Kajsa Boström - Det hänger på det berömda h(l)året?
NOV
16
2016

Det hänger på det berömda h(l)året?

"Med inbyggda lårstöd", klippt ur en annons för en märkessadel.

Nu funderar jag igen över hur saker och åsikter ändrar sig över tid. Jo, jag pratar sadlar och deras utformning.

Det är fler av de ledande dressyrsadelmärkena som idag marknadsförs med lår- och/eller knästöd i olika storlekar. På en del sadlar kan du själv byta lårstöd, de finns i 3-4 olika storlekar.

Det går i skov liksom. Jag har ridit i platta dressyrsadlar, för den tiden just DE sadlar alla skulle ha. Minns särskilt en modell som  Passier hade, det var till att hålla balansen ska jag säga för den var platt både fram, bak och på sidorna. En god vän till mig hade en sådan och hon hade nog Sveriges på den tiden skumpigaste häst. Ingen rolig historia att rida runt i den sadeln. Det fanns en annan sadel, Sommer, med enkelkåpa, med tämligen plan sits och inget någonstans att hänga vare sig lår eller knän i. Huuaa mig.

Sen i början på 80-talet dansade en av världsryttarna, Christine Stückelberg in på arenorna i en ny sortas sadel med ENORMA knästöd som det kallades. Då skulle alla ha det!

När jag kom till Strömsholm, med egna hästar och Passiersadlar kunde jag se min kurskamrater rida skolhästarna i nyaste Kieffersadlar. Bakvalven var så höga att de räckte nästan upp till nacken på ryttarna. Det var som att sitta i mitten på ett skruvstäd, inte en millimeter gick det att flytta rumpan. Tveksamt, tyckte jag och många med mig.

Efter det var vi i Tyskland, hos Walter Christensen och hans svenska fru. Där kunde vi beskåda en duktig elev av svensk härkomst. Hon hette Lussan och red runt i en sadel som min vän blev helt betagen i och raskt beställde ett exemplar av. Sadeln var av märket Rössli hade lagom djup sits, ganska stabila vulster som de hette då och syddes enligt uppgift för hand i Schweiz, efter ryttarens mått och vikt lämnade hos Christensons fru.

Vännens obekväma platta Passier byttes mot en Rössli, den skumpiga hästen var också utbytt och sadeln var klart till belåtenhet. Det var lite synd om mig, för jag trivdes inte alls i den där sadeln och jag red ofta min goda väns hästar.

Däremot bytte jag så småningom upp mig själv från en medelplatt Passier till en riktigt bekväm Passier Grand Gilbert. Den har jag sedan blivit trogen. En perfekt sadel till mig och lyckligtvis alla mina hästar.

Den har inga uttalade lårstöd men det har gått fint att rida allt från unga hästar till Grand Prix i den. Att den av en del ryttare anses som hård för rumpan har jag aldrig märkt. Hästarna och jag har trivts alldeles ypperligt.

Så från platt och enkelt, till jättdjup sits, tillbaka en planare sits men stora eller gigantiska lårstöd har trenden gått i dressyrsadlarna. Bra att ryttarens bekvämligheten prioriteras men var går gränsen?

Bossarnas utformning och placering är också i ständig förändring. Allt som kan ändras ändras och vi förväntas köpa det senaste. Men tillbaka till ovansidan på sadeln...

Det jag kan känna är att vi pratar så mycket om vikten av en korrekt sits och sen byggs sadlar med lårstöd? Alla som minns hur det är att inte riktigt behärska balansen i sadeln vet hur lätt det är att börja klämma med låren.

Jag har hört en teori om detta med stora lårstöd i sadlarna. Enligt den insatta personen som visste detta är det nödvändigt idag då hästarna genom aveln blivit kortare i ryggen samt har mycket större rörlighet. Ryttarna behöver alltså stöd för att kunna sitta kvar i sadeln.  I min värld går det bra att sitta på vad som helst, MEN får du en storsprungen häst hängande i handen gäller det att ha något att klämma fast låren i. Men då är det inte ökad rörlighet hos hästen utan feli balansen hos ekipaget som framkallar behov av knä-/lårstöd i sadlarna?

En sak till jag funderat över är de sadlar som sägs ha speciell utformning för " extra, eller stor bogfrihet".

Vad spelar det för roll om sadlarna ändå ligger fram på manken?

Sadlarna har generellt hamnat längre fram, inte bara i Sverige utan även internationellt. Det är något jag noterat under de sista åren. Det finns förmodligen en väldigt bra anledning, för t ex denna tyska världsstjärna rider ofta med sadeln tämligen långt fram, särskilt på denna hästen.

Foto: Tomas Holcbecher

taggar


liknande webbartiklar


Läst 62723 ggr





Fler inlägg

JUN
04
2020

En häst är en häst, oavsett ras. Fyra ben, huvudet fram och rumpan bak. Den äter gräs i olika former, kan springa fort eller vackert och hoppa högt. Hästarna gör allt vi vill, mer eller mindre framgångsrikt och vi älskar dem. Det gäller nästan alla individer av arten Häst.

Många hästar, förhoppningsvis de allra flesta, lever bra hästliv. Iallafall i den delen av världen där vi uteslutande använder hästen inom sport eller för vårt nöje. Det ska vara så, för djuren väljer inte. Vi väljer...

Om hästen skulle skadas, av trauma eller träning, finns det veterinärer som tar hand om dem. Ibland går hästen att laga helt, ibland kan den bli symtomfri men med kvarstående skada. Är oturen framme funkar inget för att avhjälpa hästens problem eller lidande och i de två sista fallen är användbarheten klart begränsad. 

Alla som hanterar hästar har ett stort ansvar, det gäller att se till hästens bästa. Alltid, även när det handlar om de riktigt stora pengarna.

Propulsion (US) är en travhäst, född i USA i april 2011. I söndags vann han Elitloppet, han är en duktig travhäst. Läste ett uttalande från hans team att det nog var Propulsions sista Elitlopp, han betraktas som gammal. Han är nio år.

År 2012 såldes Propulsion på auktion i USA för den imponerade summan av $250.000. Han har säkert goda gener och betraktas som en exteriör fullträff som travhäst. Dessutom ett hingstämne. Den förväntade framgången blev sanning och till januari 2020 har Propulsion sprungit in 34,3 miljoner kronor!

Här kommer ett men, ibland finns det "men" även i den bästa av världar. 

I april 2015 var hingsten fyra år gammal och fortfarande kvar i sitt födelseland. Han hade tävlat framgångsrikt som två- och treåring men här någonstans blev det fel i maskineriet. Enligt framkomna uppgifter nervsnittas Propulsion kirurgiskt i båda framhovarna på grund av "a history of chronic foot lameness".

Bevisligen är detta en framgångsrik behandling för senare samma år säljs hingsten till Sverige, uppenbarligen ohalt och startar ganska direkt. Hur gick detta till?

I Sverige får inga nervsnittade hästar tävla eller verka i avel. 

En nervsnittad häst har genom kirurgi fått nerverna till hovarna kapade och den känner då ingen smärta och för övrigt inget annat heller. Som till exempel att den trampar på en spik eller annat farligt föremål. Det är inte så väldigt länge sen denna typ av ingrepp gjordes frekvent även i Sverige. Tävlingshästar inom olika discipliner nervsnittades, skoddes med en plåtsula och fortsatte tävla.

Som tur är går det framåt när det gäller att värna om djuren. Jag vet inte om ingreppet görs längre och hästen får inte användas om så är fallet. Jag är inte veterinär, men jag har hört talas om att nervändarna kan leta sig rätt och läka ihop. Hoven har då känsel igen, helt eller delvis.

Hur Propulsion har det med sina hovar tvistar tydligen de lärde. Känsel eller ej, hästen har enligt veterinär dokumentation genomgått den aktuella operationen. Frågan är nu hur travvärlden ska reda ut detta och vad som är sanningen.

För närvarande är Propulsion belagd med startförbud på obegränsad tid, det är bra. Nu får tiden utvisa vem eller vilka som gjort fel. Hästen kan under tiden vila på sina lagrar, den har gjort absolut allt rätt.

Det sägs ibland att framgångsrika tävlingshästar sköts som lindebarn och att inget ont händer dem. Det är väl ett scenario att drömma om?! Vi har alla vårt ansvar och nu gäller det att städa upp i denna soppa. 

Det sker misstag och det görs medvetna avsteg från det som är rätt, men att ärlighet i hästsporten i framtiden kan få bli ett signum det känns som en nödvändighet. 

Alla kan hjälpas åt och då blir vi framgångsrika i god hästhållning. Att kasta skuld eller verbala snytingar leder ingenstans. I röran kring Propulsion finns det människor som säkerligen har gjort allt rätt med hästen, byggt på den information de har fått. Det är bra att tänka på!

Begrunda ...           
Hej åh å // Kajsa


Travträning för "Ove", en häst jag känner, på stranden utanför Falkenberg. Bild: K Norin


Läst 82220 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
25
2020

Avel är ett område där jag är tämligen okunnig. Men enligt de uppgifter jag hittat föds det ungefär 2500 föl av svenskt varmblod per år. Siffran går väl lite upp och ner. 

Hur urvalet av hingst går till skiljer sig nog en del, vetenskapligt eller med hjärtat och det finns säkert fler sätt.

En av mina ryttare Ulrika Strandberg, som också är tränar-kollega har med sitt väldigt lilla avelsprogram, ett sto, lyckats få fram tre diplomerade hopphästar av fyra möjliga. Nummer fyra är inte riktigt kry och har nog aldrig varit det.

Urmodern Libertas SWB e. Levantos II som Ulrika tävlade i svår hoppning var en duktig häst. Det fanns nog en del egenheter i sinnelaget på "Berta", jag bara anar för jag var inte inkopplad på den tiden. Kanske är det den aspekten Ulrika tagit hänsyn till vid val av hingst, inget jag heller vet.

                                                                         foto: Therese Törnell

Vad jag däremot vet, är att Berta har reproducerat sig med den äran. Jag har under de sista åren jobbat med och följt de tre diplomerade avkommorna  sen respektive treårsålder. Den yngste, Cordillera (SWB) f.17 e. Contant Q fick sitt hopp-diplom igår. Han hoppar så jag njuter och han kan ståta med en 9:a på temperamentet vid gårdagens bedömning. Det är bra!

Den äldsta, Dogajolo (SWB) f.14 e. Daquar CC, tränas vid sidan om sin hopputbildning även i dressyr av Ulrikas syster Liselotte. Han var inte inte riktigt färdigutvecklad i sin rörlighet när han var tre, idag rör han sig riktigt fint.

Nummer två i skaran, Luccarelli (SWB) f.15 e. Elliot VDL får sin dressyrträning vid sidan av hoppningen av Ulrika själv. "Lucas" fick välförtjänt dubbeldiplom vid sin unghästtest. Han rör sig som en panter och ligger väldigt nära mitt hjärta. En spjuver som hoppar väldigt bra.

Till sist är det olycksfågeln Coralillo (SWB) f.16 som inte riktigt fått något flyt i livet. Han är under utredning och jag hoppas det ska komma fram något svar på varför han inte kan hantera sin kropp.

Bertas fyra avkommor vilka alla är kvar, förädlas och ägs helt eller delvis av sin uppfödare är begåvade hästar. Lille Coralillo vill, men kan inte för dagen. 

Det är roligt att det kan få lyckas även när aveln är i liten omfattning. Ett begåvat sto där ryttaren med sin erfarenhet av stoet har hittat rätt hingstar, har lämnat avkommor med goda anlag.

Vi jobbar vidare och har ett intressant projekt med Dogge och Lucas, dressyr och hoppning hand i hand kan vi kalla det. Tränarsamarbete över gränserna! Vem vet kanske minstingen Cordillera också får vara med så småningom. Spännande är det!

                                            Hej å hå //Kajsa


Läst 89849 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
21
2020

"I dessa corona-tider.. "

Den inledningen på ett inlägg eller någon konversation är jag väldigt trött på. Mest trött är jag på att inte min gamla mamma inte kan leva som en normal människa. Hon tar det bättre än jag gör och tur är väl det.

I det stora hela går det ingen nöd på mig. Mina ryttare är om möjligt mer energiska med sin träning än vanligt så jag är inte sysslolös och uttråkad.

Däremot har det varit en period med många sjuka och avlidna hästar och det går inte att skylla Coronan för. Hagolyckor, koliker med dödlig utgång, bukhinneinflammationer och andra trauman har förmörkat den kalla blå majhimlen. Jag tappar sugen när hästarna lider och/eller dör.

På den positiva sidan står att min familj och jag är friska och mina ryttare inte ser avsaknaden av tävlingar som ett problem, snarare tvärt om. Kanske kommer vi att se en annan tävlingstermin framöver, en där inte hästarna behöver tävla året om. Nu är det ju knappt julledigt för de arma kusarna.

Men, nu håller jag på att tappa tråden om den lilla hästvärlden.

Tidigt på våren 2015 var jag med en av mina ryttare i Tyskland för att köpa häst. Vi hamnade först på Stall Ramsbrock, sen hos Schockemhöle och det var en upplevelse av olika format. På tre dagar hann jag se tysk avel, beridning och hästhandleri så det räcker en livstid. Tror "Der Chef" Heinrich Ramsbrock är nummer två efter Schockemöhle när det gäller storlek på verksamhet. Alltså business på högsta nivå.

Heinrich Ramsbrock var en väldigt engagerad och gästfri man. Han skulle nog visat allt han hade om vi inte lidit av tidsnöd. Men sin unghästdepå ville han promt visa. Så nu vet jag hur de förbereder sina treårsston för visning på våren. Den erfarenheten har jag funderat mycket över. Men hästarna fick på utrustning och pilot och sen reds det. Hej å hå ...

Fram på eftermiddagen första dagen blev vi inbjudna på middag på Stall Ramsbrock. En lyckosam affär skulle firas, kunden visade sig vara ett svensk par. Det var ingen vi kände och eftersom vi bokat in sparriskväll, (Tyskland på våren) på vårt värdshus tackade vi nej. De kunde ju få fira utan oss. Men vi hann få oss en välkomstschnaps i entrén till stallarna. Entrén var som en stor hall med äkta mattor på tegelgolvet, där tronade "Der chef" Heinrich och hällde upp schnaps till alla och envar.

När humöret steg leddes även den aktuella hästen in i hallen, till hästens blandade förtjusning. Men det var Schkål! och hästen bajsade på mattan och leddes ut. Ett ovanligt förfarande i min värld, att ha hästen som gäst i kalaset.

Herr och Fru hästköpare var väldigt nöjda och glada att de fått köpt just den aktuella hästen. Det var ett sto, fux, tre år tror jag och tydligen full med goda anlag för dressyr. Snygg var den också.

Igår dök det upp en saluhästfilm i min inbox. Någon var på jakt efter en unghäst och undrade om jag kunde titta. Jag tittade, kollade härstamning, ägare och CV. Det tog inte lång stund innan jag insåg att hästen jag tittade på var dotter till hästen som trippat runt på den äkta mattan hos Stall Ramsbrock för ett antal år sen.

Hästvärlden är liten, så otroligt liten. På gott och ont rör det på sig i cirklar. 

Vad det gäller inridning och unghästutbildning tycker jag att vi i Sverige har ett bra system. Ville bara påpeka det.

                Hej hopp, nu är det dags för unghästtester!  //Kajsa

             (Här gjordes sista förberedelsen med förra årets treåring. Hon vann ... )


Läst 110598 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv