Beridare på Spanska Ridskolan i Wien, det är en av de drömmar jag hade i början av mitt hästliv. Men det fanns ett oöverstigligt hinder. Jag hade fel kön...
På den tiden, vilket kan kännas som stenålder var antagningskraven ungefär så här:
Du skulle vara man, eller snarare pojke. Lagom lång, tror det fanns en maxlängd angiven på 1.70cm (lippizanerhästar är som små vita köttbullar) Du skulle vara mörkhårig, finlemmad och ha långa ben. Säkert kollade de också att du hade rätt temperament. Det är var lång och slitsam elevtid som skulle genomlevas och det var/är? ett strängt herarkiskt system på Spanische Hofreitschule. Ridkunskapen var nog av mindre betydelse, alla fick börja från noll. Stallarbete, rida på lina osv osv.
Alltså föll min dröm på att jag inte var kille och dessutom alldeles för lång. Vilket kanske var tur, när jag idag ser med lite andra ögon på ridningen som sport. Nu är tack och lov isen bruten och den första tjejen har fått sin beridarbehörighet.
Men jag är fortfarande oerhört fascinerad över vad de gör där på Ridskolan i Wien och har suttit på en träbänk timmevis och glott på deras morgonträning. Sambon, stackarn, var inte lika intresserad men höll sig vaken!
Det var faktiskt så att jag aldrig drömde om att rida OS eller andra stora mästerskap. Min dröm var att bli ridlärare för de var de som red bäst, i min värld. Jag ville bli bra på att rida och bra på att lära ut och ha hästar som jobb. Med inga pengar var tävlingsryttarens värld inget alternativ så det fick bli ridlärare
Så från drömmarna hos en ridskoletjej om att bli ridlärare, beridare i Wien samt en snabbt övergående tysk breidardröm till att bli ridlärare/tränare och Grand Prix-ryttare i Sverige har min resa gått. En väldigt rolig och spännande resa!
Jag träffar många ridlärare när jag åker runt i landet och har träningar.. De flesta har en liknande bakgrund som jag och de kämpar ofta med en egen mer eller mindre blygsam tävlingskarriär vid sidan det dagliga ridlärandet.
De flesta av dem lägger oändligt med ideella timmar, utöver sina scheman, på sin ridskola för att skapa möjligheter för eleverna att få en bra utbildning samt att få vara delaktiga i en bra förening. De är verkligen eldsjälar och hängivna i sitt yrke.
Precis en sån tjej lärde jag känna för kanske 10 år sen. Hon jobbade på en stor klubb, var en drivkraft, en "riktig" klassisk ridlärar på jobbet och hon försökte hinna med sin egen ridning vid sidan av. Hoppryttare men alltid med när det var dressyrträning. Hon flyttade senare runt sin egen häst lite grann på olika stall men var noga med att hålla kontakten för att få hjälp med sin ridning.
Hon drabbades två gånger med några års mellanrum av den förhatliga cancern men kom tillbaka och var snabbt tillbaka i sadeln.
Förra året, när hon drabbades en tredje gång var det värre och det blev ännu värre. Nu i dagarna gick hon bort....
Det var ett tungt besked att få och jag känner för hennes nära och kära.
Det är så lätt att glömma alla de människor som lägger hela sin själ i sitt arbete med hästarna. Utan att de någonsin får stå överst på någon betydelsfull prispall eller förekomma i någon resultatrapport.
Självklart är det roligt, men vissa dagar nästan övermäktigt, att läsa om vem som vinner ett championat, en medalj eller vilka som har köpt nya kanonhästar för satsningar inför framtida mästerskap.
De där andra, som år ut och år in jobbar på i skuggan för att t ex ge våra ridskoleryttare en chans att få rida en timme i veckan, borde också få erkännande av större dignitet.
Utan bredd ingen topp sas det förr. Idag kommer få av toppryttarna från det riktigt breda lagret men jag hävdar envist att ridskolan är väldigt viktig, för den ger ridning åt alla.
Och för att som sagt inte tala om ridlärarna...
taggar
Liknande webbartiklar
Läst 54697 ggr
Fler inlägg
Eller vad är det egentligen som passar, kanske ska jag önska goda mellandagar?
Nu är det lite mindre gott vad det gäller ridsporten tycker jag. Det verkar som rapporteringen av misshälligheter har hamnat på "repeat" och det gör ingen människa glad.
För att nu ingen ska gå igång och tänka att jag inte gillar att sakernas tillstånd kommer till allmänhetens kännedom kan jag säga jag har ont i hela mig.
Just det, Det gör ont!
Jag har lite hastigt tittat igenom vad mina inlägg här på bloggen handlat om och det visar sig att jag så gott som i varje skrivit om att vara rädd om hästen.
I sju, eller är det kanske åtta år har jag delat mina blogginlägg här på Hippson Husbloggare i hopp om att kunna sprida det jag tycker är viktigt, hästens välfärd. Men det går uppenbarligen trögt.
Det som nu uppdagas om hästsporten i olika media, att hästar i Sverige såväl som i andra länder tränas och tävlas på sätt som är fullständigt oacceptabla, är inget som enkom är kopplat till dressyr.
Vi får oförskyllt släpa på hela ansvaret, även om det senaste avslöjandet handlade om någon som kallas unghästutbildare.
Det är hoppryttare som blivit avstängda av olika anledningar, till exempel användande av el-sporrar, hästhandlare (svensk) som blir avstängd för att bland annat ha piskat upp sina hästar och hästägare/ryttare i olika grenar avstängs för de uppträder mot reglementet på tävlingsplatser.
Alla i ridsporten, utan undantag, behöver nu se på sig själv och sitt agerande. När någon behandlar en häst illa är det den personens eget ansvar. Det är inte den eventuella tränaren, domaren, systemet eller förväntad påfyllnad av ekonomins fel. Du kan aldrig skylla på någon eller något och är ensam ansvarig för vad som händer. Du är inte skyddad av uppnådda meriter eller ett välkänt namn om du fortsatt bära dig illa åt.
Det är den enkla sanning vi behöver ta till oss.
Hästar ska ha det bra, tränas korrekt utifrån sina förutsättningar samt få tillgång till adekvat (veterinär) hjälp när något havererar.
Fundera ofta över vad du gör och hur du förhåller dig till hästen. Det är fullt möjligt att ta sig till toppen av vad du nu suktar efter utan att ge sig på hästarna med våld.
Vad är våld, det är något du som ryttare behöver ta ställning till och sen förhålla dig till i din ridning. Det du gör när du rider är inget som ska behöva ske i det fördolda eller med hjälp av tystnadsavtal.
Använd huvudet, hur svårt kan det vara!? Ridning är en mental sport, du har förståndet och hästen har musklerna. Du kan aldrig bli starkare än en häst så prova inte ens.
Jag vill inte hålla på att försvara mitt älskade tränaryrke. Jag vill inte heller svara på tusen frågor om varför det är som det är just nu eller varför en del utövare fullständigt tappat vettet.
Jag vill däremot fortsätta kunna utöva mitt jobb med glädje och den kärlek som jag alltid känt till hästarna och kunna sätta en ära i att träna på det sättet jag vet gör att hästarna inte far illa.
Som sagt, jag har delat mina blogginlägg om ridning och hästar här på Hippson i åtta år. Mitt första handlade bland annat om att märka att hästen inte är ok.
https://www.hippson.se/blogs/KajsaBostrom/halla-det-gor-faktiskt-ont.htm
Det känns som jag gått runt i en cirkel och skriver om samma sak, frustrerande.
Hippson har under året fått en ny ägare och byter i årsskiftet redaktion. Det gör att jag väljer att sluta som Husbloggare på Hippson. Det har varit intressanta år och jag har lärt mig mycket.
Vi får se vad framtiden har med sig åt mig, följ mig på min egen blogg så länge, https://kajsabostrom.wordpress.com/om-kajsa/ om du fortsatt vill hänga med mig.
Med hopp om en ljusare framtid för sporten säger jag tack och gott slut. //Kajsa
Läst 46463 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Helgestrand Dressage ...
"Kejsarens nya kläder" är en sedelärande saga skriven av den danske författaren H C Andersen och utgavs 1837
Några skräddare syr nya kläder till kejsaren. De säger att de använder ett magiskt tyg som gör att mindre begåvade människor inte kan se kläderna. Men de använder inget tyg alls. Ingen vill framstå som mindre begåvad, alla människor i staden låtsas som att de ser kläderna och kejsaren går runt naken på gatorna! Det är så vackert!
Tills någon, som barnet i sagan, ovetandes, obrydd eller som i fallet med Helgestrand Dressage, modiga journalister med rätt verktyg ropar: "Kejsaren är naken!"
Sensmoralen i sagan är tidlös; människan gör som gruppen gör oavsett om gruppen gör rätt eller fel.
Det går att se tydliga paralleller mellan sagan och det som händer i Danmark nu.
Någon påpekar det kanske självklara som alla sett men inte vågat säga, något är fel på riktigt.
Intet nytt under solen. 1897 visste en underfundig sagoboksförfattare att människan är lättledd, vi ser det vi vill se. Kan vi få tillhörighet eller tjäna mer pengar på att inte se, frågar vi inte heller.
Det handlar om förväntad framgång eller affärer, pengar och kanske att få lite skvätt-över av framgångsglansen. Det är väldigt lockande för många.
Hela grejen med hur hästhandlaren har drivit sin verksamhet utan att någon sett något avvikande är för mig en gåta. Det har ju funnits fullt med folk i stallarna?
Framförallt de anställda ryttarna, dom funderar jag över. Har de drabbats av kollektiv sinnesförvirring och helt tappat sans och vett?
För hästarna i fråga handlar det om andra saker, helt andra saker.
Det här är inte som en del vill ha det till, ett problem i dressyrsporten. Det är ett problem i mänskligheten.
Nyss läste jag om en ridlärare i Holland som tappade sitt vett och pryglade upp en ridskoleponny, inför barnen. Han är dessbättre dömd för det.
Säg till mig att den killen inte har ett allvarligt problem med sig själv. Kanske han också sparkar sin hund, skäller på killen i kassan och är dum mot sin fru, det är inget hästrelaterat problem i grunden.
Vi människor är bra för det mesta men glansen falnar fort och vi är som får i skock, trygga att gå åt samma håll som alla andra.
Det är lätt att bli gränslöst imponerad av andras framgång, men hästar blir inte det. Våra hästar är i sin enkla värld bara beroende av oss, totalt beroende och utlämnade.
Det gör att jag kan gråta när jag tänker på vad som visades i programmet "Operation X" igår och jag frågar mig om ondska är smittsam?
Vi ska bli bättre för sporten i allmänhet och hästarna i synnerhet.
Det enklaste är; börja med dig själv.
Hejåhå/ Kajsa
Läst 63874 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Sommarledighetsvibbar (långt ord).
Känner ni dom? Jag ska ägna hela, ja eller halva dagen åt att känna in just dom vibbarna. Sen är det helg och då står jag i ridhuset igen.
Föreningsliv, det är ett annat ord att känna in. Ett väldigt bra ord och en verksamhet som ofta framställs som unik för Sverige.
Vi har över 200.000 ideella föreningar i landet och de flesta människor som bor i Sverige har någon gång varit ansluten.
Ridsporten med alla sina ridklubbar och föreningar är ett lysande exempel på föreningsliv.
Det är till övervägande delen ideella ryttarföreningar som anordnar tävlingar i Sverige och där kan alla licensierade ryttare vara med.
Himla bra, eller hur! Ryttarna rider och tävlingsfunktionärerna jobbar. När ryttarna eller övriga i föreningen inte rider, då är de ideella funktionärer så tävlingarna rullar på.
Förhoppningsvis är det just så föreningslivet fungerar. Det står bra beskrivit på Kungsbacka Kommuns hemsida:
"Föreningslivet bidrar till utbudet av idrotts- och kulturaktiviteter. Föreningar skapar möjligheter för alla att ha en aktiv fritid och sysselsätter flera tusen barn och vuxna varje dag i kommunen."
Ridklubbar behöver sina medlemmars engagemang några timmar då och då för att föreningsverksamheten i stort ska stå på stadiga ben och för att verksamheten ska fortgå.
Jag är själv född och uppvuxen in i föreningslivet. Det började på barnpyssel på IOGT-NTO, barngymnastik och sen folkdans. Just det, du läser rätt, jag dansade folkdans i flera år i regi av föreningen Skallsjö Folkdanslag. Var man riktigt taktfast och intresserad kunde man kanske få vara med på den stora och årliga uppvisningen vid midsommarfirandet vid Nääs Slott, det var stort!
Sen var det Nääs Ryttarförening som blev mitt andra hem, jag var med från att klubben startade. Föreningsarbete är en bra erfarenhet att ha med sig. Det har blivit några fler ridklubbar genom åren, nu är jag med i Kungsbacka RK.
Då, när jag var knuten till ridskolan hemma slogs vi om funktionärplatserna på tävlingarna, jag ville helst vara i sekretariatet.
Nu verkar tyvärr funktionärsbristen, iallafall på mindre och mellanstora tävlingar, vara tävlingsarrangörernas stora problem. Det krävs fler människor för att få en tävlingshelg att fungera än vad de flesta tror!
Jag har sen förra sommaren hjälp till på en handfull hopptävlingar och andra större hoppevent på ridklubben (är det dressyrtävling är jag oftast på jobbet, på framridningen).
Det är roligt att vara funktionär, jag träffar många nya människor och jag lär mig hur tävlingar fungera idag. Det handlar oftast om ett 4-timmarspass på en helg, alltså ingen maratonvariant av arbete.
Det kom för någon vecka sen ett nödrop från tävlingschefen, det gällde en stor hopptävling i juli för ponny, Hööks Sommar Cup där det saknades funktionärer.
Kanske är många sommarlediga och ligger i en solstol och slappar. Då är det dags att resa på sig för att få göra din viktiga ideella insats!
Jag skriver om min klubb, hur är det i den du representerar?
Ett tips, kolla det och ge några av dina timmar till din klubb. Det har en tendens att alltid vara samma människor som ser vikten av att ha en tävlingsverksamhet på hemmaklubben. Är du inte en av "de vanliga" kan du berika staben med din unika närvaro, visst låter det fint.
På bilden ser ni en av mina ryttare, Alicia Törnell på sin Pokémon. Dom kommer inte till tävlingen för då spelar Alicia handbollscup, i en annan ideell förening.
Varma goda sommarhälsningar! // Kajsa
Läst 131471 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Till startsidan för Kajsa Boström »
Här hittar du alla våra husbloggare
Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.
Kajsas senaste
- Dressyr är en mental sport, inte en kraftsport.
- En saga med tänkvärd sensmoral
- Tillsammans kan vi!
- Painface, happyface eller någon sorts helhet?
- När lycka går att se
- Hokus pokus?
- Framridningsbanor och hierarki.
- Ridning är en mental sport
- Ta tyglarna!
- Ja, alla börjar vi någonstans.
- Sneakpeak från det europeiska dressyrvärlden!
- Återkomsten!
- Det är faktiskt du och jag som gör skillnaden.
- Bettlöst eller vettlöst
- Men nu var det väldigt länge sen! och Slå det här om ni kan!
- "Det var inte jag!"
- I galopp!
- Det lite mindre i det stora hela.
- Skritt, att älska eller hata.
- Ungefär hur bra som helst.
Arkiv
- December 2023
- November 2023
- Juni 2023
- Mars 2023
- November 2022
- Oktober 2022
- Augusti 2022
- Maj 2022
- April 2022
- Februari 2022
- Januari 2022
- December 2021
- Oktober 2021
- September 2021
- Augusti 2021
- Juli 2021
- Juni 2021
- April 2021
- Mars 2021
- Februari 2021
- Januari 2021
- December 2020
- November 2020
- Oktober 2020
- September 2020
- Augusti 2020
- Maj 2020
- April 2020
- Mars 2020
- Februari 2020
- Januari 2020
- December 2019
- November 2019
- Oktober 2019
- September 2019
- Augusti 2019
- Juli 2019
- Juni 2019
- Maj 2019
- April 2019
- Mars 2019
- Februari 2019
- Januari 2019
- December 2018
- November 2018
- Oktober 2018
- September 2018
- Augusti 2018
- Juli 2018
- Juni 2018
- Maj 2018
- April 2018
- Mars 2018
- Februari 2018
- Januari 2018
- December 2017
- November 2017
- Oktober 2017
- September 2017
- Augusti 2017
- Juli 2017
- Juni 2017
- Maj 2017
- April 2017
- Mars 2017
- Februari 2017
- Januari 2017
- December 2016
- November 2016
- Oktober 2016
- September 2016
- Augusti 2016
- Juli 2016
- Juni 2016
- Maj 2016
- April 2016
- Mars 2016
- Februari 2016
Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist
Kundtjänst: info@hippson.se
Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm
Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.