Kajsa Boström - Det finns olika varianter
MAJ
03
2016

Det finns olika varianter

Reflektioner från framridningsbanor, bl a en solig vårdag.

Jag gillar att betrakta... Inte för att i första hand värdera, mer för att reflektera.

Nu har jag funderat på detta ett tag och kommit fram till att det går att dela in ekipage på en framridningsbana vid en dressyrtävling i tre olika grupper. Det är en grov indelning, min alldeles egen och vad som är rätt eller var man passar in bäst är upp till var och en att bestämma. Mina betraktelser är gjorda på framridningar till regionala klasserna Lätt A - Msv B, inga unghästklasser

Grupp 1:

Ryttarna i denna gruppen, vilken är den största, prioriterar ökningar, mest i trav men också galopp. Ett ekipage jag studerade vid ett tillfälle gjorde ca 8-10 travökningar, över hela diagonalerna. Denna gruppen rider överlag i högt tempo. Det övas också på snabba reaktioner, raska halter följs av ännu raskare framridningsmoment. Det är relativt långt mellan skrittpauserna och om det är MsvB som ska ridas är det inte helt ovanligt att ryttarna passar på att öva lite halvsteg, dvs lknande det som kan bli början till inlärning av piaff, när de skrittar på tygeln. Det förekommer många uttalanden från ryttarna om hästens samarbetsvilja eller ibland om avsaknaden om densamma. Det går ofta att se ett ganska tydligt stresspåslag hos dessa ryttare, sammanbitna, fokuserade miner och ett visst tunnelseende.

Grupp 2:

Här rids det lugnare, det skrittas länge, travas i joggingtempo och galoppen är avslappnad, allt vanligtvis i ganska låg form. Ökas tempot är det relativt kontrollerat och bara över några steg här och där. Ryttarna hittar emellanåt någon bekant att byta några ord med, bland åskådarna eller en annan ryttare. Det ser väldigt avspänt ut, kanske lite såsigt emellanåt. Det rids på olika linjer, utrustningen kontrolleras, oftare än i den andra gruppen. Man stannar för att fixa en rem på tränset eller t o m sadla om vid behov. Det rids färre rörelser och om det görs så är det kortare moment av dessa. Några steg i en sluta hit eller skänkelvikning dit och sen framåt igen och ny skrittpaus. Dessa ryttare ger intryck av att vara ganska tillfreds med läget, fokuserade men på ett stillsammare vis

Grupp 3:

Detta är den minsta gruppen och består av de som kommer lite sent. De sladdar in en aning nonchalant på parkeringen, lastar av  hästen, sadlar den med en hand samtidigt som de avslutar mobilsamtalet som pågått sen de anlände. Med en luddig förklaring till varför det blev så sen ankomst sitter de upp, rider några varv i trav och galopp och går in på tävlingsbanan med en axelryckning. Man kan höra "Asch, det går som det går, det är inte så noga..."

Utrustningen på hästar och ryttare är ganska homogen. Det är en del lack, mycket bling och välputsat läder. Bling finns även på kavajer, stövar, sporremmar, hjälmar och handskar.

Vad det gäller hästskötarna är däremot skillnaden gigantisk! Någon har anställda hästskötare med sig, en annan har en hästägare. Många har en kompis som handräckning, en annan har en okunnig och förvirrad livspartner som behöver mer guidning än vad den kan hjälpa ryttaren. Ytterligare någon har fått med sig en son, dotter, mamma eller pappa ja där finns alla varianter.

Så här såg vår mesta världsryttar Ulla Håkansson och Ajax ut första gången jag såg dem på en framridning. Ulla var väldigt avspänd och tog sig tid att vara gullig mot oss små beundrare som hängde på ängen där framridningen till Grand Prix var. Vem skulle rida fram till en GP på en tuvig äng idag?

Vi var andäktigt storögda, såg säkert ut som fågelholkar och önskade oss sådana ridbyxor och läderridstövlar som Ulla hade av Tomten...

taggar


liknande webbartiklar


Läst 63706 ggr


(Logga in för att skriva en kommentar)

Fler inlägg

NOV
17
2020

November ...

Grått, regnigt, lerigt, ännu blötare och blåsigt. Ingen favoritmånad precis. Dessutom blir det aldrig riktig ljust. Rent allmänt är det riktigt ont om roligheter. Är det inte nya negativa virusnyheter så är det annat elände.

Då, mitt i det tråkiga kom jag tänka på hur höstrusket lystes upp förr, av den efterlängtade Hubertusjakten. Det var roligt på riktigt och jakten reds alltid den helgen närmast Hubertusdagen som infaller tredje november.

Vi red träningsjakter några söndagar i oktober och där vi fick lära oss veta hut. Att rida jakt var inte att fara fram som jehun i terrängen, det var disciplinerat ridande i avdelning. Mastern i täten och pikörerna på flankerna, gud nåde den som stack ut näsan någonstans.

Vi fick lära oss skillnaden på tre- och fyrahundrameterstempo, vi fick lära oss att galoppera i bredd och ta hänsyn. Vi blev bra på att galoppera nerför backar och igenom bäckar. Vi lärde oss att hoppa i bredd over de breda hindren på stubbåkern. 

Vi lärde oss att hålla koll på master och pikörer och vi lärde oss naturligtvis att våga rida riktigt fort utan att tappa kontrollen. Ovärderliga kunskaper om du vill bli en bra ryttare anser jag och är glad för att jag fick möjligheten att göra sånt som inte längre finns.

Visst var det någon som åkte av i leran och bröt ett nyckelben, men under de åren jag var med hände inga allvarliga olyckor.

Jag red tre jakter varav en som pikör och att få vara pikör var lite av ett hedersuppdrag. Vi skulle lära oss ordning och visa de andra att det inte bara var viktigt att vinna.

Vann gjorde den som kom först på upploppet och plockade den hägrande rävsvansen. Hos oss fick pikörerna inte rida upploppet för att vinna. Vi skulle hålla koll på att fältet höll sig i någorlunda samlat.

Att ha all samlad erfarenhet från olika delar av ridningen har format mig mer än jag trott. Jag har testat allt utan att "behöva" prestera, utan att behöva bli bäst. Förutom att vi hade roligt lärde vi oss genom att öva i verkligheten, inte genom att läsa och titta på tips på sociala medier. 

Den nya ordföranden i Ridsportförbundets Hoppkommité, Niklas Jonsson skrev en bra krönika om just detta. Att leta verklig kunskap, inte lockas av tips från överallt. Vi har en erfaren och rutinerad tränarkår, vi har också duktiga ridlärare. Använd all denna samlade kunskap för att utveckla ridningen. (”Måste hitta ett sätt att göra verklig kunskap relevant igen”)

Just det, vad är "Halali!" det jag skrev som överskrift? Jo, det ropar mastern när han släpper fältet på upploppet. Sen är det bara att gasa ...

Vid detta tillfället var jag inte pikör, här fick jag visa att vi var snabbast. Mina fina Isabella och jag.  Ut och öva fyrahundrameterstempo, det är kul!

                              Hejåhå i novemberrusket //Kajsa

                              

                                 

 


Läst 11255 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
10
2020

Synonymer till "utveckling" är:  förbättring, framåtskridande, förkovran, mognad.

Ridsporten, som alla andra sporter, är i ständig utveckling och oftast förbättring. Fast ibland går det lite trögt. När det handlar om att många människor ska komma överens om en förändring blir det emellanåt gnissel i maskineriet.

Vad det gäller dressyren är "hattdebatten" gällande hattens på eller av vid alla internationella dressyrtävlingar i fokus. De av er som läste mitt förra blogginlägg vet min ståndpunkt och där har inget nytt hänt. Jag är övertygad om att hjälm på vid all ridning är en god sak. 

En av världens mest framgångsrika dressyrryttare, Isabell Werth är riktigt upprörd. Hon känner sig manad att påpeka att det är valfriheten för vuxna människor gällande hatten på/av som hon egentligen strider för. I ett uttalande som går att läsa här: "Vi är varken gammaldags eller dumma ..."  står det klart hur Isabelle tänker i frågan.

Det är lite märkligt när jag läser i ett uttalande som gjordes för några år sen av samma ryttare, om samma sak. Där tänkte hon annorlunda. Både vad det gällde eventuell olycksrisk vid dressyrridande samt om vad det gällde att vara förebild. Som mamma, för sina anställda och som ryttaridol i allmänhet. Hon ville hon vara en god förebild och det var hjälmen på som gällde för henne. Här kan ni läsa själva: Isabell Werth Shows Off Golden Helmet in Frankfurt and Makes a Statement

Hon har uppenbarligen utvecklat eller avvecklat? sin åsikt. FEI som är beslutande organ i frågan har det hett om öronen och de lär lämna besked så småningom.

Här är några som hade hjälmen på och höll huvudet kallt i helgen!

Tre unga tjejer, kanske något oväntat, tog hand om medaljplatserna vid årets inomhus-SM för seniorer i hoppning. Jag såg avslutningen på finaldagen och det fin ridning de visade upp. Grattis till dem!

                                     Rid väl // Kajsa


Läst 23102 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
27
2020

Nu mullrar det i dressyrsporten, FEI vill lagstadga att hjälmen är på i de högsta dressyrklasserna. 150 internationella tävlingsryttare inklusive svenska landslaget har skrivit på en lista för de tycker inte om regeln, de vill kunna välja hjälm eller hatt själva. 

Jag tänker inte uttala mig om det utan ska istället berätta om hur mycket klokare vi blivit och hur säkerhetstänket inom ridningen lyckligtvis har utvecklats under mina år i ridsporten. Jag är äldre än alla ryttare i dressyrlandslaget, utom en, så jag kanske har ridit längre än dem?

Hjälmen, min första med hakband av gummiband och skärm av papp hade jag köpt innan ridskolan ens öppnat i min hemby. Jag hade trånat så länge efter det här med hästar och ridning. När första terminen startade kändes det som jag stått länge i kön för att tilldelas en häst utanför stallet. Med hjälmen redan på huvudet och min svettiga, noggrant hopvika tiokronors-sedel i handen.

Jag hann rida min lektion på tidiga lördagsmornar i några månader innan jag flög av första gången. Ridhuset var inte uppfunnet än, vi red på en frusen stallplan som hade en stenmur längs ena sidan. Där i muren landade jag, med huvudet först. Hjälmen hade då redan lämnat mitt huvud i en elegant båge och landat på annat ställe.

Där och då kunde min karriär tagit slut, för när bakhuvudet väl sytts ihop och läkt hade jag blivit livrädd. Inte för hästarna men för ridningen. Min avgudade ridlärare som oftast satt till häst (utan hjälm) på våra ridlektioner, hennes häst var jättestor och hette Hanno, såg och förstod min rädsla. Jag fick komma till stallet och bara vara, rida kunde jag göra igen när jag ville sa hon.

Läser du det här Ann-Marie Linderås så vet du att det är tack vare dig jag fortsatte min ryttarkarriär och fick mitt fantastiska liv med hästarna!

Alla mina ryttaridoler på den tiden red utan hjälm, en del ungar och många vuxna på ridlektionerna också. Vi cyklade också utan hjälm till stallet. Ramla av fortsatte jag att göra tämligen ofta under min få ponny-år. Men trots att det gick tämligen vilt till vid ridningen hände det lyckligtvis aldrig någon riktig olycka bland oss ungar.

Killen på bilden här var en vi verkligen såg upp till.

Det blev värre med olyckorna sen när jag började rida stor häst i tidiga tonåren. Ridhästmaterialet på ridskolan vid den tiden lämnade en del att önska, hästarna var inte ens alltid riktigt inridna. Pedagogiken och säkerhetstänket hade inte heller inte så hög prioritet.

Min pappa var däremot för tiden långt framme i säkerhetstänket. Han var mc-polis och skötte bland annat utbildningen för poliser vid uttryckningskörning. Där, liksom hos oss, hans tre barn var det hjälm och övrig säkerhetsklädsel på. Basta!

Så jag red med hjälm och körde även moped till stallet med hjälmen på när cykeln byttes ut. Eller nja, jag red inte alltid med hjälmen på när jag fyllt 15 år och drabbades av tonårstrots, pappa var ju sällan inom synhåll från stallet.

Ridningen var vid den tiden tämligen befriad från riskanalyser. Inte sällan såg vi på internationella hopptävlingar att ryttarna tappade hjälmen mitt under rundan, hakband var inget alla använde. Vi ridning i allmänhet och inte ens vid hoppträningar användes hjälm särskilt frekvent. Fast en del gubbar hade istället keps förstås och mössa hade alla på vintern.

Vi på ridskolan red ofta i träskor eller senare gympadojor, utan hjälm och inte begrep vi att det var farligt. 

Fem gånger i vuxen ålder har jag fått åka ambulans från olyckstillbud. En gång krockade jag med mopeden och som tur var satt hjälmen på den gången. En gång körde jag av vägen med bil, krockade med ett träd och voltade ut på en åker, som alltid hade jag bältet på. Tre gånger, varav en utan hjälmen på, har jag gått omkull med hästar och behövt ambulanstransport. 

Inget av dessa tillbud har lett till skador på eller i huvudet, vilket jag ser som en sagolik tur. Kroppen i övrigt har farit illa men varit reparabel, åtminstone till fungerande nivå. Lite gamla "krigsskador" släpar jag förstås på.

När jag gjorde min ridlärarutbildning på Strömsholm i slutet på sjuttiotalet skulle hjälmen sitta på huvudet vid all ridning, men ingen hade riktig koll på om vi använde hakbandet. 

Någonstans för ungefär 20 år sen, efter sista ridolyckan, kom jag till en form av insikt. Jag var inte odödlig. Ensamstående mamma och egenföretagare, vem skulle ta hand om mig och min dotter om det hände något allvarligt? Jag red dessutom ofta på anläggningar där det fanns unga rid-elever och insåg vikten av att föregå med ett bra exempel.

Hjälmen åkte på för att med tiden alltid sitta på så fort jag var i sadeln. Idag skulle det kännas konstigt och naket att ens sitta upp utan hjälm. Vanan och insikten har gjort användandet självklart. Jag har ridit och tävlat GP i hatt, både nationellt och internationellt men skulle nu inte ens tänka tanken. 

Egentligen förstår jag inte att det idag 2020 finns olika åsikter om att bära hjälm vid ridning. Jag tycker absolut vi ska vårda traditionen som finns i ridsporten vad det gäller klädsel i övrigt. Traditionell tävlingsklädsel som frack, kavaj, ljusa byxor och slips eller plastrong tycker jag är elegant. Hatten kan jag enkelt vara utan.

Det är nu sällan diskussionen om hjälm eller ej kommer upp, så jag har nästan glömt min kära pappas oförglömliga kommentar. Han dök oanmäld upp på en hoppträning där jag elegant susande över höga hinder, utan hjälm. Han tittade ingående på mig och sa: 

"Kajsa, du vet, det behövs inga tak på tomma lador..."

Den kommentaren bet sig fast ska jag säga, jag har sällan jag känt mig så enfaldig. Det minnet kommer upp i huvudet nu och då. 

Nu är hjälmen på hos mig och alla som vill träna för mig. Den regeln har jag för jag anser att vi ska och behöver skydda det som är mest ömtåligt.

                               Hej hopp, med hjälmen på!  // Kajsa


Läst 41744 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv