Kajsa Boström - Allt är rätt, till och med mitt kanalpaket
AUG
04
2016

Allt är rätt, till och med mitt kanalpaket

OS...

Nu finns det bara detta i hela sportvärlden och lyckligtvis har jag rätt kanalutbud i min TV. Jag kan se all ridsport och sen är jag nog nöjd. Jag vet säkert att jag kommer hoppa över fotboll, gång och beachvolleyboll iallafall. Möjligen blir det lite simhopp och så golf förstås.

Och vi ska eller bör vara uppkopplade, inkopplade och aktiva på alla tänkbara vis på alla kanaler och sociala medier dessa OS-veckor. Jag har hört att det kommer göras någon form av mätning på hur stort intresset är på de olika sporterna. Och eftersom ridsporten som OS-gren hänger, om inte löst så åtminstone lite på sned, får nu alla dra sitt strå till stacken. Använd flitigt FEI:s egen OS-hashtag #TwoHearts gärna ihop med den gren ni skriver om t ex #dressyr så bidrar ni till visat intresse. #Rio2016 lär också funka...

Jag ser med spänd förväntan fram emot att i nästa vecka bli kunnigt guidad genom ritterna på dressyrbanorna. Mediaproflen och programledaren Henrik Johnsson samt hoppryttaren Linda Heed kommer säkert att fullt upp som kommentatorer. Funderar över hur det varit för mig som dressyrryttare att göra en sändning som expertkommentator vid en OS-hoppning. Svårt svårt.

Heja Sveriges ekipage och heja Valegro, ni får dela på mina speciella lyckönskningar.

För övrigt är jag fortfarande semestrande och faktiskt också riktigt befriad.

Varför? Jo för att inget verkar vara så illa inom ridsporten/dressyren som det utmålats de senaste månaderna (eller åren).

Det har visat sig att, med ytterligt få undantag rider ingen på sådant sätt så hästarna far illa. Alltså ingen rider på sätt som liknar LDR (Low Deep and Round)eller använder s k Rollerkur.

Ingen pressar unghästarna för fort eller för hårt inför årgångschampionat eller unghästmästerskap.

Ingen rider med otillåten betsling, för hårt spända nosgrimmor (dvs alla klarar testet med den framtagna mätstickan) eller hanterar en gramantygel på ett för hästen besvärande vis.

Ingen använder prestationshöjande preparat, injektioner, otillåten medicinering eller otillåtna träningsmetoder.

Ingen använder sporrarna på otillbörligt vis eller spöet så hästen får ont i skinnet.

Så här är den enda sanningen om man läser på sociala medier och står det där måste det väl vara sant?

Det är en fantastiskt fin värld vi lever i tillsammans, vi och våra hästar.

Nu lutar jag mig tillbaka igen, spelar en golftävling och väntar på det stora sportevenemanget.

taggar


liknande webbartiklar


Läst 42559 ggr


(Logga in för att skriva en kommentar)

Fler inlägg

NOV
17
2020

November ...

Grått, regnigt, lerigt, ännu blötare och blåsigt. Ingen favoritmånad precis. Dessutom blir det aldrig riktig ljust. Rent allmänt är det riktigt ont om roligheter. Är det inte nya negativa virusnyheter så är det annat elände.

Då, mitt i det tråkiga kom jag tänka på hur höstrusket lystes upp förr, av den efterlängtade Hubertusjakten. Det var roligt på riktigt och jakten reds alltid den helgen närmast Hubertusdagen som infaller tredje november.

Vi red träningsjakter några söndagar i oktober och där vi fick lära oss veta hut. Att rida jakt var inte att fara fram som jehun i terrängen, det var disciplinerat ridande i avdelning. Mastern i täten och pikörerna på flankerna, gud nåde den som stack ut näsan någonstans.

Vi fick lära oss skillnaden på tre- och fyrahundrameterstempo, vi fick lära oss att galoppera i bredd och ta hänsyn. Vi blev bra på att galoppera nerför backar och igenom bäckar. Vi lärde oss att hoppa i bredd over de breda hindren på stubbåkern. 

Vi lärde oss att hålla koll på master och pikörer och vi lärde oss naturligtvis att våga rida riktigt fort utan att tappa kontrollen. Ovärderliga kunskaper om du vill bli en bra ryttare anser jag och är glad för att jag fick möjligheten att göra sånt som inte längre finns.

Visst var det någon som åkte av i leran och bröt ett nyckelben, men under de åren jag var med hände inga allvarliga olyckor.

Jag red tre jakter varav en som pikör och att få vara pikör var lite av ett hedersuppdrag. Vi skulle lära oss ordning och visa de andra att det inte bara var viktigt att vinna.

Vann gjorde den som kom först på upploppet och plockade den hägrande rävsvansen. Hos oss fick pikörerna inte rida upploppet för att vinna. Vi skulle hålla koll på att fältet höll sig i någorlunda samlat.

Att ha all samlad erfarenhet från olika delar av ridningen har format mig mer än jag trott. Jag har testat allt utan att "behöva" prestera, utan att behöva bli bäst. Förutom att vi hade roligt lärde vi oss genom att öva i verkligheten, inte genom att läsa och titta på tips på sociala medier. 

Den nya ordföranden i Ridsportförbundets Hoppkommité, Niklas Jonsson skrev en bra krönika om just detta. Att leta verklig kunskap, inte lockas av tips från överallt. Vi har en erfaren och rutinerad tränarkår, vi har också duktiga ridlärare. Använd all denna samlade kunskap för att utveckla ridningen. (”Måste hitta ett sätt att göra verklig kunskap relevant igen”)

Just det, vad är "Halali!" det jag skrev som överskrift? Jo, det ropar mastern när han släpper fältet på upploppet. Sen är det bara att gasa ...

Vid detta tillfället var jag inte pikör, här fick jag visa att vi var snabbast. Mina fina Isabella och jag.  Ut och öva fyrahundrameterstempo, det är kul!

                              Hejåhå i novemberrusket //Kajsa

                              

                                 

 


Läst 7489 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
10
2020

Synonymer till "utveckling" är:  förbättring, framåtskridande, förkovran, mognad.

Ridsporten, som alla andra sporter, är i ständig utveckling och oftast förbättring. Fast ibland går det lite trögt. När det handlar om att många människor ska komma överens om en förändring blir det emellanåt gnissel i maskineriet.

Vad det gäller dressyren är "hattdebatten" gällande hattens på eller av vid alla internationella dressyrtävlingar i fokus. De av er som läste mitt förra blogginlägg vet min ståndpunkt och där har inget nytt hänt. Jag är övertygad om att hjälm på vid all ridning är en god sak. 

En av världens mest framgångsrika dressyrryttare, Isabell Werth är riktigt upprörd. Hon känner sig manad att påpeka att det är valfriheten för vuxna människor gällande hatten på/av som hon egentligen strider för. I ett uttalande som går att läsa här: "Vi är varken gammaldags eller dumma ..."  står det klart hur Isabelle tänker i frågan.

Det är lite märkligt när jag läser i ett uttalande som gjordes för några år sen av samma ryttare, om samma sak. Där tänkte hon annorlunda. Både vad det gällde eventuell olycksrisk vid dressyrridande samt om vad det gällde att vara förebild. Som mamma, för sina anställda och som ryttaridol i allmänhet. Hon ville hon vara en god förebild och det var hjälmen på som gällde för henne. Här kan ni läsa själva: Isabell Werth Shows Off Golden Helmet in Frankfurt and Makes a Statement

Hon har uppenbarligen utvecklat eller avvecklat? sin åsikt. FEI som är beslutande organ i frågan har det hett om öronen och de lär lämna besked så småningom.

Här är några som hade hjälmen på och höll huvudet kallt i helgen!

Tre unga tjejer, kanske något oväntat, tog hand om medaljplatserna vid årets inomhus-SM för seniorer i hoppning. Jag såg avslutningen på finaldagen och det fin ridning de visade upp. Grattis till dem!

                                     Rid väl // Kajsa


Läst 19337 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
27
2020

Nu mullrar det i dressyrsporten, FEI vill lagstadga att hjälmen är på i de högsta dressyrklasserna. 150 internationella tävlingsryttare inklusive svenska landslaget har skrivit på en lista för de tycker inte om regeln, de vill kunna välja hjälm eller hatt själva. 

Jag tänker inte uttala mig om det utan ska istället berätta om hur mycket klokare vi blivit och hur säkerhetstänket inom ridningen lyckligtvis har utvecklats under mina år i ridsporten. Jag är äldre än alla ryttare i dressyrlandslaget, utom en, så jag kanske har ridit längre än dem?

Hjälmen, min första med hakband av gummiband och skärm av papp hade jag köpt innan ridskolan ens öppnat i min hemby. Jag hade trånat så länge efter det här med hästar och ridning. När första terminen startade kändes det som jag stått länge i kön för att tilldelas en häst utanför stallet. Med hjälmen redan på huvudet och min svettiga, noggrant hopvika tiokronors-sedel i handen.

Jag hann rida min lektion på tidiga lördagsmornar i några månader innan jag flög av första gången. Ridhuset var inte uppfunnet än, vi red på en frusen stallplan som hade en stenmur längs ena sidan. Där i muren landade jag, med huvudet först. Hjälmen hade då redan lämnat mitt huvud i en elegant båge och landat på annat ställe.

Där och då kunde min karriär tagit slut, för när bakhuvudet väl sytts ihop och läkt hade jag blivit livrädd. Inte för hästarna men för ridningen. Min avgudade ridlärare som oftast satt till häst (utan hjälm) på våra ridlektioner, hennes häst var jättestor och hette Hanno, såg och förstod min rädsla. Jag fick komma till stallet och bara vara, rida kunde jag göra igen när jag ville sa hon.

Läser du det här Ann-Marie Linderås så vet du att det är tack vare dig jag fortsatte min ryttarkarriär och fick mitt fantastiska liv med hästarna!

Alla mina ryttaridoler på den tiden red utan hjälm, en del ungar och många vuxna på ridlektionerna också. Vi cyklade också utan hjälm till stallet. Ramla av fortsatte jag att göra tämligen ofta under min få ponny-år. Men trots att det gick tämligen vilt till vid ridningen hände det lyckligtvis aldrig någon riktig olycka bland oss ungar.

Killen på bilden här var en vi verkligen såg upp till.

Det blev värre med olyckorna sen när jag började rida stor häst i tidiga tonåren. Ridhästmaterialet på ridskolan vid den tiden lämnade en del att önska, hästarna var inte ens alltid riktigt inridna. Pedagogiken och säkerhetstänket hade inte heller inte så hög prioritet.

Min pappa var däremot för tiden långt framme i säkerhetstänket. Han var mc-polis och skötte bland annat utbildningen för poliser vid uttryckningskörning. Där, liksom hos oss, hans tre barn var det hjälm och övrig säkerhetsklädsel på. Basta!

Så jag red med hjälm och körde även moped till stallet med hjälmen på när cykeln byttes ut. Eller nja, jag red inte alltid med hjälmen på när jag fyllt 15 år och drabbades av tonårstrots, pappa var ju sällan inom synhåll från stallet.

Ridningen var vid den tiden tämligen befriad från riskanalyser. Inte sällan såg vi på internationella hopptävlingar att ryttarna tappade hjälmen mitt under rundan, hakband var inget alla använde. Vi ridning i allmänhet och inte ens vid hoppträningar användes hjälm särskilt frekvent. Fast en del gubbar hade istället keps förstås och mössa hade alla på vintern.

Vi på ridskolan red ofta i träskor eller senare gympadojor, utan hjälm och inte begrep vi att det var farligt. 

Fem gånger i vuxen ålder har jag fått åka ambulans från olyckstillbud. En gång krockade jag med mopeden och som tur var satt hjälmen på den gången. En gång körde jag av vägen med bil, krockade med ett träd och voltade ut på en åker, som alltid hade jag bältet på. Tre gånger, varav en utan hjälmen på, har jag gått omkull med hästar och behövt ambulanstransport. 

Inget av dessa tillbud har lett till skador på eller i huvudet, vilket jag ser som en sagolik tur. Kroppen i övrigt har farit illa men varit reparabel, åtminstone till fungerande nivå. Lite gamla "krigsskador" släpar jag förstås på.

När jag gjorde min ridlärarutbildning på Strömsholm i slutet på sjuttiotalet skulle hjälmen sitta på huvudet vid all ridning, men ingen hade riktig koll på om vi använde hakbandet. 

Någonstans för ungefär 20 år sen, efter sista ridolyckan, kom jag till en form av insikt. Jag var inte odödlig. Ensamstående mamma och egenföretagare, vem skulle ta hand om mig och min dotter om det hände något allvarligt? Jag red dessutom ofta på anläggningar där det fanns unga rid-elever och insåg vikten av att föregå med ett bra exempel.

Hjälmen åkte på för att med tiden alltid sitta på så fort jag var i sadeln. Idag skulle det kännas konstigt och naket att ens sitta upp utan hjälm. Vanan och insikten har gjort användandet självklart. Jag har ridit och tävlat GP i hatt, både nationellt och internationellt men skulle nu inte ens tänka tanken. 

Egentligen förstår jag inte att det idag 2020 finns olika åsikter om att bära hjälm vid ridning. Jag tycker absolut vi ska vårda traditionen som finns i ridsporten vad det gäller klädsel i övrigt. Traditionell tävlingsklädsel som frack, kavaj, ljusa byxor och slips eller plastrong tycker jag är elegant. Hatten kan jag enkelt vara utan.

Det är nu sällan diskussionen om hjälm eller ej kommer upp, så jag har nästan glömt min kära pappas oförglömliga kommentar. Han dök oanmäld upp på en hoppträning där jag elegant susande över höga hinder, utan hjälm. Han tittade ingående på mig och sa: 

"Kajsa, du vet, det behövs inga tak på tomma lador..."

Den kommentaren bet sig fast ska jag säga, jag har sällan jag känt mig så enfaldig. Det minnet kommer upp i huvudet nu och då. 

Nu är hjälmen på hos mig och alla som vill träna för mig. Den regeln har jag för jag anser att vi ska och behöver skydda det som är mest ömtåligt.

                               Hej hopp, med hjälmen på!  // Kajsa


Läst 38105 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv