Kajsa Boström - En dag är olyckan framme
FEB
06
2019

En dag är olyckan framme

Igår var det en riktig skitdag, en vi alla lätt kunde klarat oss utan. Vi förlorade en av hästarna i vårt fina team, en av mina ryttare förlorade sin ögonsten.

I min enfald har jag inbillat mig att jag varit med om det mesta som kan hända när man håller på med hästar glädje, framgång, bakslag och sorg. Igår var olyckan framme, hästen lyckades alldeles på egen hand skada sig så illa att det inte fanns någon räddning. Detta har jag aldrig varit med om förut, hästen bröt benet.

Nu undrar säker någon vad som hände och vilken häst det gäller men det spelar egentligen ingen roll. Förlusten är stor, hjärtan är sorgsna och vi kan inte göra något åt det. Min tröst är att  hästen fick hjälp tämligen omgående, distriktsveterinären var snabbt på plats och befriade hästen från lidande. Bra är också att hästens ägare under omständigheterna mår ok.

När jag från en vän fick samtalet om olyckan var min första fråga: "Är Tina där med er?" Det var hon och då visste jag att allt skulle ske på bästa vis. Då kunde jag fråga lite om hur läget var och hur länge de skulle vänta på veterinär. Tina är den människa på jorden jag litar på till 100 % när det gäller att ta hand om en häst.

Det hon inte kan om hästar är inte värt att veta. Ett helt liv med hästar, som ryttare, groom och hovslagare har gett henne ett säkert handlag och ett osvikligt öga för vad som behöver göras när det blir skapt läge. Hon håller huvudet kallt, kan organisera vimsiga människor och hon är stark om det ska till muskelstyrka.

Det finns många hästar som har henne att tacka för att de fått en förlängning på sitt liv. Hon har dragit ut föl, räddat fölston, tagit hand om skadade hästar, hållit i galna hästar, lastat tjuriga hästar och inte minst ridit knepiga hästar.

Jag har också haft Tina som hästägare i ett långt samarbete och det kan vara ett riktigt eldprov på en vänskap. Men, inte heller det ställde till några som helst problem. Möjligen tyckte hon kanske att jag var lite för positiv när det gällde min tro på hästens framtid men hejade glatt på ända upp till Grand Prix.

Hon har också tagit den tunga biten med att ta hand om hästar ända till slutet, lett dem till den gröna ängens grind. Alltid med samma lugna hand. Jag har haft många hästar jag lämnat till henne när jag inte orkat med den där sista turen och jag har gjort det med vetskapen om att de får det bästa ända till slutet.

Det är ju inte bara mig och mina hästar hon hjälper. Många hästar här omkring har på ett eller annat vis fått ta del av hennes engagemang, oavsett om det gällt en tappsko, en hovböld, ett monstersår, behov av ett nytt hem eller en hjälpande hand vid inridning eller lastning. 

Hon har alltid tid för en häst men också sina vänner. Oändliga är de timmar vi tillbringat med och omkring hästar i olika sammanhang. Träningar, tävlingar, veterinärbesök, middagar  och kalas. Alltid finns det tid att utbyta erfarenheter och dryfta problem. Vi har samma inställning och oftast samma åsikt och har vi inte det lyckas vi för det mesta komma till en gemensam ståndpunkt.

Ibland är det ombytta roller och det är jag som får vara den hjälpande handen. Det är tryggt att vi alla i gänget har varandra, men framförallt är jag glad att vi har Tina. Hästarna är nog mest glada, för i henne har de en riktig änglavakt.

Den här bilden tog en av mina elever på Tina och mig i ett obevakat ögonblick, ingen av oss är någon direkt linslus. Men bilden visar verkligen hur "snillen spekulerar" en varm sommardag utanför en dammig ridbana.

                              Kram till alla hästar...  /Kajsa

taggar


liknande webbartiklar


Läst 62391 ggr





Fler inlägg

SEP
07
2020

Dressyrens SM-helg är avslutad och medaljerna är utdelade. Just i år kändes det nästan förutbestämt hur de skulle fördelas i seniorklassen Upp med en hand den som inte trodde Patrik Kittel skulle stå emot uppstickarna! Men, det var inga stora marginaler i år. Kul att tjejerna som låg strax efter utmanade honom i küren.

Grattis till alla medaljörer på Strömsholm och grattis till alla som red och blev utan medalj, ni är också bra. Kanske krävs det lite mer för att vara bäst utanför, att våga ta steget att delta.

Som alltid finns det många människor bakom framgångsrika ryttare. Det är tränare, partners, hästägare, sponsorer och ofta en hög andra inblandade.

Även om man är en ryttare som inte är uppe i eliten är det minst lika viktigt att ha stöttning bakom sig. Det finns många som sliter hårt i hästbranschen, för att få möjligheten att kunna utbilda en häst för att komma upp i klasserna. Vi glömmer dem ibland.

Ingen har väl missat skriverierna om hur många ryttare med beridardrömmar råkat illa ut när de sökt sig utomlands för "större möjligheter". Många stupar på omöjliga arbetsförhållanden här hemma också. Det är svårt att få bra arbetsförhållanden och lönsamhet i hästbranschen. Utbildning och tillräcklig erfarenhet för att tjäna pengar tar många år att skaffa sig.

Alla dessa slitvargar har inte råd att skaffa ridhus, fina lastbilar eller elegant och trendig utrustning utan jobbar med lite mindre medel. Jag har träffat många sådan hängivna och begåvade ryttare som kämpar med små budgetar. Då är det bra att det finns människor nära som stöttar!

Nu ska ni få se vad en fingerfärdig mormor kan bidra med. För några år sen, när barnbarnet hade lyckats kvala in till frack-klassen sydde mormor helt enkelt en frack till henne.

Sorgligt nog blev det bara en start för hästen. Sen fick fina fracken hänga i garderoben.

Tills igår, några år senare! Då hade ryttaren lyckats med bedriften att utbilda en ny häst och fracken åkte på för debuten i Msv:A. Det gjorde sin debut med den äran och erhöll klart godkänd procent. 

Nu är det inte så att en frack inte kunde inhandlats, men visst värmer det i hjärtat när mormor fixar stassen. Jag själv debuterade när det begav sig i St George iklädd morfars gamla frack, omsydd av ortens skräddare. Den red bra i flera år med mig i och ingen såg någon skillnad då. 

Så det går bra att hitta egna vägar och det går att ta sig framåt med hyggligt små medel. Tack alla nära och kära som sponsrar med närvaro om omtanke, ni är ovärderliga för alla kämpande ryttare!

En sån här slänger man inte ihop i en handvändning!   Hej hopp  // Kajsa

                          


Läst 21151 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
24
2020

Vilken rolig helg!

Jag berättade i förra inlägget att vi skulle köra ett nytt koncept, 2-dagars kurs med dressyr och hoppning för dressyrryttare. Succé är ordet.

Vilka ryttare jag har, positiva, generösa mot varandra och modiga! Alla red hopp-dagen på den nivån de var bekväma med och alla hästar fick lagom uppgifter att lösa. 

Dressyren på lördag fungerade lite som en förberedelse. Alla fick träna på att svänga, rida på den tänkta linjen och reglera tempot. Det visade sig på söndagen att den tanken var helt rätt. Alla 10 hästar var med på noterna, ingen vägrade eller sprang vid sidan. Duktiga dressyrhästar!

Rutinerade B-tränare Ulrika Strandberg lotsade vana och ovana ryttare genom hopp-passen med väl genomtänkta övningar. Tror inte att någon dressyrryttare ens blev lite rädd, fast hinderhöjden ökade fram på eftermiddagen!

Nu vet ryttarna vad det innebär att hoppa in en häst, de har fått en snabbkurs i vikten av att  och hur man lär hästarna. Inte göra som många andra, sätta upp ett kryss på långsidan och galoppera över. Alla hästar behöver lära sig att göra det vi vill att de ska bli bra på.

Det är samma med hopphästar, de behöver bra dressyrridning för att vara smidiga och balanserade. Dressyr är inte att hålla ner huvudet på hästen och få den att springa fort och långsamt, blandat med lite på tvären.

Nu tänker kanske någon att nu överdriver hon, alla vet väl vad det ena och det andra är? Nej, så är det inte alltid, tyvärr.

Grundridning eller grundutbildning är inte att rida unghästklasser i olika discipliner, det är att utbilda hästar för hållbarhet och ett gott liv. Att de sen blir toppatleter i något är en annan sak.

Men bortanför allvaret i detta hade vi himla roligt! Alla red med ett leende på läpparna, framförallt när jag såg att de flyttat fram sina gränser. Några av ryttarna fick mentala guldstjärnor av mig för att de vågade ...

Någon häst var nästan helt nybörjare..

 

    Någon ryttare hade lite mindre rutin ...          

    Precis detta var tanken, alla som anmält sig skulle ha en bra upplevelse att ta med sig. De kan fortsätta hemma, med bra övningar och lagom svårighetsnivå.

Sen fanns det några ryttare i det sista passet på dagen som hade hoppat lite mer innan. Hästarna var i olika ålder men de imponerade allihop.

                                                                                            

En härlig helg som sagt och vi har redan "anmälningar" till nästa kurs. Fast den finns inte än ...

                                   Hej hopp  // Kajsa


Läst 31663 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
18
2020

Varmt och gott är det, jag njuter i fulla drag. Som tur är har jag fem minuter till sjön och där har jag tillbringat de sista veckorna. Jag har mjukstartat säsongen kan jag säga, mycket bad och lite mindre jobb.

Men, nu är det slut på sötebrödsdagarna. Veckan framåt är full och vi avslutar den med det jag tänker skriva om idag, en annorlunda helgkurs.

Lördag och söndag kommer jag och en av mina ryttare, Ulrika Strandberg B-tränare i hoppning, slå våra kloka huvuden ihop. Vi har bjudit in till en dressyr- och hoppkurs över två dagar. Det är mina dressyrelever som ska drillas över grengränsen.

Det allra roligaste med detta är att kursen blev full direkt. Jag hann inte ens gå ut med en intressekoll innan alla platser inklusive reserver var tingade. Djungeltelegrafen hann först och ingen är gladare än jag. 

Min tanke är att få mina ryttare att våga träna utanför det vanliga, mer med bommar och små hinder. Det är långt ifrån alla dressyrryttare som gör det. Varierat arbete ger starkare hästar och då behöver de flesta hjälp att hitta rätt. 

Förra året hade jag en dressyrdag med många av Ulrikas hoppelever. En rolig dag som gav många av de ryttarna en ny syn på dressyr. Det funkar fint även för de mest högpresterande hopphästar att jobba som dressyrhästar.

Vi är mycket snabbare idag att låta hästarna bli specialiserade. Redan när fölen bedöms är de idag indelade i hopp- och gångartsgrupper. Där finns utrymme för eftertanke, lite av allt till alla  hästar är bra, både under och efter unhghästiden.

Jag har den stora fördelen att jobba med både dressyr och hoppryttare. De senaste åren har tillströmningen av hoppryttare som söker hjälp ökat markant. Det ger mig nya erfarenheter samtidigt som jag kan se var dressyren gör stor nytta för en hopphäst. Dessutom lär jag känna fler människor i hästvärlden och det är alltid bra. 

Tyvärr lever vi ju för närvarande i restriktionernas tid så jag kan inte säga att alla som vill är välkomna som publik till eventet kommande helg. Jag ska försöka få någon att fota på min dressyrdag. När ryttarna har sin hoppdag med Ulrika kommer jag stå på marken och följa med stort intresse. 

Så kanske kommer det bilder från rivstarten på höstsäsongen! Här är en av deltagarna, en som tjuvtränat i några år!

                                      Hej hopp i sensommaren!  //Kajsa


Läst 38167 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv