Veterinärbloggen - Från en annan synvinkel - svar till tränar-Kajsa
APR
14

Från en annan synvinkel - svar till tränar-Kajsa

Hej!

Detta inlägg skriver jag främst för att jag vill ge en mer nyanserad bild av hur det är att jobba som veterinär, "på andra sidan" djurägaren och teamet kring hästen. Och hur man som veterinär kan känna när man läser saker som i tränar-Kajsas inlägg som jag länkat nedan. Jag vill också ge några förklaringar till varför man ibland upplever veterinärbesök som det beskrivs i inlägget:

http://www.hippson.se/blogs/KajsaBostrom/jag-har-ju-gjort-allt-jag.htm

För det första är det jättetråkigt att, precis som hon skriver, många hästägare upplever att de inte blir hörda av veterinären. Det är verkligen något som veterinärkåren överlag måste bli bättre på. Om hästen t.ex. visar ett visst problem hemma så är det inte säkert att den gör det hos veterinären. Här krävs också en veterinär som är kunnig inom ridning och träning av hästar om problemet inte är uppenbart. Från veterinärens håll är detta hela tiden en avvägning. Om hästen inte är uppenbart halt och inte visar problemet när den undersöks så kan man ibland gå vidare på andra sätt. Ett bra tips att filma hästen hemma och även göra ridprov när man kommer till veterinären och i bästa möjliga mån visa upp problemet.

Ibland kan veterinären uppleva en häst som halt på ett visst ben, medan hästägaren upplever något annat. Här måste ju veterinären gå på vad denne ser och kan inte börja leta fel på ett annat ben eller område. Det som händer annars är att försäkringsbolaget i sin tur (om hästen är försäkrad) kommer att ifrågasätta veterinären och dennes kompetens och det slutar med att de inte ersätter den behandling veterinären gjort/gör för att diagnostiken är fel utförd enligt vad hästen uppvisar. Försäkringsbolaget sitter alltså (med sina egna veterinärer) och går igenom journalerna som den behandlande veterinären skrivit innan de bestämmer sig för att lämna ut ersättning. Och ja, det finns veterinärer som inte längre får direktreglera hos bolagen för att man utför utredningar som inte ligger inom ramen. Men det gäller att vara öppen så att ägaren inte känner sig överkörd. Om ägaren absolut vill ha ett visst ben eller område undersökt trots att det inte är där hästen visar symptom när den är inne så kan man undersöka det - men man kan som ägare eller försäkringstagare inte förvänta sig att försäkringsbolaget ska betala, och detta måste ni ägare förstå att veterinären inte kan påverka. Veterinären måste ju också arbeta enligt vetenskap och beprövad erferenhet, allt annat vore att gå emot sina värderingar och det som veterinärmedicnen står för.

MEN, "vi" veterinärer behöver överlag bli på att lyssna och även att bedöma hästarna under ryttare. Det jag dock vill lyfta fram här är att man som veterinär hela tiden står "mitt emellan" ägaren, hästen, försäkringsbolag, tränare, hovslagare - alla! Och man ska göra alla nöjda. Om tränaren trott att hästen hade ryggproblem vilket visade sig bero på en hälta så är tränaren inte lika nöjd men sadelutprovaren är mer nöjd. Om hältan kommer från hoven och det finns korrigeringar att göra där så gäller det att hovslagaren tar det bra, annars går hovslagaren ut på bygden och skyller på att veterinären klagar och denna kan ju inget om hovar!

Att vara veterinären är helt klart ett pussel och mitt i allt detta ska man leta fel, behandla och göra alla parter nöjda. Jag tycker ni ska tänka på att veterinärer också är människor med känslor och dessutom extremt utsatta människor som det pratas mycket om i och med dagens sociala medier. Ofta vet folk hur jag behandlat hästar redan innan jag är hemma från jobbet för att det skrivits om det på facebook och folk har checkat in på kliniker etc. Dessutom anklagas veterinärer för att enbart vilja tjäna pengar vilket jag faktiskt tror sårar många i min yrkeskår. Inte sjuttom gick man 5,5 år på högskolan för att bli stormrik på hästar, för det kan jag berätta för er att det blir man inte. Man går där för att man brinner för djur och här ffa hästar, och för att man vill bli så duktig som möjligt på sitt yrke och man vill kunna jobba med att bota djur och faktiskt kunna ha det som arbete, och få betalt. Alla veterinärers betyg hade räckt till att komma in på handels eller vilken annan utildning som helst, så om pengar hade varit högsta prioritet så hade det funnits andra yrken att välja. Nu har jag precis bytt jobb men har tidigare arbetat på det företag som nämndes i artikeln. Jag hade som anställd veterinär ingen % eller provision på de behandlingar jag utförde, dvs om hästen behandlades för 2000 eller 20 000 kr fick jag samma månadslön. Behandlingar och undersökningar man valde baserades på vad som var bäst för hästen, enbart det! Därför tar jag också åt mig och blir faktiskt lite ledsen över vad som skrivs om veterinärer och pengar.

Det bästa "enklaste" fallet ofta är en häst med uppenbar hälta som alla kan se, där det finns ett mkt tydligt fynd på röntgen eller ultraljud. Till exempel en kotledsinflammation med tydlig pålagring eller en stor blödning/skada i en sena. DOCK vet vi idag, med bättre dignostik och mer forskning att den gamla vanliga traditionella kotledsinflammationen egentligen inte varit så sann som man tidigare trott. Frågar ni mig och många fler så finns det tusentals hästar som förr blivit sprutade i kotlederna men sannolikt med fel diagnos.

När man inte vet så mycket så är det lätt. När jag gick på universitetet hann vi gå igenom ca 5 diagnoser från hasen. När jag började jobba som veterinär så ökade diagnosantalet snabbt. Efter kursen jag var på i England förra helgen kan jag nu ca 50 diagnoser kring hasen. 50 DIAGNOSER BARA I HASEN! KAN NI TÄNKA ER? Hur vet man nu detta? Jo för att innan man hade bra ultraljud, och innan man hade bättre röntgen, och innan man hade MRI, och innan man hade CT, så såg man inget annat än lite svart och vitt på en skärm. Då kunde det inte bli så många olika diagnoser. Nu överdriver jag för att ni ska förstå - men diskussionen tränar-kajsa för ang. många diagnoser borde ju vara omvänd.

Är det inte FANTASTISKT att vi äntligen börjar bli av med den gamla traditionella kotledsinflammationen och istället börjar hitta de riktiga skadorna? Som i större utsträckning även sitter kring leder i mjukdelar, i brosk, i ligamentinfästningar, i muskler, etc etc. Äntligen börjar vi få ett samarbete mellan fysio/equiterapeuter, veterinärer och hovslagare. JU närmare den korrekta diagnosen vi kommer, desto närmare en korrekt rehabilitering och anpassning av träning kan vi komma. Målet ska ju självklart vara att inte behöva åka in till kliniken igen, men är det någon diagnos man måste upprepa behandling på och lätt hamnar i "sprutningsträsket" (vilket kostar MYCKET) så är det väl ändå kotledsinflammation???

Här efterlyser jag mer optimism, hur kommer det sig att inlägg där man klagar och letar efter någon att beskylla alltid är de inlägg som blir mest populära? Tänk på hur många fina artiklar Hippson har länkat senaste åren där veterinärer har räddat hästar med fantastiska insatser. Ändå är det det negativa det fokuseras på. Det folk älskar att läsa är när veterinären "dömt ut" en häst och man nu "minsann" lyckats få den frisk igen. Vad tror ni att vi är för folk egentligen? Vi är människor som älskar hästar precis lika mycket som ni! Här skyller man ju delvis på veterinären och lägger skulden på denne som "bödeln". Ofta kan man ju få de flesta hästar att fungera om man totalt förändrar deras tillvaro, ridning och krav. Det beror helt på vad man ska ha hästen till. Jag är själv bödel till min egen häst Zsa Zsa men hade vid just denna tidpunkt möjligheten att köpa henne och ändra hennes tillvaro och anpassa saker till henne - alla har inte den möjligheten. Om jag t.ex. dömer ut en häst frågar jag som standard om denna häst kan tänkas få en annan uppgift? Men de flesta vill ha en häst att tävla och träna med och rida flera gånger i veckan och om jag som veterinär inte kan garantera att hästen kommer fungera till det de ska ha den till så vill många ägare ta bort hästen, det är ju inte veterinären som vill det? Jag visste ju inte om min häst Zsa Zsa skulle bli ohalt och fungera - jag hade aldrig kunnat garantera en hästägare det - så sannolikt hade ingen annan än jag vågat köpa henne.

Ni måste förstå att veterinärmedicinen idag är under en LAVINARTAD utveckling. Alla dessa nya diagnoser och fynd som vi inte sett förut, finns det inte alltid EN enda testad och välutformad plan för. Detta är anledningen till att man idag kan få så många olika råd. Och det är anledningen till att det just nu i veterinärvärlden kan upplevas som "spretigt" med många olika fynd och många olika råd. Tidigare hade alla hästar med hälta från hoven hovböld eller hovledsinflammation, men sedan man började göra MRI på hovar har man sett att det oftast finns andra skador inne i hovarna. Många nya diagnoser har ännu inte hunnit bli studerade i minsta detalj och nya behandlingar dyker ständigt upp. Det enda sättet att förbättra detta är dock att låta utveckling och forskning fortsätta framåt så att man kan hitta de mest optimala behandlings och rehabplanerna för dessa hästar.

Människan är i grunden lat, man vill ha en enkel väg, det får inte kosta och det får inte vara tidskrävande, och det är enklast om alla hästar kan rehabiliteras på samma sätt. Tror ni att det är så i praktiken? När jag var på kursen förra helgen så pratade professorn Denoix om vattenband. När vattenbandet kom tänkte alla att alla hästar ska rehabiliteras på vattenband oavsett skada. Självklart måste det bero det på vilken typ av skada hästen har. Vissa hästar kanske ska gå på torrband, vissa ska kanske ha lutning, vissa bör ha en viss vattenmängd, andra en annan etc etc. Vissa kanske bara ska ledas? Glöm inte att det också är de duktiga och intresserade människorna/rehabpersonal och veterinärer som ibland är de jobbigaste för de försöker tänka på allt och pussla ihop det.

Enligt tränar-kajsas inlägg är det dyrt, veterinärer ställer för många diagnoser, veterinärer kan inte skriva journaler och vi lyssnar inte på ägarna. Får även intrycket av att det är veterinärens fel att hästen åker in och ut från kliniken i flera år fast veterinären endast träffar hästen några ggr per år. Veterinären kan ju tyvärr inte veta allt om vad som händer hemma. Veterinärer verkar vara totalt värdelösa. Finns det något bra som görs? Finns det inget som är bättre nu mot förr? Jag hoppas verkligen att tränar-kajsas elever får andra upplevelser snart för det finns ABSOLUT veterinärer och kliniker som är bättre än vad som beskrivs. Jag hoppas också att vissa av er som läser detta får en liten tankeställare av de sakerna jag tagit upp om hur det är att vara på "andra sidan".

/Izabella


Läst 65027 ggr





Fler inlägg

OKT
29

Den starka och svaga sidan – från olika synvinklar

Hallå!
  
Tiden går och hästdiskussioner av alla de slag går varma mellan de aktiva i sporterna och på sociala medier. Jag tänkte dela med mig av en mycket intressant dag, nämligen sadelutprovningsdagen, dagen med stort D, då min sambos unghäst skulle prova ut en sadel.
   
Alla har vi säkert hört diskussioner om utrustning och hur otroligt viktigt det är att sadel och även träns passar. Vi måste komma ihåg att hästen inte är gjord för att ridas på, och har vi ändå bestämt oss för att göra det så gäller det att vi med alla medel vi kan, försöker få hästen så bekväm & nöjd som möjligt och ser till så att den mår bra både fysiskt och psykiskt. Denna dag ledde till otroligt intressanta diskussioner mellan sadelutprovaren Monica Andersson, min sambo, ryttare & SJV Godkända hovslagaren Michael Billow, och så jag, veterinär med specialintresse inom hältor och nedsatt prestation.
  
Dagens huvudperson var den fyraåriga islandshästhingsten Kolur, inriden och totalt sutten på i ca fem månader hos sin förra ägare, då vi nyligen köpt honom.
  
Både jag, Micke och Monica jobbar alltså på heltid med hästar & träffar hundratals hästägare årligen, och vi får alla höra om de problem som finns. Men, det finns en viktig sak som skiljer oss. Vi jobbar med olika utmaningar inom ridningen och ser därför saker från lite olika synvinklar.
  
Det intressanta var att vi var rörande överens om flera saker. Bland annat hästens rygg, muskulatur, hur den stod, hur den belastade etc. Men vi kom fram till det på olika sätt. Monica som ser extremt många ryggar och fokuserar på hur hästen står, går och hur den bär upp sadeln och ryttaren kunde genom att observera hästen stående, berätta för oss vilken som var hästens starka respektive svaga sida. Detta genom att enbart observera hur den tog belastning och vad den gjorde med ryggen när den började bli trött och vart den sköt över vikten och sadeln.
  
Detta kunde konfirmeras av Micke som ryttare, men även som hovslagare, då han genom att kolla på hur hästen slitit skorna, kunnat se var den väljer att lägga mer resp. mindre belastning även om det var en extremt liten skillnad.
Jag som ser många hästar (både friska på hälsokontroller) men även halta vid hältutredningar, ser att i princip alla hästar har en stark och en svag sida. De är höger- eller vänsterhänta (enklare förklarat) vilket är helt naturligt. Jag såg redan vid besiktningen vilken som var den starka och svaga sidan (alt. "rakare" och "mer rörliga" sidan) och har i mitt huvud analyserat rörelsemönstret, steglängd, ryggaktivitet etc. Jag ser ofta hur hästar har mer utvecklad muskulatur på ena sidan än den andra och ibland är det tom en hälta på den sidan som hästen är mindre musklad på.
  
Det jag villa komma fram till med inlägget var att beroende på från vilken "vinkel" man ser ekipaget så framkommer olika saker. Det är därför många som jobbar med hästar tycker att just deras område är det viktigaste, men egentligen är alla våras områden precis lika viktiga och vi skulle egentligen behöva se hästarna tillsammans hela tiden!
  
Generellt kan man säga att om man misstänker sadelproblem åker man till sadelutprovaren, om hovarna är olika stora och växer ojämnt kontaktas hovslagaren. Veterinären kontaktas om hästen ser halt eller oren ut, fysioterapeuten om hästen behöver hjälp med musklerna, tränaren om hästen sitter fast i ena sidan, etc.
   
Ponera ATT: sadeln sitter snett, skjuts över åt ena sidan för att hästen är extremt oliksidig, belastar hovarna snett p.g.a detta, så det spelar ingen roll vad hovslagaren gör för hästen kommer se likadan ut vid nästa skoning ändå. Musklerna blir spända och låsta p.g.a detta och hästen blir även halt p.g.a den långa snedbelastningen den fått utstå. Tränaren får hela tiden jobba med oliksidigheten som egentligen beror på att ryttaren faktiskt sitter snett......eller...så var det sadeln som tryckte...eller en dold skada någonstans som startade hela hjulet...förstår ni dilemmat?
OM alla kunde kolla samtidigt, diskutera direkt med ekipaget framför sig, tror jag vi snabbare skulle komma fram till "orsaken" och därmed hitta en bättre strategi för att lösa problemet.
  
För att återgå till en annan mycket intressant sak som jag funderar mer & mer över, nämligen den starka och svaga sidan. Detta är något jag inte alls stött på under min utbildning, men som jag är medveten om genom min ridning och alla de hästar jag ser. Jag tror att det är otroligt viktigt att ryttaren är medveten om detta och att skillnaden mellan sidorna inte blir för stor. Det jag menar är att om hästen blir alltför oliksidig, så kommer den inte belasta jämnt på alla fyra benen, halsen, ryggen etc och i längden kan detta leda till problem, överbelastningar & hältor och starta ett hjul av händelser som till slut involverar alla yrkesgrupper jag nämnt i detta inlägg.
  
Sen kan den ju också vara oliksidig p.g.a ett problem, men detta måste man ha "koll" på och kan vara bland det viktigaste över huvud taget för att hålla hästen sund. I princip alla hästar jag ser som är halta är oliksidiga, och detta "mer" än de friska hästarna. Jag brukar säga till hästägare att de måste ha koll på detta hos sin egen häst, och om den plötsligt blir mer oliksidig eller "sitter fast" i ena sidan bör man utreda varför.
  
Genom att ha insikt i hur hästen normalt tar belastning, hur snabbt den faktiskt blir trött (ffa unghästar) och vad som händer då, kan man bättre utforma träning efter hästen. Det är helt normalt med en stark och en svag sida men man bör ha som mål att eftersträva liksidighet och symmetri. Dock kan felaktig eller för tuff träning lika väl leda till motsatsen; att man istället förstärker oliksidigheten vilket leder till att hästen i längden belastar kroppen ojämnt. Detta syns på hovar, hur skorna slits, hur musklerna känns, hur sadeln ligger och i värsta fall en hälta.
  
Jag tror att hästen bör tränas oftare och kortare intervaller på den nivå den "klarar av" och långsamt byggas upp så att man inte tränar den för mycket på en nivå där den ständigt går med mjölksyra. Den kommer då inte orka bära upp sig själv och ryttaren, och den "naturliga" oliksidigheten förstärks, vilket i längden orsakar en hel del av de träningsrelaterade skador och problem vi ser idag. När vi har ett problem, oavsett sadel, hov, muskel, ben, så bör man se över alla dessa saker inklusive sig själv som ryttare.
  
Tack Monica, Micke och Kolur för en rolig och nördig hästdag:

/Izabella
  


Läst 183702 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
06

ISELP Italien - knäled och lår!

Hallå!

Det är nu tredje året för mig på den internationella specialistutbildningen i ortopedi vid namn ISELP. Jag går under dessa dagar block 6/8 som handlar om hästens knäled och området ovanför, låret. Som vanligt är det otroligt spännande och intressant att vara på ISELP, som denna gång går av stapeln utanför Milano, Italien.

Det är minst sagt fullspäckade dagar där man proppas med information. 3 hela dagar med undervisning från 08-18 där man "bara" pratar om ett visst parti på hästen. Vi går igenom "allt" som finns i detta område på detaljnivå, dvs skelett, muskler, senor, ligament, kärl och nerver. Vi diskuterar sedan hur områdena kan skadas, hur man kan hitta dessa skador, hur de behandlas och vad man kan göra för att förebygga dem. Utbildningen är också mycket praktisk eftersom det är dissektioner och ultraljudsundersökningar via storbildsskärm. Det är sedan en dag med praktisk ultraljudsträning på området som kursen handlar om. Man ska då träna på det som professor Denoix visat dagarna innan samtidigt som man har hjälp utav så kallade "certified iselp instructors". 

När man gått alla 8 utbildningar finns möjlighet att avlägga en examen som görs i Frankrike. Än så länge finns det bara en veterinär i Sverige som har klarat denna examen och det är veterinär och ortoped Christian Pedersen i Helsingborg. Självklart är examen mitt mål. Jag börjar närma mig slutet av utbildningen nu! ISELP är verkligen en fantastisk vidareutbildning för veterinärer som jobbar med hältor och ortopedi, och jag vet inte hur många hästar jag kunnat diagnosticera tack vare denna utbildning. Alla som jobbar med ortopedi på kliniken där jag jobbar (Mälaren Hästklinik), går denna utbildning, så vi är ett helt gäng här nu som utvecklas tillsammans.

Om ni läst förra inlägget här i bloggen, gästblogg utav Julia Söderström, så har hon varit på en klinik i USA som ägs utav en certifierad ISELP veterinär. Tänket hon berättar om i det inlägget är precis vad vi får lära oss här.

För att jag skulle kunna åka på denna utbildning så har både sambo Micke och bebisen Love fått följa med eftersom jag inte kan vara borta från Love så länge. De har hängt på hotellet och kollat på barnprogrammet babblarna medan jag grottat i anatomi dagtid. Det var Loves första flygresa, kändes bra att han inledde med att åka på hästkurs:) Efter kursen ska vi ha semester några dagar i Milano!

Här kommer några inledande bilder från kursen:

Nedan ser ni en skiss som föreställer ett bakknä inifrån, med fokus på korsbanden. Visste ni att en vanlig skada på rid och tävlingshästar är just korsbanden, men att det ofta missas vid problem med bakknäna eftersom detta inte ses på vanlig röntgen(!). Det finns hela 14 ligament i hästens knäled. Hur många kan ni rabbla?;)

Boken på bilden nedan är skriven professor Denoix. Det är mitt senaste inköp som jag också blev tipsad om genom denna kurs. Den handlar om biomekaniken bakom skadorna - ett måste att förstå om man ska kunna jobba förebyggande!

Live demo ultraljudsundersökning. Hästen fick komma in i konferensrummet på hotellet. På en skärm visas anatomibild av området, på en annan skärm ser man själva ultraljudsundersökningen från ultraljudsskärmen, och på en tredje skärm ser man hur proben hålls på hästens ben:

Silvertejpstofflor är bra så man inte förstör golvet på hotellet=)

Ha det fint! Nu ska vi snart äta middag och ladda inför sista dagen!

/Izabella 


Läst 240678 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
22

Gästblogg: Häng med Julia till USA och en av världens främsta sporthästkliniker!

Hej allihopa!  
  
Dags för en gästblogg här på Izabellas blogg. Jag som lånar bloggen heter Julia Söderström och är veterinärstudent. Jag har lärt känna Izabella under de senaste åren då jag praktiserat en hel del med henne utanför skoltid.
  
Jag är precis klar med fjärde året på veterinärprogrammet och nu under sommaren är jag i USA och gör ett Externship på en sporthästklinik. Min dröm är att i framtiden jobba med ortopediska problem hos sporthästar, kanske främst hos dressyrhästar eftersom att jag själv tränar och tävlar dressyr. Därför är det en fantastisk möjlighet för mig att få tillbringa några veckor på denna klinik, jag får ta del av erfarna veterinärers kunskap och jag lär mig så otroligt mycket.
Jag är nu inne på min andra vecka här i USA och jag börjar verkligen komma in allt. Tanken med detta inlägg är att dela med mig lite  av min vardag här samt försöka förklara lite hur veterinären här tänker när dem utreder och behandlar hästar. Hoppas att ni gillar det!
  
Kliniken jag är på heter Virginia Equine Imaging och är en klinik som är specialiserad på ortopediska problem hos sporthästar. Kliniken ägs av Dr. Kent Allen som är USA:s överordnande landslagveterinär. Han är även väldigt engagerad ISELP (International Society of Equine Locomotor) som är en internationella ortopediska specialistutbildningen, ni kanske känner igen namnet eftersom Izabella går den utbildningen.
  
Utöver Dr. Allen jobbar två andra veterinärer här, Cricket Russillo som är landslagsveterinär för USA:s dressyrhästar samt Susan Johns som är landslagsveterinär för USA:s fälttävlanshästar, inga dåliga veterinärer med andra ord! Sedan har kliniken även två interns, detta är två tjejer som precis har tagit sin veterinärexamen och är här under ett år för att gå med erfarna veterinärer och ta del av deras erfarenhet och kunskap.
Sen är det då jag som är extern här, att göra ett externship är ungefär som att ha praktik. Jag går med veterinärerna och tittar på hästarna och hjälper till när det behövs, jag kan t.ex. hjälpa till att böja hästarna, skriva journal eller hålla en häst som ska röntgas.
   
 

Skylten som hänger vid vägen så att alla kunder vet var de ska:)

En bild från kliniken. I denna gång tittar veterinärerna på hästarna på rakt spår. Innanför dörrarna på vänster sida finns behandlingsrum samt olika typer av bilddiagnostik och på höger sida finns boxar där hästarna kan stå i väntan på sin tur.
  
  
En vanlig dag här på kliniken börjar kl 8.00. Vi börjar med att gå igenom dagen och sen brukar första hästen komma 8.30. Hästarna som kommer hit är framförallt dressyr- och fälttävlanshästar men det kommer även en del hopphästar och vi har även haft några reininghästar.
Många hästar har varit här förut så jag brukar alltid läsa igenom tidigare journaler för att ha lite koll på hästarnas historik så att man vet hur dem har behandlats tidigare. Även om hästen kommer för ett helt nytt problem är det bra att veta lite om hästens bakgrund. Och för mig som är student är det väldigt bra att läsa journaler eftersom att man då kan följa veterinärens tankegång från det att de såg hästen första gången.  
  
Hältutredningarna är på många sätt lika hältutredningarna i Sverige med det finns vissa saker som jag upplever skiljer sig åt. Efter att ryttaren har berättat lite om hästen palperarar veterinären igenom hästen från topp till tå. De noterar alltid hur hästen är skodd, både vad den har för typ av skor och hur den är verkad. Man noterar även hur hästen är musklad och om den har några anatomiska avvikelser, tex om det har raka haser, ökat genomtramp i kotorna, karprygg etc. Sådan avvikelser kan nämligen ge veterinären viktiga ledtrådar till vad som kan vara just den här hästs problem.
  
Efter detta är det dags att titta på hästen i rörelse. Hästarna får skritta och trava på rakt spår, de longeras både på hårt och mjukt underlag. Vissa hästar får även longeras med en speciell tömkörningsgjord med vikter i för att se om det finns tecken på ryggproblem. Vissa hästar gör även ridprov.
När allt detta är klart är det dags för böjprov. Böjproven skiljer sig lite från hur jag är van att se det i Sverige. Standard här att man böjer lågt fram och högt bak. Vissa hästar gör man även fler böjprov på, tex finns det ett speciellt böjprov som ska provocera SI-leden och ett annat böjprov som ska provocera bakknät.
De flesta hästar som kommer hit är inte jättehalta, ofta är det ganska diffusa hältor och jag tror att det beror på att hästarna som kommer hit är hästar på elitnivå och tränas av duktiga ryttare som direkt känner när det är något avvikande med sin häst.  Sedan kommer det såklart hästar med mer tydliga hältor också.
  
Efter denna noggranna rörelsekoll diskuterar vi igenom allt, är hästen mest halt på hårt eller mjukt underlag, mest halt som ytter- eller innerben? Böjprovsreaktioner? Öm i ryggen? Stel i nacken? Hur är anamnesen, har hästen haft likande problem tidigare? Har den några anatomiska avvikelser som skulle kunna predisponera för något speciellt problem? Hur är hästen skodd? Med hjälp av all denna information har Dr. Allen ofta en idé om var hältan sitter och då är det dags för bedövningar och bilddiagnostik.
  
På kliniken finns röntgen, ultaljud och scint. Ska hästen göra MRI remitteras den till en annan klinik, men sen kommer bilderna hit så att Dr. Allen kan läsa dem. En skillnad mot Sverige är att det känns som att man gör mer bilddiagnostik direkt. En häst som är frambenshalt och släcker hälta när man bedövar bort hoven får nästan alltid direkt en remiss för att göra MRI för att få veta exakt vad som är problemet så att man kan hjälpa hästen med skoning och rehab som passar just den hästens skada.
I Sverige känns det som att man ofta testar att behandla hästen och skulle den inte svara på behandlingen så kan man gå vidare med MRI. På den här kliniken vill både veterinärerna och kunderna ha en exakt diagnos, man vill inte provbehandla om man inte vet precis vad som orsakar hästens hälta.
  
Nedan ser ni longeringsvolter, en med hårt underlag och en med mjukt underlag:
  

 
  
När hästens hälta är släckt och man har utrett området där den släckte med bilddiagnostik är det dags för behandling. Hästens kan dels behandlas med injektion med olika typer av mediciner. Veterinärerna  här använder både kortison och hyaluronsyra men de har också många regenerativ alternativ så som PRP, ProStiden (en typ av IRAP) och man använder också en hel del stamceller, både i leder, senor och ligament.
  
Man använder också mycket icke-invasiv terapi så som shockwave, laser, FES och ultaljud. Även mesoterapi och bisfosfonater är något som används mycket. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om hur Dr. Allen tänker kring val av behandling, men detta inlägg håller redan på att bli alldeles för långt så det får sparas till en annan gång.
Han är också väldigt noggrann med att poängtera att man som student och ny veterinär mer ska fokusera att ställa rätt diagnos. När jag kom hit frågade jag mycket om vad han behandlar olika typer av skador med och självklart delar han med sig och förklarar det. Men han menar att så länge man inte kan diagnostisera exakt var hästens problem sitter spelar det ingen roll vad man har för typer av behandling. Detta eftersom olika typer av skador kräver helt olika behandling, så steg ett är att lära sig att bli bra på att ställa rätt diagnos.
  
En sak som Dr. Allen och de andra veterinärerna här är väldigt noggranna med är att se till att varje häst har ett bra ”management”, alltså att hela upplägget kring hästen är bra. Ska man som veterinär hjälpa en halt häst på riktigt räcker det inte med att ge den lite antiinflammatorisk medicin och vila och sen när hästen är frisk fortsätta precis som man gjorde innan hästen blev halt. Behandlar man en häst så är sannolikheten att hältan kommer tillbaka när hästen börjar träna igen mycket stor.
  
Dr. Allen trycker verkligen på hur viktigt det är att man som veterinär måste fundera på varför hästens hälta har uppstått. För att kunna göra detta är detta MÅSTE man ha koll hästens anatomi och hur biomekaniken fungerar. Det är jätteviktigt att förstå att varje häst har sina svagheter och man måste gör allt för att underlätta för varje häst. Han lägger tex mycket fokus på skoning, inte bara vad hästen har för skor utan även hur den verkas. Han pratar alltid med hästägarna om skoning och rekommenderar olika typer av skoning beroende på vad hästen har för typ av problem/skada.
  
Denna affisch med skor hänger på väggen i hältgången. På den kan man läsa om olika typer av skor och hur dem påverkar hästens biomekanik:

 
Mellan kl 17 och 18 på eftermiddagen brukar vi vara klara med alla hästar och då är det dags för ”bildrond”. Då går veterinären igenom röntgenbilder, ultraljudsbilder och ibland MRI- eller scintbilder.
Detta är en av mina favoritstunder på dagen. Jag tycker att det är så himla kul och intressant med bilddiagnostik och tyvärr så läggs inte jättemycket fokus på det i vår utbildning i Sverige. Här i USA lär sig studenterna om både MRI och scint och i Sverige går vi knappt igenom ultaljud, hoppas att detta ändras i framtiden eftersom att det känns som en så otroligt viktig kunskap för att kunna göra en bra hältutredning.
  
Jag är i alla fall glad att jag har haft så pass mycket praktik med Izabella och att hon har lärt mig så mycket. Hade jag inte haft praktik med henne hade nog dessa bildronder varit lite svettiga, man får nämligen väldigt mycket frågor av Dr. Allen. Vi brukar gå igenom två till tre fall varje dag. Veterinären som har haft hästen börjar med att berättare lite om hästens historik och sedan går vi igenom bilderna.
Dr. Allen är verkligen som en uppslagsbok när det kommer till detta och man märker verkligen att han brinner för bilddiagnostik och hästens anatomi. Det känns som att han kan vartenda litet muskelfäste så dessa tillfällen är verkligen otroligt lärorika. Han är även väldigt pedagogisk och visar och förklara på skelett vilket är superbra för att få en bättre förståelse.
  
Nedan ser ni en bild där vi sitter och tittar på MRI-bilder. MRI är inte det lättaste men jag förstår mer och mer för varje dag. Så när jag åker härifrån kommer jag i alla fall kunna lite.

 
Nedan ser ni en bild från när jag sitter och pluggar anatomi. Känns lite som att ju mer man lär sig desto mer inser man hur mycket mer det finns att lära sig! ;)

 
Tänkte avsluta inlägget med detta citat som hänger på väggen i väntrummet, eftersom det känns som en bra sammanfattning av allt Dr. Allen försöker lära mig.
Det viktigaste för att hjälpa en häst är att ställa rätt diagnos. Det spelar ingen roll vad du har för magiska mediciner om du inte vet exakt vad som är hästens problem, eftersom olika skador kräver olika behandling. Hur ska man då göra för att bli bra på att ställa rätt diagnos? Jo, det gäller att ha stenkoll på anatomin och att bli bra på bilddiagnostik!
  
 
/Julia

Läst 255300 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Veterinärbloggen »



Veterinärbloggen

Izabella jobbar som hästveterinär och har som mål att bli hästspecialist.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen
Gästbloggen Välj

stäng

Izabella Granswed arbetar som hästveterinär. I bloggen får ni följa hennes vardag på kliniken och ta del av ny och gammal kunskap kring hästvård. Hon är även en återkommande skribent i kunskapsmagasinet Hippson.

Till bloggen


Izabellas senaste




Arkiv