömt eller vad som är sönder.
Nu ska jag njuta av MITT stall.

Till er andra, köp ett eget stall om ni inte trivs med att vara inackorderade. Men det kostar minsann mer än att vara inackorderad, samt att det kostar er TID och tid är pengar.

/Hon med ett stort stall med bara några få hästar, men tomt på bekymmer! 


Läst 51254 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
06

Gästbloggen: Att våga säga till – var går din gräns?



Foto: Zandra Ahl Photography/Zahlo.se

OM DENNA GÄSTBLOGG
Maria Norberg bedriver verksamhet på Gesta gård i Stallarholmen. Hon jobbar på heltid som instruktör inom akademisk ridkonst och är licensierad Bent Branderup Trainer. Tillsammans med Anna Lindh, Camilla Frisell och Anna-Clara Olofsson driver hon Facebooksidan Akademisk ridkonst Stockholm & Mälardalen, där detta inlägg först publicerades. De verkar för att sprida kunskap och väcka tankar, för att få fler att få upp ögonen för akademisk ridkonst.
"Vi brinner alla för att kunna sprida och förmedla denna kunskap genom undervisning. Men också med bland annat inlägg som vi turas om att skriva på vår Facebooksida", hälsar Maria.

Att vara hästägare är en fantastisk och alldeles underbar uppgift. Att få njuta av dessa underbara varelser är en gåva. I vårt hästägande och som ansvariga för våra hästars välmående ligger även ett tungt ansvar och vi måste hela tiden brottas med att fatta en hel mängd beslut för våra hästars bästa. Vi är väldigt många hästägare i detta land och vi alla har olika syn på vad som är bäst för våra hästar. Det kan ibland vara svårt att ge råd till andra, med tanke på att det som känns rätt för mig kanske är helt fel för någon annan.
  
Var går då gränsen? Gränsen för när man ska börja lägga sig i andras förhållningssätt till sina hästar. För mig är detta ett fråga om etik. Vad kan man utsätta andra levande varelser för? Att vi tycker och tänker olika kommer vi aldrig ifrån, men en levande varelse ska inte behöva lida eller bli utsatt för fysiska övergrepp som den inte kan skydda sig emot.
  
Har jag då rätten att gå in och tycka att det jag tänker är rätt? Jag anser att om jag ser någon bruka våld mot sin häst ligger det i min fulla rätt att gå in och avbryta något som skulle klassas som misshandel om det vore i människovärlden. Är det lätt? Självklart inte, särskilt inte om den som utför handlingen kanske tycker sig vara professionell eller välutbildad och kunnig.
  
Vad vill jag då med det här inlägget? Jo, att vi alla som känner att vi står på hästarnas sida vågar stå på oss när vi ser någon missbruka sin position. Att våga säga till och påpeka att vi faktiskt ser vad som sker. Många gånger är personen man konfronterar knappt medveten om vad hen gör mot sin häst. 
  
Det här är en svår fråga och även här tycker vi olika. Var går din gräns? En fråga som är nyttig att fundera lite över. Hur agerar jag i en sådan situation och vågar jag? I min vardag är jag lyckligt förskonad från detta då alla i min närhet är varma och omhändertagande hästmänniskor. Att befinna sig i en miljö av likasinnade gör gott för själen. Jag önskar att alla kunde finna glädjen i att umgås och bygga en riktig relation till sin häst, i stället för att se samvaron med hästen endast som en strid och en kamp för prestation. Att alla kunde få uppleva hur underbart det är när man hittar känslan av harmoni i sin relation till hästen. Och få uppleva den tvåvägskommunikation som finns i ett sunt förhållande.
  
Djurägande är ett stort ansvar men också en av de största gåvorna. Jag önskar er alla att kunna njuta av och med era hästar i en god relation.
  
/Maria


Läst 91949 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
05

Gästbloggen: Emelies fina adjö till sin vän efter 26 år tillsammans

OM DENNA GÄSTBLOGG 
Emelie Güldenpfennig är 38 år gammal och hon fick sin första häst när hon var tolv. Stoet Lace har sedan dess varit med på det mesta som Emelie och hennes familj har hittat på. Men så förra veckan var det dags att säga adjö. Lace blev 32 år gammal. I texten nedan beskriver Emelie känslorna kring sitt fina sto – och tackar för tiden de fick tillsammans.


Foto: Privat

När jag var tolv år föll min allra högsta önskan in, mina föräldrar köpte en egen häst till vår familj. Lace, som hästen hette, var sex år gammal, hade tävlat hoppning och uppfödaren skulle nu sälja henne även om de älskade henne. Dagen du kom till oss var vi så lyckliga och svävade som på moln. Mamma och pappa kunde inte ha köpt en bättre häst åt sina små flickor; intelligent, klok, omtänksam och världens snällaste!
Du ställde upp på alla bus – och busade var det vi gjorde mest. Aldrig har du trampat på oss, än mindre bitit eller sparkat oss, du har alltid haft full koll på dina fötter och haft ett hjärta av guld. Du har följt med vår familj på våra sommarsemestrar och kuskat land och rike runt på tävlingar och äventyr. I 26 år hade vi äran att vara din familj. Aldrig har vi ångrat att vi valde just dig.
  
Även om du själv valt hur högt och ibland vilka hinder du skulle hoppa så kunde vi inte önskat en bättre kompis. I hela ditt liv har du varit frisk men i våras, vid en ålder av 32, blev du till slut skadad – en nerv hade kommit i kläm i ryggens S1-led. Veterinären hade från början goda förhoppningar men blev, allt efter att sommaren gick, allt mer fundersam. Veterinären sa till slut att han inte trodde att din rygg skulle klara första kylan och han fick rätt. I måndags var du lite knackigare men med varmare specialtäcken och dubbla doser medicin i några dygn mådde du bättre tisdag–torsdag, pigg och glad busade du med dina kompisar.
 
I fredags blev du dock sämre än du tidigare varit och i lördags bar inte längre dina ben och din rygg. Omgiven av extremt hästkunniga och omtänksamma människor blev slutet så fint det kunde och du fick somna in och åka till dina kompisar i hästhimlen. Även om vi saknar dig något oerhört är vi också så himla glada över att vi har fått dela 26 år med just dig! Älskade häst.
  
/Emelie


Läst 98151 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv