Hej!
Nu ska jag berätta för er om en speciell häst, en häst som hittills förvånat mig 4 ggr, och som har en otrolig förmåga till återhämtning när sjukdom uppkommer. Jag skriver om islandshästen Vél från Fors som idag hunnit bli 16 år gammal. Jag har många ggr funderat på om Vél har 9 liv. Hon har i alla fall minst 4. Om ni läser inlägget kommer ni förstå vad jag menar. På bilden ser ni Vél med sitt första föl Valiant, några år innan hon blev sjuk första gången.
Vél och jag träffades för första gången våren 2014, för snart 3 år sedan. Vél ägs av min svärmor Helena som vid tillfället hade lånat ut henne för träning och tävling. Under utlåning blev Vél akut halt på ett bakben efter ett bråk i hagen med en annan häst. Vél åkte till en veterinär som misstänkte att felet kom från höftleden. Hon blev därför behandlad där med kortison, men trots vila och behandling blev Vél inte ohalt. Vél kom till mig då jag jobbade på Hästsjukhuset Stav och vid undersökning var hon mellan 2 och 3 grader halt på vänster bak rakt fram. Hon hade inga svullnader eller tydliga tecken på varifrån hältan kom så det var bara att börja leta. Helenas son Micke och jag hade precis börjat träffas då och han hade sagt följande till sin mamma "det här löser Izabella, inga problem". Vid det tillfället kände jag ABSOLUT ingen press på att hitta felet;)
Jag började att bedöva Véls bakben och efter att jag lagt varenda bedövning som går att lägga förutom höften så var vi sådär lagom peppade efter en lång dag på kliniken. Jag röntgade hela benet men kunde inte hitta något. Helena var såklart lite besviken att vi efter en hel dag på kliniken inte kunde säga vad felet var, men samtidigt ville hon att vi skulle göra allt för Vél. Den enda bedövningen som bättrat lite var när jag lagt en nervblockd ovanför hasen, även om inte heller den släckte hältan helt.
Efter en lång diskussion beslutade vi att Vél skulle få åka på scinfigrafiundersökning i Uppsala. Jag var lite orolig att vi inte skulle hitta något på scinten och Micke hade ju ändå sagt till sin mor att jag skulle hitta felet. OM en skada enbart sitter i mjukdelar får man inget upptag på scinten så det scenariot fanns. Som "tur" var fick vi jackpott på scinten, dessvärre var det ingen rolig skada. Det visade sig att Vél hade en cysta i ett ben i hasen, troligen uppkommen på grund av ett trauma. Man kunde även lokalisera en måttlig skada i ytliga böjsenan, nära cystan i skelettet. På bilden nedan ser ni en scintbild från Véls undersökning där det "lyser" på vänster hasspets men inte på höger. Detta indikerar ökad benaktivitet på grund av cystan.
Via en speciell projektion på röntgen kunde man se cystan som en urkalkning i skelettet. Kolla längst ut på hasspetsen så ser ni.
Prognosen var oviss och avvaktande men vi bestämde oss för att göra "allt". Jag sputade in kortison i cystan via ultraljudsguide eftersom man kunde lokalisera cystan med ultraljud då man klippt bort all päls på hasspetsen. Vi stötvågade (shockwave) också senan ovanför hasen 3 gånger. Det häftiga var att Vél "redan" vilat flera månader när vi inledde behandling utan att bli ett dugg bättre, men redan 3-4 veckor efter första behandlingen sågs tydligt minskad hälta. Vél rehabiliterades i nästan ett år innan hon sattes igång igen men blev ohalt redan 2-3 månader efter inledd behandling. Fantastiskt! Jag trodde knappt mina ögon vid återbesöket. Jag hade redan haft ett snack med Helena om att hästen kanske inte skulle bli ohalt och att prognosen var dålig eftersom senskadan vid hasen inte heller såg så rolig ut. Men Vél trotsade mina och flera kollegors tankar och blev frisk! Vél fortsatte vara ridhäst men gick nu i verksamhet hemma hos Helena istället.
Vél var frisk ända tills i höstas då Helena ringde och sa att hon stod på 3 ben och vägrade belasta höger bak. Jag hörde på Helena i telefonen att läget var akut och allvarligt. Nej, nu är det väl skadan på vänster bak som gått upp tänkte jag, men Helena var säker på att det var höger bak som hon inte ville belasta. Mycket riktigt. Jag och Micke åkte ut akut till Vél som hoppade på tre ben hemma i stallet och var halt på höger bak. Ingen hovböld i sikte men däremot en kraftig ömhet och svullnad i kotsensidan. Efter ultraljudsundersökning konstaterade jag att Vél hade en kraftig inflammation i senskidan och en skada i ytliga + djupa böjsenan samt ringbandet. Hon hade trampat snett under en uteritt och detta var resultatet. Jag sa till Helena att detta kunde vara slutet. Skulle man få detta bra skulle man sannolikt behöva operera senskidan och läget var ovisst och mycket dålig prognos som fortsatt ridhäst. Vi beslutade oss dock för att gipsa en klack så hon ej behövde trampa igenom med böjsenorna och ställa henne på boxvila och Finadyne (antiinflammatorisk medicin). En vecka senae när jag kom dit var Vél ohalt i skritt(!). Eftersom Helena ej ville utsätta henne för en operation så beslutade vi oss för att spruta senskidan med kortison för att få ner inflammationen och se hur pass "ohalt" hon kunde bli.
Till min förvåning när jag kommer två veckor senare är hästen bannemig ohalt. Skadorna på senorna är kvar men hästen haltar inte och står ej på mediciner längre. Vél får en långtids skrittplan och påbörjar en ny rehab för sina senskador. Denna häst alltså, tänkte jag. Men oavsett hur trasig hon är, så mår hon bra och är inte halt, det är det viktigaste.
Några veckor senare åker Helena bort på semester och medryttarna i stallet har hand om hästarna inklusive Vél. Plötsligt får jag ett samtal en sen kväll där jag får veta att Vél är blockhalt i hagen och har svårt att gå. Vilket ben frågar jag misstänksamt? Vänster fram svarar personen. Är du säker på att det inte är bak? Nej, det är fram säger personen igen. Detta kan inte vara sant tänker jag......jag ringer min sambo Micke (Helenas son) som åker dit och letar hovböld (han är hovslagare). Jag själv var på helt andra sidan stan och väntade på att Micke skulle ringa och säga att det var en hovböld.
Micke konfirmerar att hästen är halt på vänster fram men att den minsann inte har någon hovböld. Den har inget fel alls på benet som han kan se och han är precis på väg därifrån när jag frågar om han inte bara kan tempa hästen också. Javisst säger han.....sen blir det tyst i tel. Hmm, hästen har 39,9 i temp. Va??? Svarar jag. Tempa igen! Hmm, den har fortf. 39,9 oavsett hur många ggr jag tempar.
Som veteriär i detta läge tänker man att hästen måste ha ett sår sågonstans längs med benet, spiktramp, infekterad led eller liknande som gör att den både har feber och är halt. Jag insåg att vi inte kunde lämna Vél i stallet utan bad Micke köra upp henne till Mälaren Hästklinik i Sigtuna där jag nu jobbar. Jag var fortf. på andra sidan stan så jag lämnade över problemet till mina kollegor på jouren.
Dagen efter hade Vél undersökts av 3 olika veterinärer. Hon hade feber, höga inflammationsvärden, var halt vänster fram, men inget fel på benet kunde hittas. Inte heller någon anledning till febern kunde fastställas. Jag åkte själv upp till Sigtuna för att undersöka henne och vi röntgade och ultraljudade hela vänster fram inklusive bogen, bogbladet, muskler, senor, ligament - allt! Jag tom bedövade hoven om vi skulle missat något där ändå. Inga svar fick vi och fallet "Vél" förbryllade hela kliniken. Jag ringde till Helena och sa att läget var dystert. Fortfarande hög feber och kraftig hälta och vi kunde ej ge några svar.
Till slut annordnade jag en "grupphältutredning" där jag, veterinär Axel Wallman och veterinär Gustaf Croon skulle kolla på Vél tillsammans. Jag sprang med Vél själv på gången när de båda veterinärerna och kollegorna skrattade lite och sa till mig att jag skulle sluta noja. När jag till slut lyckats ordna gruppexpertis var hästen inte halt längre (!!!) Vél hade gått från att halta i skritt och ej vilja belasta benet, till att nästa dag vara ohalt. Huruvida Vél svarat på de mediciner vi satt in eller om hon av en ren händelse blivit ohalt får vi nog aldrig svar på. Vår bästa teori är att Vél hade någon form av infektion högt upp vänster fram, kanske en böld eller liknande bakom bogbladet. När man palperade muskulaturen kring bogen kunde man få fram vissa smärtreaktioner på denna sida jämfört med andra. Helena fick ett försiktigt glädjande besked att hästen var bättre, om än inte frisk från sin infektion.
När jag väl trodde att Vél räddats för tredje gången uppkom nästa problem. Vél har blivit sjuk av sin vistelse på kliniken då hon inte ätit som hon skulle. Eftersom hon hemma går med andra hästar hade vi svårt att få henne att trivas ensam på isoleringen. Hon matvägrade vilket ledde till att hennes kropp började bryta ner fett som ansamlades i blodet. Vél hade fått vad vi kallar för hyperlipemi.
På bilden nedan ligger Vél i boxen på Mälaren Hästklinik, en av de stunder då det såg väldigt mörkt ut - igen.
Man behandlar hyperlipemi genom att ge glukos direkt i blodet eller via munnen. Vi fick nu börja behandla ett problem som uppkommit på grund av att Vél inte ville äta på kliniken. Hon behövde dock stå kvar på sjukhuset på grund av medicinering, så avvägningen var svår. Hon var inte längre halt, feberfri, men hade hyperlipemi. En av mina kollegor sa då: Skicka hem henne. Sannolikt börjar hon äta direkt hemma så har vi löst det problemet.
Jag ringde Helena och bad henne hämta Vél trots att hon var sjuk (lite på chansing) och fortsatt medicinering hemma. Helena som litar på mig fullt ut efter alla turer med Vél hämtade henne direkt. Och vem tror ni började äta direkt hon kom hem om inte Vél? Vél fick komma ut i hagen hemma direkt, Helena gav de sista medicinerna nästkommande dagar och det fanns inte ett spår av varken matvägran, feber eller hälta.
Idag, ca 3 månader senare. Gjorde jag en koll på Vél hemma i stallet. Senskadan på bakbenet behövde kollas och tro det eller ej men hästen är nu ohalt på ALLA ben och senskadan har mer eller mindre mirakulöst läkt ihop! Jag slutar aldrig och förvånas över denna häst och jag har nu börjat säga till folk att denna häst har 9 liv, och att minst 4 nu är förbrukade. Ibland ska man helt enkelt hålla ut och inte sluta hoppas trots att det ser dystert ut!
Nedan en bild från idag på fina friska Vél i hagen med ägare Helena. Nu är det dags att börja rida igen, eller hur Helena? <3
Hallå!
Tiden går och hästdiskussioner av alla de slag går varma mellan de aktiva i sporterna och på sociala medier. Jag tänkte dela med mig av en mycket intressant dag, nämligen sadelutprovningsdagen, dagen med stort D, då min sambos unghäst skulle prova ut en sadel.
Alla har vi säkert hört diskussioner om utrustning och hur otroligt viktigt det är att sadel och även träns passar. Vi måste komma ihåg att hästen inte är gjord för att ridas på, och har vi ändå bestämt oss för att göra det så gäller det att vi med alla medel vi kan, försöker få hästen så bekväm & nöjd som möjligt och ser till så att den mår bra både fysiskt och psykiskt. Denna dag ledde till otroligt intressanta diskussioner mellan sadelutprovaren Monica Andersson, min sambo, ryttare & SJV Godkända hovslagaren Michael Billow, och så jag, veterinär med specialintresse inom hältor och nedsatt prestation.
Dagens huvudperson var den fyraåriga islandshästhingsten Kolur, inriden och totalt sutten på i ca fem månader hos sin förra ägare, då vi nyligen köpt honom.
Både jag, Micke och Monica jobbar alltså på heltid med hästar & träffar hundratals hästägare årligen, och vi får alla höra om de problem som finns. Men, det finns en viktig sak som skiljer oss. Vi jobbar med olika utmaningar inom ridningen och ser därför saker från lite olika synvinklar.
Det intressanta var att vi var rörande överens om flera saker. Bland annat hästens rygg, muskulatur, hur den stod, hur den belastade etc. Men vi kom fram till det på olika sätt. Monica som ser extremt många ryggar och fokuserar på hur hästen står, går och hur den bär upp sadeln och ryttaren kunde genom att observera hästen stående, berätta för oss vilken som var hästens starka respektive svaga sida. Detta genom att enbart observera hur den tog belastning och vad den gjorde med ryggen när den började bli trött och vart den sköt över vikten och sadeln.
Detta kunde konfirmeras av Micke som ryttare, men även som hovslagare, då han genom att kolla på hur hästen slitit skorna, kunnat se var den väljer att lägga mer resp. mindre belastning även om det var en extremt liten skillnad.
Jag som ser många hästar (både friska på hälsokontroller) men även halta vid hältutredningar, ser att i princip alla hästar har en stark och en svag sida. De är höger- eller vänsterhänta (enklare förklarat) vilket är helt naturligt. Jag såg redan vid besiktningen vilken som var den starka och svaga sidan (alt. "rakare" och "mer rörliga" sidan) och har i mitt huvud analyserat rörelsemönstret, steglängd, ryggaktivitet etc. Jag ser ofta hur hästar har mer utvecklad muskulatur på ena sidan än den andra och ibland är det tom en hälta på den sidan som hästen är mindre musklad på.
Det jag villa komma fram till med inlägget var att beroende på från vilken "vinkel" man ser ekipaget så framkommer olika saker. Det är därför många som jobbar med hästar tycker att just deras område är det viktigaste, men egentligen är alla våras områden precis lika viktiga och vi skulle egentligen behöva se hästarna tillsammans hela tiden!
Generellt kan man säga att om man misstänker sadelproblem åker man till sadelutprovaren, om hovarna är olika stora och växer ojämnt kontaktas hovslagaren. Veterinären kontaktas om hästen ser halt eller oren ut, fysioterapeuten om hästen behöver hjälp med musklerna, tränaren om hästen sitter fast i ena sidan, etc.
Ponera ATT: sadeln sitter snett, skjuts över åt ena sidan för att hästen är extremt oliksidig, belastar hovarna snett p.g.a detta, så det spelar ingen roll vad hovslagaren gör för hästen kommer se likadan ut vid nästa skoning ändå. Musklerna blir spända och låsta p.g.a detta och hästen blir även halt p.g.a den långa snedbelastningen den fått utstå. Tränaren får hela tiden jobba med oliksidigheten som egentligen beror på att ryttaren faktiskt sitter snett......eller...så var det sadeln som tryckte...eller en dold skada någonstans som startade hela hjulet...förstår ni dilemmat?
OM alla kunde kolla samtidigt, diskutera direkt med ekipaget framför sig, tror jag vi snabbare skulle komma fram till "orsaken" och därmed hitta en bättre strategi för att lösa problemet.
För att återgå till en annan mycket intressant sak som jag funderar mer & mer över, nämligen den starka och svaga sidan. Detta är något jag inte alls stött på under min utbildning, men som jag är medveten om genom min ridning och alla de hästar jag ser. Jag tror att det är otroligt viktigt att ryttaren är medveten om detta och att skillnaden mellan sidorna inte blir för stor. Det jag menar är att om hästen blir alltför oliksidig, så kommer den inte belasta jämnt på alla fyra benen, halsen, ryggen etc och i längden kan detta leda till problem, överbelastningar & hältor och starta ett hjul av händelser som till slut involverar alla yrkesgrupper jag nämnt i detta inlägg.
Sen kan den ju också vara oliksidig p.g.a ett problem, men detta måste man ha "koll" på och kan vara bland det viktigaste över huvud taget för att hålla hästen sund. I princip alla hästar jag ser som är halta är oliksidiga, och detta "mer" än de friska hästarna. Jag brukar säga till hästägare att de måste ha koll på detta hos sin egen häst, och om den plötsligt blir mer oliksidig eller "sitter fast" i ena sidan bör man utreda varför.
Genom att ha insikt i hur hästen normalt tar belastning, hur snabbt den faktiskt blir trött (ffa unghästar) och vad som händer då, kan man bättre utforma träning efter hästen. Det är helt normalt med en stark och en svag sida men man bör ha som mål att eftersträva liksidighet och symmetri. Dock kan felaktig eller för tuff träning lika väl leda till motsatsen; att man istället förstärker oliksidigheten vilket leder till att hästen i längden belastar kroppen ojämnt. Detta syns på hovar, hur skorna slits, hur musklerna känns, hur sadeln ligger och i värsta fall en hälta.
Jag tror att hästen bör tränas oftare och kortare intervaller på den nivå den "klarar av" och långsamt byggas upp så att man inte tränar den för mycket på en nivå där den ständigt går med mjölksyra. Den kommer då inte orka bära upp sig själv och ryttaren, och den "naturliga" oliksidigheten förstärks, vilket i längden orsakar en hel del av de träningsrelaterade skador och problem vi ser idag. När vi har ett problem, oavsett sadel, hov, muskel, ben, så bör man se över alla dessa saker inklusive sig själv som ryttare.
Tack Monica, Micke och Kolur för en rolig och nördig hästdag:
/Izabella
| Läst 438995 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Hallå!
Det är nu tredje året för mig på den internationella specialistutbildningen i ortopedi vid namn ISELP. Jag går under dessa dagar block 6/8 som handlar om hästens knäled och området ovanför, låret. Som vanligt är det otroligt spännande och intressant att vara på ISELP, som denna gång går av stapeln utanför Milano, Italien.
Det är minst sagt fullspäckade dagar där man proppas med information. 3 hela dagar med undervisning från 08-18 där man "bara" pratar om ett visst parti på hästen. Vi går igenom "allt" som finns i detta område på detaljnivå, dvs skelett, muskler, senor, ligament, kärl och nerver. Vi diskuterar sedan hur områdena kan skadas, hur man kan hitta dessa skador, hur de behandlas och vad man kan göra för att förebygga dem. Utbildningen är också mycket praktisk eftersom det är dissektioner och ultraljudsundersökningar via storbildsskärm. Det är sedan en dag med praktisk ultraljudsträning på området som kursen handlar om. Man ska då träna på det som professor Denoix visat dagarna innan samtidigt som man har hjälp utav så kallade "certified iselp instructors".
När man gått alla 8 utbildningar finns möjlighet att avlägga en examen som görs i Frankrike. Än så länge finns det bara en veterinär i Sverige som har klarat denna examen och det är veterinär och ortoped Christian Pedersen i Helsingborg. Självklart är examen mitt mål. Jag börjar närma mig slutet av utbildningen nu! ISELP är verkligen en fantastisk vidareutbildning för veterinärer som jobbar med hältor och ortopedi, och jag vet inte hur många hästar jag kunnat diagnosticera tack vare denna utbildning. Alla som jobbar med ortopedi på kliniken där jag jobbar (Mälaren Hästklinik), går denna utbildning, så vi är ett helt gäng här nu som utvecklas tillsammans.
Om ni läst förra inlägget här i bloggen, gästblogg utav Julia Söderström, så har hon varit på en klinik i USA som ägs utav en certifierad ISELP veterinär. Tänket hon berättar om i det inlägget är precis vad vi får lära oss här.
För att jag skulle kunna åka på denna utbildning så har både sambo Micke och bebisen Love fått följa med eftersom jag inte kan vara borta från Love så länge. De har hängt på hotellet och kollat på barnprogrammet babblarna medan jag grottat i anatomi dagtid. Det var Loves första flygresa, kändes bra att han inledde med att åka på hästkurs:) Efter kursen ska vi ha semester några dagar i Milano!
Här kommer några inledande bilder från kursen:
Nedan ser ni en skiss som föreställer ett bakknä inifrån, med fokus på korsbanden. Visste ni att en vanlig skada på rid och tävlingshästar är just korsbanden, men att det ofta missas vid problem med bakknäna eftersom detta inte ses på vanlig röntgen(!). Det finns hela 14 ligament i hästens knäled. Hur många kan ni rabbla?;)
Boken på bilden nedan är skriven professor Denoix. Det är mitt senaste inköp som jag också blev tipsad om genom denna kurs. Den handlar om biomekaniken bakom skadorna - ett måste att förstå om man ska kunna jobba förebyggande!
Live demo ultraljudsundersökning. Hästen fick komma in i konferensrummet på hotellet. På en skärm visas anatomibild av området, på en annan skärm ser man själva ultraljudsundersökningen från ultraljudsskärmen, och på en tredje skärm ser man hur proben hålls på hästens ben:
Silvertejpstofflor är bra så man inte förstör golvet på hotellet=)
Ha det fint! Nu ska vi snart äta middag och ladda inför sista dagen!
/Izabella
| Läst 495964 ggr | Kommentarer | Kommentera |
| Läst 510550 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Izabella Granswed arbetar som hästveterinär. I bloggen får ni följa hennes vardag på kliniken och ta del av ny och gammal kunskap kring hästvård. Hon är även en återkommande skribent i kunskapsmagasinet Hippson.
– SPECIAL: Säkerhet!
– Porträtt: Henrik von Eckermann
– Tema: När olyckan är framme
– Motivera till framåtbjudning
– Vart tar alla stulna sadlar vägen?
– Koll på socker och stärkelse
...och mycket, mycket mer!
Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist
Kundtjänst: info@hippson.se
Adress: Hippson AB Storgatan 17, 302 43 Halmstad
Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.
