Kajsa Boström - 2020 var året då korvbröden tog slut.
DEC
30
2020

2020 var året då korvbröden tog slut.

Gott Nytt År, lite i förskott! 

Det har varit ett konstigt år, över det hela. Många saker är riktigt annorlunda, fenomenet "hela folket ut i naturen" till exempel. 2019 var det plats i friluftsområdena, nu är det fullt. På juldagen var vi på utflykt till ett av grannkommunens naturreservat och där var det knökat. Parkeringen var full över brädden (vi har vant oss vid att gemene man inte kan läsa parkeringsföreskrifter) och skogen var som en motorväg i rusningstrafik. Det gäller att ha koll på omkörande joggare och hundförare! Det fikades överallt, med inlevelse. Det var lika många termosar uppackade på stenar och stockar som det var träd i skogen. Grillplatsen var också full, det doftade mat och vi blev väldigt sugna på korv och bröd. 

Det var då vi upptäckte att det i staden Kungsbacka var soprent i affärernas hyllor för korvbröd. I femte butiken hittade vi ETT djupfryst paket. Tomma affärshyllor har jag inte sett sen svenskarna hamstrade toapapper i våras. Vi kom hem, gjorde vår varma choklad på egen spis och stekte korven till de högt skattade korvbröden. Det är verkligen annorlunda nu när korvbröd blivit hårdvaluta.

Tur att hästarna är precis likadana som alltid, de är lyckligt ovetande om världens problem och den vansinniga pandemin. Året som gått har varit riktigt bra för alla "mina" hästar. Ryttarna har valt att ökat träningsdosen nu när det varit tävlingsfritt och det utvecklar ekipagen.

Att lära människor rida är intressant. Det är alltid spännande att se hur det jag säger landar hos den som lyssnar. Kommunikation är svårt! 

Är det jag säger till för att lösa en situation här och nu, eller är det något jag vill att ryttaren ska ha som grund i det den gör både nu och sen? Är "bra!" bra nu eller en del i att det blir ännu bättre sen? Hänger ni med?

Ni ska få ett exempel. En av mina lite mindre rutinerade ryttare, en vuxen så kallad återvändare, lånar en ridskolehäst och tränar när jag är på anläggningen. Det är inte alltid samma häst och det gör att det är ryttarens utveckling som mest är i fokus. Jag blir mer och mer fascinerad av att det faktiskt går att lära sig rida via "engång-i-veckan-systemet".

Denna gången hade ryttaren en häst den aldrig ridit innan och det tog en stund att försöka hitta balans och rytm. Till slut gick det ganska bra och den var när jag sa det som ryttaren kom med sin tänkvärda reflektion:

"Är detta verkligen bra? Det känns ... lite stötigt och liksom klumpigt? Ridning ska ju vara mjukt och harmoniskt, vi ska ju dansa fram tillsammans hästen och jag?!"

Där fick jag något att fundera över, vad ger jag ryttaren för visioner? Tänk vilka oceaner av tid med träning i sadeln som ska passera innan ryttarna verkligen dansar fram med sina hästar. Om de nånsin kommer dit ... Hur ska jag kunna förklara för en novis att vägen dit är stötig och ibland känner man sig klumpig och i otakt? Fast det är ganska bra ändå?

Att försöka hålla den röda tråden i ryttarutbildningen är en utmaning. Jag delade ett inlägg på fb, där en bild illustrerade hur lätt du bör hålla i tygeln. "Så lätt att du samtidigt kan hålla en levande hamster i handen utan att klämma men samtidigt inte släppa iväg den." Jag använder liknelsen men med en fågelunge.

Jag anser att tygeln inte är ett redskap att hålla fast hästen med och jag försöker också lära ut det. Jag vill inte att mina ryttare ska förväxla energi i hästens rörelse med "tryck i bakbenen" som ska regleras med en ryttare som hänger bakåt i vattenskidåkningsstil. Oavsett vilken nivå ryttaren befinner sig i sin utveckling. (Tyck i bakbenen är ett uttryck jag aldrig använder ...)

Sen finns det alltid speciella moment eller händelser i ridningen som kräver att du får göra punktinsatser som ibland är utanför "lätt hand och elastisk hand." Ingen god ryttare har missat den delen i sin utveckling. 

Det är det, som är att vara en skicklig ryttare eller instruktör/tränare tycker jag. Att kunna anpassa det du gör efter det behov som finns där och då. Men alltid inom ramen för god ridning. Att jag lär ut den ridningen som jag tycker är optimal betyder inte att jag är okunnig om hur besvärliga situationer du kan hamna i med din häst. Jag vet också hur man reder ut dem.

Jag har suttit på skenande hästar, jag har ridit testosteronstinna hingstar, jag har ridit på hyggligt stora hoppbanor och dressyrarenor. Jag har ridit in unghästar och fått fostra uppstudsiga ponnyhästar. Allt detta har gett mig den erfarenheten jag kan luta mig mot när jag lär ut att tygeln inte är ett balansredskap för ryttaren.

Det finns en fram- och baksida på det mesta, alla förebilder gör inte by the book hela tiden. Jag tror att bortsett från den hyllade sitsikonen Charlotte Dujardin och hennes tränare Carl Hester, Kyra Kyrklund och hennes äkta hälft Richard White så är Spanska Ridskolan i Wien de som kan lära folk att rida. På riktigt är det ryttarutbildning. 

Har du en oberoende sits och en god elastisk kontakt i tygeln kan du rida på i stort sett vad som helst i hästväg. 

Jag kommer fortsätta att lära ut att tygeln är ett redskap för lätt kommunikation. I min värld är ridning en mental sport, det är inte brottning där det går ut på att hävda sin styrka.

                 Gott Nytt År önskar jag alla och håll lätt om fågelungen.


Läst 33548 ggr




Fler inlägg

JUN
03
2021

Hej igen skulle jag behöva säga. Det har varit tunt med inlägg från mig ett tag, jag har haft fullt upp med andra saker. Till exempel har jag hängt med journalister och fotografer, det har varit spännande! 

Detta resulterade i en stor artikel i lokalpressen/Kungsbackaposten och snart kan du läsa om mig och min vardag i ridsportförbundets magasin Häst & Ryttare. För den artikeln hade jag en fotograf med på jobbet en hel dag. Ny erfarenhet i att fokusera trots att kameran smattrade oupphörligen, nära. Fotografen var bakom, framför, bredvid, under och över hela tiden. Himla trevlig kille och mycket rutinerad, mikaelsjoberg.se, Stockholm. Kolla hans bilder!

Mina ryttare var fantastiska på att hålla fokus och hästarna jobbade på utan att reagera. Gott betyg för deras utbildning!

Nu har jag en lite lugnare period, eller hade för nu startar tävlingssäsongen upp! Fullt ös ...

Men jag tänkte försöka få in lite korta inlägg, det finns så mycket viktigt i vardagsridningen att prata om. Just det där vardagliga, grundläggande och kanske lite oglamorösa som ibland glöms. 

Får se hur det faller ut, jag går ut lite stillsamt.

Ryggning ...

Ryggning är en lurig rörelse, den finns i dressyrprogrammen med från L:A till Grand Prix och den introduceras för de unga hästarna i 5-års programmet. 

Den är, om den används korrekt lösgörande för hästen. Den är ett bra kontrollverktyg för ryttarna, ryggar hästen lugnt, rakt och lösgjort då har man lyckats få till arbetet.

Används ryggningen som bestraffning, vilket jag ofta ser, då är den inte lösgörande ... Då verkar den mer vara en ventil för ryttarens frustration. En tämligen dålig ventil.

Ryggning handlar inte alls om att ryttaren ska dra i tyglarna, det kan vara bra att ha i närminnet! I Ridhandboken 1 står något bra: 

"Om hästen inte vill(kan, mitt tillägg)rygga är det omöjligt att korrigera den i själva ryggningen."

Ryggning är inte direkt skritt bakåt, fotflyttningen är som i trav fast utan svävmoment. Hästen ska vara rak, eftergiven och kunna lugnt och med jämna lagom korta steg kunna träda bakåt.

Ett bra tips om det trasslar är att ta hjälp från marken, någon är med och visar hästen hur den ska göra. Försök aldrig, då menar jag aldrig! att dra hästen bakåt. För då gör du fel på riktigt.

Titta på hur ryggningarna utförs i din omgivning och sätt sen en ära i att lära dig och din häst att rygga rätt. Lösgjort, balanserat, med lyfta  hovar och med en god framåtbjudning.

Nästa inlägg kanske får handla om galopp, tretakt vs fyrtakt. Vi får se!

Den här hästen har gått från ingen till ganska trevlig galopp. Inte så krångligt när ryttaren får rätt information så hästen kan begripa.

       Lycka till nu, fler åttor på ryggningarna!        Hejåhå// Kajsa


Läst 14889 ggr Kommentarer Kommentera

APR
23
2021

Tävling!

Alla står eller vill stå  startgroparna. Just nu rider stora delar av europeiska dressyreliten i tyska Hagen  och det har jag suttit och tittat på sen i morse. Där var det mycket fin ridning kan jag säga. Brittiska Carl Hester till exempel visar alltid upp ridning av högsta klass. Räknade för skoj skull ut ungefärliga snittet på topp 10 och det blev hyggliga 76,7%. 

Tävlingar och vem som ska få starta verkar vara det heta samtalsämnet på allas läppar just nu.

Att lyckas knäcka "koden" som ska till för att vara startberättigad är åtråvärt. Barn är inte yrkesryttare så de får bli hemma och rida för att de(förhoppningsvis)tycker det är kul. Det är min förhoppning att både barn och andra rider för att de tycker det är kul, med eller utan tävlingar i sikte. Här är en som verkligen hittat ett sätt att njuta med sin ponny.

Alicia 10 år galopperar en vårkväll utmed och i havet i Halland.

Vi ryttare är väl lyckligt lottade som kan fortsätta rida och träna? Det är inte i alla sporter det funkar med gällande pandemirestriktioner. Jag personligen har svårt att förstå de hobbyryttare som "lägger av" för de inte får tävla. 

Livet är inte alltid rättvist och nu har hela världen fått sig en smäll som heter duga. Det känns i min värld lite småaktigt att tjura för att tävlandet inte kommer igång som önskat.

Jag tävlar nu för tiden i golf, där är inga tävlingar heller. Så det är till att träna, träna, träna. Sen kan jag stillsamt hoppas att alla de timmarna visar sig i scorekorten fram i sommar eller så. Vem vet hur länge vi får vänta?

Det finns små ryttare överallt som hittar lyckan med att rida. Den här filmen fick jag en dag. Lilla Vira, nyss fyllda 8 år har precis kommit på att hon vågar trava iväg själv ute i skogen.

Den som inte småler lite fånigt åt detta klippet och minns känslan får titta fler gånger. Ordet "lycka" får ett ansikte ...

                Håll humöret och ambitionen uppe, det blir bättre. ♥  //  Kajsa


Läst 34509 ggr Kommentarer Kommentera

APR
08
2021

Rider alla hoppryttare snabb galopp och dressyrryttare i möösgalopp? I min värld är det en skröna. Rätt utbildade ryttare väljer rätt tempo till det de ska göra tänker jag.

Vad är då  rätt tempo?

Det finns fler än ett rätt svar på det, men att ha koll på hur högt eller lågt tempo du rider i eller hur långa stegen är i olika tempon gör dig till en bättre ryttare.

Ryttarmärken som vi tog på ridskolan på 1970-talet, redan där var det tempokontroll. Bronsmärket innebar att rida ett godkänt LB dressyr, terränghoppning LB, ett teoriprov samt temporidning inför terrängritten. Det gällde att klara ett trehundrameterstempo...

Hur många ridskoleryttare, eller ryttare i allmänhet som tävlar på L:B-nivå idag vet hur det känns att rida ett 300-meterstempo? Under minst en kilometer? Vi tränade 300-meterstempo en hel sommar och hade väldigt roligt under tiden!

När bronsmärket var avbockat fanns det silver- och guldmärke att se fram emot. Jag hann med att ta silvermärket, tyvärr är båda min märken bortappade och guldmärket var min stora dröm.

Den drömmen seglade bort för hästlivet tog andra vändningar och sen var ryttarmärken inte längre aktuella. Idag är de tillbaka men i helt annan tappning.

Rider någon som inte är fälttävlansryttare ens terränghoppning på det viset längre?

Som den dressyrryttare och tränare jag till slut blev ska jag erkänna en sak. För att kunna ta guldmärket skulle man rida medelsvår dressyr och medelsvår terränghoppning. 350-meterstempo och hinder på upp till 1.40. Problemet var för oss "på landet" var inte att hoppa banan, snarare att hitta en sån bana.

Det fanns ett ännu större problem med märket. Jag kunde inte ens föreställa mig vad medelsvår dressyr innebar. När jag kom på det var som sagt tiden förbi för ryttarmärket i guld. Kanske lika bra, att det blev som det blev. Jag hade ett klart mindre katastroftänk i 15-årsåldern. Då när terrängen framstod som det enkla ...   

(Märket tillhör Agneta Silverstolpe, en ryttarkollega och domare)

 

                    Ut och träna 300-meterstempo!

                           Hejhopp  //Kajsa


Läst 44147 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 3

– TEMA: Smarta stall
– Reportage: Malin Baryard Johnsson
– Trappan till skänkelvikning

– Bärighet och rakriktning
– Nya sätt att hältutreda hästar
– Så upplever hästen sin värld
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Hitta självförtroendet i hoppningen efter en olycka
Lennart Lindelöw svarar
Hitta suget i bettet för jämnare tempo
Lennart Lindelöw svarar
Rytmen är viktigare än avsprångspunkten
Lennart Lindelöw svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.