Kajsa Boström - Bakdelsvändning och höftböjare
APR
04

Bakdelsvändning och höftböjare

Det blev en intensiv vecka, som i min värld går under namnet post-GHS. Jag har diskuterat ridning och träning, mest ur det etiska perspektivet, 24-7 känns det som. Jag har försökt svara ilskna inlägg med att vara kontruktiv och ledsna med att vara lika konstruktiv. Debatt är bra tycker jag så länge den är just konstruktiv. Men nu har vågorna lagt sig och jag lägger mitt fokus på annat.Tack alla ni som hört av er har stöttat mig i min argumentation. Det är mycket lättare att väcka och föra debatt när den hålls saklig!

Mitt vanliga jobb som tränare är just att utbilda och öka förståelse för hästar i allmänhet och ridning och dressyr i synnerhet. Den gångna helgen har jag varit på resande fot i jobbet, till vardagen med "vanliga" hästar och deras ryttare.

Bakdelsvändning är det svåraste jag vet att instruera och precis där hamnade jag på sista passet för helgens kurs. När en ryttare tittar hjälplöst på mig och säger "Hur ska jag göra?" samt sticker ett dressyrprotokoll under näsan på mig där det står mindre roliga siffror. Tuff uppgift att reda ut för ryttare som är nya bekantskaper och som jag dessutom ser sällan.

Bara att rota i hjärnkontoret efter något bra för jag tror att det är svårt att som ryttare fatta hur det ska gå till så jag ler glatt och säger: "Vi får ändra lite". Som sagt, jag träffar dessa ryttare  sällan så det gäller att de får ordentliga verktygslådor med sig hem att jobba med till nästa gång.

Det blev prat om ställning vs böjning i halsen, bjudning, samling, placering på linjen och ja, precis allt egentligen och så blev det att vi slutade med att rätta sitsen. Hitta höftböjaren för att bli lätt och snabb i skänkeln, sitt på rätt sida och låt bli att röra runt med händerna.

Precis så upplever jag att det ofta är, allt som "krånglar" hänger ihop med ett fel i grunden. Bristande samling och eftergift i bakdelsvändningen slutar vid en sitskorrigering.

Jag försöker få mina elever, främst de jag träffar sällan, att läsa Ridhandboken, Den är lättläst, täcker det mesta en hobby/tävlingsryttare behöver veta om grundridning och det är fler och fler som hänger på idén. En av tjejerna berättade stolt att hon minsann läste nu. Hon har en nattvaken baby så det blev mycket läst!

Humor är bra att ha som ryttare och det blev goda skratt när vi gemensamt kom fram till att ryttaren skulle läsa de "tråkiga" kapitlen, t ex det om handställning och tygeltag i början av boken och inte hoppa direkt till de roliga om öppna och sluta!

Jag har i helgen pratat om allt, hur man får en tittig unhäst att gilla läktaren till varför man ska åka till veterinären med en häst som "bara" haltar ibland när den inte är uppvärmd. Sadelproblem, hur ska bettet sitta och varför får jag bara en 6:a när jag gör så här?

Det finns hur många frågor som helst och jag funderar på hur jag ska hinna svara på allt.

Jan Brink berättade en gång att han vid ett tillfälle frågade en elev hur mycket kraftfoder hästen fick och svaret blev "Vet inte, fråga mamma". Det var inte rätt svar...

Gedigen grundridning, sits och inverkan, kunskap om god hästhållning och etik, sätt det på agendan för där finns det mycket att hämta för att med tiden lyckas som ryttare.

Ökningar, bakdelsvändning och galoppombyten kommer av sig själv...

En helt vanlig vanlig dag på jobbet

taggar


liknande webbartiklar


Läst 26944 ggr





Fler inlägg

AUG
21

Den som är utan synd må kasta den första stenen

EM i Rotterdam och de bästa dressyrhästarna i Europa-eliten visas upp. Igår under den andra halvan av lagtävlingen var de bästa hästarna kvar till sist. De bästa ekipagen ska jag säga, ingen vinner medalj i ridsport om de inte har med sig sin häst.

De bästa ryttarna vinner inte alltid de första priserna, men de är likväl de skickligaste och oftast världsbäst på att träna, tävla och ta hand om sina tävlingshästar. De återkommer mästerskap efter mästerskap med gamla hästar de förvaltar väl eller nya de lotsat fram.

Diskvalificeringen av Charlotte Dujardin och hennes Mount St John Freestyle efter avslutat ritt igår, damp ner som en bomb. Hästen hade en liten skada orsakad av sporren, i skinnet i vänster sida. Detta upptäcktes vid veterinärkontrollen efter avslutad ritt. 

Nolltoleransen mot skador/blodspår på tävlingshästar är något jag välkomnade när FEI kom med regeln för några år sen. Hästarnas välfärd är alltid det viktigaste, vi har ett stort ansvar och behöver tänka på hur vi hanterar hästarna i alla situationer.

Att uppsåtligt eller i affekt skada sin häst är i min värld oförlåtligt. Det finns hästar som far illa när okunnighet eller jagande efter framgång kommer före god ridning och hästhållning. Det gäller elit såväl som nationell, regional och lokal nivå på tävlande.

Det som hände Charlotte igår var ett olycksfall i arbetet, otur eller vad man nu har för ord. Det vågar jag sätta min heder som människa och tränare på. Alla, vågar jag påstå, har otur ibland. Jag minns fortfarande hur det lät när jag råkade stänga dörren med min lilla dotters fingrar emellan. Någon som skulle kalla mig barnmisshandlare?

Med tillfredsställelse tycker jag att tonen i media varit till största delen nyanserad. Det tyder på att det goda omdömet är förhärskande. Kasta ingen sten, tyck vad du vill men det förändrar inget.

Med 50 års hästliv och ridande varav 40 år som yrkesarbetande är jag väldigt svårimponerad och ytterligt kritisk när jag studerar hur människor hanterar hästar. Det finns ett fåtal ryttare/tränare jag beundrar. Jag ser och framför allt hör mycket som händer utanför allmänhetens och mediers bevakning. (Jag har till och med frågat en vän med privat insikt i vad som händer på Hesters yard, om allt verkligen är så bra som det verkar. Ja, utan tvivel var svaret på det.)

Jag hoppas att åskådare, professionella tyckare och andra har den goda smaken att hålla en sansad nivå på det som eventuellt måste uttryckas om saken. Fyra ryttare eliminerades under två dagar, varav tre under deras pågående ritt. En för blod i hästens mun och två för hälta. Så sist Charlotte som hade ett sporrmärke i hästens sida vilket upptäckes efter avslutad ritt.

Med det kan vi säga att kontrollen är så gott som vattentät, vi behöver idag inte oroa oss för att hästar får fortsätta tävla om de inte är ok. 

Jag såg Charlottes ritt igår och slogs som vanligt av hur skickligt hon tar med sig den känsliga och fortfarande orutinerade Freestyle runt i programmet. Det tyckte även de sju domarna för de gav höga poäng.

 Hon har fått sitt straff och accepterade direkt, utan invändning och är säkert förkrossad. Det brittiska laget blev av med sin medalj och själen hos Charlotte är i gungning, hon är en genuin hästälskare. Hästen lider inte idag, det är det viktigaste.

Att en häst får ett skavsår av utrustning är nog det vanligaste förekommande och det kan hända oss alla. Vi är människor och gör misstag eller drabbas av olyckliga tillfälligheter. Tänk på det innan eventuell lust att yttra negativa omdömen kommer fram.

Med dessa ord har jag sagt mitt i frågan. Jag tar fortsatt av mig hatten för Charlotte, hennes ridskicklighet och hästhållning.

                                          Vänlighet varar ...      /Kajsa


Läst 17630 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
14

Vi saknar en ...

Vi har förlorat och saknar en i gänget... 

Han klev in i ridhuset för 15 år sen, uppvisad av sin nya ägare och framtida ryttare Pernilla. Då var han två år och redan jättestor. Faktiskt inte så vacker men svart och det är alltid en bra färg.

" Det här är A Box of Chocolate och jag har köpt honom på Blocket"

Så presenterade Pernilla stolt honom för mig och med något litet undantag (livet med hästar) har hon varit lika stolt över sin häst genom alla år.

Under arbetsnamnet "Svarten" har han varit en duktig häst. Han älskade att hoppa men det var dressyr som blev hans livsuppgift. 

Det har inte varit friktionsfritt glidande på en räkmacka. Svarten visade sig på grund av sin storlek och en del exteriöra svagheter vara lite skör. Därför har vi under ganska många år tränat och tävlat med "silkesvantarna" på.

Han fick avsluta sin blygsamma hoppkarriär ganska tidigt, veterinären sa att han var för tung för sina frambens-leder. Däremot klarade han fint att galoppera runt i naturen och visa upp sig på dressyrbanan.

Med tålamod och uppfinningsrikedom hann Svarten bli en svårklasshäst. Det var ingen mästerskapshäst eller gångartskanon men han var välriden och välgymnastiserad. Så med klart godkända resultat i Intermediere I gick han i princip i pension förra året. 

Nu efter sommaren var livet inte längre bra för Svarten så därför saknas han nu i gänget.

Jag var i hans ridhus igår, det var en märklig känsla. Nu är det nya hästar igång men jag saknar de "gamla rävarna". Jag sparar minnet av dem varsamt, de är mina kollegor och Hjärtehästar.

                                                 /Kajsa


              A Box of Chocolate f. 2002 e. Acacio - Okänd       


Läst 39988 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
10

"Det finns bara två av oss och det är vi"

Hästavel som vetenskap är något jag inte kan så mycket om. Jag kan se hur det blir men har inte koll på hur man tänker med gener och sånt. Jag noterar utfallet och har bra koll på vad jag gillar och inte. Det springer  ju förbi ett antal hästar per dag i min värld...

Totilas, dressyrhästen som var på hela världens läppar för tio år sen, han var inte någon direkt favorit hos mig. Det finns olika anledningar till det men han var så många andras favorit så jag tror inte att han märkte att just jag inte stod med hakan vid knäna av hänförelse.

Men framgångsrik, det blev han! Tämligen ohotad innan min favorit Valegro dök upp på världsscenen. Då blev det trångt om saligheten.

Men det var inte Totilas storhet som tävlingshäst jag tänker på utan mer hur han såg ut. För jag vet jag var hans dubbelgångare finns och frågan är, blir denna lika framgångsrik? Skämt åsido, jag fick en sån stark upplevelse av igenkänning igår så jag var tvungen att gå hem och kolla om mitt bildminne stämde.

Det gjorde det och nu kan man fundera över hur detta har gått till. Som sagt, jag är ingen hejare på blodslinjer men så vitt jag kan se så har dessa två inga som helst släktband. Ändå är de så lika?! En KWPN och en SWB (nästan), som snutna ur samma näsa. 

Visst har vår stjärna lite större/längre huvud men i dessa ögonblicksbilder har hon bakdelen i en bättre position och därmed också huvudet på rätt plats. Så kan jag ta mig friheten att tycka.

Vi slipar vidare på denna svarta juvel och ser framtiden an. Vi har roligt och ingen vet, men vi kan hoppas!

                               Dream on! / Kajsa

                                    


Läst 50477 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv