Kajsa Boström - Dit drömmarna bär
SEP
16
2016

Dit drömmarna bär

Beridare på Spanska Ridskolan i Wien, det är en av de drömmar jag hade i början av mitt hästliv. Men det fanns ett oöverstigligt hinder. Jag hade fel kön...

På den tiden, vilket kan kännas som stenålder var antagningskraven ungefär så här:

Du skulle vara man, eller snarare pojke. Lagom lång, tror det fanns en maxlängd angiven på 1.70cm (lippizanerhästar är som små vita köttbullar) Du skulle vara mörkhårig, finlemmad och ha långa ben. Säkert kollade de också att du hade rätt temperament. Det är var lång och slitsam elevtid som skulle genomlevas och det var/är? ett strängt herarkiskt system på Spanische Hofreitschule. Ridkunskapen var nog av mindre betydelse, alla fick börja från noll. Stallarbete, rida på lina osv osv.

Alltså föll min dröm på att jag inte var kille och dessutom alldeles för lång. Vilket kanske var tur, när jag idag ser med lite andra ögon på ridningen som sport. Nu är tack och lov isen bruten och den första tjejen har fått sin beridarbehörighet.

Men jag är fortfarande oerhört fascinerad över vad de gör där på Ridskolan i Wien och har suttit på en träbänk timmevis och glott på deras morgonträning. Sambon, stackarn, var inte lika intresserad men höll sig vaken!

Det var faktiskt så att jag aldrig drömde om att rida OS eller andra stora mästerskap. Min dröm var att bli ridlärare för de var de som red bäst, i min värld. Jag ville bli bra på att rida och bra på att lära ut och ha hästar som jobb. Med inga pengar var tävlingsryttarens värld inget alternativ så det fick bli ridlärare

Så från drömmarna hos en ridskoletjej om att bli ridlärare, beridare i Wien samt en snabbt övergående tysk breidardröm till att bli ridlärare/tränare och Grand Prix-ryttare i Sverige har min resa gått. En väldigt rolig och spännande resa!

Jag träffar många ridlärare när jag åker runt i landet och har träningar.. De flesta har en liknande bakgrund som jag och de kämpar ofta med en egen mer eller mindre blygsam tävlingskarriär vid sidan det dagliga ridlärandet.

De flesta av dem lägger oändligt med ideella timmar, utöver sina scheman, på sin ridskola för att skapa möjligheter för eleverna att få en bra utbildning samt att få vara delaktiga i en bra förening. De är verkligen eldsjälar och hängivna i sitt yrke.

Precis en sån tjej lärde jag känna för kanske 10 år sen. Hon jobbade på en stor klubb, var en drivkraft, en "riktig" klassisk ridlärar på jobbet och hon försökte hinna med sin egen ridning vid sidan av. Hoppryttare men alltid med när det var dressyrträning. Hon flyttade senare runt sin egen häst lite grann på olika stall men var noga med att hålla kontakten för att få hjälp med sin ridning.

Hon drabbades två gånger med några års mellanrum av den förhatliga cancern men kom tillbaka och var snabbt tillbaka i sadeln.

Förra året, när hon drabbades en tredje gång var det värre och det blev ännu värre. Nu i dagarna gick hon bort.... 

Det var ett tungt besked att få och jag känner för hennes nära och kära.

Det är så lätt att glömma alla de människor som lägger hela sin själ i sitt arbete med hästarna. Utan att de någonsin får stå överst på någon betydelsfull prispall eller förekomma i någon resultatrapport.

Självklart är det roligt, men vissa dagar nästan övermäktigt, att läsa om vem som vinner ett championat, en medalj eller vilka som har köpt nya kanonhästar för satsningar inför framtida mästerskap.

De där andra, som år ut och år in jobbar på i skuggan för att t ex ge våra ridskoleryttare en chans att få rida en timme i veckan, borde också få erkännande av större dignitet.

Utan bredd ingen topp sas det förr. Idag kommer få av toppryttarna från det riktigt breda lagret men jag hävdar envist att ridskolan är väldigt viktig, för den ger ridning åt alla.

Och för att som sagt inte tala om ridlärarna...

 

taggar


liknande webbartiklar


Läst 51633 ggr




Fler inlägg

JAN
06
2022

Bett, en djungel och jag är ytterst skeptisk till att lösa problem med att byta bett. Jag har mina favoriter och hittills har det visat sig att de räcker gott. 

I somras råkade en av min hoppryttare ut för en olycka. Hon satt och galopperade på sin ridbana och ...  Just det, sen mindes hon inget mer förrän hon var sjukhus och fick vård för diverse skador.

Bettet, någon variant, var gjort i gummi/plast och rök helt enkelt av. Hästen låg kanske på en smula och när bettet small av i munnen fick den spader. Det är iallafall vad ryttaren i efterhand kom fram till, det fanns inga vittnen och bettet var i två delar.

Tjejen hade änglavakt, skadad ländrygg och hjärnskakning. 

Vi pratade bett efter det, i alla mina träningsgrupper berättade jag det som hänt och varnade för den typen av bett. Det visade sig nämligen när vi kollade att det händer då och då att denna typen av bett går av under ridning.

Idag var det dags igen, det raka gummibettet gick av.

Som tur var stod hästen stilla, med tränset på. Helt plötsligt hängde bettet tvådelat utanför munnen. Hur det nu gick till?

Det finns en metallvajer i bettet, ska den månne fungera som armering? Den var också av ...

Idag var turen på rätt sida, hästen stod still och ryttaren hade inte suttit upp.

Varför red då en av mina ryttare med ett sånt bett som jag inte gillar?

Relevant fråga och svaret är att bettet följde med i hästköpet som nyligen gjordes. Så för att inte ändra på allt tänkte ryttaren att hästen skulle få gå med det bett den var van vid. Tanken var god!

Nu satte vi på ett vanligt tränsbett i metall och hästen reagerade inte på förändringen överhuvudtaget.

En reflektion i efterhand ger att jag har vid något enstaka fall, tror jag, varit med om att ett metallbett gått i delar, men aldrig under ridning.

Jag kommer i fortsättningen vara väldigt noga med kontrollera, om det kommer en häst med gummibett, varför den har det. Dessutom be ryttaren kolla konditionen på bettet mycket noga innan de sitter upp.

I min värld är den typen av bett en onödig variant. En skitgrej helt enkelt.

                          Ha koll på er utrustning!  // Kajsa

 


Läst 16259 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
21
2021

Fiffigt va´?  Jag smäller till och gör två inlägg samtidigt!

Först ska jag sammanfatta lite vad som hänt denna långa tysta period. Det är lagom spännande så det går snabbt.

Jag har jobbat, jobbat, varit på Ryttargala, jobbat och sen jobbat lite till.

Vad det gäller galan på Grand Hotell i Stockholm var det en trevlig och lättsam tillställning. Vi minglade och åt god mat. En höjdpunkt var när jag i början av kvällen äntligen fick äntra scenen.  

                                                                 Foto: Caroline Eriksson

Den med gott minna vet att förra årets gala blev digital, då fick jag hämta mitt pris som Året Tränare 2020 på Tempo nere i byn. Vår lokala postombud, men det funkade ganska bra det också.

I år var mitt ärende på scenen att agera prisutdelare till hopptränare Maria Grane, Hammarö, som utsetts till Årets Tränare 2021. Ett ärofyllt uppdrag och roligt att få se Henrik Johnsson på nära håll.

På jobbet har det varit en bra period, alla hästar har varit friska och jobbat på med sina ryttare. Jag har nya hästar uppe i svårklassnivå i både hoppning och dressyr och det är väldigt spännande! 

Jag har några nya och riktigt inspirerade ryttare i gänget, det stimulerar en gammal ridhusräv som jag. 

Det som för närvarande fungerar sämre är att hitta nya hästar till de som söker. Det gäller både till privatryttare och ridskolor. Just idag känns det närmast hopplöst. Vi hade äntligen hittat en häst åt en av mina ryttare som letat länge men den passerade inte veterinärkontrollen med godkänt. Cystor av alla skitgrejer ...

En annan sak som dragit ner mitt annars vanligen godmodiga sinne är att tränarkårens goda renommé naggats i kanten av tråkiga händelser. Det är inte roligt när representanter för vårt yrke av olika anledningar hamnar på löpsedlarna. Det drabbar hela ridsporten och det har vi inte råd med.

Vi behöver alltid sätta hästarnas väl i första rummet och som god två, alltid se till att vi behandlar människorna runt oss minst lika bra. Som ledare ska vi alltid föregå med gott exempel, även om det skulle inkräkta på vad vi ibland personligen tycker. Väldigt enkelt egentligen och nog om detta.

Jag har precis börjat min julledighet och med denna korta sammanfattning av höstsäsongen väntar jag in julefriden.

Inlägg två: Slå det här om ni kan!

Ja det skulle vara intressant att höra om jag möjligen kan bli förbisprungen.

Mina ryttare har det gångna året sett till att föryngringen i sporten fortgår och det har gått bra för alla. Tror vi landade på sju små bebisar senast vi räknade.

Nu till det jag undrar över om inte det är svårslaget/ett rekord. Vad det gäller koncentrerat barnalstrande i ridsporten alltså.

Jag har ett gäng ryttare som sen några år oftast tränar ihop och tre av dessa har i år fått varsin liten tjej. Bonnie kom i juli, Elsa i oktober och den sista lilla kom igår, lite före utsatt tid.

Ser ni lektanten/ponnyridningen i ridhushörnet?

Jag är väldigt glad åt dessa fina barn och deras mammor, faktiskt lite rörd. (Men det säger jag inte till någon)

Fram i mars är alla mammor säkert tillbaka i sadeln igen och det ser jag fram emot!

Jag har under året, från olika håll, fått många önskemål eller tips om vad jag ska skriva om i min blogg. Jag läser allt, jag lovar men sållar ganska hårt. J

Jag luftar här mina tankar och teorier och vill bara skriva om saker där jag har "ordentligt på fötterna".

Men fortsätt gärna komma med önskningar, ibland tänker vi kanske i samma banor?! 

       God Jul!! Rid väl och ta hand om varandra! // Kajsa


Läst 31843 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
06
2021

Ansvar och kunskap ger god hästhållning.

Hästens väl skall alltid vara i fokus, för hästen har inte valt att delta i din verksamhet eller i dina drömmar.

Just det, tänk på det en stund ...

Hästen har aldrig valt att delta, det är vi som sätter hästen i den situation den befinner sig i. Uteslutande på våra villkor och utelämnade åt vårt omdöme och våra handlingar.

Av den anledningen har vi ett stort och 100 % totalansvar för att hästen har det bra. Alltid.

Vi kan aldrig skylla ifrån oss, lägga skulden på någon annan om det visar sig att hästen farit illa. Varför skriver jag om detta idag? Läs artikeln 

https://www.hippson.se/artikelarkivet/hippsonnews/tavlade-med-preparerade-benskydd-stangs-av.htm

Vi kan inte säga: "Det var inte jag!" när vi till exempel ertappas med att rida med manipulerade, dubbförsedda bakbensskydd. Att utrycka sig så hamnar på sandlådenivån.

Det går inte heller att påstå att det skulle vara tillåtet att använda dubbförsedda benskydd  bara för att de gick att köpa hos handlaren.

Det handlar om ansvar, att ta ansvar för allt du gör, även det du gjorde men aldrig borde gjort. Tar du ansvar för ditt agerande framstår du i alla fall inte som en riktig ynkrygg med dumstrut på huvudet när du blir påkommen.

Att göra rätt alltid är nästan omöjligt, men mindre felbeslut och felsteg drabbar inte hästens välbefinnande. Otur kan alla ha och det kan vi inte heller styra över. 

Men, det är inte otur att använda förbjudna träningsmetoder, förbjuden utrustning eller övervåld. Det är inte tillåtet att försöka höja hästens prestation genom att tillfoga den smärta.

Detta gäller alla som i någon form håller på med hästar och hästsport, elit- som hobbyutövare.

Eliten har ett stort ansvar. De andra, amatörer och okunniga , gör gärna som de där framgångsrika gör. Strålande när det gäller allt som är bra för hästarna och total katastrof när det handlar om den andra delen.

Att hantera hästen väl gäller alltid, inte bara när någon utomstående ser. Det jobbet som funktionärer, stewards och överdomare har vid tävlingar, att se till allt allt går rätt till, det har du som ryttare alla dagar i veckan året runt.

Det finns inga förmildrande omständigheter, inte en enda om du bär dig illa åt mot eller tränar din häst med otillåtna metoder. Inte kändisstatus, pengar, kultur eller ens brist på kunskap.

Skulle du ha otur när du tänker och ta dåliga beslut så ha kurage att stå för de felbesluten när du blir påkommen. För påkommen blir den som håller på med den typen av fulspel mot hästar, förr eller senare. Dumstruten på och skäms, tänk om och gör rätt. Förhoppningsvis kan du.

Våld är aldrig rätt ...

 

                            En för dagen upprörd Kajsa


Läst 103739 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Belöningsbaserad hästträning Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 6

– TEMA: Kom längre med tekniken
– Porträtt: Louise Romeike
– Hjärngympa för ryttaren

– Tips från fotografen
– När är hästens karriär över?
– Sissela Smiths favoritövning
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

När är vaccinet mot eksem på marknaden?
Mälaren Hästklinik svarar
Är det farligt att spruta igång stoets brunst?
Mälaren Hästklinik svarar
Rutinerad häst som plötsligt vägrar hoppa vattengrav
Lennart Lindelöw svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.