När jag är på jobbet och träffar nya elever pratar jag sits, sen sits och efter det lite mer om inverkan och sits. Jag anser att det är viktigt att försöka inverka på ett sätt som hästen kan begripa. Ingen lär sig nytt i ett nafs men för mig räcker det att jag känner att jag väcker intresset och får ryttaren att försöka. Sen gäller det för dem att öva.
Jag lovade att berätta den här historien för en ny ryttare som kämpade med sitsen idag. Vi hann inte med riktigt så nu kör jag en repris på ett favoritinlägg så jag håller mitt löfte lite i efterhand. Varsågod...
"Jag brukar ibland roa mina åhörare när jag gör mina clinics och föreläsningar med en god historia om när jag började min långa resa i sitskorrigering. Han som tog på sig den stora uppgiften var Richard White, en riktigt duktig tränare samt även Kyra Kyrklunds man.
Richard och jag inledde vårt långa sammarbete i början på 90-talet något år efter att han och Kyra flyttat till Sverige och Flyinge. Det finns mycket att berätta om den perioden och många roliga saker jag kan skratta åt nu i efterhand men DÅ, under de åren var jag inte så himla kaxig kan jag säga.
Det var ju inte så att jag var nybörjare när jag först kom till Richard. Jag hade tävlat upp till Intermediaire I på ett par hästar innan den hästen jag hade då och tyckte nog att jag hade lite koll, åtminstone på min sits.
Vid allra första träningtillfället i Stora Ridhuset Flyinge höll jag på att dö av syrebrist för jag var så fruktansvärt nervös att jag glömde att andas. Det var fullt av GP-hästar som piafferade runt mig, namnkunniga ryttare som bara ”gled” runt och såg tjusiga ut och så var det vi, Harley Davie aka ”Putte” och jag.
"You can trot on the circle” sa Richard och jag hade pluggat ridengelska i veckor så det kommandot förstod jag. Sen stod han där mitt i volten och tittade, helt tyst…
"Change rein!"
Puh! det förstod jag också, går ju bra det här! Det flöt på fint i flera minuter, tyckte jag...
Sen kom det, jag tar det på svenska här men ni kan ju förstå hur det lät på engelska i mina svettnervösa öron.
”Kajsa, det ser ut som du sitter i en hammock och gungar, hur tänker du?”
Jaa, det var domen. Alltså inte mycket som var rätt och efter det började en resa som var lång, lärorik och fantastiskt rolig (emellanåt tårfylld) hela vägen.
Jag kan tillägga att i min ryttarkarriär innan jag träffade Richard hade det inte påpekats några större konstigheter med sitsen. Tvärtom så hade jag alltid fått beröm från de tränare jag ridit för, både svenska och en och annan tysk och bra betyg i tävlingsprotokollen. Men det var lite i en annan tid och nu i efterhand kan jag förstå varför det var som det var, vi hade helt enkelt halkat lite efter i dressyrens utveckling.
Jag fick börja med att korta mina stigläder, minns inte om det var två eller tre hål. Böja på knäna och sitta på rumpan istället för att luta mig bakåt eller LIGGA bakåt som Richard sa.
Sen fortsatte det; Justera tygellängden, dom är för korta och böj på armbågarna. Armarna nära kroppen, händerna här, rumpan där, SLUTA KLÄM MED SKÄNKELN. Foten parallell med marken och skänkeln rakt ner. Mjuka vrister och SLUTA DRA I TYGLARNA, lätt skänkel, DRA INTE i YTTERTYGELN! och så vidare och så vidare i tre dagar.
Omtumlad ända in i själen, yr i mössan av alla nya intryck, full med nya kunskaper och fullständigt övertygad om att jag inte passerat Richards nålsöga då det gällde fortsatt träning vågade jag ändå ställa frågan om jag fick komma tillbaka.
Richard tittade oförstående på mig och sa; ”Det är väl klart, hur ska jag annars se om du klara av detta?”
Han gillade min inställning och min häst, inte för att Putte var så himla begåvad utan för att han alltid försökte. "He has a hart of gold and there are some opportunities.”
Så rätt han hade om den hästen, den gode och allra bäste tränaren Richard.
Om bilden kan jag bara säga att jag har milatals med film från de där träningarna. Men i ett format som jag inte kan spela upp. Att någon skulle föreviga vårt arbete med kamera, det fanns inte. Detta är en skärmdump från den första träningen iallafall. Usel kvalitet men ett kärt minne.
taggar
Liknande webbartiklar
- Kajsa Boström: "Hästen deltar för att vi vill, inte för att den har valt"
- Se och lär
- Kajsa Boström: ”Det är aldrig hästens fel när det uppstår problem”
- Det är en konstig tid nu
- Var sitter balansen?
- I all enkelhet
- Fler berikande egenskaper?
- Think big!?
- Det mesta är roligt, men inte allt.
- Förändringens vindar blåser ganska svagt
Läst 38122 ggr
Fler inlägg
Hej!
Nu är jag här igen, våren är i sikte och därför har jag lite gott mod.
Det har varit en tjatig vinter och jag tycker som jag sagt tidigare att ridsporten lätt hamnar i sånt tråkigt ljus.
Jag läste i nåt inlägg att "Hästen är inte till för oss, vi tvingar den till det och detta".
Detta har jag gått och funderat över. Sen läste jag på annat ställe att det finns fynd i utgrävningar som visar att människan och hästen har levt i symbios i över 5000 år.
Det verkar som vi först hade dem med oss för att få kött och mjölk, sen har vår användning och vårt behovet av hästen utvecklats under årtusenden.
Jag har bestämt mig för att jag står för att det går att använda hästen till ridning och tävling utan att den far illa. De behöver oss för skydd och mat och vi behöver förstå och förvalta dem mycket väl.
Vi får bli bättre på att utbilda människan och vid behov stoppa dem som hanterar hästar på ett oetiskt vis.
Idag fick jag en film från en så kallad återvändare. Den slog verkligen hårt på lyckosträngen i hjärta och själ hos mig.
Ryttaren, Linda Ahl, sitter i sadeln för första gången på 20 år. Det kan verkligen ingen se och det är inte så konstigt. Linda red internationell fälttävlan i början och mitten på 90-talet. Sen sadlade hon om till dressyr under några år tills sista hästen såldes 2005. Hon red för mig av och till under alla sina aktiva år. Hon var bland de första att rida för Richard White när han och Kyra flyttade till Sverige.
Sen hände livet. Barn, utbildning och efter det en imponerande karriär i en mansdominerad branch.
Nu, efter nästan 20 år hamnade hon i sadeln igen. Vi kan inte sluta, inte när vi en gång blivit förälskad i hästarna.
Jag kan känna vinden blåsa i ansiktet, vattenstänken och hästens rytmiska galopp fast jag bara tittar på filmen.
Låt oss fortsätta arbeta för att ha ynnesten att leva i symbios med hästarna. Vi behöver dom och dom behöver oss. Det är min övertygelse.
Klicka på länken för att se lycka, sån som vi ryttare förstår. Galopp i havsviken Rågelund/Frillesås i Halland // Vi hörs //K
Läst 34794 ggr | Kommentarer | Kommentera |
November, grå och händelselös evig väntan på julmånaden?
Så är det inte i hästvärlden. Grått, mörk och lerigt men inte händelselöst. Jag är alltid vaken för när det kan finnas tillfällen att lära och det har det funnits de sista veckorna.
Två stora namn, Kyra Kyrklund och Rolf-Göran Bengtsson, har gästat Västsverige för att ge clinics de sista veckorna, RGB senast i lördags på Kungsbacka Ridklubb. Jag har kunnat se bägge!
Innan dess, i början av oktober var jag i Skottland och deltog i en heldagsclinic med världsryttaren/tränaren Carl Hester
En ynnest skulle jag säga det varit, vill du utvecklas så lyssna på dem som verkligen kan.
Tre av världens bästa tränare, lite oglamorösa och skickliga människor har stått på tre olika ridbanor och i stort sett sagt samma sak.
Kyra RGB Carl
Alla tre hade både ryttare de kände och såna de inte kände att arbeta med vilket gjorde det mer intressant från åskådarhållet.
Ingen av dem försökte svinga trollspöet med ett "Hokus Pokus!" för att imponera eller nå snabba spektakulära resultat med hästarna.
Inte så konstigt, för det är ju inte så det går till.
Två dressyrtränare och en i hopp, kan de ha något gemensamt? Ja, faktiskt det mesta så länge det handlar om grundridning. De pratade alla om vikten av god grundutbildning för hästen, inte minst för att öka hållbarheten och godare hästvälfärd.
Sammanfattningsvis kan jag säga att de sa samma sak till ryttarna; Sitt stilla, mitt i sadeln och dra inte hästarna i munnen. Låt halsarna bli lite längre, nosen ut och nacken upp, inget huvud mellan framknäna.
Tänk på takt och rytm, stressa inte hästarna. Låt hästen hitta balans innan ni rider i högre tempo, fart och framåtbjudning är inte samma sak.
När det gällde ryttarnas sits och inverkan var de lika eniga; Jobba på att få bättre balans och kroppskontroll. Veva inte med armar och överliv, skänkeln stilla intill hästens sida utan att klämma och håll kroppen upprätt eller framåt i färdriktningen. Jobba med små hjälper och framförallt, få hästarna att förstå.
En kort sammanfattning av tre av skickliga tränares syn på hur vi bör göra för att ridningen ska bli korrekt.
Jag har sett Carl Hester göra clinics tre gånger, Kyras nästan alla gånger hon gjort någon i Sverige och nu Rolf-Göran. Alla tre ändrade på samma grejer hos demoryttarna, varje gång.
De utbildar på samma eller mycket liknande vis, de hänvisar till den klassiska ridläran, det ingen raketforskning de håller på med. Du kan läsa samma saker om grundridning i Ridhandboken.
Vad är det då som är så svårt så det blir fel och uppstår konstigheter i ridningen hela tiden? Vi vet att man inte ska dra i tyglarna eller klämma och sparka med skänkeln. Vi vet att det absolut inte tillför något att rida med hästens hakan i bringan. Vi vet att skarpa, konstiga bett inte är bra för hästarna. Eller hur!?
Vi vet hur en korrekt sits ska vara, lodrät eller lätt, för att vi ska kunna inverka på ett bra sätt.
Vi vet allt detta och ändå föds det konstiga trender och influenser som gör att vi rider på ett bakvänt sätt eller hänger på udda utrustning som inte är bra för någon!
Detta slutar med att världens bästa tränare måste fortsätta att åka runt och berätta det mest grundläggande. Om och om igen ...
Det tar ett helt liv och lite till att lära sig rida och utbilda hästar och ryttare, det är ett som är säkert. Ingen kan allt, men med lite ödmjukhet inför hästen och uppgiften kan man lära sig det mesta.
Rid väl nu och ta och läs ett kapitel i boken då och då. Det är utvecklande för alla! // Kajsa
Läst 89007 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Oktobermåndag och regnet öser ner. Hösten, med allt vad den innebär är här. För mig som som jobbar mest med tävlingshästar är det början på den bästa tiden av året.
Tiden då vi kan utveckla och lägga upp nya planer och mål. Hästarna tävlar mindre och ryttarna ska inte åka på semester så hästarna "måste" vila.
För mig är det också nu jag reflekterar över hur det blivit med alla ekipagen. Har det hänt som planen var att det skulle hända, eller har det hänt något vi absolut inte hade på listan?
Tävling ja, jag har varit på många tävlingsplatser i år, från Falsterbo till mindre tävlingar på hemmaklubben. Kanske lika många hopp- som dressyrtävlingar.
"Se och lär" är ett gammalt utryck och det har jag gjort. Jag är bra på att betrakta ...
Jag har varit funktionär på hemmaklubben, Kungsbacka Ridklubb och valde uppdraget att "vakta" på framridningsbanan vid en hopptävling. Det blev i runda slängar tre timmars betraktande av vad som händer där. Ytterst lärorikt ...
Även dressyrtävlingarnas framridningar har jag varit på, många gånger i år. Om jag räknar hela min långa tränarkarriärs varande på framridningsbanor i olika grenar blir besöken oräkneliga.
Lustigt nog råder strikt hierarki på de allra flesta framridningsplatser. Nu begränsar jag mig till tävlingar på nationell nivå och lägre, det är något alla kan relatera till.
I går var jag på en tävling, märkligt men det ser exakt likadant ut på framridningen då som nu. Vi människor gör som vi alltid har gjort, vi måste ärva beteende av tidigare generationer
Det är tydliga mönster på vilka som tar ledarpositionen, gör sig plats och vilka som viker undan. Det finns inget positivt i systemet, tvärtom. Sämst går det för ryttarna som inte vågar stå emot och ta sin plats och dessutom har mötesskygga hästar.
Jag skulle väldigt gärna se att det blir ändring på den märkliga företeelsen.
Ingen ryttare har på en framridning högre status än någon annan. Ingen behöver mer än en medhjälpare och alla ska kunna de regler som gäller för ridning på ridbana då man är fler än en. De reglerna bör alla ryttare kunna och de är tydliga. Viktigast är att lämna utrymme vid passering, minst en hästlängd. Se efter om någon häst har röd rosett i svans och/eller pannlugg och ta hänsyn till det!
Att säga hej till människor vid entrén till framridningen när man kommer in är god hyfs mer än en regel och lätt att tillämpa.
Mystiken med att en del ryttare anser att de har egna regler och rätt att ta större plats och ha ständigt företräde på en framridning är som sagt inte något nytt. Det gäller i alla grenar!
För många år sen när jag var ute på mitt första stora dressyrmeeting, vilket var på Ryttarstadion i Stockholm, blev jag praktiskt taget utprejad i ett hörn av framridningsbanan..
Jag var 22 år och helt ny i dressyrvärlden. Som hästskötare hade jag min pappa som inget begrep annat än att köra bilen till Stockholm.
Som tur var fick jag hjälp att få plats att rida fram av en riktig profil, Hans-Helge Rasmusen. Han kom till min undsättning och talade om hur jag skulle skapa plats, inte vara rädd och inte vika undan för de stora dressyrdrakarna. Det var bara att torka tårarna och rida!
Ett tips, om du som ryttare är osäker vilka regler som gäller finns det tydligt beskrivet i Ridhandboken kapitel 1:6 "Regler på ridbana"
Bilden tog jag förra sommaren. Det var en rofylld framridning där ingen red på min elev som ni kan se hade en röd rosett i svansen på sin mycket mötesskygga häst.
Han är ingen gröngöling i tävlingssammanhang, här värmer de upp för debuten i Intermedier I.
Nu för tiden kan denna hästen hyggligt hantera sin skräck på tävling och helt och hållet på träning, så han växer med sin uppgift!
För övrigt i oktober har jag varit i Skottland. Carl Hester gav en heldagsclinic på Scottish National Equestrian Center och där var jag och en vän. Vi var efter vad jag vet de enda svenska representanterna och det var en helt fantastisk dag.
Men det kommer i nästa inlägg ...
Hej hopp, rid som ni ska och var vänliga mot varandra. //Kajsa
Läst 106300 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Till startsidan för Kajsa Boström »
Här hittar du alla våra husbloggare
Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.
Kajsas senaste
- När lycka går att se
- Hokus pokus?
- Framridningsbanor och hierarki.
- Ridning är en mental sport
- Ta tyglarna!
- Ja, alla börjar vi någonstans.
- Sneakpeak från det europeiska dressyrvärlden!
- Återkomsten!
- Det är faktiskt du och jag som gör skillnaden.
- Bettlöst eller vettlöst
- Men nu var det väldigt länge sen! och Slå det här om ni kan!
- "Det var inte jag!"
- I galopp!
- Det lite mindre i det stora hela.
- Skritt, att älska eller hata.
- Ungefär hur bra som helst.
- Ett bra möderne underlättar.
- Ett ben i varje hörn
- #allahästarkan
- Ryggning är inte skritt baklänges
Arkiv
- Mars 2023
- November 2022
- Oktober 2022
- Augusti 2022
- Maj 2022
- April 2022
- Februari 2022
- Januari 2022
- December 2021
- Oktober 2021
- September 2021
- Augusti 2021
- Juli 2021
- Juni 2021
- April 2021
- Mars 2021
- Februari 2021
- Januari 2021
- December 2020
- November 2020
- Oktober 2020
- September 2020
- Augusti 2020
- Maj 2020
- April 2020
- Mars 2020
- Februari 2020
- Januari 2020
- December 2019
- November 2019
- Oktober 2019
- September 2019
- Augusti 2019
- Juli 2019
- Juni 2019
- Maj 2019
- April 2019
- Mars 2019
- Februari 2019
- Januari 2019
- December 2018
- November 2018
- Oktober 2018
- September 2018
- Augusti 2018
- Juli 2018
- Juni 2018
- Maj 2018
- April 2018
- Mars 2018
- Februari 2018
- Januari 2018
- December 2017
- November 2017
- Oktober 2017
- September 2017
- Augusti 2017
- Juli 2017
- Juni 2017
- Maj 2017
- April 2017
- Mars 2017
- Februari 2017
- Januari 2017
- December 2016
- November 2016
- Oktober 2016
- September 2016
- Augusti 2016
- Juli 2016
- Juni 2016
- Maj 2016
- April 2016
- Mars 2016
- Februari 2016