Kajsa Boström - Det är huvudsaken
DEC
07
2016

Ridsportförbundet tar ett steg mot framtiden och bestämmer att alla dressyrryttare ska bära hjälm vid tävling. Reaktionerna låter inte vänta på sig, hittills har jag läst att två manliga landslagsryttare tycker det onödigt och en kvinnlig tycker förslaget ligger helt i tiden. Vi är alla olika...

Jag tycker beslutet känns ganska självklart, säkerhet är ett ledord i vår sport. Jag kan i viss mån förstå den landslagsryttare som hävdar att tvång känns onödigt p g a att ingen svårklassryttare i dressyr ramlar av på en tävlingsbana. I väldigt viss mån, för jag vet inte om det hänt än i Sverige, men den gången det händer kanske den där "påtvingade" hjälmen räddar livet på en frackbärande ryttare. Vetskapen om det gör det enkelt att ta på hjälmen tycker jag.

Jag har själv i en GP-start varit nära ögat att ramla av. Då hade jag nog hamnat på läktaren i det ridhuset och högst sannolikt klappat i huvudet. Hatten hade inte dämpat fallet, det är jag övertygad om.

I min generation ryttare har det varit långt ifrån självklart med hjälm vid ridning. Min första hjälm var visserligen inte av papp, som en del hade, men av glasfiber med svart sammet på utsidan ett tunt rött skumgummi-fodrat silkestyg på insidan. Om den hjälpte när jag åkte i backen vet jag inte för hjälmen ramlade alltid av före mig. Gummibandet som skulle sitta under hakan var mest för syns skull och det satt ofta ovanpå hjälmen.

Förr var det vanligt att svårklassryttare i hoppning efter avslutat runda fick be banpersonalen att hämta hjälmen. Den kunde åka av redan vid hinder nr 3 eller så.

Det var fräckt eller helt normalt att rida utan hjälm, ALLA gjorde det. Alltså la jag också oftast hjälmen på hyllan. Vi begrep inte bättre.

Min pappa var inte ryttare men motorcykelpolis och han hade därför fattat det där med att hjälmen kunde rädda liv. Han blev väldigt irriterad om han såg mig rida utan hjälm. Vid en hoppträning, där han egentligen inte skulle sett mig, bar jag naturligtvis inte hjälm och då blev han trött och arg på riktigt.

"Jaa Kajsa, det behövs inga tak på tomma lador" sa han med hög och klar röst.

Alla hörde, oerhört pinsamt tyckte jag då men idag kan jag le åt minnet. När jag rider nuförtiden har jag alltid hjälm på mig, ett löfte till min sambo och faktiskt till mig själv. Vem vill skylta med "en tom lada" liksom.

Gjorde för mig själv en jämförelse med bilkörning. Där blev det lag om bältet-på redan 1975. Det finns säkert de som kör utan även idag men det säger mer om dem än om lagen.

Jag har suttit fler timmar i bilen än på hästryggen och har varit med om EN enda olycka. Kanske var det bilbältet som klarade livhanken på mig den gången. Det är mer sannolikt än att jag hade tur.

ETT tillfälle på alla tusentals timmar jag åkt bil. Ändå skulle jag aldrig drömma om att köra bil utan att bältet är på, risken är för stor.

Det kanske är en haltande jämförelse, bilkörning vs ridning, men jag skulle inte chansa. Bältet på och hjälmen på känns som ett enkelt sätt att öka sina chanser.


Läst 85151 ggr



Fler inlägg

Sommarledighetsvibbar (långt ord).

Känner ni dom? Jag ska ägna hela, ja eller halva dagen åt att känna in just dom vibbarna. Sen är det helg och då står jag i ridhuset igen.

Föreningsliv, det är ett annat ord att känna in. Ett väldigt bra ord och en verksamhet som ofta framställs som unik för Sverige.

Vi har över 200.000 ideella föreningar i landet och de flesta människor som bor i Sverige har någon gång varit ansluten.

Ridsporten med alla sina ridklubbar och föreningar är ett lysande exempel på föreningsliv. 

Det är till övervägande delen ideella ryttarföreningar som anordnar tävlingar i Sverige och där kan alla licensierade ryttare vara med.

Himla bra, eller hur! Ryttarna rider och tävlingsfunktionärerna jobbar. När ryttarna eller övriga i föreningen inte rider, då är de ideella funktionärer så tävlingarna rullar på.

Förhoppningsvis är det just så föreningslivet fungerar. Det står bra beskrivit på Kungsbacka Kommuns hemsida:

"Föreningslivet bidrar till utbudet av idrotts- och kulturaktiviteter. Föreningar skapar möjligheter för alla att ha en aktiv fritid och sysselsätter flera tusen barn och vuxna varje dag i kommunen."

Ridklubbar behöver sina medlemmars engagemang några timmar då och då för att föreningsverksamheten i stort ska stå på stadiga ben och för att verksamheten ska fortgå.

Jag är själv född och uppvuxen in i föreningslivet. Det började på barnpyssel på IOGT-NTO, barngymnastik och sen folkdans. Just det, du läser rätt, jag dansade folkdans i flera år i regi av föreningen Skallsjö Folkdanslag. Var man riktigt taktfast och intresserad kunde man kanske få vara med på den stora och årliga uppvisningen vid midsommarfirandet vid Nääs Slott, det var stort!

Sen var det Nääs Ryttarförening som blev mitt andra hem, jag var med från att klubben startade. Föreningsarbete är en bra erfarenhet att ha med sig. Det har blivit några fler ridklubbar genom åren, nu är jag med i Kungsbacka RK.

Då, när jag var knuten till ridskolan hemma slogs vi om funktionärplatserna på tävlingarna, jag ville helst vara i sekretariatet. 

Nu verkar tyvärr funktionärsbristen, iallafall på mindre och mellanstora tävlingar, vara tävlingsarrangörernas stora problem. Det krävs fler människor för att få en tävlingshelg att fungera än vad de flesta tror!

Jag har sen förra sommaren hjälp till på en handfull hopptävlingar och andra större hoppevent på ridklubben (är det dressyrtävling är jag oftast på jobbet, på framridningen).

Det är roligt att vara funktionär, jag träffar många nya människor och jag lär mig hur tävlingar fungera idag. Det handlar oftast om ett 4-timmarspass på en helg, alltså ingen maratonvariant av arbete.

Det kom för någon vecka sen ett nödrop från tävlingschefen, det gällde en stor hopptävling i juli för ponny, Hööks Sommar Cup där det saknades funktionärer.

Kanske är många sommarlediga och ligger i en solstol och slappar. Då är det dags att resa på sig för att få göra din viktiga ideella insats! 

Jag skriver om min klubb, hur är det i den du representerar?

Ett tips, kolla det och ge några av dina timmar till din klubb. Det har en tendens att alltid vara samma människor som ser vikten av att ha en tävlingsverksamhet på hemmaklubben. Är du inte en av "de vanliga" kan du berika staben med din unika närvaro, visst låter det fint.

På bilden ser ni en av mina ryttare, Alicia Törnell på sin Pokémon. Dom kommer inte till tävlingen för då spelar Alicia handbollscup, i en annan ideell förening.

                                           Varma goda sommarhälsningar!  // Kajsa

  

                                                                                                                                                                                                                                             

                                                                                                                                                                                                 


Läst 46528 ggr Kommentarer Kommentera

Att jobba med hästar och ridsport är ett livslångt lärande, det påminns jag om ofta.

Jag läste i en fb-grupp om "happy athlets", det handlade om glada hästar och om detta skulle in i dressyrens bedömning. Tråden blev lång och jag kunde inte motstå lusten att bidra med ett inlägg. Jag ifrågasatte om hästar är glada och vad vi i så fall läser in i det i min värld mänskliga begreppet. Jag fick mig en skrapa av en skribent i tråden som ansåg att om jag inte såg glädje i en hästs beteende hade jag aldrig tillbringat tid med djur. Så är det i fb-världen, sanningarna står som spön i backen.

En "glad" hund sägs vifta på svansen. Är det glädje som gör svansviftandet eller är vi som läser in glädje i just det hundbeteendet?

Den "glada" hästen viftar inte på svansen, det gör den störda eller sura hästen. Under en dressyruppvisning är det inte bra att svansen går för det kan ge sken av spänd häst!?

Hur exakt uppför sig den glada hästen? Ska man titta på bara ansiktet, "happy face" eller ska man se helheten? Om glädjen ska med i bedömning av dressyrhästen, hur ska den skalan delas in? 1-10?

Jag kan inte exakt hur vetenskapen kommit fram till hur man graderar/bedömer s.k painface men jag är oerhört känslig för om hästen uppvisar ett avvikande beteende eller rörelsestörning. Då tittar jag på helheten, inte bara på ansiktsuttrycket i sig.

Anledningen att jag funderar över komplexiteten i att gradera hästars glädje är att jag själv ofta fått frågan om att gradera min egen smärta.

I alla möjliga sammanhang under en lång och bitvis oerhört jobbig sjukhus-/vårdperiod fick jag frågan "Hur ont gör det på skalan 1-10?" 

Frågan kunde ställas under uppvakning ur en lång och svår operation, det vill säga när jag knappt var medveten och full med morfin. Samma fråga kom ofta och under lång tid i olika skeden av vård och rehab

Det jag upplevde som svårt var att bestämma hur ont jag hade. Ibland fick vårdpersonalen guida mig fram till ett svar jag kunde relatera till.

Jag är en människa med intelligens och förmåga att sätta ord på min upplevelse och ändå blev det ofta frågetecken om hur ont jag hade. Ibland kände jag mig lite gnällig och satte 7 och ibland svimmande jag av smärta jag kanske satt betyg 7 på. Alltså en oerhört komplicerad uppgift för människan att gradera ett tillstånd.

Hur ska då hästens (eventuella) glädje graderas tänker jag? Är tanken att det skulle in i varje delbetyg eller bara i slutbetygen. Eller kanske i en egen bedömningsgrupp? Vem ska bestämmer hur glad nr 5 ser ut?

Jag kan med handen på hjärtat inte förstå hur det skulle gå till utan att hamna i ytterst subjektiva bedömningar. 

Hästar ska ha det väldigt bra, det vet alla som känner eller känner till mig att jag är ytterst noggrann med. Jag har lagt hela mitt liv på att försöka förstå och behandla hästen på det bästa viset.

Jag tror att en häst som är trygg, mätt och otörstig är tillfreds. Får den stimulans på det vis som tillför hästlivet något ökar tillfredsställelsen, kanske. Där är hästarna också unika individer.

Bygger hästens beteende och agerande på tankar eller impulser och instinkter? Jag tror inte att hästar tänker, jag tror de är här och nu med alla sinnen.

Bilden ovan tog jag för några dagar sen, sto med två dagar gammalt föl. Vad läser du in för sinnesstämning i deras ansikten?  Värt att fundera över.

Detta är mina tankar och åsikter i ett ämnen som berör och väcker känslor. Alltså inte en eller din sanning ... 

                                                 Ha en fortsatt god sommarhelg! // Kajsa


Läst 53224 ggr Kommentarer Kommentera

Hej!

Nu är jag här igen, våren är i sikte och därför har jag lite gott mod.

Det har varit en tjatig vinter och jag tycker som jag sagt tidigare att ridsporten lätt hamnar i sånt tråkigt ljus.

Jag läste i nåt inlägg att "Hästen är inte till för oss, vi tvingar den till det och detta".

Detta har jag gått och funderat över. Sen läste jag på annat ställe att det finns fynd i utgrävningar som visar att människan och hästen har levt i symbios i över 5000 år.

Det verkar som vi först hade dem med oss för att få kött och mjölk, sen har vår användning och vårt behovet av hästen utvecklats under årtusenden.

Jag har bestämt mig för att jag står för att det går att använda hästen till ridning och tävling utan att den far illa. De behöver oss för skydd och mat och vi behöver förstå och förvalta dem mycket väl.

Vi får bli bättre på att utbilda människan och vid behov stoppa dem som hanterar hästar på ett oetiskt vis.

Idag fick jag en film från en så kallad återvändare. Den slog verkligen hårt på lyckosträngen i hjärta och själ hos mig.

Ryttaren, Linda Ahl, sitter i sadeln för första gången på 20 år. Det kan verkligen ingen se och det är inte så konstigt. Linda red internationell fälttävlan i början och mitten på 90-talet. Sen sadlade hon om till dressyr under några år tills sista hästen såldes 2005. Hon red för mig av och till under alla sina aktiva år. Hon var bland de första att rida för Richard White när han och Kyra flyttade till Sverige.

Sen hände livet. Barn, utbildning och efter det en imponerande karriär i en mansdominerad branch.

Nu, efter nästan 20 år hamnade hon i sadeln igen. Vi kan inte sluta, inte när vi en gång blivit förälskad i hästarna.

Jag kan känna vinden blåsa i ansiktet, vattenstänken och hästens rytmiska galopp fast jag bara tittar på filmen.

Låt oss fortsätta arbeta för att ha ynnesten att leva i symbios med hästarna. Vi behöver dom och dom behöver oss. Det är min övertygelse.

Klicka på länken för att se lycka, sån som vi ryttare förstår. Galopp i havsviken Rågelund/Frillesås i Halland    // Vi hörs //K

https://youtube.com/shorts/jKgSDbDI3mU?feature=share


Läst 86009 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Här hittar du alla våra husbloggare

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen

Kajsas senaste



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.