Kajsa Boström - En lång historia som fortfarande inte är slut...
MAJ
27

En lång historia som fortfarande inte är slut...

Det kom en gång för länge sen ett par hästmänniskor nerdimpandes i Göteborg, deras resa hade startat i nordligaste Norrland och med i bagaget hade de en häst. Vid ankomsten ansåg de att en ny tränare var av högsta prioritet, den förre hade de lämnat kvar vid sin mellanlandning i Stockholm. Det var så jag kom in i berättelsen.

Något år senare, när paret var i Falsterbo på tävlingar och hade lite tråkigt, muntrade de upp sig med en tur till en uppfödare i Skåne och vips fanns det ytterligare en häst i deras ägo. Den var ganska ung och skulle stå på tillväxt och så blev det för även familjen visade sig vara på tillväxt. Den unga hästen behövde dock ridas så jag ”lånade ut” en elev som var en fena på just unghästridning. Hon var också hovslagare, faktiskt kompis med min hovslagare så då var även hovslagerietför familjen ordnat.

Det blev dags för Regional kvalitetstävlan i Borås och av påkommen anledning, yster och vildsint häst, kom det plötsligt på min lott att rida gångartsprov! Hovslagarna försökte i allmänhet göra nytta, hålla i en yster häst, visa för hand och rida hopp-prov.

Vi hade faktiskt en vildsinthäst till med oss i Borås kom jag på, men den red inte jag utan den ena hovslagaren. Men jag vann gångartsprovet med min och ena hovslagaren sprang hem en väldig massa poäng med samma häst på visning för hand och vips var vi på väg till Elmia.

Väl där blev det för tufft, yr häst, halvtjock bedömning och vi åkte hem för att satsa mot 4-årschampionat.

Vi vann det kvalet och vips var vi på Malmö Arena på Championat för 4-åriga hästar. Där försökte jag rida, hovslagarna hjälpte till att styra upp det pågående kaoset och sydde flätor. Paret från Norrland låg sjuka på sitt hotellrum med sjukt barn, den unga hästen galopperade i boxen i ett dygn, visade något sämre galopp på arenan, vi missade precis finalen och åkte hem. I FULL STORM, 25 mil har aldrig känt så långa. Efter det var vi slut, både hästen, hovslagarna, ägarparet, bebisen och jag.

Under samma höst hade paret från Norrland av oförklarlig anledning köpt den unga hästens helsyster, bara obetydligt yngre men väldigt mycket högre!

Något år senare var det dags för ny kvalitetstävlan med hovslagarna som oumbärliga medhjälpare vid hopp, manflätning och visning för hand. Jag red men vann inte, inte vad jag kan minnas. Däremot minns jag att det var hundslagsmål på läktaren under gångartsprovet...

Sen växte familjen från Norrland ännu mer. Fler barn, många föl och vips så ackorderades alla hästar ut och familjen från Norrland bytte hemland för några år. Adjöss med dem, trodde jag…

Den beridna hovslagaren, min elev, har med åren blivit en briljant unghästuppvisare. Hon har under de åren vi jobbat ihop ridit 8 hästar till diplom på treårs-test. Några hopp- några gångarts- och något dubbeldiplom. Ett mycket bra resultat för en som inte är ryttare till yrket. De senaste två åren har hon toppat formen och vunnit kvalen med riktiga högpoängare, båda har varit vackra ston. (Ett 40-tal hästar har vi hunnit igenom tillsammans under åren...)

2015 i Svenljunga med Caramia                                                           2016 i Plönninge med Terresana

Varför berättar jag den här historien? Jo, för att vi gör det här tillsammans och har ett sammansvetsat team där alla ställer upp med det vi kan och är bäst på, när det behövs. Vi har bra hästar att jobba med och framförallt har vi roligt tillsammans!

Jag kom på den här historien idag när frun i familjen från Norrland ringde,  hon behövde råd och hjälp. Jodå, de har sedan några år åter sin adress i Sverige och sina hästar i hemmastallet.

Nu var det lite kris i butiken för jag har en annan elev som håller på att blanda sig i våra affärer, som tilltänkt hästköpare. Nu är hon på väg hit, från jättelångtbort för att se och kanske provrida den näst yngste av den unga (nu i 20-års ålder) hästens avkommor. Hon är tre år, lika yster som hennes mor en gång var och för dagen även i behov av en ryttare. 3-åriga damen har vilat sig i form efter en liten olyckshändelse i samband med inridningen och är nu tämligen vig i sprången. Frun i familjen från Norrland kände sig inte riktigt frestad av uppdraget, dagsformen på henne är inte den bästa så hon ringde för att få råd. Det slutade med att vi förenas igen. Familjen från Norrland, hovslagarna, jag och snart även tilltänkte köparen.

En sak till, spekulanten på lilla hästen har ett mål: att tävla höga klasser, tex i solen på Rivieran. Blir det kanske gruppresa med familjen från Norrland, hovslagarna, tränaren, hästen och spekulanten om sisådär 10 år?

Åhh, en sak till i denna långa historia! Jag har fler elever som är hovslagare och en av dem har köpt den unga hästens siste avkomma. Den ende hingsten av alla föl den unga hästen satt till världen. Vem vet, de kanske också åker med till Rivieran?

Här är vi, den unge mannen och jag förra sommaren


             

                 Hej å hej  /Kajsa

               

taggar


liknande webbartiklar


Läst 37644 ggr





Fler inlägg

AUG
21

Den som är utan synd må kasta den första stenen

EM i Rotterdam och de bästa dressyrhästarna i Europa-eliten visas upp. Igår under den andra halvan av lagtävlingen var de bästa hästarna kvar till sist. De bästa ekipagen ska jag säga, ingen vinner medalj i ridsport om de inte har med sig sin häst.

De bästa ryttarna vinner inte alltid de första priserna, men de är likväl de skickligaste och oftast världsbäst på att träna, tävla och ta hand om sina tävlingshästar. De återkommer mästerskap efter mästerskap med gamla hästar de förvaltar väl eller nya de lotsat fram.

Diskvalificeringen av Charlotte Dujardin och hennes Mount St John Freestyle efter avslutat ritt igår, damp ner som en bomb. Hästen hade en liten skada orsakad av sporren, i skinnet i vänster sida. Detta upptäcktes vid veterinärkontrollen efter avslutad ritt. 

Nolltoleransen mot skador/blodspår på tävlingshästar är något jag välkomnade när FEI kom med regeln för några år sen. Hästarnas välfärd är alltid det viktigaste, vi har ett stort ansvar och behöver tänka på hur vi hanterar hästarna i alla situationer.

Att uppsåtligt eller i affekt skada sin häst är i min värld oförlåtligt. Det finns hästar som far illa när okunnighet eller jagande efter framgång kommer före god ridning och hästhållning. Det gäller elit såväl som nationell, regional och lokal nivå på tävlande.

Det som hände Charlotte igår var ett olycksfall i arbetet, otur eller vad man nu har för ord. Det vågar jag sätta min heder som människa och tränare på. Alla, vågar jag påstå, har otur ibland. Jag minns fortfarande hur det lät när jag råkade stänga dörren med min lilla dotters fingrar emellan. Någon som skulle kalla mig barnmisshandlare?

Med tillfredsställelse tycker jag att tonen i media varit till största delen nyanserad. Det tyder på att det goda omdömet är förhärskande. Kasta ingen sten, tyck vad du vill men det förändrar inget.

Med 50 års hästliv och ridande varav 40 år som yrkesarbetande är jag väldigt svårimponerad och ytterligt kritisk när jag studerar hur människor hanterar hästar. Det finns ett fåtal ryttare/tränare jag beundrar. Jag ser och framför allt hör mycket som händer utanför allmänhetens och mediers bevakning. (Jag har till och med frågat en vän med privat insikt i vad som händer på Hesters yard, om allt verkligen är så bra som det verkar. Ja, utan tvivel var svaret på det.)

Jag hoppas att åskådare, professionella tyckare och andra har den goda smaken att hålla en sansad nivå på det som eventuellt måste uttryckas om saken. Fyra ryttare eliminerades under två dagar, varav tre under deras pågående ritt. En för blod i hästens mun och två för hälta. Så sist Charlotte som hade ett sporrmärke i hästens sida vilket upptäckes efter avslutad ritt.

Med det kan vi säga att kontrollen är så gott som vattentät, vi behöver idag inte oroa oss för att hästar får fortsätta tävla om de inte är ok. 

Jag såg Charlottes ritt igår och slogs som vanligt av hur skickligt hon tar med sig den känsliga och fortfarande orutinerade Freestyle runt i programmet. Det tyckte även de sju domarna för de gav höga poäng.

 Hon har fått sitt straff och accepterade direkt, utan invändning och är säkert förkrossad. Det brittiska laget blev av med sin medalj och själen hos Charlotte är i gungning, hon är en genuin hästälskare. Hästen lider inte idag, det är det viktigaste.

Att en häst får ett skavsår av utrustning är nog det vanligaste förekommande och det kan hända oss alla. Vi är människor och gör misstag eller drabbas av olyckliga tillfälligheter. Tänk på det innan eventuell lust att yttra negativa omdömen kommer fram.

Med dessa ord har jag sagt mitt i frågan. Jag tar fortsatt av mig hatten för Charlotte, hennes ridskicklighet och hästhållning.

                                          Vänlighet varar ...      /Kajsa


Läst 15363 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
14

Vi saknar en ...

Vi har förlorat och saknar en i gänget... 

Han klev in i ridhuset för 15 år sen, uppvisad av sin nya ägare och framtida ryttare Pernilla. Då var han två år och redan jättestor. Faktiskt inte så vacker men svart och det är alltid en bra färg.

" Det här är A Box of Chocolate och jag har köpt honom på Blocket"

Så presenterade Pernilla stolt honom för mig och med något litet undantag (livet med hästar) har hon varit lika stolt över sin häst genom alla år.

Under arbetsnamnet "Svarten" har han varit en duktig häst. Han älskade att hoppa men det var dressyr som blev hans livsuppgift. 

Det har inte varit friktionsfritt glidande på en räkmacka. Svarten visade sig på grund av sin storlek och en del exteriöra svagheter vara lite skör. Därför har vi under ganska många år tränat och tävlat med "silkesvantarna" på.

Han fick avsluta sin blygsamma hoppkarriär ganska tidigt, veterinären sa att han var för tung för sina frambens-leder. Däremot klarade han fint att galoppera runt i naturen och visa upp sig på dressyrbanan.

Med tålamod och uppfinningsrikedom hann Svarten bli en svårklasshäst. Det var ingen mästerskapshäst eller gångartskanon men han var välriden och välgymnastiserad. Så med klart godkända resultat i Intermediere I gick han i princip i pension förra året. 

Nu efter sommaren var livet inte längre bra för Svarten så därför saknas han nu i gänget.

Jag var i hans ridhus igår, det var en märklig känsla. Nu är det nya hästar igång men jag saknar de "gamla rävarna". Jag sparar minnet av dem varsamt, de är mina kollegor och Hjärtehästar.

                                                 /Kajsa


              A Box of Chocolate f. 2002 e. Acacio - Okänd       


Läst 37719 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
10

"Det finns bara två av oss och det är vi"

Hästavel som vetenskap är något jag inte kan så mycket om. Jag kan se hur det blir men har inte koll på hur man tänker med gener och sånt. Jag noterar utfallet och har bra koll på vad jag gillar och inte. Det springer  ju förbi ett antal hästar per dag i min värld...

Totilas, dressyrhästen som var på hela världens läppar för tio år sen, han var inte någon direkt favorit hos mig. Det finns olika anledningar till det men han var så många andras favorit så jag tror inte att han märkte att just jag inte stod med hakan vid knäna av hänförelse.

Men framgångsrik, det blev han! Tämligen ohotad innan min favorit Valegro dök upp på världsscenen. Då blev det trångt om saligheten.

Men det var inte Totilas storhet som tävlingshäst jag tänker på utan mer hur han såg ut. För jag vet jag var hans dubbelgångare finns och frågan är, blir denna lika framgångsrik? Skämt åsido, jag fick en sån stark upplevelse av igenkänning igår så jag var tvungen att gå hem och kolla om mitt bildminne stämde.

Det gjorde det och nu kan man fundera över hur detta har gått till. Som sagt, jag är ingen hejare på blodslinjer men så vitt jag kan se så har dessa två inga som helst släktband. Ändå är de så lika?! En KWPN och en SWB (nästan), som snutna ur samma näsa. 

Visst har vår stjärna lite större/längre huvud men i dessa ögonblicksbilder har hon bakdelen i en bättre position och därmed också huvudet på rätt plats. Så kan jag ta mig friheten att tycka.

Vi slipar vidare på denna svarta juvel och ser framtiden an. Vi har roligt och ingen vet, men vi kan hoppas!

                               Dream on! / Kajsa

                                    


Läst 48208 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv