Kajsa Boström - Det hänger på det berömda h(l)året?
NOV
16

Det hänger på det berömda h(l)året?

"Med inbyggda lårstöd", klippt ur en annons för en märkessadel.

Nu funderar jag igen över hur saker och åsikter ändrar sig över tid. Jo, jag pratar sadlar och deras utformning.

Det är fler av de ledande dressyrsadelmärkena som idag marknadsförs med lår- och/eller knästöd i olika storlekar. På en del sadlar kan du själv byta lårstöd, de finns i 3-4 olika storlekar.

Det går i skov liksom. Jag har ridit i platta dressyrsadlar, för den tiden just DE sadlar alla skulle ha. Minns särskilt en modell som  Passier hade, det var till att hålla balansen ska jag säga för den var platt både fram, bak och på sidorna. En god vän till mig hade en sådan och hon hade nog Sveriges på den tiden skumpigaste häst. Ingen rolig historia att rida runt i den sadeln. Det fanns en annan sadel, Sommer, med enkelkåpa, med tämligen plan sits och inget någonstans att hänga vare sig lår eller knän i. Huuaa mig.

Sen i början på 80-talet dansade en av världsryttarna, Christine Stückelberg in på arenorna i en ny sortas sadel med ENORMA knästöd som det kallades. Då skulle alla ha det!

När jag kom till Strömsholm, med egna hästar och Passiersadlar kunde jag se min kurskamrater rida skolhästarna i nyaste Kieffersadlar. Bakvalven var så höga att de räckte nästan upp till nacken på ryttarna. Det var som att sitta i mitten på ett skruvstäd, inte en millimeter gick det att flytta rumpan. Tveksamt, tyckte jag och många med mig.

Efter det var vi i Tyskland, hos Walter Christensen och hans svenska fru. Där kunde vi beskåda en duktig elev av svensk härkomst. Hon hette Lussan och red runt i en sadel som min vän blev helt betagen i och raskt beställde ett exemplar av. Sadeln var av märket Rössli hade lagom djup sits, ganska stabila vulster som de hette då och syddes enligt uppgift för hand i Schweiz, efter ryttarens mått och vikt lämnade hos Christensons fru.

Vännens obekväma platta Passier byttes mot en Rössli, den skumpiga hästen var också utbytt och sadeln var klart till belåtenhet. Det var lite synd om mig, för jag trivdes inte alls i den där sadeln och jag red ofta min goda väns hästar.

Däremot bytte jag så småningom upp mig själv från en medelplatt Passier till en riktigt bekväm Passier Grand Gilbert. Den har jag sedan blivit trogen. En perfekt sadel till mig och lyckligtvis alla mina hästar.

Den har inga uttalade lårstöd men det har gått fint att rida allt från unga hästar till Grand Prix i den. Att den av en del ryttare anses som hård för rumpan har jag aldrig märkt. Hästarna och jag har trivts alldeles ypperligt.

Så från platt och enkelt, till jättdjup sits, tillbaka en planare sits men stora eller gigantiska lårstöd har trenden gått i dressyrsadlarna. Bra att ryttarens bekvämligheten prioriteras men var går gränsen?

Bossarnas utformning och placering är också i ständig förändring. Allt som kan ändras ändras och vi förväntas köpa det senaste. Men tillbaka till ovansidan på sadeln...

Det jag kan känna är att vi pratar så mycket om vikten av en korrekt sits och sen byggs sadlar med lårstöd? Alla som minns hur det är att inte riktigt behärska balansen i sadeln vet hur lätt det är att börja klämma med låren.

Jag har hört en teori om detta med stora lårstöd i sadlarna. Enligt den insatta personen som visste detta är det nödvändigt idag då hästarna genom aveln blivit kortare i ryggen samt har mycket större rörlighet. Ryttarna behöver alltså stöd för att kunna sitta kvar i sadeln.  I min värld går det bra att sitta på vad som helst, MEN får du en storsprungen häst hängande i handen gäller det att ha något att klämma fast låren i. Men då är det inte ökad rörlighet hos hästen utan feli balansen hos ekipaget som framkallar behov av knä-/lårstöd i sadlarna?

En sak till jag funderat över är de sadlar som sägs ha speciell utformning för " extra, eller stor bogfrihet".

Vad spelar det för roll om sadlarna ändå ligger fram på manken?

Sadlarna har generellt hamnat längre fram, inte bara i Sverige utan även internationellt. Det är något jag noterat under de sista åren. Det finns förmodligen en väldigt bra anledning, för t ex denna tyska världsstjärna rider ofta med sadeln tämligen långt fram, särskilt på denna hästen.

Foto: Tomas Holcbecher

taggar


liknande webbartiklar


Läst 57393 ggr





Fler inlägg

MAJ
13

Det gäller att komma ihåg viktiga saker

Mitt minne är gott, emellanåt något kort men hästar är så viktiga att jag oftast kommer ihåg dem många år efter vi mötts. Jag kommer inte alltid ihåg vad de heter men jag minns oftast härstamning och jag glömmer aldrig deras specifika egenskaper.

Jag gillar nästan alla hästar och de fåtal jag inte gillar glömmer jag. Vem behöver minnas sånt? Visserligen ser jag alltid ett möte med en häst som en erfarenhet men någon enstaka gång känner jag att just den där hästen är inte min grej, den läggs i facket för värdelöst vetande.

Ibland smäller det bara till och det säger "klick", kärleken slår till direkt och ibland utan att jag direkt inser varför. Det kan vara en särskild blick, ett speciellt sätt de rör sig på eller hur de uppträder. Det är som när jag träffade min sambo, hans röst (i telefon) fick mig på direkt fall innan vi setts i verkliga världen.

I hästvärlden blir jag förälskad ofta men sällan riktigt kär. Jag har många favoriter men bara en handfull av de jag kallar hjärtehästar. Luccarelli, till vardags Lucas är en sån. Vi träffades första gången förra året, tidigt på våren innan han skulle på treårstest. Han vimsade runt på longerlinan, in i mitt hjärta och blev kvar. En hopp-avlad häst som lite senare kom hem från sitt treårstest med dubbla diplom. Så det var inte bara jag som såg att det var en fin häst och att han kunde röra sig.

Nu träffas vi, Lucas och jag på ridbanan igen och jag har kommit på varför jag föll pladask för honom. Han är lik Charlie! Jag berättade detta för Ulle, Lucas ryttare och ägare och hon tittade konstigt på mig: " Jag minns knappt vad den första killen jag blev kär i hette (jo det gör jag Boris A om du eller någon nära dig skulle läsa detta) men Charlies namn sitter ristat i mitt hjärta."

Charlie fanns på min ridskola och var en Connemara med de varmaste, bruna ögon man kunde tänka sig. Han snäll att rida på och inte minst snäll att leda. Jag var länge rädd för att leda hästar efter att blivit stämplad på foten av en fjording som hette Åman. Kontentan blev att jag alltid älskat Connemaror och tittat snett på Fjordingar.

Charlie tog mig elegant in i ett livslångt hästberoende. Jag vann uppsatstävlingen i mellanstadiet med berättelsen: "Charlie, den bästa häst som finns!" Så jag kan säga att den ponnyn verkligen gjort avtryck i mitt liv. Jag gjorde ett besök på min gamla ridskola igår och fick en nostalgipromenad i stallet. Inte ett öga var torrt! 

                                                                     Charlie och jag...

Nu tittar lag kärleksfullt in i Charlie-Lucas bruna ögon och tänker att de är allt bra lika, fast Lucas är lite mer välfriserad. Jag ser med spänning framåt och vem vet, jag kanske rapporterar uppifrån sadeln vad det lider... 

                                           Hej hopp // Kajsa

                            Luccarelli  e. Elliot VDL - Levantos II


Läst 7924 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
08

Vi tänker utanför lådan.

Träning med hästar består att en del praktiskt arbete och 37 delar tankearbete. I alla fall när de gäller de där hästarna som är lite utanför det vanliga. Hästarna som har lite för mycket eller ibland lite för lite av det vi vill ha.

Ett moment där man kan stöta på patrull i hästarnas utbildning är galoppombyten. Funkar det inte hyggligt från början kan det lätt byggas på spänning, frustration och allmänt trassel. Hästen på filmen, Delores en av mina tvåhundra favoriter hade från början jättestor galopp. Lägg till en del avvikelser från den för en dressyrhäst ideala exteriören så vips uppstod meningsskiljaktigheter. Vi har tränat ... 

Vi har tränat på att ta kontroll över språnglängden, att behålla balans och tajming i hjälpgivning. Själva bytena har vi bara testat nån gång då och då. Vi har närmat oss med små steg och det var i hoppningen jag första gången såg att hon enkelt kunde byta. Alldeles själv som en duktig hopphäst bytte hon rent utan att skena iväg.

Där var det, "kan själv". Jag gick hem och funderade ... och funderade ...

Sen gjorde jag en övning med hinder fast utan att hon skulle hoppa dem och hon bytte lugnt och fint åt bägge hållen. Sen testade vi utanför ridbana och manege, för att avdramatisera. Det funkade till och med att göra flera i rad. Visst, hon blir laddad men kontrollerbart laddad, stort framsteg.

Igår skruvade jag upp svårighetsgraden och det funkade! Då hann jag inte filma men jag fick en snutt förra veckan när vi var på gärdet i hagel och storm.

Tänk utanför det vanliga när det är svårt. Det är ett hett tips från mig!

                                         Hej hopp / Kajsa


Läst 16223 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
01

"Testar, 1..2 , 1..2 hör du mig?"

Idag har jag varit tränare i cyberspacen. Det gäller att hänga med i svängarna, dvs om svängarna är bra. Jag håller på att testa om jag tycker det, att instruera via en skärm. Appen heter Ridesum och är under etablering kan man säga.

En av mina elever i Stockholmsområdet fick agera testpilot och vad det gäller det tekniska fanns inget att klaga på. Appen, med en omstart, funkade bra och ljud och ljus var helt ok.

Här är en skärmdump, tveksam kvalitet men så här funkar det.

Jag gillar att stå inne på banan när jag jobbar, kunna röra mig, visa, klappa hästen, närvara i nuet. Den skillnaden var svårt när skärmen kom emellan, men överkomligt svårt.

Jag har en hel del invändningar mot det här sättet att jobba men jag kan också se fördelarna. De elever jag har i andra delar av landet och träffar alldeles för sällan då avstånden är för stora de får  nya möjligheter. Så som ett komplement till träning i verkliga världen, med ekipage där samarbetet redan finns ser jag ett användningsområde.

Miljöaspekten finns också, det blir färre mil för ekipagen i energislukande åkdon och det ska inte underskattas. 

Jag träffade en av Ridesums initiativtagare, Karin Lindell på Euro Horse i Göteborg för några veckor sedan. Hon riktigt lyste av entusiasm över sin skapelse!Jag berättade om mina tankar kring appen och vad jag såg för svagheter i systemet. Det ska bli intressant att se hur detta utvecklas.

Som sagt, ett komplement när tid och avstånd gör att träningstillfällen blir för sällan. Inte i stället för...  Det går också bra att filma och skicka filmen i efterhand för bedömning och feedback, alla har ju inte så bra täckning. Det gäller att vara uppdaterad både här och där!

Jag ska ge Ridesum en chans, på det sättet jag ser att det kan fungera. Jag har inte fler timmar i min arbetsvecka bara för att tillgängligheten kan tyckas bli större.

                    Så med ett hopp in i teknikdjungeln... /Kajsa                


Läst 21612 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv