Kajsa Boström - 2020 var året då korvbröden tog slut.

Gott Nytt År, lite i förskott! 

Det har varit ett konstigt år, över det hela. Många saker är riktigt annorlunda, fenomenet "hela folket ut i naturen" till exempel. 2019 var det plats i friluftsområdena, nu är det fullt. På juldagen var vi på utflykt till ett av grannkommunens naturreservat och där var det knökat. Parkeringen var full över brädden (vi har vant oss vid att gemene man inte kan läsa parkeringsföreskrifter) och skogen var som en motorväg i rusningstrafik. Det gäller att ha koll på omkörande joggare och hundförare! Det fikades överallt, med inlevelse. Det var lika många termosar uppackade på stenar och stockar som det var träd i skogen. Grillplatsen var också full, det doftade mat och vi blev väldigt sugna på korv och bröd. 

Det var då vi upptäckte att det i staden Kungsbacka var soprent i affärernas hyllor för korvbröd. I femte butiken hittade vi ETT djupfryst paket. Tomma affärshyllor har jag inte sett sen svenskarna hamstrade toapapper i våras. Vi kom hem, gjorde vår varma choklad på egen spis och stekte korven till de högt skattade korvbröden. Det är verkligen annorlunda nu när korvbröd blivit hårdvaluta.

Tur att hästarna är precis likadana som alltid, de är lyckligt ovetande om världens problem och den vansinniga pandemin. Året som gått har varit riktigt bra för alla "mina" hästar. Ryttarna har valt att ökat träningsdosen nu när det varit tävlingsfritt och det utvecklar ekipagen.

Att lära människor rida är intressant. Det är alltid spännande att se hur det jag säger landar hos den som lyssnar. Kommunikation är svårt! 

Är det jag säger till för att lösa en situation här och nu, eller är det något jag vill att ryttaren ska ha som grund i det den gör både nu och sen? Är "bra!" bra nu eller en del i att det blir ännu bättre sen? Hänger ni med?

Ni ska få ett exempel. En av mina lite mindre rutinerade ryttare, en vuxen så kallad återvändare, lånar en ridskolehäst och tränar när jag är på anläggningen. Det är inte alltid samma häst och det gör att det är ryttarens utveckling som mest är i fokus. Jag blir mer och mer fascinerad av att det faktiskt går att lära sig rida via "engång-i-veckan-systemet".

Denna gången hade ryttaren en häst den aldrig ridit innan och det tog en stund att försöka hitta balans och rytm. Till slut gick det ganska bra och den var när jag sa det som ryttaren kom med sin tänkvärda reflektion:

"Är detta verkligen bra? Det känns ... lite stötigt och liksom klumpigt? Ridning ska ju vara mjukt och harmoniskt, vi ska ju dansa fram tillsammans hästen och jag?!"

Där fick jag något att fundera över, vad ger jag ryttaren för visioner? Tänk vilka oceaner av tid med träning i sadeln som ska passera innan ryttarna verkligen dansar fram med sina hästar. Om de nånsin kommer dit ... Hur ska jag kunna förklara för en novis att vägen dit är stötig och ibland känner man sig klumpig och i otakt? Fast det är ganska bra ändå?

Att försöka hålla den röda tråden i ryttarutbildningen är en utmaning. Jag delade ett inlägg på fb, där en bild illustrerade hur lätt du bör hålla i tygeln. "Så lätt att du samtidigt kan hålla en levande hamster i handen utan att klämma men samtidigt inte släppa iväg den." Jag använder liknelsen men med en fågelunge.

Jag anser att tygeln inte är ett redskap att hålla fast hästen med och jag försöker också lära ut det. Jag vill inte att mina ryttare ska förväxla energi i hästens rörelse med "tryck i bakbenen" som ska regleras med en ryttare som hänger bakåt i vattenskidåkningsstil. Oavsett vilken nivå ryttaren befinner sig i sin utveckling. (Tyck i bakbenen är ett uttryck jag aldrig använder ...)

Sen finns det alltid speciella moment eller händelser i ridningen som kräver att du får göra punktinsatser som ibland är utanför "lätt hand och elastisk hand." Ingen god ryttare har missat den delen i sin utveckling. 

Det är det, som är att vara en skicklig ryttare eller instruktör/tränare tycker jag. Att kunna anpassa det du gör efter det behov som finns där och då. Men alltid inom ramen för god ridning. Att jag lär ut den ridningen som jag tycker är optimal betyder inte att jag är okunnig om hur besvärliga situationer du kan hamna i med din häst. Jag vet också hur man reder ut dem.

Jag har suttit på skenande hästar, jag har ridit testosteronstinna hingstar, jag har ridit på hyggligt stora hoppbanor och dressyrarenor. Jag har ridit in unghästar och fått fostra uppstudsiga ponnyhästar. Allt detta har gett mig den erfarenheten jag kan luta mig mot när jag lär ut att tygeln inte är ett balansredskap för ryttaren.

Det finns en fram- och baksida på det mesta, alla förebilder gör inte by the book hela tiden. Jag tror att bortsett från den hyllade sitsikonen Charlotte Dujardin och hennes tränare Carl Hester, Kyra Kyrklund och hennes äkta hälft Richard White så är Spanska Ridskolan i Wien de som kan lära folk att rida. På riktigt är det ryttarutbildning. 

Har du en oberoende sits och en god elastisk kontakt i tygeln kan du rida på i stort sett vad som helst i hästväg. 

Jag kommer fortsätta att lära ut att tygeln är ett redskap för lätt kommunikation. I min värld är ridning en mental sport, det är inte brottning där det går ut på att hävda sin styrka.

                 Gott Nytt År önskar jag alla och håll lätt om fågelungen.


Läst 35219 ggr



Fler inlägg

MAJ
16
2022

En av mina elever beskrev mig häromdagen: "Hon är en riktig nörd."

Nörd kommer från engelskans slangord nerd och är en stereotyp benämning på en person som har ett fixerat intresse eller intresseområde. Fram till slutet av 1900-talet användes ordet nörd oftast negativt, ibland som en direkt synonym till tönt, men idag används ordet minst lika ofta positivt. (Wikipedia) Jag tar fasta på "positivt".

Igår kväll, ungefär kl 22.35 när Die Hard nr 23 rullade på vår TV satt jag och läste i olika ridläror. Ett intresse jag har och min samlingen är hyggligt stor. Tja, jag är nog en nörd ...

Jag läste om olika tygelfattningar och insåg att det finns intet nytt under solen. Tyglarna har fattats på alla kända vis i hundratals år.  Ibland dyker det upp en avvikelse men den är sällan "ny".

Vad det gäller kandarets dubbla tyglar har det funnits väldigt många olika varianter, beroende på om ryttaren red med enhands- eller tvåhandsfattning. Ibland fick ryttaren hålla ett vapen i en hand.

Varför tyglarna på kandaret fattas i kors, med bridongen unders tål att funderas över. I vår del av ridvärlden är det normalfattningen och förklaringen jag hört i alla år är att det blir mindre risk att inverka för mycket med stången om den tygeln ligger högre upp i handen. Fast det tror inte jag.

I "Ridinstruktion" (R1) av 1940 års upplaga står följande om ovan nämnda "normalfattning":  "Denna tygelfattning är ändamålsenlig vid lydnadsprov, för att rätta hästar vilka icke stöda lika på båda tyglarna, vid ridning av olydiga hästar samt i vissa fall vid hinder- och terrängridning." Det är därmed fritt för olika tolkningar.

För mig dök kandaret upp ganska sent, jag har ju min ridskole- och hoppbakgrund. Så när kandaret skulle på fick jag lära mig mig att rida med tre tyglar i vänster och en i höger. Himla krångligt men gav en stilla hand och det var omöjligt att dra i tyglarna och det är ju bra.

Som sagt, det finns många varianter på hur tyglarna ska hållas. Kyra och Richard lanserade något nytt för oss svenskar när de kom till Flyinge på 90-talet. Där fick vi lära oss att det funkar bättre om man inte håller kandartyglarna i kors, vilket jag jag håller med om. Varför krångla till saker och ting?                                                                                      R.White  Privat bild

En annan variant av det är "Fillis fattning" där man håller bridongtygeln som en töm och stången under lillfingern. Den har jag också ridit med, det tar tid att lära sig men ger också en hand som inte kan dra hästen i munnen. Minns att jag blev stoppad av en domare efter en ritt, hon undrade vad jag höll på med. "Sådär håller man inte!" sa hon. Men vi enades om att det inte fanns någon regel jag stred mot.


 

                                                                              Fillis fattning.   ur Ridlära W. Müseler

Nu rider Jens Fredricson ibland med tygeln i tömfattning och kallar den mexikansk tygelfattning. Uppenbarligen funkar den lysande för honom och hans häst, alla sätt är bra utom de dåliga!

Att ha en fin hand hand, stilla och med lätt kontakt borde vara alla ryttares mål. Värt att lägga mycket jobb på.

Det finns mycket roligt att läsa i gamla tiders ridläror. Ni ska få ett exempel, det gäller ryttarens inverkan, där hela innebörden faller på sin egen orimlighet. Det vet vi i dag när den mänskliga kroppens funktioner är kunskap och inte tro.

" - Ryggverksamhet är ur ryttarsynpunkt viktig för varje inverkan och hjälp, så viktig att man inte verkligt förmår ge någon hjälp innan man medvetet förmår använda sin rygg på rätt sätt. 

     Känslan härför får bara den som prövat det. Känsla kan man emellertid bara ha om man inte gör sig stel; och när det gäller att använda ryggen får man framförallt inte göra sig stel.

     Vid inövning (av att spänna korsryggen) kan ryttaren tala, vissla, sjunga och eventuellt röka. Allt sådant bör han också företa sig för att på så sätt undvika att göra sig stel. (Müseler  Ridlära 1956)

Orimligheten i detta består av att vi kan inte spänna/styra musklerna i korsryggen, vi måste använd bukmusklerna. Jag vet det för jag kämpade i många år med den instruktionen. "Spänn korsryggen och sitt emot!"

Så utvecklingen om hur vår kropp fungerar har gjort ridningen mindre obegriplig vad det gäller den lilla biten.

Ska du lära dig rida med kandar, vilket är roligt, trassla inte in dig i tyglarna. Det blir lätt makramé och det får bli dagens sammanfattning

                           Hejhopp i galopp  //Kajsa

              

 


Läst 45016 ggr Kommentarer Kommentera

Härligt med maj månad! Mitt körsbärsträd slog ut i dag och häggen likadant. Våren är min tid, ljuset är min bästa vän.

Det dök upp en tonårsbild på mig i mitt flöde i morse. Jag la ut den på fb och det blev många roliga kommentarer, främst om den Bogner-jacka jag hade på mig. Vi som är födda innan åttiotalet vet vad en Bogner är ...

Men till saken, i samma veva skummade jag en artikel skriven om Patrik Kittels clinic i Helsingborg.  Du kan läsa här:  "Alla ryttare har börjat någonstans" 

Det är klart, alla börjar inte rida med samma mål eller förutsättningar. En del föds in i sporten och andra kliver mer in från sidan, ibland i en viss motvind.

Ett vanligt uttryck "Du kan allt du vill" används ibland för att  markera att det finns möjligheter för alla. Jag skulle säga att det är en sanning med en viss modifikation, men tanken i sig är god. Viljan är en bra pådrivare!

Jag hoppas att alla som vill rida eller prova på att rida får möjligheten. Hästar är verkligen bra för oss människor, bara att få vara bland dem gör gott.

Min egen karriär började verkligen med en orubblig vilja, ett skräckslaget sinne och svaga ekonomiska förutsättningar. Men ridskolan tog väl hand om oss och vi fick en chans.

Eftersom jag var livrädd gillade jag i början de små och lite långsamma ponnyer. Docka, korsning russ/ngt annat var min första stora kärlek. Hon blev min sköthäst.

Här är vi, min lilla ponny och jag. Ni förstår att min ponnytid blev lika kort som mina ben tidigt blev långa. 

Kyra Kyrklund, min vän och idag också mentor, hade en liknande start sin karriär. Innan det var tal om någon ridskola red hon på det som stod till buds. Stark vilja är en sak vi har gemensamt.

Fast hon var nog aldrig så rädd som jag var, kan liksom inte tänka mig det. 

Kyra hade lyckan att ha en gudmor som hade en häst. Hon fick rida på den, en arbetshäst och jag hasade runt på små snälla ponnyer. Där skulle det nog tagit slut om inte det funnits en stor skopa dj---ar anamma. 

Sammanfattningsvis kan alltså en arbetshäst i Finland skapa en skicklig internationell dressyrryttare/tränare med många OS i bagaget. Vägen var inte spikrak men förutbestämd tror jag.

1981 (tror jag) såg jag denna finska kallblodsryttare rida Grand Prix vid Pingsttävlingarna på Strömsholm. Sen gick jag och närde en dröm, så där ville jag rida ...

Det gick några år, saker och ting gick min väg och "vips" hade min vilja lett mig till Flyinge dit Kyra och Richard precis anlänt. Där hos dem blev jag blev också Grand Prix-ryttare även om den internationella karriären blev en mer modest, nordisk turné.

En bra tränare blev jag och när jag förra året fick Ridsportförbundets pris "Årets tränare" var min glädje och stolthet väldigt stor. Jag hade nått ett av mina mål, att sprida kunskap och lära ut god ridning.

Så även små och långsamma ponnyer kan precis som en finsk arbetshäst skapa Grand Prix-ryttare!

Alla drömmar är bra, i helgen vann en av mina ryttare sin första dressyrtävling och jag blev tårögd när hon berättade. Hon vann ingen GP, långt därifrån men lyckan bryr sig inte om vilka bokstäver som står före klassen. När den helhjärtade satsningen går hem, då är lyckan total.

Ta ett beslut, sätt ett mål och kör. Min första skolfröken sa till oss i första klass: "Sikta mot stjärnorna så kommer du iallafall till grantopparna. Där är också bra att vara"

                                                                              Häng i!  //Kajsa


Läst 58255 ggr Kommentarer Kommentera

Med WC-finalen i färsk minne kanske någon funderade på var de holländska ryttarna höll hus. Ja, UK hade också endast en av sina toppryttare på plats. Vad sådant beror på kan vi bara spekulera om.

Vad jag däremot vet är att Holländska dressyrlandslaget hade finbesök på sin landslagssamling idag! De har kliat sig i håret, tänkt ett extra varv och kommit fram till att det skulle vara bra att få lite nya influenser och goda råd utifrån.

Alla vill ju bli bättre och idag krävs det riktigt duktiga krafter på alla nivåer för att hävda sig i dressyrtoppen.

Vad gör de då? Jo, de valde att fråga och bjuda in en av de allra bästa, Kyra Kyrklund.

Vet att hon funderade nån dag på denna förfrågan men sen segrade nog nyfikenheten.

Så idag var det dags och dagen har fallit väldig väl ut. Positivt och lyhört från lagledning, ryttare och åskådare. Tänk vilken boost, att få in nya tankar och arbetssätt.

Det är ju ganska enkelt Kyra bor ju på andra sidan vattnet.  Så nu har hon en fot i många landslag. Portugal, Irland, Danmark och nu Holland

Detta kan man kalla ett internationellt arbete! 

Här är de efter dagens arbete, med Hollands förbundskapten Alex van Silfhoud andra från vänster.  

Några av de som deltog:  Dinja van Liere, Marieke van der Putten, Thamar Sweistra, Hans Peter Minderhoud och Adelinde Cornelissen. Ett stjärnspäckat gäng!

Vi är bättre tillsammans, det tjatar jag alltid om för ingen kan allt.       Hejhopp //Kajsa


                                                                Foto:Privat


Läst 67811 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Här hittar du alla våra husbloggare

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen

Kajsas senaste



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.