Kajsa Boström - 2020 var året då korvbröden tog slut.
DEC
30
2020

2020 var året då korvbröden tog slut.

Gott Nytt År, lite i förskott! 

Det har varit ett konstigt år, över det hela. Många saker är riktigt annorlunda, fenomenet "hela folket ut i naturen" till exempel. 2019 var det plats i friluftsområdena, nu är det fullt. På juldagen var vi på utflykt till ett av grannkommunens naturreservat och där var det knökat. Parkeringen var full över brädden (vi har vant oss vid att gemene man inte kan läsa parkeringsföreskrifter) och skogen var som en motorväg i rusningstrafik. Det gäller att ha koll på omkörande joggare och hundförare! Det fikades överallt, med inlevelse. Det var lika många termosar uppackade på stenar och stockar som det var träd i skogen. Grillplatsen var också full, det doftade mat och vi blev väldigt sugna på korv och bröd. 

Det var då vi upptäckte att det i staden Kungsbacka var soprent i affärernas hyllor för korvbröd. I femte butiken hittade vi ETT djupfryst paket. Tomma affärshyllor har jag inte sett sen svenskarna hamstrade toapapper i våras. Vi kom hem, gjorde vår varma choklad på egen spis och stekte korven till de högt skattade korvbröden. Det är verkligen annorlunda nu när korvbröd blivit hårdvaluta.

Tur att hästarna är precis likadana som alltid, de är lyckligt ovetande om världens problem och den vansinniga pandemin. Året som gått har varit riktigt bra för alla "mina" hästar. Ryttarna har valt att ökat träningsdosen nu när det varit tävlingsfritt och det utvecklar ekipagen.

Att lära människor rida är intressant. Det är alltid spännande att se hur det jag säger landar hos den som lyssnar. Kommunikation är svårt! 

Är det jag säger till för att lösa en situation här och nu, eller är det något jag vill att ryttaren ska ha som grund i det den gör både nu och sen? Är "bra!" bra nu eller en del i att det blir ännu bättre sen? Hänger ni med?

Ni ska få ett exempel. En av mina lite mindre rutinerade ryttare, en vuxen så kallad återvändare, lånar en ridskolehäst och tränar när jag är på anläggningen. Det är inte alltid samma häst och det gör att det är ryttarens utveckling som mest är i fokus. Jag blir mer och mer fascinerad av att det faktiskt går att lära sig rida via "engång-i-veckan-systemet".

Denna gången hade ryttaren en häst den aldrig ridit innan och det tog en stund att försöka hitta balans och rytm. Till slut gick det ganska bra och den var när jag sa det som ryttaren kom med sin tänkvärda reflektion:

"Är detta verkligen bra? Det känns ... lite stötigt och liksom klumpigt? Ridning ska ju vara mjukt och harmoniskt, vi ska ju dansa fram tillsammans hästen och jag?!"

Där fick jag något att fundera över, vad ger jag ryttaren för visioner? Tänk vilka oceaner av tid med träning i sadeln som ska passera innan ryttarna verkligen dansar fram med sina hästar. Om de nånsin kommer dit ... Hur ska jag kunna förklara för en novis att vägen dit är stötig och ibland känner man sig klumpig och i otakt? Fast det är ganska bra ändå?

Att försöka hålla den röda tråden i ryttarutbildningen är en utmaning. Jag delade ett inlägg på fb, där en bild illustrerade hur lätt du bör hålla i tygeln. "Så lätt att du samtidigt kan hålla en levande hamster i handen utan att klämma men samtidigt inte släppa iväg den." Jag använder liknelsen men med en fågelunge.

Jag anser att tygeln inte är ett redskap att hålla fast hästen med och jag försöker också lära ut det. Jag vill inte att mina ryttare ska förväxla energi i hästens rörelse med "tryck i bakbenen" som ska regleras med en ryttare som hänger bakåt i vattenskidåkningsstil. Oavsett vilken nivå ryttaren befinner sig i sin utveckling. (Tyck i bakbenen är ett uttryck jag aldrig använder ...)

Sen finns det alltid speciella moment eller händelser i ridningen som kräver att du får göra punktinsatser som ibland är utanför "lätt hand och elastisk hand." Ingen god ryttare har missat den delen i sin utveckling. 

Det är det, som är att vara en skicklig ryttare eller instruktör/tränare tycker jag. Att kunna anpassa det du gör efter det behov som finns där och då. Men alltid inom ramen för god ridning. Att jag lär ut den ridningen som jag tycker är optimal betyder inte att jag är okunnig om hur besvärliga situationer du kan hamna i med din häst. Jag vet också hur man reder ut dem.

Jag har suttit på skenande hästar, jag har ridit testosteronstinna hingstar, jag har ridit på hyggligt stora hoppbanor och dressyrarenor. Jag har ridit in unghästar och fått fostra uppstudsiga ponnyhästar. Allt detta har gett mig den erfarenheten jag kan luta mig mot när jag lär ut att tygeln inte är ett balansredskap för ryttaren.

Det finns en fram- och baksida på det mesta, alla förebilder gör inte by the book hela tiden. Jag tror att bortsett från den hyllade sitsikonen Charlotte Dujardin och hennes tränare Carl Hester, Kyra Kyrklund och hennes äkta hälft Richard White så är Spanska Ridskolan i Wien de som kan lära folk att rida. På riktigt är det ryttarutbildning. 

Har du en oberoende sits och en god elastisk kontakt i tygeln kan du rida på i stort sett vad som helst i hästväg. 

Jag kommer fortsätta att lära ut att tygeln är ett redskap för lätt kommunikation. I min värld är ridning en mental sport, det är inte brottning där det går ut på att hävda sin styrka.

                 Gott Nytt År önskar jag alla och håll lätt om fågelungen.


Läst 34071 ggr




Fler inlägg

SEP
17
2021

Galopp ...       

                    

                                                            Foto: T Thörnell

Jag brukar säga att få galoppera över en äng, att känna fartvinden tåra ögonen, det är då jag kommer ihåg varför jag älskar hästar och ridning. Att känna hur hästen och jag tillsammans tar oss fram med kontrollerad kraft och samspel.

Det där är drömmen, galopp kan också ställa till det för många ryttare. Tänk nybörjarna! Säger ridläraren "Galopp!" darrar nog både en och annan i sadeln och undrar hur det ska sluta. Själv var jag ingen modig ryttare i början, jag ville gärna ha de snällaste ponnyerna. Galopp var inget jag hade behov av, helst av allt var jag i stallet och ryktade.

Hästen är fantastiskt bra på att galoppera, i allafall de flesta hästar. När vi klättrar upp i sadeln och ska börja bestämma, då kan det bli problem.

Galoppens naturliga tretakt är den vi behöver förvalta. Fotflyttningen yttre bak, samtidig inre bak/yttre fram, inre fram och sen det mytomspunna svävmomentet. Tadaa!

Nu är ibland verklighetens galopp inte riktigt där i tretaktens guldrytm och vad har hänt då?

Är hästen frisk, vilket alltid är det första att fundera över, beror rytmrubbning i galopp på felaktig ridning. Det finns undantag, till exempel om hästen är travare. De har sällan galoppen kvar som naturlig gångart. 

Fyrtaktsgalopp är aldrig hästens påfund utan något hästen får ta till då vi sätter den i en balansmässigt omöjlig situation. Svävmomentet i galoppen försvinner för hästen upplever att den har dålig balans och behöver ha sina ben i marken. (Litet undantag är fyrsprångsgalopp, den som galopphästar använder.)

Islandshästar har fler gångarter än den vanliga hästen. En fyrgångare har tölt som tillägg och en femgångare har också pass på sin repertoar. Galopp är nog den gångart de använder minst.

Jag har till och från under åren jobbat lite med islandsekipage. Det är en utmaning för mig som tränare och väldigt intressant. Just galopp blir ofta en stötesten, för många islandshästar kan inte galoppera i normal fart. Det är oftast full fart, i affekt ...

Eftersom jag är nyfiken har jag försökt sätta mig in i tänket hur islandshästar tränas och tävlas. Jag har läst den litteratur som används vid utbildningar och snokat lite överallt. När jag lyssnade på en podd, Nattfari hörde jag för första gången uttrycket "galoppångest". 

Galoppångest är alltså något hästen drabbas av, inte ryttaren som man skulle kunna tro. Det låter dramatiskt men är inte så farligt och går att rätta till om man tar sig tid och en allvarlig funderare på hur man tränar sin häst. 

Hög fart löser sällan eller aldrig problem. Högt tempo i galopp är långa språng, kort tempo är korta språng. Rytmen ska vara samma, tretakten får aldrig gå förlorad. Hästen behöver tid för att korta och länga sprången med bibehållet svävmoment och den behöver använda sin hals att balansera med. Ryttaren ska som alltid vara en tillgång för hästen, aldrig en belastning på ryggen.

Just nu har jag tre islandsekipage bland mina ryttare. Två som tävlar, på olika nivåer och en hobbyryttare. Ingen av de hästarna har kunnat galoppera med bärighet och svänga i balans. Hos en av hästarna har vi nu lyckats bryta "galoppångesten", eller snarare lärt hästen att bära ryttaren i ett balanserat tempo. Häromdagen kunde den hyggligt lugnt fatta galopp och bär sin ryttare med godkänd lugn tretaktgalopp, rakt ut och igenom två hörn. 

Hästen grundläggande utbildning, oavsett ras eller i vilken ålder utbildningen startar går ut på att hästen i samtliga gångarter ska förstå och acceptera utrustningen, vikten på ryggen och ryttarens inverkan. Den ska kunna arbeta avspänt och med god lösgjordhet, oavsett ras eller gren.

Det går inte alltid enligt handboken och vissa hästar kan sätta den skickligaste utbildaren på prov men då får vi tänka ett varv till och inte göra hästen till problemet!

                                       Hopp i galopp!  // Kajsa


Läst 17781 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
30
2021

OS i Tokyo, EM och SM i alla de former, Unghäst-VM och inte minst 

Para-OS i Tokyo. Bilden är från dagens Kür-final. 

Stora evenemang i ridsporten med fina prestationer har duggat tätt ett tag. Vi har kunnat se de mest otroliga hästar uträtta mästerverk med sina ryttare. Stort, stort.

Ett lite mindre evenemang, Lag-SM i dressyr reds i helgen i ett regnigt Östergötland, närmare bestämt på Kimstads RF.

23 lag var anmälda i år. Det är bra att vi kan få ihop så många lag på den nivån! Tävlingen rids idag i MSV:A / St.Georg och Intermediaire I.

Det är klubbar som har haft med lag sen jag red Lag-SM när det var nytt i ridsporten och andra helt nya klubbar. Idag kan distrikt sätta ihop lag, så alla ryttarna i ett lag behöver inte rida för samma klubb längre. Det är också bra för då får fler chansen. Att tävla i lag är både roligt och nyttigt för oss individualister inom dressyren.

Läste på precis på fb att till exempel Fagersta RK hade med ett lag för första gången i världshistorien. Den som lyckligt skrev om det var deras lagledare Lena Svensson. Hon har varit med länge, bland annat som landslagsryttare, tränare och domare. Jag lärde känna henne på Strömsholm för många år sen, jag gick RIK I och hon var andra eller tredjeårs elev. Vad jag beundrade henne och hennes Quick.

Idag jobbar hon i Svenska Ridsportförbundet, med den äran.

Ett annat av lagen var Västergötlands Distriktslag. Hur det kom sig att ryttarna bestämde sig för att sätta ihop ett lag vet jag inte. Men vad jag vet är att de lite i sista sekunden rekryterade en av mina ryttare Elin Gustavsson/Bollebygds RF då de var en man kort. Det behövs egentligen fyra ryttare men kan gå med tre.

Elin frågade mig vad jag tyckte, tanken var att hon skulle vara den som red Intermediaire I vilket hon bara gjort en gång innan! Kör sa jag, en erfarenhet och ett roligt äventyr!

Nu hann det hända lite innan tävlingen gick av stapeln. Förbundet hade uppmärksammat att Elins kval till Intermediaire inte ridits ihop på rätt vis. De nya kvalreglerna är något svåra att tolka ... Resultatet blev att hon inte kunde starta i laget och inte hade hon några giltiga kval heller. Resultatet från debuten i klassen, som reds i juli, ströks också. Pyspunka på roligheterna kan jag säga.

Men ryttare är oftast av gott krut och allt löste sig. Distriktslaget ställde upp med sina tre återstående ryttare och Elin åkte med, hejade på sitt lag och red kringklasser. Laget kämpade lite i motvind och hamnade inte i den översta halvan men fick en rolig (fast regnblöt) helg. 

Elin bet ihop, red sina kringklasser så fracken stod rätt ut och åkte hem med placering och två nya giltiga kval!

Så lilla orten Bollebygd, knappt 4 mil öster om Göteborg, med sina ca 6000 innevånare kan ståta med en ridklubb som haft två svårklassryttare med i Lag-SM  2021, även om en fick lämna w o.

De två, Fanny och Elin har följts åt i sina ryttarkarriärer sen ponnyårens Elitlagstävlingar. Nu har de varsin stor häst som de ridit och utbildat sen de var unghästar. Fanny har studerat i det civila och jobbar som ingenjör, Elin har studerat ridning och jobbar som unghästutbildare.

Så i det lilla sammanhanget ute på landet finns det också stora ryttare. De som för det mesta i det tysta kämpar på för att komma uppåt och framåt. De som när lika stora drömmar som alla andra. Heja alla er i de lite mindre sammanhangen, kämpa på!! 

Grattis också till Louise Etzner - Jakobsson som just idag red hem en silvermedalj i Para-OS!

Ridsport-Sverige har fullt med kämpande ryttare, det ska vi alla vara stolta över!

                                         Jag tar av mig hatten! //Kajsa


Läst 29642 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
20
2021

"Hjälp, hästen passar i skritten!"

Ve och fasa, lite skämmigt och hopplöst läge ...  Eller?

Skritt är nog den av hästens gångarter som det finns flest olika teorier om hur den ska behandlas. Förr sa de kloka att skritten inte skulle ridas(arbetas)alls för då förstörde man den. En inte så genomtänkt teori kanske.

Läser jag i Ridhandboken 1, den nya omarbetade utgåvan:

"Skritt är en gående, fyrtaktig rörelse" osv. Lite längre ner i samma stycke står:

"Förutom en ren fyrtakt är det ett grundkriterium för samtliga skrittempon det avslappnade gåendet (rörelsen genom kroppen - huvudet gör nickande rörelser framåt - nedåt). Samtidigt ska emellertid energin behållas."

Plättlätt!?

Skritt är precis samma som de andra gångarterna, olika lätt hos olika individer men ofta underskattad att använda. Jag har funderat i flera dagar på vad det är som händer i hästkroppen när den bestämmer sig för att gå från fyr- till tvåtakt. Det är väldigt svårt att se eller förstå sig på.

Slängde ut min fundering i ett inlägg på fb men det blev som jag misstänkte inte rätt. De flesta läste in att jag frågade efter varför hästen började passa eller hur jag skulle komma ur det. Fel, jag var mer ute efter vad det är som kuggar ur i hästkroppen och hur det tekniskt går till.

Sen ngt år tillbaka har jag en häst i träning som verkligen är befäst i sin pass. Den har en tämligen lång tävlingskarriär bakom sig där den haft med sig sin pass och det har varit och är frustrerande för ryttarna.

En vanlig anledning till passartad skritt är brist på eftergift och det är nog de flesta medvetna om. Därför blir det lite skämmigt ...  Nu kan det ju finnas fler anledningar och det gäller att vara flexibel i tanken. Leta lösningar som både häst och ryttare kan hantera. 

Idag när tack och lov de flesta kommit på att ridbanan inte behöver frekventeras så fort det ska ridas ökar möjligheterna att hjälpa hästen. Till exempel skritta i lite oländig terräng där hästen behöver se var den sätter fötterna.

Passartad skritt finns på alla nivåer. Vid en tävling jag var på nyligen såg jag hästar med tveksamt ren skritt i alla olika klasser som reds där. Såväl lätt som medelsvår och svår klass.

Passartad skritt är ett problem att jobba med, inte ett problem att generat gömma och hoppas att ingen ser. Att skuldbelägga ryttaren gör ingen skritt bättre och hästens fel är det definitivt inte.

När OS-dressyren reds i Tokyo fanns passen också närvarande. Till exempel Isabell Werths Bella Rose ligger farligt nära tvåtakten i skritten, vem skulle säga att Isabell rider med tveksam eftergift?

Så jag slår ett slag för skrittarbete utomhus, off-road och inte bara på hängande tygel. Eller använda bommar i övningar som inte krånglar till det för hästen.  Det går oftast att hitta lösningar.

Kom ihåg, misstänker du att hästen har fysiska problem då är det bums till veterinärkliniken. Sen kan du öva på igen.

                          Skritta lugnt!  //Kajsa


Läst 41570 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 4

– TEMA: Avmaskning
– Reportage: Fem stjärnor på fyra ben
– Hoppa studsserier med Tovek

– Päls av och täcke på – eller?
– Checka hästen inför hösten
– Juristens råd inför hästköpet
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Häst som är rädd för att gå i hage
Elke Hartmann svarar
Hjälp, hur ska jag hantera min häst?
Elke Hartmann svarar
Tips för att få stabil hand i hoppningen
Lennart Lindelöw svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.