Kajsa Boström - Det blir (ibland) som du tänker.
SEP
27
2017

Det blir (ibland) som du tänker.

Hur långt...

Det är en bra fråga att ställa sig när träningsplanen för hästen läggs upp. Alltså, vad vill jag? Hur mycket tid och pengar kan jag lägga ner på träning med gott samvete och hur långt kan det bära?

Hästen är kanske inte alltid den som har mest begränsningar?

Jag läser varje dag på fb presentationer av de föl som (förhoppningsvis?) ska gå under klubban på Elitfölauktionen på Flyinge inom kort. Dessa är några av de högst bedömda fölen i Sverige i år och de har den ena herrejösses-härstamningen efter den andra.

Gångarts- och hoppgenerna riktigt bubblar ut mellan raderna i beskrivningarna. Bilder och filmer visar fantastiska föl och kanske är någon ett världsklassämne. Insamlingar pågår för att Therese Nilshagen ska kunna köpa en av guldklimparna. Hoppas hon hittar någon hon verkligen gillar!

Horse & Country, en brittisk TV-kanal visade en dokumentär om Carl Hester igår. Inte dagsfärsk precis och den har säkert gått i repris men det var några saker jag fastnade för. De visade två unghästar ute på ett bete, Carls tänkta "påläggskalvar. Två högst normala, lite mulliga hästar.

Men, de var noga utvalda individer med de egenskaper Carl sa att han vill se hos en ung häst tänkt till svår klass. Mod var viktigt tyckte Carl och mjuka rörelser. Han sa också att i princip alla hästar av god ridhästmodell går att göra GP-hästar av...

Det är väl inget sensationellt uttalande men "vanliga" hästar sätts ibland lite på undantag kan jag tycka. Exakt vad är det som avgör, GP-häst eller en som kommer nästan hela vägen?

Vi pratade om detta i ett ridhus idag: Vad är det som avgör om min häst räcker till eller inte?

Korrekt exteriör, galanta gångarter och rätt anlag är tungt vägande egenskaper. Men om jag inte har en sån häst, är det kört då?

Nej säger jag, av egen erfarenhet. Många hästar kan gå mycket längre i sin utveckling än vad man tror. Jag har utbildat tre GP-hästar själv. Två som startade  upp till Grand Prix Special och ytterligare en som kunde allt men startade Svår B som högsta klass. Tre helt olika individer...

Nr 1: Mitt gesällprov kan man säga. En ganska liten häst, 1.63-64 i manhköjd, kortbent med lite kort och lite bred hals och svensk gedigen halvblodsstam. Tämligen begränsade gångarter.

Nr 2: Också en ganska liten häst med vackert huvud och väl ansatt hals. Bred bringa och ganska mycket inåttåad, något sänkt rygg, kort kors och uttalat rakhasig. Han var ca 1.62 i mkh och också en SWB-produkt. Bra trav, lusig galopp och kunde passa i skritten om han blev nervös.

Nr 3: Den största utmaningen jag antagit. En hoppavlad häst av de grövre slaget. Han kallades av någon för en exteriör katastrof. Kort, brett ansatt hals. Mycket bred bringa med korta framben och övervinklade bakben (Krokhasig...) Överbyggd ca 5 cm och mätte ca 1.64 i mankhöjd. Han var e. Turban Rose- Clever Fella xx (Irländsk galoppör...) Kapplöpningsgalopp, fin skritt och världens mest svårridna trav.

Det var hästar som av olika anledningar hamnade i min vård och jag såg utmaning och ett stort intresse för att utbilda. Vad jag lärde mig mycket!

Ingen av dem har gjort avtryck i den hippologiska historieboken men alla tre har sina egna rum i mitt hjärta. Alla tre var ärliga, modiga hästar med oerhört stora hjärtan.

Så, vill du till den internationella elitnivån, skaffa sponsorer med mycket god ekonomi. Du lär behöva en lastbil full med utomordentligt begåvade hästar.

Drömmer du om Grand Prix och är där ett vanligt liv med civilt jobb, familj och barn ska samsas med hästen, gör vad du kan med den häst du har. Hängivenhet, intresse och kunskap samt ett bra träningsupplägg kan bära långt. Just nu håller jag tummarna för det ekipage som snart ska ut på nya äventyr.

taggar


liknande webbartiklar


Läst 62535 ggr




Fler inlägg

FEB
17
2021

Nu har det snöat här på västsidan, fin, fluffig snö har singlat ner sen igår kväll. Som gjort för en första dag på februarilovsveckan. Ut i snön bara!

Att få ha kul med en ponny, som idag i snön, är något som följer med som ett härligt minne hela livet. Jag kan räkna upp många roliga saker vi gjorde med våra ridskoleponnyer när jag var liten.

Att få galoppera riktigt fort över en äng, att stå och rykta, putsa träns eller bara prata hemligheter med ponnyn är oöverträffat.

Det är så långt bort från tävling, träning, krav och press man bara kan komma. Jag läste en artikel om barnidrott för ett tag sen, barnen idag slutar allt tidigare med idrott och sport för de upplever att det blir elitsatsning och för stor prestationspress.

Min dotter åkte konståkning i många år och hon var duktig men gillade aldrig att tävla. Det sågs inte med blida ögon från klubben, det skulle tränas allt hårdare, flera dagar i veckan och det skulle tävlas annars platsade de inte. De ungar som inte hade elitambitioner fick liksom ingen uppmärksamhet 

Dottern hade också en ponny och var en begåvad ryttare, men tävla det ville hon inte.

Det måste få vara helt ok att bara rida, vara i stallet och lära sig i sin takt. Du kan bli en fantastisk ryttare utan att tävla en enda gång i livet. Att ständigt jämföras med andra är inte det bästa för alla.

En vän jag har från förr har ponnyer, welsh tror jag och de håller på med något som kallas engelska ridklasser. Det är ett område jag inte kan något alls om men de har snygga kläder! Hon har barnbarn som rider ponnyerna och de har även en ljuvlig shettis. 

Ibland lägger hon ut filmer där ungarna på ungars vis har roligt med ponnyerna. Jag hade tänkt besöka dem i somras och följa dem en dag för att skriva om det okonstlat roliga. Det som många små ryttare idag aldrig får uppleva.Men, som med mycket annat som planerades 2020 blev det aldrig möjligt att genomföra.

Idag såg jag att hon lagt ut filmklipp på dagens aktiviteter och jag var snabb att be om lov att få dela.

Det är sån glädje, så härligt att se dem och en inte så liten dos nostalgi. Jag kan känna vinden blåsa om kinderna och jag kan känna ögonen tåras av farten. 

Jag delar detta med er som vill känna den enkla glädjen som finns i att få vara med hästar.

Ponnyn, First Lady är en shettis som är 22 år ung och endast 90 cm över havet. En ljuvlig individ. Ryttaren heter Ben, han är 7 år. Hans syster pulkakusken heter Olivia och är 10 år.

Det är omöjligt att låta bli att le ...       


Läst 6897 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
06
2021

Vinter, på riktigt. Det är inte ofta det händer att skåningarna kan kasa runt på nederbörden som resten av svenskarna och att minusgraderna ligger som ett lock över hela landet.

Tror inte det var så här kallt så många dagar i rad förra året? Inte söder om Örebro iallafall. Men nu är det så och jag imponeras storligen av alla hästmänniskor som plötsligt förpassas bakåt i tiden. Känns som medeltiden.

Det bärs det vatten, allt fryser och en del saker fryser sönder. De som inte har ridhus här på västsidan, skrittar runt på knaggliga ängar och isiga vägar. De som trodde det blivit omodernt att salta ridhusbottnarna har säkert ångrat sig nu.

Eftersom vi nu för tiden mockar inte bara stall utan även hagar och lösdrifter (som är så lättskött! hmm) hackas det gödsel. Ett arbete uppfunnet av en djävulsk makt. Där tjälen går på djupet eller snön ligger i drivor funkar inte elen i staketen och hästarna går iväg på egen hand.

Nu är det så kallt att även de som stoltserat med värmeslingor i vattenledningar och vattenkoppar får problem. Det fryser där också.

Vi fryser, fryser och fryser. Nariga händer och förfrusna tår är vardag.

Men gnäller någon? Nä, vi borrar ner de mössbeklädda huvudena djupt ner i halsdukarna och stretar på. Man blir ju varm av att bära vatten och hacka gödsel så vad är problemet? Att allt tar tre gånger så lång tid gör ju inget heller för det blir långsamt ljusare på kvällar och mornar ...

Nja, kollektivt svagt gnäll hörs faktiskt var jag än lyssnar men att vi får gå 25 år bakåt i tiden när det blir vinter gör att ett visst muttrande är helt ok. Det krävs gammal hederlig mankraft för att betvinga vintern i ett stall. Att skotta fram transporten i en stor driva och försöka tina bromsarna får vi också muttra över.

Idag när jag varit ledig och kunnat vara inomhus har jag funderat över den enorma drivkraft som hästmänniskor besitter. Vad är det som gör att vi inte bara lägger av och börjar spela paddel istället? Jo, hästarna.

Själv har jag i det närmaste utvecklat en mental köldallergi. När termometern kryper under -6 till -7 då känner jag hur det börjar spridas en sorts förlamning i kroppen. Ett svagt illamående, lite diffust lägger sig i magtrakten. Jag tappar initiativförmågan och inspirationen att göra något alls. Jag går sakta men säkert i baklås.

Då hjälper inget annat än värme, just nu är jag kär i min elektriska värmefilt. Tillståndet blir inte ett dugg bättre av klämkäcka kommentarer om myggfritt eller ännu värre "Då skulle du känna hur det är när det är kallt på riktigt!" från nån infryst norrlänning.

Jag fryser.

Får jag vara i normal temperatur och ha kvar känseln i alla kroppsdelar så går jag fortfarande nån decimeter över markytan av pur stolthet. Att få utmärkelsen "Årets Tränare" är för mig väldigt stort. Det är på sätt och vis den finaste bekräftelsen jag skulle kunna få.

Jag har tänkt på de ridlärare och människor jag hade runt mig i början av mitt ryttarliv, hur de formade mig och gav mig drivet att lägga livet på hästarna. Tack för det alla!

Jag vill tacka alla som nominerade mig till utmärkelsen, några vet jag men många vet jag inte. Tack till alla mina ryttare som ger mig sitt förtroende och möjligheter att fortsätta utvecklas i tränarrollen

Tack till alla för gratulationer och blommor, samtal och meddelanden som har kommit i veckan. Jag är alldeles överväldigad.

Framförallt, tack alla hästarna. Vad hade jag och alla andra varit utan er? Vi bär gärna vatten varenda djupfrysta dag.

Ha det gott i kylan! // Kajsa


Läst 14085 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
16
2021

"Det måste vara skitsvårt att vara tränare..."

Denna insiktsfulla reflektion kom från en av min ryttare häromdagen, efter att vi hittat en en avgörande anledning till varför ridningen krånglade. Ett bra exempel på att ridning är ett livslångt lärande, för den ryttaren har en lång karriär i bagaget.

Ja, det är svårt att vara tränare. Det är också svårt att vara ryttare och ännu svårare att vara häst. Hästen är ju inte riktigt medveten om att vi hittar på det ena och det andra i syfte att bli mer framgångsrika. Hästen är ju densamma som för flera tusen år sen, med en del mindre skillnader.

Att vara häst och försöka signalera till omvärlden att något gör ont kan också vara svårt. Särskilt när den halta hästen inte är halt-halt. Det där sista är inte mina ord utan sagda av den veterinär som försöker ringa in vad som gör ont på en av "mina" hästar.

Så det är bara att tillägga att det är svårt att vara veterinär. Den aktuella hästen har varit på fyra klinikbesök och nu tror sig veterinären ha hittat ursprunget. Det är en liten traumaskada som gör att hästen som inte är halt haltar. Det kan vara svårt att definiera vad den faktiskt gör. Det har varit rena detektivarbetet som långsamt gått framåt genom att checka av "följdfel", skador som kommit för att hästen avlastat ursprungsskadan.

När hästen nu förhoppningsvis kan börja rehab-ridas, i alla fall inom en snar framtid, kom ämnet "smärtminne" upp till diskussion. Har hästar verkligen ett smärtminne? Kan de fortsätta halta eller avlasta en "före-detta-skada" för att de har haft ont länge och tror att det fortfarande gör ont?

Jag har många gånger använt det uttrycket, sagt att hästen har ett smärtminne. Men eftersom jag ofta och gärna ifrågasätter det som sägs av vana eller av hävd har jag funderat över detta.

När veterinären gör en hältutredning och bedövar bort den led eller det område de tror ger hästen problem kan man ofta få se en häst som rör sig som den ska igen. Den rör sig korrekt,  lätt, rent och elastiskt och kan plötsligt kännas som en miljon att rida. Har hästen då drabbats av en tillfällig och total minnesförlust eller var tog smärtminnet vägen? Det funderar jag på.

Min tro är att hästen kan förknippa en plats eller en situation den sätts i med obehag, men jag tror inte den haltar eller avlastar av gammal vana. Den kanske kan vara mentalt spänd tills den känner att smärtan är borta och den processen tror jag dessbättre går fort. 

Det är nedärvt i generna att hästen behöver kunna springa fort och se frisk ut, det är inget vi lyckats avla bort. En häst är ett flyktdjur och ser den halt eller allmänt skröpplig ut väljer vargen ut den till middag. Hästen i frihet gör som den alltid gjort ...

Jag funderar alltid över hur kunskap emellanåt sätts emot traditioner, hävd eller åsikter inom ridsporten. Vi "ärver" och använder uttryck och åsikter och vi drabbas lätt av sensationella trender. Vad som är gedigen och konstaterad kunskap är ibland svårt att sålla ut. Det finns säkert ett uns av sanning i det mesta men det gäller att ta sig en funderare emellanåt.

Nu kom jag in på ämnet rehab-ridning, det kanske nästa inlägg handlar om ...

                Rid väl, med förnuftet påkopplat!  // Kajsa


Läst 29323 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv