Veterinärbloggen - Min fina häst är ett minne blott
FEB
14
2015

Min fina häst är ett minne blott

Hej alla! Idag är det alla hjärtans dag och idag tänkte jag göra en avstickare och vara väldigt personlig. Jag kommer med ett sorgset besked, men det är för att jag tänker på min fina häst som inte finns mer, mitt hjärta. 

För ungefär en månad sedan avlivades min fina vackra häst Wosario. För er som följt mig och bloggen genom åren så har ni sett hur Wosario, eller Vovva, varit en viktig del av mitt liv. Han följde med mig till Uppsala och bodde där på fina Hagelstena Gård när jag pluggade i 5,5 år. Vi var och tränade tillsammans i Tyskland, vi firade somrarna tillsammans på landet hemma i Arboga och vi var även ute och tävlande en del med blandade resultat;) Vid de tillfällen det gick bra, gick det dock oerhört bra och för mig var han en häst på miljonen.

Vovva hade dock en del problem med sin kropp. Redan efter att han tävlat Scandinavian Open i Falsterbo som 5-åring fick han problem med ett framben. Dessa problem kom och gick under tiden jag hade honom vilket gjorde att vi aldrig riktigt fick en längre tids oavbruten tränings/tävlinsgtid. När jag själv blev veterinär gjorde vi till slut en CT-undersökning på hans problemben nere i Helsingborg och det visade sig att han hade en cysta i carpus (framknäet) som inte gick att se på vanlig röntgen. Efter längre vila och ny behandling blev Vovva ohalt men jag kände inte igenom honom i ridningen.

Trots att hältan var borta så kom det protester i ridningen, men enbart i ena varvet. Protesterna bestod av stegringar, stopp och att han "slog" med frambenen som en hingst när jag försökte samla honom och ffa vid vändingar till höger. I höstas tog jag in honom till kliniken där jag jobbar och man kan i princip säga att jag bedövade allt som går att bedöva för att försöka se om hans beteende ändrades. Ingen förändring i beteendet blev uppenbar efter bedövning av ben, rygg och länd. Det enda som man kunde hitta vid undersökning var en påtaglig stelhet i halsen då man skulle böja till höger, huvudet kom inte runt ordentligt.

Röntgen utav halskotpelaren visade då att Vovva hade en pålagring/artros mellan 6:e och 7:e halskotpelaren. Vid kontroll med ultraljud blev det uppenbart att detta också ffa satt på ena sidan av halskotpelaren. Med hjälp av duktiga kirurgen Mads Kristofferssen som till vardags jobbar på Helsingborg, så injicerade jag de så kallade facettlederna i halsen på Vovva med kortison.

2 veckor efter detta gick Vovva att rida på igen. Jag var överlycklig. Vi hade verkligen hittat felet och jag svävade på moln. Hans mekanik och rörelser var bättre än någonsin och jag trodde knappt han kunde röra sig så fritt och ledigt! Tyvärr varade det roliga bara i ca 2 veckor. Efter detta blev hans tillstånd succesivt sämre igen och trots extremt låga krav vid ridning på träns och lång/låg form så kom protesterna direkt jag försökte korta upp tyglarna igen och svänga i höger varv. Tyvärr finns ingen operationsmetod med bra resultat på den här typen av problem:/

Jag som själv undervisat i hästens smärtbeteende vid ridning visste ju att detta var klockrena tecken på smärtorsakat beteende, men eftersom det var så mycket känslor involverat vad gällde min egen häst så kunde jag inte riktigt acceptera att det inte längre gick att rida på honom. Precis de känslorna som många hästägare som jag dagligen träffar har, poppade upp i mitt huvud - hade jag gjort något fel? Kunde jag gjort något annorlunda? Hur kunde han gå så bra för 1 år sedan och nu detta? När började dessa förändringar i skelettet? Varför hände detta just oss? När började han ha ont?

Jag tog med Vovva hem till gården på landet i Arboga över julen och red honom med extremt låga krav, men trots att jag bara motionerade honom så märkte jag att han inte var tillfreds så fort vi skulle svänga höger. Eftersom jag visste att det ej fanns ytterliggare att göra för honom så var jag tvungen att övertyga mig själv en sista gång. Jag injicerade honom med en stor dos smärtlindring en kväll och red sedan på morgonen. Dagen efter kände jag igen min häst igen. Han var tillbaka - men enbart för att han hade smärtlindring i kroppen. 

Jag diskuterade med flertalet veterinärkollegor som alla sa samma sak. Bella, du kan inte länge göra något för den hästen, du måste släppa honom. När jag väl hade bestämt mig så skedde allting rätt fort. Jag åkte ut till stallet och myste med Vovva. Vi spelade in en film på när jag gav morötter o busade med Vovva. Det klippet finns med i filmen nedan. Dagen efter följde världens bästa djursjukskötare och assistent Gola med ut till stallet, samt min pojkvän Micke som stöttat mig oerhört genom detta! Gola satte kanyl på Vovva, jag tog farväl och Micke ledde ut Vovva ur stallet. Gola gav Vovva en överdos av sövningsmedel så att han somnade in. Jag var kvar inne i stallet och hörde när han föll ute på gårdsplanen. Då gick jag ut. Jag dödförklarade min egen häst genom att lyssna på hans hjärta och hörde att det inte längre slog. Det var oerhört oerhört oerhört jobbigt och jag gråter nu när jag tänker tillbaka på det. MEN det var samtidigt som en stor klump som släppte från mitt hjärta. Jag hade 9 fantastiska år tillsammans med Vovva och han är den finaste häst jag någonsin suttit på.


Tusen tack till Gola, Micke och Micke på Haninge Hästtransporter som hjälpte till med det jobbiga avslutet!

Jag har inte orkat skriva om detta i bloggen föränn nu. När jag var inne i mitt depp-mode så skrev jag en text som ni kan läsa nedan, och jag gjorde även en film. Jag är okej och mår bra nu men jag saknar Vovva oerhört. Ibland är det säkert vettigt också att som veterinär bli påmind om hur hästägarna man träffar ibland känner sig när de mister sin vän. Det är en stor sorg att mista en vän, men det är också en känsla av uppgivenhet/misslyckande att det inte blev som man hade planerat. Alla timmar man lagt ner och alla förhoppningar man haft om framgångar men just den hästen, den känslan av "misslyckande" är oerhört svår att acceptera. Ni är säkert flera som vet exakt vad jag menar.

Om jag sluter ögonen och tänker på dig vet jag exakt hur hela din kropp känns från näsborre bak till svansen. Jag skulle känna igen ditt huvud, din hals, din rygg och dina ben om jag så kände på 100 hästar. Så många gånger har jag klämt på dig och dragit mina händer över din päls för att upptäcka minsta lilla ömhet eller svullnad, eller bara för att massera dig på manken med piggborsten! Jag vet exakt hur du känns och hur du luktar och för mig är du fortfarande där om jag sluter ögonen och tänker på dig. Jag skulle kunna rita av formen på dina ben och beskriva minsta benknöl, precis som jag gjorde på häst-anatomitentan på veterinärprogrammet.


Alla de där timmarna du stod på stallgången och väntade otåligt på att jag och mina vänner skulle få klämma lite till och rabbla din anatomi 3 ggr om.  Ibland funderar jag på syftet med allt. Jag har lärt mig så otroligt mycket genom dig och de åkommor du haft. Så många timmars läsande för att försöka få dig frisk och tipp topp. Och så många andra hästar jag snabbt hittat felet på bara genom att referera till dig. Du lärde mig se hälta, du lärde mig om gaffelbandsskador, cystor, CT-undersökningar, ultraljud, problem i halskotpelaren, halsinfektioner, senskador, beslag. Men ffa lärde du mig hur ett smärtorsakat beteende vid ridning kan se ut. Du sa till mig att du kunde röra dig otroligt vackert och fint i vänster varv, men du ville ej i höger varv. Du ville ej böja halsen och samla dig där, för det gjorde ont. Du sa det flera gånger på olika sätt och visade det om och om igen genom att stegra och slå med frambenen. Ja allt du råkat ut för har blivit mitt lärande på gott och ont.


Jag har dig att tacka för mycket och jag är innerligt ledsen att jag inte kunde laga dig. Om jag fick välja en häst i hela världen som jag verkligen skulle få laga så är det du, ändå gick det inte. Det smärtar mig att det var just du, som gett mig så mycket, som jag i slutändan inte kunde hjälpa. Eller kanske gjorde jag det. Kanske skulle du vidare till en plats där du inte längre hade ont. Jag saknar dig så....




Läst 76269 ggr




Fler inlägg

OKT
29
2018

Hallå!
  
Tiden går och hästdiskussioner av alla de slag går varma mellan de aktiva i sporterna och på sociala medier. Jag tänkte dela med mig av en mycket intressant dag, nämligen sadelutprovningsdagen, dagen med stort D, då min sambos unghäst skulle prova ut en sadel.
   
Alla har vi säkert hört diskussioner om utrustning och hur otroligt viktigt det är att sadel och även träns passar. Vi måste komma ihåg att hästen inte är gjord för att ridas på, och har vi ändå bestämt oss för att göra det så gäller det att vi med alla medel vi kan, försöker få hästen så bekväm & nöjd som möjligt och ser till så att den mår bra både fysiskt och psykiskt. Denna dag ledde till otroligt intressanta diskussioner mellan sadelutprovaren Monica Andersson, min sambo, ryttare & SJV Godkända hovslagaren Michael Billow, och så jag, veterinär med specialintresse inom hältor och nedsatt prestation.
  
Dagens huvudperson var den fyraåriga islandshästhingsten Kolur, inriden och totalt sutten på i ca fem månader hos sin förra ägare, då vi nyligen köpt honom.
  
Både jag, Micke och Monica jobbar alltså på heltid med hästar & träffar hundratals hästägare årligen, och vi får alla höra om de problem som finns. Men, det finns en viktig sak som skiljer oss. Vi jobbar med olika utmaningar inom ridningen och ser därför saker från lite olika synvinklar.
  
Det intressanta var att vi var rörande överens om flera saker. Bland annat hästens rygg, muskulatur, hur den stod, hur den belastade etc. Men vi kom fram till det på olika sätt. Monica som ser extremt många ryggar och fokuserar på hur hästen står, går och hur den bär upp sadeln och ryttaren kunde genom att observera hästen stående, berätta för oss vilken som var hästens starka respektive svaga sida. Detta genom att enbart observera hur den tog belastning och vad den gjorde med ryggen när den började bli trött och vart den sköt över vikten och sadeln.
  
Detta kunde konfirmeras av Micke som ryttare, men även som hovslagare, då han genom att kolla på hur hästen slitit skorna, kunnat se var den väljer att lägga mer resp. mindre belastning även om det var en extremt liten skillnad.
Jag som ser många hästar (både friska på hälsokontroller) men även halta vid hältutredningar, ser att i princip alla hästar har en stark och en svag sida. De är höger- eller vänsterhänta (enklare förklarat) vilket är helt naturligt. Jag såg redan vid besiktningen vilken som var den starka och svaga sidan (alt. "rakare" och "mer rörliga" sidan) och har i mitt huvud analyserat rörelsemönstret, steglängd, ryggaktivitet etc. Jag ser ofta hur hästar har mer utvecklad muskulatur på ena sidan än den andra och ibland är det tom en hälta på den sidan som hästen är mindre musklad på.
  
Det jag villa komma fram till med inlägget var att beroende på från vilken "vinkel" man ser ekipaget så framkommer olika saker. Det är därför många som jobbar med hästar tycker att just deras område är det viktigaste, men egentligen är alla våras områden precis lika viktiga och vi skulle egentligen behöva se hästarna tillsammans hela tiden!
  
Generellt kan man säga att om man misstänker sadelproblem åker man till sadelutprovaren, om hovarna är olika stora och växer ojämnt kontaktas hovslagaren. Veterinären kontaktas om hästen ser halt eller oren ut, fysioterapeuten om hästen behöver hjälp med musklerna, tränaren om hästen sitter fast i ena sidan, etc.
   
Ponera ATT: sadeln sitter snett, skjuts över åt ena sidan för att hästen är extremt oliksidig, belastar hovarna snett p.g.a detta, så det spelar ingen roll vad hovslagaren gör för hästen kommer se likadan ut vid nästa skoning ändå. Musklerna blir spända och låsta p.g.a detta och hästen blir även halt p.g.a den långa snedbelastningen den fått utstå. Tränaren får hela tiden jobba med oliksidigheten som egentligen beror på att ryttaren faktiskt sitter snett......eller...så var det sadeln som tryckte...eller en dold skada någonstans som startade hela hjulet...förstår ni dilemmat?
OM alla kunde kolla samtidigt, diskutera direkt med ekipaget framför sig, tror jag vi snabbare skulle komma fram till "orsaken" och därmed hitta en bättre strategi för att lösa problemet.
  
För att återgå till en annan mycket intressant sak som jag funderar mer & mer över, nämligen den starka och svaga sidan. Detta är något jag inte alls stött på under min utbildning, men som jag är medveten om genom min ridning och alla de hästar jag ser. Jag tror att det är otroligt viktigt att ryttaren är medveten om detta och att skillnaden mellan sidorna inte blir för stor. Det jag menar är att om hästen blir alltför oliksidig, så kommer den inte belasta jämnt på alla fyra benen, halsen, ryggen etc och i längden kan detta leda till problem, överbelastningar & hältor och starta ett hjul av händelser som till slut involverar alla yrkesgrupper jag nämnt i detta inlägg.
  
Sen kan den ju också vara oliksidig p.g.a ett problem, men detta måste man ha "koll" på och kan vara bland det viktigaste över huvud taget för att hålla hästen sund. I princip alla hästar jag ser som är halta är oliksidiga, och detta "mer" än de friska hästarna. Jag brukar säga till hästägare att de måste ha koll på detta hos sin egen häst, och om den plötsligt blir mer oliksidig eller "sitter fast" i ena sidan bör man utreda varför.
  
Genom att ha insikt i hur hästen normalt tar belastning, hur snabbt den faktiskt blir trött (ffa unghästar) och vad som händer då, kan man bättre utforma träning efter hästen. Det är helt normalt med en stark och en svag sida men man bör ha som mål att eftersträva liksidighet och symmetri. Dock kan felaktig eller för tuff träning lika väl leda till motsatsen; att man istället förstärker oliksidigheten vilket leder till att hästen i längden belastar kroppen ojämnt. Detta syns på hovar, hur skorna slits, hur musklerna känns, hur sadeln ligger och i värsta fall en hälta.
  
Jag tror att hästen bör tränas oftare och kortare intervaller på den nivå den "klarar av" och långsamt byggas upp så att man inte tränar den för mycket på en nivå där den ständigt går med mjölksyra. Den kommer då inte orka bära upp sig själv och ryttaren, och den "naturliga" oliksidigheten förstärks, vilket i längden orsakar en hel del av de träningsrelaterade skador och problem vi ser idag. När vi har ett problem, oavsett sadel, hov, muskel, ben, så bör man se över alla dessa saker inklusive sig själv som ryttare.
  
Tack Monica, Micke och Kolur för en rolig och nördig hästdag:

/Izabella
  


Läst 600905 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
06
2018

Hallå!

Det är nu tredje året för mig på den internationella specialistutbildningen i ortopedi vid namn ISELP. Jag går under dessa dagar block 6/8 som handlar om hästens knäled och området ovanför, låret. Som vanligt är det otroligt spännande och intressant att vara på ISELP, som denna gång går av stapeln utanför Milano, Italien.

Det är minst sagt fullspäckade dagar där man proppas med information. 3 hela dagar med undervisning från 08-18 där man "bara" pratar om ett visst parti på hästen. Vi går igenom "allt" som finns i detta område på detaljnivå, dvs skelett, muskler, senor, ligament, kärl och nerver. Vi diskuterar sedan hur områdena kan skadas, hur man kan hitta dessa skador, hur de behandlas och vad man kan göra för att förebygga dem. Utbildningen är också mycket praktisk eftersom det är dissektioner och ultraljudsundersökningar via storbildsskärm. Det är sedan en dag med praktisk ultraljudsträning på området som kursen handlar om. Man ska då träna på det som professor Denoix visat dagarna innan samtidigt som man har hjälp utav så kallade "certified iselp instructors". 

När man gått alla 8 utbildningar finns möjlighet att avlägga en examen som görs i Frankrike. Än så länge finns det bara en veterinär i Sverige som har klarat denna examen och det är veterinär och ortoped Christian Pedersen i Helsingborg. Självklart är examen mitt mål. Jag börjar närma mig slutet av utbildningen nu! ISELP är verkligen en fantastisk vidareutbildning för veterinärer som jobbar med hältor och ortopedi, och jag vet inte hur många hästar jag kunnat diagnosticera tack vare denna utbildning. Alla som jobbar med ortopedi på kliniken där jag jobbar (Mälaren Hästklinik), går denna utbildning, så vi är ett helt gäng här nu som utvecklas tillsammans.

Om ni läst förra inlägget här i bloggen, gästblogg utav Julia Söderström, så har hon varit på en klinik i USA som ägs utav en certifierad ISELP veterinär. Tänket hon berättar om i det inlägget är precis vad vi får lära oss här.

För att jag skulle kunna åka på denna utbildning så har både sambo Micke och bebisen Love fått följa med eftersom jag inte kan vara borta från Love så länge. De har hängt på hotellet och kollat på barnprogrammet babblarna medan jag grottat i anatomi dagtid. Det var Loves första flygresa, kändes bra att han inledde med att åka på hästkurs:) Efter kursen ska vi ha semester några dagar i Milano!

Här kommer några inledande bilder från kursen:

Nedan ser ni en skiss som föreställer ett bakknä inifrån, med fokus på korsbanden. Visste ni att en vanlig skada på rid och tävlingshästar är just korsbanden, men att det ofta missas vid problem med bakknäna eftersom detta inte ses på vanlig röntgen(!). Det finns hela 14 ligament i hästens knäled. Hur många kan ni rabbla?;)

Boken på bilden nedan är skriven professor Denoix. Det är mitt senaste inköp som jag också blev tipsad om genom denna kurs. Den handlar om biomekaniken bakom skadorna - ett måste att förstå om man ska kunna jobba förebyggande!

Live demo ultraljudsundersökning. Hästen fick komma in i konferensrummet på hotellet. På en skärm visas anatomibild av området, på en annan skärm ser man själva ultraljudsundersökningen från ultraljudsskärmen, och på en tredje skärm ser man hur proben hålls på hästens ben:

Silvertejpstofflor är bra så man inte förstör golvet på hotellet=)

Ha det fint! Nu ska vi snart äta middag och ladda inför sista dagen!

/Izabella 


Läst 657866 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
22
2018
Hej allihopa!  
  
Dags för en gästblogg här på Izabellas blogg. Jag som lånar bloggen heter Julia Söderström och är veterinärstudent. Jag har lärt känna Izabella under de senaste åren då jag praktiserat en hel del med henne utanför skoltid.
  
Jag är precis klar med fjärde året på veterinärprogrammet och nu under sommaren är jag i USA och gör ett Externship på en sporthästklinik. Min dröm är att i framtiden jobba med ortopediska problem hos sporthästar, kanske främst hos dressyrhästar eftersom att jag själv tränar och tävlar dressyr. Därför är det en fantastisk möjlighet för mig att få tillbringa några veckor på denna klinik, jag får ta del av erfarna veterinärers kunskap och jag lär mig så otroligt mycket.
Jag är nu inne på min andra vecka här i USA och jag börjar verkligen komma in allt. Tanken med detta inlägg är att dela med mig lite  av min vardag här samt försöka förklara lite hur veterinären här tänker när dem utreder och behandlar hästar. Hoppas att ni gillar det!
  
Kliniken jag är på heter Virginia Equine Imaging och är en klinik som är specialiserad på ortopediska problem hos sporthästar. Kliniken ägs av Dr. Kent Allen som är USA:s överordnande landslagveterinär. Han är även väldigt engagerad ISELP (International Society of Equine Locomotor) som är en internationella ortopediska specialistutbildningen, ni kanske känner igen namnet eftersom Izabella går den utbildningen.
  
Utöver Dr. Allen jobbar två andra veterinärer här, Cricket Russillo som är landslagsveterinär för USA:s dressyrhästar samt Susan Johns som är landslagsveterinär för USA:s fälttävlanshästar, inga dåliga veterinärer med andra ord! Sedan har kliniken även två interns, detta är två tjejer som precis har tagit sin veterinärexamen och är här under ett år för att gå med erfarna veterinärer och ta del av deras erfarenhet och kunskap.
Sen är det då jag som är extern här, att göra ett externship är ungefär som att ha praktik. Jag går med veterinärerna och tittar på hästarna och hjälper till när det behövs, jag kan t.ex. hjälpa till att böja hästarna, skriva journal eller hålla en häst som ska röntgas.
   
 

Skylten som hänger vid vägen så att alla kunder vet var de ska:)

En bild från kliniken. I denna gång tittar veterinärerna på hästarna på rakt spår. Innanför dörrarna på vänster sida finns behandlingsrum samt olika typer av bilddiagnostik och på höger sida finns boxar där hästarna kan stå i väntan på sin tur.
  
  
En vanlig dag här på kliniken börjar kl 8.00. Vi börjar med att gå igenom dagen och sen brukar första hästen komma 8.30. Hästarna som kommer hit är framförallt dressyr- och fälttävlanshästar men det kommer även en del hopphästar och vi har även haft några reininghästar.
Många hästar har varit här förut så jag brukar alltid läsa igenom tidigare journaler för att ha lite koll på hästarnas historik så att man vet hur dem har behandlats tidigare. Även om hästen kommer för ett helt nytt problem är det bra att veta lite om hästens bakgrund. Och för mig som är student är det väldigt bra att läsa journaler eftersom att man då kan följa veterinärens tankegång från det att de såg hästen första gången.  
  
Hältutredningarna är på många sätt lika hältutredningarna i Sverige med det finns vissa saker som jag upplever skiljer sig åt. Efter att ryttaren har berättat lite om hästen palperarar veterinären igenom hästen från topp till tå. De noterar alltid hur hästen är skodd, både vad den har för typ av skor och hur den är verkad. Man noterar även hur hästen är musklad och om den har några anatomiska avvikelser, tex om det har raka haser, ökat genomtramp i kotorna, karprygg etc. Sådan avvikelser kan nämligen ge veterinären viktiga ledtrådar till vad som kan vara just den här hästs problem.
  
Efter detta är det dags att titta på hästen i rörelse. Hästarna får skritta och trava på rakt spår, de longeras både på hårt och mjukt underlag. Vissa hästar får även longeras med en speciell tömkörningsgjord med vikter i för att se om det finns tecken på ryggproblem. Vissa hästar gör även ridprov.
När allt detta är klart är det dags för böjprov. Böjproven skiljer sig lite från hur jag är van att se det i Sverige. Standard här att man böjer lågt fram och högt bak. Vissa hästar gör man även fler böjprov på, tex finns det ett speciellt böjprov som ska provocera SI-leden och ett annat böjprov som ska provocera bakknät.
De flesta hästar som kommer hit är inte jättehalta, ofta är det ganska diffusa hältor och jag tror att det beror på att hästarna som kommer hit är hästar på elitnivå och tränas av duktiga ryttare som direkt känner när det är något avvikande med sin häst.  Sedan kommer det såklart hästar med mer tydliga hältor också.
  
Efter denna noggranna rörelsekoll diskuterar vi igenom allt, är hästen mest halt på hårt eller mjukt underlag, mest halt som ytter- eller innerben? Böjprovsreaktioner? Öm i ryggen? Stel i nacken? Hur är anamnesen, har hästen haft likande problem tidigare? Har den några anatomiska avvikelser som skulle kunna predisponera för något speciellt problem? Hur är hästen skodd? Med hjälp av all denna information har Dr. Allen ofta en idé om var hältan sitter och då är det dags för bedövningar och bilddiagnostik.
  
På kliniken finns röntgen, ultaljud och scint. Ska hästen göra MRI remitteras den till en annan klinik, men sen kommer bilderna hit så att Dr. Allen kan läsa dem. En skillnad mot Sverige är att det känns som att man gör mer bilddiagnostik direkt. En häst som är frambenshalt och släcker hälta när man bedövar bort hoven får nästan alltid direkt en remiss för att göra MRI för att få veta exakt vad som är problemet så att man kan hjälpa hästen med skoning och rehab som passar just den hästens skada.
I Sverige känns det som att man ofta testar att behandla hästen och skulle den inte svara på behandlingen så kan man gå vidare med MRI. På den här kliniken vill både veterinärerna och kunderna ha en exakt diagnos, man vill inte provbehandla om man inte vet precis vad som orsakar hästens hälta.
  
Nedan ser ni longeringsvolter, en med hårt underlag och en med mjukt underlag:
  

 
  
När hästens hälta är släckt och man har utrett området där den släckte med bilddiagnostik är det dags för behandling. Hästens kan dels behandlas med injektion med olika typer av mediciner. Veterinärerna  här använder både kortison och hyaluronsyra men de har också många regenerativ alternativ så som PRP, ProStiden (en typ av IRAP) och man använder också en hel del stamceller, både i leder, senor och ligament.
  
Man använder också mycket icke-invasiv terapi så som shockwave, laser, FES och ultaljud. Även mesoterapi och bisfosfonater är något som används mycket. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om hur Dr. Allen tänker kring val av behandling, men detta inlägg håller redan på att bli alldeles för långt så det får sparas till en annan gång.
Han är också väldigt noggrann med att poängtera att man som student och ny veterinär mer ska fokusera att ställa rätt diagnos. När jag kom hit frågade jag mycket om vad han behandlar olika typer av skador med och självklart delar han med sig och förklarar det. Men han menar att så länge man inte kan diagnostisera exakt var hästens problem sitter spelar det ingen roll vad man har för typer av behandling. Detta eftersom olika typer av skador kräver helt olika behandling, så steg ett är att lära sig att bli bra på att ställa rätt diagnos.
  
En sak som Dr. Allen och de andra veterinärerna här är väldigt noggranna med är att se till att varje häst har ett bra ”management”, alltså att hela upplägget kring hästen är bra. Ska man som veterinär hjälpa en halt häst på riktigt räcker det inte med att ge den lite antiinflammatorisk medicin och vila och sen när hästen är frisk fortsätta precis som man gjorde innan hästen blev halt. Behandlar man en häst så är sannolikheten att hältan kommer tillbaka när hästen börjar träna igen mycket stor.
  
Dr. Allen trycker verkligen på hur viktigt det är att man som veterinär måste fundera på varför hästens hälta har uppstått. För att kunna göra detta är detta MÅSTE man ha koll hästens anatomi och hur biomekaniken fungerar. Det är jätteviktigt att förstå att varje häst har sina svagheter och man måste gör allt för att underlätta för varje häst. Han lägger tex mycket fokus på skoning, inte bara vad hästen har för skor utan även hur den verkas. Han pratar alltid med hästägarna om skoning och rekommenderar olika typer av skoning beroende på vad hästen har för typ av problem/skada.
  
Denna affisch med skor hänger på väggen i hältgången. På den kan man läsa om olika typer av skor och hur dem påverkar hästens biomekanik:

 
Mellan kl 17 och 18 på eftermiddagen brukar vi vara klara med alla hästar och då är det dags för ”bildrond”. Då går veterinären igenom röntgenbilder, ultraljudsbilder och ibland MRI- eller scintbilder.
Detta är en av mina favoritstunder på dagen. Jag tycker att det är så himla kul och intressant med bilddiagnostik och tyvärr så läggs inte jättemycket fokus på det i vår utbildning i Sverige. Här i USA lär sig studenterna om både MRI och scint och i Sverige går vi knappt igenom ultaljud, hoppas att detta ändras i framtiden eftersom att det känns som en så otroligt viktig kunskap för att kunna göra en bra hältutredning.
  
Jag är i alla fall glad att jag har haft så pass mycket praktik med Izabella och att hon har lärt mig så mycket. Hade jag inte haft praktik med henne hade nog dessa bildronder varit lite svettiga, man får nämligen väldigt mycket frågor av Dr. Allen. Vi brukar gå igenom två till tre fall varje dag. Veterinären som har haft hästen börjar med att berättare lite om hästens historik och sedan går vi igenom bilderna.
Dr. Allen är verkligen som en uppslagsbok när det kommer till detta och man märker verkligen att han brinner för bilddiagnostik och hästens anatomi. Det känns som att han kan vartenda litet muskelfäste så dessa tillfällen är verkligen otroligt lärorika. Han är även väldigt pedagogisk och visar och förklara på skelett vilket är superbra för att få en bättre förståelse.
  
Nedan ser ni en bild där vi sitter och tittar på MRI-bilder. MRI är inte det lättaste men jag förstår mer och mer för varje dag. Så när jag åker härifrån kommer jag i alla fall kunna lite.

 
Nedan ser ni en bild från när jag sitter och pluggar anatomi. Känns lite som att ju mer man lär sig desto mer inser man hur mycket mer det finns att lära sig! ;)

 
Tänkte avsluta inlägget med detta citat som hänger på väggen i väntrummet, eftersom det känns som en bra sammanfattning av allt Dr. Allen försöker lära mig.
Det viktigaste för att hjälpa en häst är att ställa rätt diagnos. Det spelar ingen roll vad du har för magiska mediciner om du inte vet exakt vad som är hästens problem, eftersom olika skador kräver olika behandling. Hur ska man då göra för att bli bra på att ställa rätt diagnos? Jo, det gäller att ha stenkoll på anatomin och att bli bra på bilddiagnostik!
  
 
/Julia

Läst 672429 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Veterinärbloggen »



Veterinärbloggen

Izabella jobbar som hästveterinär och har som mål att bli hästspecialist.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen
Gästbloggen Välj

stäng

Izabella Granswed arbetar som hästveterinär. I bloggen får ni följa hennes vardag på kliniken och ta del av ny och gammal kunskap kring hästvård. Hon är även en återkommande skribent i kunskapsmagasinet Hippson.

Till bloggen


Izabellas senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 5

– TEMA: Hästen i trafiken
– Porträtt: Lotta och Kajsa Björe 
– Tömkör som Bo Jenå

– Sveriges charmigaste stallmaskot
– Det viktiga beterinärbesiktningen
– Hoppövningar med Victoria Almgren
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Ramlade av vid veterinärbesök – vad gäller?
Eva Johansson svarar
"Att kunna rätta in framdelen framför bakdelen är otroligt viktigt"
Jessica Nordin svarar
Övningar för att stärka hästens ena bakben
Jessica Nordin svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.