Kajsa Boström - Angående sitsen
JUN
29
2016

Angående sitsen

När jag är på jobbet och träffar nya elever pratar jag sits, sen sits och efter det lite mer om inverkan och sits. Jag anser att det är viktigt att försöka inverka på ett sätt som hästen kan begripa. Ingen lär sig nytt i ett nafs men för mig räcker det att jag känner att jag väcker intresset och får ryttaren att försöka. Sen gäller det för dem att öva.

Jag lovade att berätta den här historien för en ny ryttare som kämpade med sitsen idag. Vi hann inte med riktigt så nu kör jag en repris på ett favoritinlägg så jag håller mitt löfte lite i efterhand. Varsågod...

"Jag brukar ibland roa mina åhörare när jag gör mina clinics och föreläsningar med en god historia om när jag började min långa resa i sitskorrigering. Han som tog på sig den stora uppgiften var Richard White, en riktigt duktig tränare samt även Kyra Kyrklunds man.

Richard och jag inledde vårt långa sammarbete i början på 90-talet något år efter att han och Kyra flyttat till Sverige och Flyinge. Det finns mycket att berätta om den perioden och många roliga saker jag kan skratta åt nu i efterhand men DÅ, under de åren var jag inte så himla kaxig kan jag säga.

Det var ju inte så att jag var nybörjare när jag först kom till Richard. Jag hade tävlat upp till Intermediaire I på ett par hästar innan den hästen jag hade då och tyckte nog att jag hade lite koll, åtminstone på min sits.

Vid allra första träningtillfället i Stora Ridhuset Flyinge höll jag på att dö av syrebrist för jag var så fruktansvärt nervös att jag glömde att andas. Det var fullt av GP-hästar som piafferade runt mig, namnkunniga ryttare som bara ”gled” runt och såg tjusiga ut och så var det vi, Harley Davie aka ”Putte” och jag.

"You can trot on the circle” sa Richard och jag hade pluggat ridengelska i veckor så det kommandot förstod jag. Sen stod han där mitt i volten och tittade, helt tyst…

 "Change rein!"

Puh! det förstod jag också, går ju bra det här! Det flöt på fint i flera minuter, tyckte jag...

Sen kom det, jag tar det på svenska här men ni kan ju förstå hur det lät på engelska i mina svettnervösa öron.

”Kajsa, det ser ut som du sitter i en hammock och gungar, hur tänker du?”

Jaa, det var domen. Alltså inte mycket som var rätt och efter det började en resa som var lång, lärorik och fantastiskt rolig (emellanåt tårfylld) hela vägen.

Jag kan tillägga att i min ryttarkarriär innan jag träffade Richard hade det inte påpekats några större konstigheter med sitsen. Tvärtom så hade jag alltid fått beröm från de tränare jag ridit för, både svenska och en och annan tysk och bra betyg i tävlingsprotokollen. Men det var lite i en annan tid och nu i efterhand kan jag förstå varför det var som det var, vi hade helt enkelt halkat lite efter i dressyrens utveckling.

Jag fick börja med att korta mina stigläder, minns inte om det var två eller tre hål. Böja på knäna och sitta på rumpan istället för att luta mig bakåt eller LIGGA bakåt som Richard sa.

Sen fortsatte det; Justera tygellängden, dom är för korta och böj på armbågarna. Armarna nära kroppen, händerna här, rumpan där, SLUTA KLÄM MED SKÄNKELN. Foten parallell med marken och skänkeln rakt ner. Mjuka vrister och SLUTA DRA I TYGLARNA, lätt skänkel, DRA INTE i YTTERTYGELN! och så vidare och så vidare i tre dagar.

Omtumlad ända in i själen, yr i mössan av alla nya intryck, full med nya kunskaper och fullständigt övertygad om att jag inte passerat Richards nålsöga då det gällde fortsatt träning vågade jag ändå ställa frågan om jag fick komma tillbaka.

Richard tittade oförstående på mig och sa; ”Det är väl klart, hur ska jag annars se om du klara av detta?”

Han gillade min inställning och min häst, inte för att Putte var så himla begåvad utan för att han alltid försökte. "He has a hart of gold and there are some opportunities.”

Så rätt han hade om den hästen, den gode och allra bäste tränaren Richard.

Om bilden kan jag bara säga att jag har milatals med film från de där träningarna. Men i ett format som jag inte kan spela upp. Att någon skulle föreviga vårt arbete med kamera, det fanns inte. Detta är en skärmdump från den första träningen iallafall. Usel kvalitet men ett kärt minne.

taggar


liknande webbartiklar


Läst 34468 ggr





Fler inlägg

MAR
28
2020

Att landa med stil och finess

Hej! I denna orealistiska röra som världen är nu tänker jag dela med mig av mina funderingar om andra saker än virus och elände. Lite tankar om ridlära, rätt upp och ner.

Det finns oftast fler sätt att förklara en företeelse. Själv använder jag gärna bildspråk för att försöka tydliggöra ridningens alla mysterier. En dag när jag skulle förklara varför och hur hästen hamnar i framvikt använde jag skottkärran. Alltså vad som händer om jag lastar skottkärran fel och kör den i en nedförsbacke. Det är sällan lösningen att försöka springa fortare då för att hitta balansen igen.

Igår när jag skulle förklara hur en volt ska ridas hamnade Göteborgs fina spårvagnar i fokus. Vem vill åka i en spårvagn som inte håller sig kvar i sina spår? Att lära ut handlar inte så mycket om att, utan hur något ska göras och framförallt varför. Det kan vara svårt att hitta rätt ord.

Förhållning är ett uttryck det finns många tolkningar av. Hur ska jag få min häst att förstå hur den på bästa vis ska växla ner i tempo, byta gångart i balans eller stanna? Jag skulle kunna fylla en mindre bok med alla förklaringar jag fått om hur det är tänkt att en förhållning ska göras. För att sen inte tala om hur hästen ska förstå vad den förväntas göra. 

Vad ingen vill med en förhållning är att hästen "hamnar på näsan", alltså i handen på ryttaren och i framvikt. Tyvärr är det ett vanligt resultat. Utan att det är statistiskt säkerställt kan jag säga att det vanligaste problemet ryttare upplever är att hästen hänger i handen. Förhoppningsvis inte alltid men tillräckligt ofta för att det ska bli obekvämt och tungt att rida.

Hästen gillar definitivt inte bli dragen i munnen eller få huvudet fixerat i någon position. Så det gäller att lära sig att hantera tygeln med finess. Bett och snören av olika sort löser sällan eller aldrig problemen.

Det finns ett gammalt uttryck jag tycker skulle användas oftare vid utbildning av både hästar och ryttare: "Hästens accepterande av bettet". Det bygger på att hästen fått tid att förstå sin del och att ryttaren har insett hur tygeln verkar som bäst.

En häst ska kunna klara att hålla balansen i alla övergångar, den ska inte hamna på näsan. Gör den det har det begåtts ett fel av ryttaren. Ganska enkelt att räkna ut. Sen är det bara att göra om och göra rätt.

En kväll i solnedgången var jag ute vid havet för att få lite fina bilder av en vacker kvällshimmel. Jag lyckades skrämma upp ett andpar, men inte mer än att de landade strax igen, lite längre ut. Kameran hann med även om kvalitén på bilderna blev sådär.

När jag satt hemma och tittade på bilderna i datorn kom jag på att det var en bra liknelse. Hästen behöver "landa", minska tempot eller stanna som en fågel gör när den ska landa på vattnet. Bromsa upp farten, sänka rumpan och landa mjukt på vattnet med rumpan först och huvudet över ytan.

Då är det funktionellt och dessutom vackert att se på. Sen kan de "simma" vidare om det är tanken. Egentligen ganska enkelt?

Nu när allt är upp och ner och det finns få tävlingstillfällen är det ett ypperligt tillfälle att träna, träna, träna. Förhållningarna kommer sitta som en smäck. Tänk på att du aldrig är starkare än en häst.
  
Lycka till!   
//Kajsa                                                     


Läst 7987 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
18
2020

Det är en konstig tid nu

Coronavirus är en elak typ och av den kan vi få sjukdomen COVID-19. Det mesta i världen är upp och ner och många ryttartävlingar ställs in. I Storbritannien ställs även träningar in nu. Fast det fattar inte jag vitsen med. Svenska golfförbundet tänker till exempel hålla sina banor öppna med motiveringen att svenska folket behöver vara ute och röra på sig. Det är lika lite trängsel där som på vanliga hästträningar. Mer friskvård åt människorna!

Nu tar jag ett nytt ämne. Det handlar om att jag ska ställa mig utanför den berömda lådan. På riktigt.

Kommande helg ska jag ha två dagars kurs med islandsryttare. Det är så långt utanför min låda som jag kan tänka mig. Det är utanför lådan och in i nästa rum långt bort faktiskt. Men om jag inte utmanar mig så blir det lite tomt. Jag behöver fundera över hur jag ska förklara ridning så alla förstår.

Ni som följer min blogg (just nu glest med inlägg, jag vet) läste för ett tag sen om min gamla "karriär" i islandssporten. Inlägget finns här här: En bortglömd VM-medalj

Nu är det dags igen. Jag har haft en av helgens ryttare med på en träning och han fick uppenbarligen blodad tand. Jag ska inte hålla på med tölt och pass och andra rasspecifika grejer. Jag ska prata ryttarinverkan och hästars vanliga gångarter. Det är iallafall önskemålen.

Eftersom jag kommer från en annan sida av ridsporten vet jag inte hur mycket dessa ryttare kan av det jag tycker är viktigt. Jag har förstått att det finns en speciell ridlära med egen utbildningsskala på Island. Men de svenska utbildningarna ska enligt uppgift använda den klassiska skalan och ridläran.

Jag har för säkerhets skull, för att få samsyn, lagt in ett obligatoriskt teoripass dag 1. Så nu ska jag få ihop ett bra upplägg på teoripasset. Jag är som bekant noga med detaljerna.

Jag nämnde detta äventyr för en vän, tillika kollega för ett tag sen. Vi har ofta givande samtal om ridning i stort och smått och är båda roade av nya utmaning. Efter samtalet fick jag en bild. Känner ni igen kusken? Här sitter det inte heller fast...

                                                                              Foto: Margit Ticklén

Jag återkommer eventuellt med rapport om mina äventyr!  

                                                Hej hopp //Kajsa
  


Läst 15877 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
05
2020

Är det nu eller är det då?

Jag har varit på hopptävling, hela långa kalla dagen. Sånt händer i min värld när jag försöker förstå mig på hur saker fungerar. Jag har kommit fram till att allt är som vanligt i ridsporten. När hästen är i balans och klar över uppgiften sköter den sig lysande.

KRK, Kungsbacka Ridklubb har stora hopptävlingar denna veckan och ALLA är där. Fast nä, inte alla nu överdrev jag. Men många duktiga ekipage har jag sett fast jag tittat på "bara" 1.30 och 1.35. Tur att det är fasta underlag, för satan i gatan vad de rider snabbt!

Jag känner mig lite udda i min dressyrprofil för jag delar läktaren med Bosse Emanuelsson, Royne Zetterman och Sven Ingvarsson. Inte mina vanliga hästkompisar precis. Finns det någon i ridsport-Sverige som inte vet vilka dessa gentlemän är kommer förklaringen.

När jag under förmiddagen lyssnar när speakern läser upp namnen på ryttarna inträffar något märkligt. Det skulle vara fullt möjligt att jag är kvar på de glada på 80-talet!

Startfältet består av idel kända namn. Det är till exempel Emanuelsson i kvadrat. Barn, systrar och mostrar. Inte konstigt att Bosse Emma går runt och myser, fortfarande. Fast han är något mer lågmäld. 

Ingvarssons är där i flera olika personer, släktled och roller. De är ägare, ryttare och uppfödare. Hästförsäljare också förresten, jag råkade stå inom hörhåll ...

Det finns en Lundbäck från Ekenryttarna i Norrköping, en Hultberg, en Sturesson/Johansson från Varberg. Där fanns en Jansson och en Olsson med halva släkten och sist men inte minst, några Zetterman. Var skulle sleven vara om inte i barndomsgrytan?

Alltså namn som funnits länge i sporten. De har ridit i landslag, coachat ryttare och avlat fram nya ryttare. Jag har ju sett dem allihop.

Det har hänt mycket inom hoppningen under åren men det är samma ryttare fast i nya generationer som galopperar runt och hoppar höga hinder. Det finns förstås många nya namn också, men de får ett annat inlägg.

Det var egentligen meningen att jag skulle skriva om nåt helt annat, inte ens om ridning faktiskt. Men vitaminpreparaten som med tveksam framgång hälls i hästens krubba finns kvar, burkarna biter sig fast på hyllorna i foderkammaren. Jag tar det imorgon.

Förresten, bor ni i närheten och har tid över åk till Kungsbacka ridklubb i helgen. Det är kul att vara på en bra tävlingsplats. Jag är imponerad av deras funktionärsstab.

                               Hej hopp // Kajsa


Läst 29229 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Ridsportens Innovationer
Hållbara ryttare
Patrik Kittel Dressage Tour
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen
I hästhälsans tjänst

Senaste numret

Läs mer om Hippson Nr 1

SPECIAL: Klimat & Miljö!
– Dags att framtidssäkra ridsporten
– Inspiration: Hållbarhet som lönar sig
– Naturbete har många fördelar
– Vårda hagen för sjöarnas skull
– Hållbar hemmahoppning
– Dressyrträna i mobilen
...och mycket mycket mer

Läs numret i det digitala arkivet