Kajsa Boström - Det är faktiskt du och jag som gör skillnaden.

Det är OS-tider och jag gillar att titta på sport. Kanske inte så mycket för att se hur medaljerna fördelas utan för att se hur de gör, de som är bäst på sina olika grenar. Att jag lipar när svenskarna får medaljer är mer att tävlingsmänniskan i mig känner tillfredsställelsen över att långt och stretigt kämpande får belöning.

Skidåkningens olika grenar är mest intressanta. Ja, Nils van der Poels skridskoåkning, eller hans ytterst genomtänkta satsning kan väl ingen låta bli att imponeras av.

Mitt i detta dimper det ner nya anmälningar och videoklipp om att hästar behandlas illa, från hästsportvärldens olika hörn. Det gör mig riktigt förbannad och detta inlägg långt. 

Jag har ett tufft år bakom mig vad det gäller motivationen för mitt jobb som tränare men även bloggare, mycket beroende på all negativ rapportering om tränare och tvivelaktiga träningsmetoder. Jag har oerhört svårt att förstå hur vuxna, rutinerade och i oroväckande många fall välmeriterade människor fullständigt tappar sitt omdöme. Hur ska jag kunna påverka det?

Ett väldigt tråkigt exempel som dök igår var ett filmklipp på hur Sir Mark Todd, en av väldens mest meriterade fältävlansryttare/tränare piskar på en häst för att den inte vill hoppa ut i vatten. Idag ber samme man, i en artikel i brittiska Horse&Hound om ursäkt för vad han gjorde den där dagen 2020.

Vet ni, jag tror hästen struntar i den ursäkten. Jag struntar också i den, jag vill se en annan inställning och det generellt. Jag vill se att sporten blir bättre, att vi tar ett kollektivt ansvar och helt enkelt uppför oss.

Det sitter en ryttare på den hästen som inte vill hoppa ner i vattnet, det står människor runt och tittar på. Ingen ser ut att reagera när Sir Mark Todd tappar sitt omdöme. För jag hoppas verkligen han har en syn på hästar och träning till vardags som inte innefattar den typen av agerande. 

Filmen är alltså från 2020, anmälningar som kommer in är sällan från dags dato. 

Det var inte bättre förr, mitt första minne av hur en människa tappade det, var när jag såg hur ridskolans hovslagare slog hästen med raspen för den inte stod still i skospiltan. Vem i hela friden får för sig att slå en häst med en rasp?

Kanske slog han av någon annan anledning, han var alltid arg. Vi var livrädda för honom, jag var nio år och begrep inte så mycket om hästantering. Men det var på 60-talet, då var det var mycket närmre till att banka till en häst. Nu på 2020-talet har vi kommit så fantastiskt mycket längre ...?

Jag har också andra tidiga erfarenheter som jag helst önskar jag aldrig fått. När jag förstummat eller mer förskräckt sett hur mina "förebilder" hanterat hästar. Jag vet att det är lätt att hålla tyst, att förtränga eller kanske bli rädd.

Vi behöver alla rannsaka oss, se oss själva i ett perspektiv utifrån. Det gäller professionella som amatörer, ryttare, kuskar, hästskötare, hovslagare och åskådare. Precis alla.

Vi människor tar intryck och gör ofta som andra gör, vi har förebilder och idoler. Det är bra, någon går i ledning och drar andra framåt. Som hopplandslaget skulle jag kunna säga, de bryter isen och andra vågar kämpa för att vinna i de största sammanhangen.

Men, vi behöver bli fantastiskt mycket bättre på att sänka acceptansen för hur vi uppför oss överallt och hela tiden. Det är inte ok att hugga och slå, det är inte ok att använda otillåtna eller ens tvivelaktiga träningsmetoder, vem som än gör det. Även om det leder till bevisad "framgång"! Att det finns mycket pengar i sporten är ingen ursäkt.

Allting vi gör sprids som ringar på vattnet, både bra och dåligt. Vi rider på en framgångsvåg i svensk ridsport, låt den vågen innefatta allt och alla. Det finns inte längre några s k "hidden corners". Alla och allas ridbanor, med eller utan kameror, ska alltid vara bra arbetsplatser för folk och hästar.

Kunskap, kunskap och mer kunskap. Lägg till empati, pedagogik och tid sen är du hemma. Inse att hästen endast deltar för att DU vill! 

Jag är trött på att läsa om tråkiga händelser. Trött på att tjata, för ibland döva öron om att "ovilliga" hästar kanske är sjuka även om de för dagen inte tydligt haltar. Trött på att allt ska gå så fort ...

Mest trött är jag på att försvara mig och mitt jobb mot de externa grupper som på något märkligt vis vill göra hästsporten till en slagpåse, ett bevis för att ALLA och inte ett fåtal sporthästar far illa. 

Kom igen nu, gör bra saker. Jag vill känna glädjen i jobbet igen. Vi har ett kollektivt ansvar och vi kan!

                                            Rid väl!  //Kajsa

 


Läst 68645 ggr



Fler inlägg

Hej!

Nu är jag här igen, våren är i sikte och därför har jag lite gott mod.

Det har varit en tjatig vinter och jag tycker som jag sagt tidigare att ridsporten lätt hamnar i sånt tråkigt ljus.

Jag läste i nåt inlägg att "Hästen är inte till för oss, vi tvingar den till det och detta".

Detta har jag gått och funderat över. Sen läste jag på annat ställe att det finns fynd i utgrävningar som visar att människan och hästen har levt i symbios i över 5000 år.

Det verkar som vi först hade dem med oss för att få kött och mjölk, sen har vår användning och vårt behovet av hästen utvecklats under årtusenden.

Jag har bestämt mig för att jag står för att det går att använda hästen till ridning och tävling utan att den far illa. De behöver oss för skydd och mat och vi behöver förstå och förvalta dem mycket väl.

Vi får bli bättre på att utbilda människan och vid behov stoppa dem som hanterar hästar på ett oetiskt vis.

Idag fick jag en film från en så kallad återvändare. Den slog verkligen hårt på lyckosträngen i hjärta och själ hos mig.

Ryttaren, Linda Ahl, sitter i sadeln för första gången på 20 år. Det kan verkligen ingen se och det är inte så konstigt. Linda red internationell fälttävlan i början och mitten på 90-talet. Sen sadlade hon om till dressyr under några år tills sista hästen såldes 2005. Hon red för mig av och till under alla sina aktiva år. Hon var bland de första att rida för Richard White när han och Kyra flyttade till Sverige.

Sen hände livet. Barn, utbildning och efter det en imponerande karriär i en mansdominerad branch.

Nu, efter nästan 20 år hamnade hon i sadeln igen. Vi kan inte sluta, inte när vi en gång blivit förälskad i hästarna.

Jag kan känna vinden blåsa i ansiktet, vattenstänken och hästens rytmiska galopp fast jag bara tittar på filmen.

Låt oss fortsätta arbeta för att ha ynnesten att leva i symbios med hästarna. Vi behöver dom och dom behöver oss. Det är min övertygelse.

Klicka på länken för att se lycka, sån som vi ryttare förstår. Galopp i havsviken Rågelund/Frillesås i Halland    // Vi hörs //K

https://youtube.com/shorts/jKgSDbDI3mU?feature=share


Läst 6875 ggr Kommentarer Kommentera
NOV
14
2022

November, grå och händelselös  evig väntan på julmånaden?

Så är det inte i hästvärlden. Grått, mörk och lerigt men inte händelselöst. Jag är alltid vaken för när det kan finnas tillfällen att lära och det har det funnits de sista veckorna.

Två stora namn, Kyra Kyrklund och Rolf-Göran Bengtsson, har gästat Västsverige för att ge clinics de sista veckorna, RGB senast i lördags på Kungsbacka Ridklubb. Jag har kunnat se bägge!

Innan dess, i början av oktober var jag i Skottland och deltog i en heldagsclinic med världsryttaren/tränaren Carl Hester

En ynnest skulle jag säga det varit, vill du utvecklas så lyssna på dem som verkligen kan.

Tre av världens bästa tränare, lite oglamorösa och skickliga människor har stått på tre olika ridbanor och i stort sett sagt samma sak.

            

  Kyra                                          RGB                                                   Carl

Alla tre hade både ryttare de kände och såna de inte kände att arbeta med vilket gjorde det mer intressant från åskådarhållet.

Ingen av dem försökte svinga trollspöet med ett "Hokus Pokus!" för att imponera eller nå snabba spektakulära resultat med hästarna.

Inte så konstigt, för det är ju inte så det går till.

Två dressyrtränare och en i hopp, kan de ha något gemensamt? Ja, faktiskt det mesta så länge det handlar om grundridning. De pratade alla om vikten av god grundutbildning för hästen, inte minst för att öka hållbarheten och godare hästvälfärd.

Sammanfattningsvis kan jag säga att de sa samma sak till ryttarna; Sitt stilla, mitt i sadeln och dra inte hästarna i munnen. Låt halsarna bli lite längre, nosen ut och nacken upp, inget huvud mellan framknäna. 

Tänk på takt och rytm, stressa inte hästarna. Låt hästen hitta balans innan ni rider i högre tempo, fart och framåtbjudning är inte samma sak.

När det gällde ryttarnas sits och inverkan var de lika eniga; Jobba på att få bättre balans och kroppskontroll. Veva inte med armar och överliv, skänkeln stilla intill hästens sida utan att klämma och håll kroppen upprätt eller framåt i färdriktningen. Jobba med små hjälper och framförallt, få hästarna att förstå.

En kort sammanfattning av tre av skickliga tränares syn på hur vi bör göra för att ridningen ska bli korrekt. 

Jag har sett Carl Hester göra clinics tre gånger, Kyras nästan alla gånger hon gjort någon i Sverige och nu Rolf-Göran. Alla tre ändrade på samma grejer hos demoryttarna, varje gång. 

De utbildar på samma eller mycket liknande vis, de hänvisar till den klassiska ridläran, det ingen raketforskning de håller på med. Du kan läsa samma saker om grundridning i Ridhandboken.

Vad är det då som är så svårt så det blir fel och uppstår konstigheter i ridningen hela tiden? Vi vet att man inte ska dra i tyglarna eller klämma och sparka med skänkeln. Vi vet att det absolut inte tillför något att rida med hästens hakan i bringan. Vi vet att skarpa, konstiga bett inte är bra för hästarna. Eller hur!?

Vi vet hur en korrekt sits ska vara, lodrät eller lätt, för att vi ska kunna inverka på ett bra sätt.

Vi vet allt detta och ändå föds det konstiga trender och influenser som gör att vi rider på ett bakvänt sätt eller hänger på udda utrustning som inte är bra för någon!

Detta slutar med att världens bästa tränare måste fortsätta att åka runt och berätta det mest grundläggande. Om och om igen ...

Det tar ett helt liv och lite till att lära sig rida och utbilda hästar och ryttare, det är ett som är säkert. Ingen kan allt, men med lite ödmjukhet inför hästen och uppgiften kan man lära sig det mesta.

                                    Rid väl nu och ta och läs ett kapitel i boken då och då. Det är utvecklande för alla!  //  Kajsa

 


Läst 61849 ggr Kommentarer Kommentera

Oktobermåndag och regnet öser ner. Hösten, med allt vad den innebär är här. För mig som som jobbar mest med tävlingshästar är det början på den bästa tiden av året.

Tiden då vi kan utveckla och lägga upp nya planer och mål. Hästarna tävlar mindre och ryttarna ska inte åka på semester så hästarna "måste" vila.

För mig är det också nu jag reflekterar över hur det blivit med alla ekipagen. Har det hänt som planen var att det skulle hända, eller har det hänt något vi absolut inte hade på listan?

Tävling ja, jag har varit på många tävlingsplatser i år, från Falsterbo till mindre tävlingar på hemmaklubben. Kanske lika många hopp- som dressyrtävlingar.

"Se och lär" är ett gammalt utryck och det har jag gjort. Jag är bra på att betrakta ...

Jag har varit funktionär på hemmaklubben, Kungsbacka Ridklubb och valde uppdraget att "vakta" på framridningsbanan vid en hopptävling. Det blev i runda slängar tre timmars betraktande av vad som händer där. Ytterst lärorikt ...

Även dressyrtävlingarnas framridningar har jag varit på, många gånger i år. Om jag räknar hela min långa tränarkarriärs varande på framridningsbanor i olika grenar blir besöken oräkneliga.

Lustigt nog råder strikt hierarki på de allra flesta framridningsplatser. Nu begränsar jag mig till tävlingar på nationell nivå och lägre, det är något alla kan relatera till.

I går var jag på en tävling, märkligt men det ser exakt likadant ut på framridningen då som nu. Vi människor gör som vi alltid har gjort, vi måste ärva beteende av tidigare generationer

Det är tydliga mönster på vilka som tar ledarpositionen, gör sig plats och vilka som viker undan. Det finns inget positivt i systemet, tvärtom. Sämst går det för ryttarna som inte vågar stå emot och ta sin plats och dessutom har mötesskygga hästar. 

Jag skulle väldigt gärna se att det blir ändring på den märkliga företeelsen.

Ingen ryttare har på en framridning högre status än någon annan. Ingen behöver mer än en medhjälpare och alla ska kunna de regler som gäller för ridning på ridbana då man är fler än en. De reglerna bör alla ryttare kunna och de är tydliga. Viktigast är att lämna utrymme vid passering, minst en hästlängd.  Se efter om någon häst har röd rosett i svans och/eller pannlugg och ta hänsyn till det!

Att säga hej till människor vid entrén till framridningen när man kommer in är god hyfs mer än en regel och lätt att tillämpa. 

Mystiken med att en del ryttare anser att de har egna regler och rätt att ta större plats och ha ständigt företräde på en framridning är som sagt inte något nytt. Det gäller i alla grenar!

För många år sen när jag var ute på mitt första stora dressyrmeeting, vilket var på Ryttarstadion i Stockholm, blev jag praktiskt taget utprejad i ett hörn av framridningsbanan..

Jag var 22 år och helt ny i dressyrvärlden. Som hästskötare hade jag min pappa som inget begrep annat än att köra bilen till Stockholm.

Som tur var fick jag hjälp att få plats att rida fram av en riktig profil, Hans-Helge Rasmusen. Han kom till min undsättning och talade om hur jag skulle skapa plats, inte vara rädd och inte vika undan för de stora dressyrdrakarna. Det var bara att torka tårarna och rida!

Ett tips, om du som ryttare är osäker vilka regler som gäller finns det tydligt beskrivet i Ridhandboken kapitel 1:6 "Regler på ridbana" 

 Bilden tog jag förra sommaren. Det var en rofylld framridning där ingen red på min elev som ni kan se hade en röd rosett i svansen på sin mycket mötesskygga häst. 

Han är ingen gröngöling i tävlingssammanhang, här värmer de upp för debuten i Intermedier I. 

Nu för tiden kan denna hästen hyggligt hantera sin skräck på tävling och helt och hållet på träning, så han växer med sin uppgift!

För övrigt i oktober har jag varit i Skottland. Carl Hester gav en heldagsclinic på Scottish National Equestrian Center och där var jag och en vän. Vi var efter vad jag vet de enda svenska representanterna och det var en helt fantastisk dag.

Men det kommer i nästa inlägg ...

              Hej hopp, rid som ni ska och var vänliga mot varandra. //Kajsa


Läst 79521 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Här hittar du alla våra husbloggare

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen

Kajsas senaste



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.