Kajsa Boström - En lång historia som fortfarande inte är slut...
MAJ
27
2016

En lång historia som fortfarande inte är slut...

Det kom en gång för länge sen ett par hästmänniskor nerdimpandes i Göteborg, deras resa hade startat i nordligaste Norrland och med i bagaget hade de en häst. Vid ankomsten ansåg de att en ny tränare var av högsta prioritet, den förre hade de lämnat kvar vid sin mellanlandning i Stockholm. Det var så jag kom in i berättelsen.

Något år senare, när paret var i Falsterbo på tävlingar och hade lite tråkigt, muntrade de upp sig med en tur till en uppfödare i Skåne och vips fanns det ytterligare en häst i deras ägo. Den var ganska ung och skulle stå på tillväxt och så blev det för även familjen visade sig vara på tillväxt. Den unga hästen behövde dock ridas så jag ”lånade ut” en elev som var en fena på just unghästridning. Hon var också hovslagare, faktiskt kompis med min hovslagare så då var även hovslagerietför familjen ordnat.

Det blev dags för Regional kvalitetstävlan i Borås och av påkommen anledning, yster och vildsint häst, kom det plötsligt på min lott att rida gångartsprov! Hovslagarna försökte i allmänhet göra nytta, hålla i en yster häst, visa för hand och rida hopp-prov.

Vi hade faktiskt en vildsinthäst till med oss i Borås kom jag på, men den red inte jag utan den ena hovslagaren. Men jag vann gångartsprovet med min och ena hovslagaren sprang hem en väldig massa poäng med samma häst på visning för hand och vips var vi på väg till Elmia.

Väl där blev det för tufft, yr häst, halvtjock bedömning och vi åkte hem för att satsa mot 4-årschampionat.

Vi vann det kvalet och vips var vi på Malmö Arena på Championat för 4-åriga hästar. Där försökte jag rida, hovslagarna hjälpte till att styra upp det pågående kaoset och sydde flätor. Paret från Norrland låg sjuka på sitt hotellrum med sjukt barn, den unga hästen galopperade i boxen i ett dygn, visade något sämre galopp på arenan, vi missade precis finalen och åkte hem. I FULL STORM, 25 mil har aldrig känt så långa. Efter det var vi slut, både hästen, hovslagarna, ägarparet, bebisen och jag.

Under samma höst hade paret från Norrland av oförklarlig anledning köpt den unga hästens helsyster, bara obetydligt yngre men väldigt mycket högre!

Något år senare var det dags för ny kvalitetstävlan med hovslagarna som oumbärliga medhjälpare vid hopp, manflätning och visning för hand. Jag red men vann inte, inte vad jag kan minnas. Däremot minns jag att det var hundslagsmål på läktaren under gångartsprovet...

Sen växte familjen från Norrland ännu mer. Fler barn, många föl och vips så ackorderades alla hästar ut och familjen från Norrland bytte hemland för några år. Adjöss med dem, trodde jag…

Den beridna hovslagaren, min elev, har med åren blivit en briljant unghästuppvisare. Hon har under de åren vi jobbat ihop ridit 8 hästar till diplom på treårs-test. Några hopp- några gångarts- och något dubbeldiplom. Ett mycket bra resultat för en som inte är ryttare till yrket. De senaste två åren har hon toppat formen och vunnit kvalen med riktiga högpoängare, båda har varit vackra ston. (Ett 40-tal hästar har vi hunnit igenom tillsammans under åren...)

2015 i Svenljunga med Caramia                                                           2016 i Plönninge med Terresana

Varför berättar jag den här historien? Jo, för att vi gör det här tillsammans och har ett sammansvetsat team där alla ställer upp med det vi kan och är bäst på, när det behövs. Vi har bra hästar att jobba med och framförallt har vi roligt tillsammans!

Jag kom på den här historien idag när frun i familjen från Norrland ringde,  hon behövde råd och hjälp. Jodå, de har sedan några år åter sin adress i Sverige och sina hästar i hemmastallet.

Nu var det lite kris i butiken för jag har en annan elev som håller på att blanda sig i våra affärer, som tilltänkt hästköpare. Nu är hon på väg hit, från jättelångtbort för att se och kanske provrida den näst yngste av den unga (nu i 20-års ålder) hästens avkommor. Hon är tre år, lika yster som hennes mor en gång var och för dagen även i behov av en ryttare. 3-åriga damen har vilat sig i form efter en liten olyckshändelse i samband med inridningen och är nu tämligen vig i sprången. Frun i familjen från Norrland kände sig inte riktigt frestad av uppdraget, dagsformen på henne är inte den bästa så hon ringde för att få råd. Det slutade med att vi förenas igen. Familjen från Norrland, hovslagarna, jag och snart även tilltänkte köparen.

En sak till, spekulanten på lilla hästen har ett mål: att tävla höga klasser, tex i solen på Rivieran. Blir det kanske gruppresa med familjen från Norrland, hovslagarna, tränaren, hästen och spekulanten om sisådär 10 år?

Åhh, en sak till i denna långa historia! Jag har fler elever som är hovslagare och en av dem har köpt den unga hästens siste avkomma. Den ende hingsten av alla föl den unga hästen satt till världen. Vem vet, de kanske också åker med till Rivieran?

Här är vi, den unge mannen och jag förra sommaren


             

                 Hej å hej  /Kajsa

               

taggar


liknande webbartiklar


Läst 38403 ggr





Fler inlägg

MAJ
25
2020

Avel är ett område där jag är tämligen okunnig. Men enligt de uppgifter jag hittat föds det ungefär 2500 föl av svenskt varmblod per år. Siffran går väl lite upp och ner. 

Hur urvalet av hingst går till skiljer sig nog en del, vetenskapligt eller med hjärtat och det finns säkert fler sätt.

En av mina ryttare Ulrika Strandberg, som också är tränar-kollega har med sitt väldigt lilla avelsprogram, ett sto, lyckats få fram tre diplomerade hopphästar av fyra möjliga. Nummer fyra är inte riktigt kry och har nog aldrig varit det.

Urmodern Libertas SWB e. Levantos II som Ulrika tävlade i svår hoppning var en duktig häst. Det fanns nog en del egenheter i sinnelaget på "Berta", jag bara anar för jag var inte inkopplad på den tiden. Kanske är det den aspekten Ulrika tagit hänsyn till vid val av hingst, inget jag heller vet.

                                                                         foto: Therese Törnell

Vad jag däremot vet, är att Berta har reproducerat sig med den äran. Jag har under de sista åren jobbat med och följt de tre diplomerade avkommorna  sen respektive treårsålder. Den yngste, Cordillera (SWB) f.17 e. Contant Q fick sitt hopp-diplom igår. Han hoppar så jag njuter och han kan ståta med en 9:a på temperamentet vid gårdagens bedömning. Det är bra!

Den äldsta, Dogajolo (SWB) f.14 e. Daquar CC, tränas vid sidan om sin hopputbildning även i dressyr av Ulrikas syster Liselotte. Han var inte inte riktigt färdigutvecklad i sin rörlighet när han var tre, idag rör han sig riktigt fint.

Nummer två i skaran, Luccarelli (SWB) f.15 e. Elliot VDL får sin dressyrträning vid sidan av hoppningen av Ulrika själv. "Lucas" fick välförtjänt dubbeldiplom vid sin unghästtest. Han rör sig som en panter och ligger väldigt nära mitt hjärta. En spjuver som hoppar väldigt bra.

Till sist är det olycksfågeln Coralillo (SWB) f.16 som inte riktigt fått något flyt i livet. Han är under utredning och jag hoppas det ska komma fram något svar på varför han inte kan hantera sin kropp.

Bertas fyra avkommor vilka alla är kvar, förädlas och ägs helt eller delvis av sin uppfödare är begåvade hästar. Lille Coralillo vill, men kan inte för dagen. 

Det är roligt att det kan få lyckas även när aveln är i liten omfattning. Ett begåvat sto där ryttaren med sin erfarenhet av stoet har hittat rätt hingstar, har lämnat avkommor med goda anlag.

Vi jobbar vidare och har ett intressant projekt med Dogge och Lucas, dressyr och hoppning hand i hand kan vi kalla det. Tränarsamarbete över gränserna! Vem vet kanske minstingen Cordillera också får vara med så småningom. Spännande är det!

                                            Hej å hå //Kajsa


Läst 640 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
21
2020

"I dessa corona-tider.. "

Den inledningen på ett inlägg eller någon konversation är jag väldigt trött på. Mest trött är jag på att inte min gamla mamma inte kan leva som en normal människa. Hon tar det bättre än jag gör och tur är väl det.

I det stora hela går det ingen nöd på mig. Mina ryttare är om möjligt mer energiska med sin träning än vanligt så jag är inte sysslolös och uttråkad.

Däremot har det varit en period med många sjuka och avlidna hästar och det går inte att skylla Coronan för. Hagolyckor, koliker med dödlig utgång, bukhinneinflammationer och andra trauman har förmörkat den kalla blå majhimlen. Jag tappar sugen när hästarna lider och/eller dör.

På den positiva sidan står att min familj och jag är friska och mina ryttare inte ser avsaknaden av tävlingar som ett problem, snarare tvärt om. Kanske kommer vi att se en annan tävlingstermin framöver, en där inte hästarna behöver tävla året om. Nu är det ju knappt julledigt för de arma kusarna.

Men, nu håller jag på att tappa tråden om den lilla hästvärlden.

Tidigt på våren 2015 var jag med en av mina ryttare i Tyskland för att köpa häst. Vi hamnade först på Stall Ramsbrock, sen hos Schockemhöle och det var en upplevelse av olika format. På tre dagar hann jag se tysk avel, beridning och hästhandleri så det räcker en livstid. Tror "Der Chef" Heinrich Ramsbrock är nummer två efter Schockemöhle när det gäller storlek på verksamhet. Alltså business på högsta nivå.

Heinrich Ramsbrock var en väldigt engagerad och gästfri man. Han skulle nog visat allt han hade om vi inte lidit av tidsnöd. Men sin unghästdepå ville han promt visa. Så nu vet jag hur de förbereder sina treårsston för visning på våren. Den erfarenheten har jag funderat mycket över. Men hästarna fick på utrustning och pilot och sen reds det. Hej å hå ...

Fram på eftermiddagen första dagen blev vi inbjudna på middag på Stall Ramsbrock. En lyckosam affär skulle firas, kunden visade sig vara ett svensk par. Det var ingen vi kände och eftersom vi bokat in sparriskväll, (Tyskland på våren) på vårt värdshus tackade vi nej. De kunde ju få fira utan oss. Men vi hann få oss en välkomstschnaps i entrén till stallarna. Entrén var som en stor hall med äkta mattor på tegelgolvet, där tronade "Der chef" Heinrich och hällde upp schnaps till alla och envar.

När humöret steg leddes även den aktuella hästen in i hallen, till hästens blandade förtjusning. Men det var Schkål! och hästen bajsade på mattan och leddes ut. Ett ovanligt förfarande i min värld, att ha hästen som gäst i kalaset.

Herr och Fru hästköpare var väldigt nöjda och glada att de fått köpt just den aktuella hästen. Det var ett sto, fux, tre år tror jag och tydligen full med goda anlag för dressyr. Snygg var den också.

Igår dök det upp en saluhästfilm i min inbox. Någon var på jakt efter en unghäst och undrade om jag kunde titta. Jag tittade, kollade härstamning, ägare och CV. Det tog inte lång stund innan jag insåg att hästen jag tittade på var dotter till hästen som trippat runt på den äkta mattan hos Stall Ramsbrock för ett antal år sen.

Hästvärlden är liten, så otroligt liten. På gott och ont rör det på sig i cirklar. 

Vad det gäller inridning och unghästutbildning tycker jag att vi i Sverige har ett bra system. Ville bara påpeka det.

                Hej hopp, nu är det dags för unghästtester!  //Kajsa

             (Här gjordes sista förberedelsen med förra årets treåring. Hon vann ... )


Läst 21975 ggr Kommentarer Kommentera

APR
26
2020

Ridsportens Innovationer är ett nytt begrepp i ridsporten. Just nu hittas det på som aldrig förr och en del idéer är bättre än andra. Att rida program under tävlings-lika former och få en bedömning är ett bra sätt att träna. 

Som med allt i världen är påhittighet när den fungerar alldeles lysande. Vi människor har ju kommit på en del bra saker under årtusenden. Att tända eld och få ett hjul i rullning är saker som säkert uppfunnits när tiderna krävt en utveckling. Förr kanske vi hittade på lite mer för att överleva men att vara kreativ är något gott.

Den digitala programridningen som Ridsportens Innovationer startade är över och ca 100 ryttare (tror jag) har deltagit. Ryttarna har varit uppdelade i lätt och medelsvår klass. Ryttarna har kunnat välja program inom varje avdelning vilket jag tycker är bra. 

De filmade ritterna har bedömts av kvalificerade domare och efter det har domarna plus en representant för organisationen utsett ett segrande ekipage. Exakt vilka parametrar som avgjorde vet jag inte, men vad jag vet är att ett ridskoleekipage vann avdelningen Lätt Klass.

Jag känner faktiskt ekipaget för det har Västerviksortens Ryttarförening som hemmaklubb och där har jag haft träningar under några år. Där har jag fått det höga nöjet att träffa och lära känna bland annat Rigoletto som vinnarhästen heter. Fast när vi träffades första gången, på en clinic för ridskolan döpte jag honom till Rally-Kalle. Han fick verkligen upp draget under galoscherna den eftermiddagen!

Vid det tillfället reds han av Åsa, också en ridskoleryttare men för det mesta var det dagens segerryttare Ingrid Lindebratt som var med på mina träningshelger. Det är inte ekipagets första framgång för de har tävlat innan men jag tror detta smäller allra högst.

Det är roligt att se hur rutinerade instruktörer på en ridskolan fostrar goda ryttare och kapabla hästar. Jag hade turen att få samarbeta alla instuktörerna på VORF och deras utveckling var lika god som deras elevers. Det kändes lite tungt när jag fick inse att den långa resan tur och retur gjorde en fortsättning omöjlig. Från kust till kust  i detta landet får man köra bil och det är långt tvärs över landet.

Tack för initiativet säger jag till Ridsportens Innovationer. Precis så här tycker jag att den digitala utvecklingen av ridsporten ska fungera, det ska ge så många som möjligt chansen att få prova på. För de som tycker tävling och träning mot tävling är roligt är detta ett bra alternativ, kanske inte bara nu utan även när pandemin släpper taget om oss.

Alla har ett stort ansvar här, för det finns ingen som håller koll på hästarnas väl och ve. Här finns inga överdomare eller tävlingsveterinärer. Men jag tror och hoppas att alla ser till att allt går rätt till, precis som vanligt.

Nu ska jag läsa vidare om det jag ska skriva om nästa gång, mirakelmössan. Rally-Kalle och Ingrid kom liksom emellan och det var bara roligt!

                                                    Foto: Lisa Sernfalk

                             Hej hopp i den nya digitala ridvärlden!  // Kajsa


Läst 35795 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv