Kajsa Boström - Dit drömmarna bär
SEP
16

Dit drömmarna bär

Beridare på Spanska Ridskolan i Wien, det är en av de drömmar jag hade i början av mitt hästliv. Men det fanns ett oöverstigligt hinder. Jag hade fel kön...

På den tiden, vilket kan kännas som stenålder var antagningskraven ungefär så här:

Du skulle vara man, eller snarare pojke. Lagom lång, tror det fanns en maxlängd angiven på 1.70cm (lippizanerhästar är som små vita köttbullar) Du skulle vara mörkhårig, finlemmad och ha långa ben. Säkert kollade de också att du hade rätt temperament. Det är var lång och slitsam elevtid som skulle genomlevas och det var/är? ett strängt herarkiskt system på Spanische Hofreitschule. Ridkunskapen var nog av mindre betydelse, alla fick börja från noll. Stallarbete, rida på lina osv osv.

Alltså föll min dröm på att jag inte var kille och dessutom alldeles för lång. Vilket kanske var tur, när jag idag ser med lite andra ögon på ridningen som sport. Nu är tack och lov isen bruten och den första tjejen har fått sin beridarbehörighet.

Men jag är fortfarande oerhört fascinerad över vad de gör där på Ridskolan i Wien och har suttit på en träbänk timmevis och glott på deras morgonträning. Sambon, stackarn, var inte lika intresserad men höll sig vaken!

Det var faktiskt så att jag aldrig drömde om att rida OS eller andra stora mästerskap. Min dröm var att bli ridlärare för de var de som red bäst, i min värld. Jag ville bli bra på att rida och bra på att lära ut och ha hästar som jobb. Med inga pengar var tävlingsryttarens värld inget alternativ så det fick bli ridlärare

Så från drömmarna hos en ridskoletjej om att bli ridlärare, beridare i Wien samt en snabbt övergående tysk breidardröm till att bli ridlärare/tränare och Grand Prix-ryttare i Sverige har min resa gått. En väldigt rolig och spännande resa!

Jag träffar många ridlärare när jag åker runt i landet och har träningar.. De flesta har en liknande bakgrund som jag och de kämpar ofta med en egen mer eller mindre blygsam tävlingskarriär vid sidan det dagliga ridlärandet.

De flesta av dem lägger oändligt med ideella timmar, utöver sina scheman, på sin ridskola för att skapa möjligheter för eleverna att få en bra utbildning samt att få vara delaktiga i en bra förening. De är verkligen eldsjälar och hängivna i sitt yrke.

Precis en sån tjej lärde jag känna för kanske 10 år sen. Hon jobbade på en stor klubb, var en drivkraft, en "riktig" klassisk ridlärar på jobbet och hon försökte hinna med sin egen ridning vid sidan av. Hoppryttare men alltid med när det var dressyrträning. Hon flyttade senare runt sin egen häst lite grann på olika stall men var noga med att hålla kontakten för att få hjälp med sin ridning.

Hon drabbades två gånger med några års mellanrum av den förhatliga cancern men kom tillbaka och var snabbt tillbaka i sadeln.

Förra året, när hon drabbades en tredje gång var det värre och det blev ännu värre. Nu i dagarna gick hon bort.... 

Det var ett tungt besked att få och jag känner för hennes nära och kära.

Det är så lätt att glömma alla de människor som lägger hela sin själ i sitt arbete med hästarna. Utan att de någonsin får stå överst på någon betydelsfull prispall eller förekomma i någon resultatrapport.

Självklart är det roligt, men vissa dagar nästan övermäktigt, att läsa om vem som vinner ett championat, en medalj eller vilka som har köpt nya kanonhästar för satsningar inför framtida mästerskap.

De där andra, som år ut och år in jobbar på i skuggan för att t ex ge våra ridskoleryttare en chans att få rida en timme i veckan, borde också få erkännande av större dignitet.

Utan bredd ingen topp sas det förr. Idag kommer få av toppryttarna från det riktigt breda lagret men jag hävdar envist att ridskolan är väldigt viktig, för den ger ridning åt alla.

Och för att som sagt inte tala om ridlärarna...

 

taggar


liknande webbartiklar


Läst 47201 ggr





Fler inlägg

JUN
09

Att återanvända ligger i tiden

Släng - sortera - eller återanvänd, vi behöver ansvarstagande mot naturen!

Miljötänk, det är något vi behöver fundera över varje dag. Om du skall slänga, gör det på rätt sätt och i rätt kärl. Jag brukar plocka upp burkar och flaskor som "någon" slängt rakt ut i naturen. Hur tänker du som dricker ur en aluminiumburk och sen bara slänger iväg den över axeln? Oerhört korkat är det mildaste omdömet på det beteendet.

Ridsporten är en prylsport, generellt sett. Gå in i en ridsportaffär så förstår du. Eller  sport över huvud taget. Gå in i vilken sportaffär som helst och det är nya årstider, nya prylar i olika kulörer. Köp, köp och köp!

Ridstövlarna till exempel, är något som hamnat i fokus hos trendsättarna. Från att har varit fot med skaft i svart, undantagsvis i brunt har utvecklingen verkligen blommat ut. Det finns inte längre någon gräns för hur en stövel ser ut. Härligt med mångfald eller fullständigt onödigt?

Stövlarna gör trendsällskap med hjälmar och faktiskt också ridjackor, alltså den typen av plagg för överkroppen som bärs vid tävling. Det som i blått eller svart var ridjacka eller frack, med tydliga gränser i utseendet, har utvecklats i färg och form. Nu kan det se ut ungefär hur som helst, fast med några regler. Sprundens utseende och antal är tydligt reglerade i TR.

Utbudet av modeller och färger på ridjackor är nästan obegränsat. Det är bling både på höjden och längden. Helst ska nog ingen jacka eller frack användas mer än en säsong. Ny häst, ny färg på jackan eller fracken.

Blått har varit min färg, så fort jag insåg att den svarta ridjackan fanns i blått stod den högt på önskelistan. Till sist hade jag faktiskt blå jacka, blå frack, blå hjälm, blå hatt och faktiskt ett tag även blå stövlar, även om de var väldigt mörkt blå.

Vid en prisutdelning väste en dålig förlorare en gång till mig i mungipan: "Man får inte tävla internationellt i blå stövlar!" 

Jag svarade:"Det är möjligt och när så blir fallet, att jag ska rida internationellt kommer jag att ha svarta." Ingen av oss gjorde nån riktigt stor internationell tävlingskarriär vare sig med eller utan otillåten stövelfärg.

Tillbaka till överkroppen och jackorna. Min första ridjacka var en omsydd dräktjacka jag ärvt av mamma och den var svart. Den hängde med på hoppbanorna i tonåren och funkade alldeles utmärkt. Sen skulle jag tävla dressyr och fick en svart "riktig" ridjacka med rött foder i julklapp, tack tomten!

Min första frack, den var också en ärvd och omsydd historia. Det har jag nästan förträngt... Svart var den iallafall och den den ska få ett eget inlägg. Det var en duktig frack!

Sen kom den goda fen, den bästa supportern och sponsorn genom hela min karriär. Min nära och kära vän Berit Bräutigam ställde sin häst hos mig för träning och så småningom tävling. Detta uppdrag kröntes med en eftermiddag på anrika Haglunds Sadelmakeri i Göteborg där jag fick prova ut en riktig frack. En Pikeurfrack i blått ylle. Jag grät av glädje ...

Fracken har sen följt mig hela vägen. Bland annat har den ridit tre Lag-SM med tre medaljer, två individuella SM och lite andra spännande tävlingar. Den har varit med om många fina hästar och  oförglömliga ögonblick. 

                         Harley Davie, fracken och jag på Strömsholm

 Efter lång tid i garderoben fick fracken för några år sen hänga på Sofie Relander när hon gjorde sina första starter i frack-klasserna. Det gick ju alldeles lysande för den ryttaren sen, om det berodde på fracken kan man fundera på...

Nu i dagarna gjorde den come back med en annan av mina elever. Det säger en del om kvalitén, det går inte att se att fracken är gammal. Med lite omtanke och kärlek kan den säkert följa fler nya ryttare de första stapplande och nervösa rundorna.

Det är att spara på resurserna!

Det har diskuterats de senaste åren om det är otidsenligt att tävla dressyr i frack. Åsikterna går isär men jag tycker det är stil och elegans. En ryttare i turkos vindtygsjacka hade inte gjort samma intryck.   

               Hej hopp!  //Kajsa


Läst 8539 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
01

Znipp Znapp Znut, nu är treårstestet slut.

Mitt förra inlägg handlade om treårstest och bedömning. Det gör detta också, lite grann. Ni som följer mig och läser mina inlägg har sett Zurprise, även kallad Prinsessan eller ibland "Den lilla röda" Zurpise är efter Sir Donnerhall I - Caprimond - Zephyr - Cavalotti.

Denna rödpälsade unga dam har sett till att vi alla i hennes närhet har hållit oss alerta denna våren. Förr användes ett smeknamn på busiga yrväder, de kallades "sprakfåle" och det passar henne precis. Zurprise är temperamentsfull, viljestark, vig och tydlig i sitt kroppsspråk. Hon arbetar ärligt, gör alltid sitt bästa. När hon bestämt sig för att hon tycker det är en bra idé ...

Jag har faktiskt sett hennes sen dagen efter hon föddes och hon var charmig redan då.

Lite senare samma sommar var jag med på fölvisningen och Zurprise såg ut som en liten plutt. De fanns föl som var både två och tre månader äldre än hon. Min gode vän K - H Heimdal som dömde fölen gjorde ett bra jobb men kunde inte gärna skicka upp poängen nåt vidare i höjden den dagen. Men hon var fin och visade upp sig och sin mamma riktigt elegant.

Sen såldes hon och där kunde vi sagt hej och tack för alltid.

Men så i våras sammanföll en massa saker och Eva, min eminenta unghästryttare/utbildare fick en lucka i sitt tajta schema. Vips slank den lilla röda in i stallet i börja på mars. Fanns det en chans att hinna till treårstesterna? Då var hon bara sutten på barbacka vid något tillfälle.

Eva kavlade upp ärmarna och satte fart. Vi gillar inte att ha bråttom med hästarna och forcerar aldrig, det finns inget "häftigt" i att snabb-inrida en häst. Men det märks ganska snabbt om hästen är kvick och med på noterna.

Ridning, löshoppning, uppvisning vid hand-träning. Miljöträning i andra ridhus, skoning och mer ridning. Det mesta gick galant, även om Eva och Zurprise emellanåt gick varandra ganska hårt på nerverna. Jag som bara såg Zarah, Zurpise mormor i henne log mest överseende och sa: "Det går över, sen ..."

Mormor Zarah och jag hade våra duster när hon gick sin unghästperiod. De är som två bär.

I onsdags tittade jag sista gången på Zurprise. Hon var väldigt färdig för sin uppgift. Ridbanan stod under vatten men hon bara jobbade på. Det vi inte riktigt hade hunnit få fullt i ordning var ändå för dagen fullt godkänt.  

Idag kl.15.30 var det dags och innan kl. 16.00 satt gångartsdiplom med 50 poäng som ett smäck. En halv poäng ytterligare på galoppen så hade även ett hoppdiplom varit på plats. Hon fick 48,5 som hopphäst.

                                   

                                Foto: Privat

Jo, den som har gott minne kommer säkert ihåg Zig Zauerr jag skrev om förra året. Han blev tvåa i sin test då med 49 poäng vill jag minnas. Så Eva har gjort det igen, med sitt team bakom sig!

                 Nu väntas strax två nya små Z:or, vem vet hur det blir?  //Kajsa


Läst 15230 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
27

Trav nummer åtta

Dressyrhästens gångarter är ett ämne som berör, inte minst nu när de regionala treårs-testerna är aktuella.

Jag vet inte hur många av de visade hästarna som får diplom, men det är förhållandevis många. För att få ett gångartsdiplom behöver hästarna ha 47 poäng och ingen delsiffra under 7. De behöver dessutom lägst 8 poäng i två gångartsbetyg och godkänt ridprov.

Har hästen lite mindre vind i seglen på visningsdagen kan de få 47 och klass I, vilket också är en fin poäng. De kan ha till exempel 6,5 på ett gångartsbetyg och åtta på de andra två och då är diplomet är borta.

Tittar jag på alla filmer som läggs ut i sociala medier av stolta visare eller ägare är det många fina diplomhästar vilka visar upp sina minst 8-mässiga gångarter. Inget att fundera så länge över. Hästarna är av god kvalitet och rörelserna bedöms utan ryttare på ryggen.

Men det jag undrar över är, vad händer sen? Jag roade mig med att titta på gångartsbetygen på de tre bästa hästarna i varje klass i en tvådagars regional dressyrtävling. Med en snabb överslagsräkning visar det sig att det vanligaste gångartsbetygen är 6,5 och 7 i lätt klass och i medelsvår något lägre.

Jag brukar säga lite skämtsamt att i takt med att vi utbildar våra hästar så tar vi också bort deras naturliga goda egenskaper. Titta på fölen, de visar spänst och ofta både piaff och passage när de är bara några veckor gamla. De kan också väldigt tidigt byta galopp och visa luftiga fina ökningar, i både trav och galopp. I hagen...

Då tänker jag, vad är en åttamässig trav eller galopp? Finns det unghästpoäng och sen andra poäng? Det går att se samma "förskjutning åt åtta-hållet även bland fyraåringarnas gångarter när de tävlar. (Domare på olika nivåer och områden, ingen skugga faller över Er. Det är systemet som sådant jag funderar över.)

Kollar jag som sagt gångartsbetyg på regionala dressyrtävlingar där de flesta hästarna är äldre än fyra år, är betyg 8 på gångarter otroligt sällsynt.

Var är de försvunna åttorna? Är det ridningen som tar bort dem eller blir bedömningen annorlunda? Jag tänker såhär, en treåring som visar en bländande trav för hand måste ju ändå förväntas kunna behålla den som ridhäst? Annars är ju bedömningen tämligen värdelös som mätinstrument för aveln. Det finns inga mästerskap i visning av trav vid hand...

Det skulle vara intressant om det gick att få statistik på vad som händer med alla diplomerade gångartshästar. Det finns ganska många som ligger på 47 poäng och även högre. Förvaltas alla hästar som har åttor, nior och eventuella 10, utvecklas de till spänstiga dressyratleter?

Detta är min reflektion en gråmulen, kall och regnig måndagsmorgon ungefär i treårstesternas halvlek. Ska vi rida bättre eller döma mer återhållsamt för att få en bättre samsyn? Eller är det bra som det är undrar en något frustrerad tränare?

Jo, jag vill också skicka en uppmuntran de som har hästar som faller på åttastrecket, ge aldrig upp för de flesta (eller alla) hästar kan långt mer. Fast lite senare i livet.

Hästen på bilden var inte registrerad i SWB när den var tre år så den visades aldrig. Det är fritt fram att fundera över vad poängen blivit, om ...

                              Amazing  f -14  e. Ampere - Sandro Hit

                                         Hej hopp i springskorna!  //Kajsa


Läst 31594 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv