Kajsa Boström - En smula Alzheimer?
MAJ
28
2016

En smula Alzheimer?

Ibland undrar jag på riktigt om hästar kan ha Alzheimer, eller kanske någon annan allvarlig störning i minnet? Det händer att jag träffar på hästar som vid lite närmare granskning visar sig ha glömt allt eller en stor del av det som någon, ägare, ryttare eller annan näsrtstående, vid tidigare tillfälle påstått att hästan kan.


Glömskan kan gälla allt från det mest grundläggande, som att stå still när rykt och sadling ska göras till hur hästen ska bära sin ryttare på bästa vis.

En relativt nyinriden häst jag träffade häromdagen hade totalt glömt hur det skulle gå till när tränset skulle på. Huvudet rakt upp i stalltaket och ett springande fram och tillbaka i linorna var vad den kom ihåg från sin nyss avslutade utbildningsperiod. Det var den enkla delen i minnets fördunkling hos den hästen.

Den lite svårare delen var att den inte heller kom ihåg att den skulle stå still vid uppsittning vilket resulterade i att ingen kom upp i sadeln den dagen.

Då är ridning mindre kul, dvs när man inte lyckas komma upp på hästen. Eller när det står klart att det mer skulle likna våldtäkt att kasta sig på den och vidare upp i sadeln. Det sättet att sitta upp på en häst är inte min grej, jag vill att hästen ska visa förtroende och vara med i matchen, som en medlem i mitt lag. Särskilt när det gäller en ung häst i början av en lång karriär.

Katapultstart med vidhängande ridning i racingtempo kan inte betecknas som ett tecken på att hästen är välutbildad.

Jag har träffat äldre hästar som också glömt. En häst sades vara klar för star i Msv B men hade totalt glömt att galoppombyten ska göras på hjälpen och med alla benen i rätt ordning. Helst varje gång...

En annan hade glömt hur den skulle gå på tygeln, den mindes att huvudet skulle ner om den fick på ett kandar sa handhavaren. Det funkade också att sätta på en gramantygel för att minnet skulle komma åter.

Jag har träffat hästar som glömt att de är trafiksäkra, lättlastade och lätta att sko, allt det där som gärna nämns som fördelar i saluannonser.

Människan i hästens närhet är ibland också glömsk. Gamla skador kan vid direkt fråga ha raderats ut helt och hållet ur minnet liksom andra störande detaljer som krubbitning, tungfel eller dåliga luftrör.

Saker en del hästar minns väldigt bra kan vara att människan är något de ska passa sig för och när jag träffar en sådan häst blir jag ledsen. För att inte tala om hur ledsen jag blir när jag träffar på de hästmänniskor som glömt hur viktig en hästs grundutbildning är.

Hästen ska kunna stå still vid hantering och uppsittning och sen lugnt skritta iväg, det är steg 1. Sen är det "bara"resten kvar.

taggar


liknande webbartiklar


Läst 48024 ggr





Fler inlägg

OKT
27
2020

Nu mullrar det i dressyrsporten, FEI vill lagstadga att hjälmen är på i de högsta dressyrklasserna. 150 internationella tävlingsryttare inklusive svenska landslaget har skrivit på en lista för de tycker inte om regeln, de vill kunna välja hjälm eller hatt själva. 

Jag tänker inte uttala mig om det utan ska istället berätta om hur mycket klokare vi blivit och hur säkerhetstänket inom ridningen lyckligtvis har utvecklats under mina år i ridsporten. Jag är äldre än alla ryttare i dressyrlandslaget, utom en, så jag kanske har ridit längre än dem?

Hjälmen, min första med hakband av gummiband och skärm av papp hade jag köpt innan ridskolan ens öppnat i min hemby. Jag hade trånat så länge efter det här med hästar och ridning. När första terminen startade kändes det som jag stått länge i kön för att tilldelas en häst utanför stallet. Med hjälmen redan på huvudet och min svettiga, noggrant hopvika tiokronors-sedel i handen.

Jag hann rida min lektion på tidiga lördagsmornar i några månader innan jag flög av första gången. Ridhuset var inte uppfunnet än, vi red på en frusen stallplan som hade en stenmur längs ena sidan. Där i muren landade jag, med huvudet först. Hjälmen hade då redan lämnat mitt huvud i en elegant båge och landat på annat ställe.

Där och då kunde min karriär tagit slut, för när bakhuvudet väl sytts ihop och läkt hade jag blivit livrädd. Inte för hästarna men för ridningen. Min avgudade ridlärare som oftast satt till häst (utan hjälm) på våra ridlektioner, hennes häst var jättestor och hette Hanno, såg och förstod min rädsla. Jag fick komma till stallet och bara vara, rida kunde jag göra igen när jag ville sa hon.

Läser du det här Ann-Marie Linderås så vet du att det är tack vare dig jag fortsatte min ryttarkarriär och fick mitt fantastiska liv med hästarna!

Alla mina ryttaridoler på den tiden red utan hjälm, en del ungar och många vuxna på ridlektionerna också. Vi cyklade också utan hjälm till stallet. Ramla av fortsatte jag att göra tämligen ofta under min få ponny-år. Men trots att det gick tämligen vilt till vid ridningen hände det lyckligtvis aldrig någon riktig olycka bland oss ungar.

Killen på bilden här var en vi verkligen såg upp till.

Det blev värre med olyckorna sen när jag började rida stor häst i tidiga tonåren. Ridhästmaterialet på ridskolan vid den tiden lämnade en del att önska, hästarna var inte ens alltid riktigt inridna. Pedagogiken och säkerhetstänket hade inte heller inte så hög prioritet.

Min pappa var däremot för tiden långt framme i säkerhetstänket. Han var mc-polis och skötte bland annat utbildningen för poliser vid uttryckningskörning. Där, liksom hos oss, hans tre barn var det hjälm och övrig säkerhetsklädsel på. Basta!

Så jag red med hjälm och körde även moped till stallet med hjälmen på när cykeln byttes ut. Eller nja, jag red inte alltid med hjälmen på när jag fyllt 15 år och drabbades av tonårstrots, pappa var ju sällan inom synhåll från stallet.

Ridningen var vid den tiden tämligen befriad från riskanalyser. Inte sällan såg vi på internationella hopptävlingar att ryttarna tappade hjälmen mitt under rundan, hakband var inget alla använde. Vi ridning i allmänhet och inte ens vid hoppträningar användes hjälm särskilt frekvent. Fast en del gubbar hade istället keps förstås och mössa hade alla på vintern.

Vi på ridskolan red ofta i träskor eller senare gympadojor, utan hjälm och inte begrep vi att det var farligt. 

Fem gånger i vuxen ålder har jag fått åka ambulans från olyckstillbud. En gång krockade jag med mopeden och som tur var satt hjälmen på den gången. En gång körde jag av vägen med bil, krockade med ett träd och voltade ut på en åker, som alltid hade jag bältet på. Tre gånger, varav en utan hjälmen på, har jag gått omkull med hästar och behövt ambulanstransport. 

Inget av dessa tillbud har lett till skador på eller i huvudet, vilket jag ser som en sagolik tur. Kroppen i övrigt har farit illa men varit reparabel, åtminstone till fungerande nivå. Lite gamla "krigsskador" släpar jag förstås på.

När jag gjorde min ridlärarutbildning på Strömsholm i slutet på sjuttiotalet skulle hjälmen sitta på huvudet vid all ridning, men ingen hade riktig koll på om vi använde hakbandet. 

Någonstans för ungefär 20 år sen, efter sista ridolyckan, kom jag till en form av insikt. Jag var inte odödlig. Ensamstående mamma och egenföretagare, vem skulle ta hand om mig och min dotter om det hände något allvarligt? Jag red dessutom ofta på anläggningar där det fanns unga rid-elever och insåg vikten av att föregå med ett bra exempel.

Hjälmen åkte på för att med tiden alltid sitta på så fort jag var i sadeln. Idag skulle det kännas konstigt och naket att ens sitta upp utan hjälm. Vanan och insikten har gjort användandet självklart. Jag har ridit och tävlat GP i hatt, både nationellt och internationellt men skulle nu inte ens tänka tanken. 

Egentligen förstår jag inte att det idag 2020 finns olika åsikter om att bära hjälm vid ridning. Jag tycker absolut vi ska vårda traditionen som finns i ridsporten vad det gäller klädsel i övrigt. Traditionell tävlingsklädsel som frack, kavaj, ljusa byxor och slips eller plastrong tycker jag är elegant. Hatten kan jag enkelt vara utan.

Det är nu sällan diskussionen om hjälm eller ej kommer upp, så jag har nästan glömt min kära pappas oförglömliga kommentar. Han dök oanmäld upp på en hoppträning där jag elegant susande över höga hinder, utan hjälm. Han tittade ingående på mig och sa: 

"Kajsa, du vet, det behövs inga tak på tomma lador..."

Den kommentaren bet sig fast ska jag säga, jag har sällan jag känt mig så enfaldig. Det minnet kommer upp i huvudet nu och då. 

Nu är hjälmen på hos mig och alla som vill träna för mig. Den regeln har jag för jag anser att vi ska och behöver skydda det som är mest ömtåligt.

                               Hej hopp, med hjälmen på!  // Kajsa


Läst 1440 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
07
2020

Dressyrens SM-helg är avslutad och medaljerna är utdelade. Just i år kändes det nästan förutbestämt hur de skulle fördelas i seniorklassen Upp med en hand den som inte trodde Patrik Kittel skulle stå emot uppstickarna! Men, det var inga stora marginaler i år. Kul att tjejerna som låg strax efter utmanade honom i küren.

Grattis till alla medaljörer på Strömsholm och grattis till alla som red och blev utan medalj, ni är också bra. Kanske krävs det lite mer för att vara bäst utanför, att våga ta steget att delta.

Som alltid finns det många människor bakom framgångsrika ryttare. Det är tränare, partners, hästägare, sponsorer och ofta en hög andra inblandade.

Även om man är en ryttare som inte är uppe i eliten är det minst lika viktigt att ha stöttning bakom sig. Det finns många som sliter hårt i hästbranschen, för att få möjligheten att kunna utbilda en häst för att komma upp i klasserna. Vi glömmer dem ibland.

Ingen har väl missat skriverierna om hur många ryttare med beridardrömmar råkat illa ut när de sökt sig utomlands för "större möjligheter". Många stupar på omöjliga arbetsförhållanden här hemma också. Det är svårt att få bra arbetsförhållanden och lönsamhet i hästbranschen. Utbildning och tillräcklig erfarenhet för att tjäna pengar tar många år att skaffa sig.

Alla dessa slitvargar har inte råd att skaffa ridhus, fina lastbilar eller elegant och trendig utrustning utan jobbar med lite mindre medel. Jag har träffat många sådan hängivna och begåvade ryttare som kämpar med små budgetar. Då är det bra att det finns människor nära som stöttar!

Nu ska ni få se vad en fingerfärdig mormor kan bidra med. För några år sen, när barnbarnet hade lyckats kvala in till frack-klassen sydde mormor helt enkelt en frack till henne.

Sorgligt nog blev det bara en start för hästen. Sen fick fina fracken hänga i garderoben.

Tills igår, några år senare! Då hade ryttaren lyckats med bedriften att utbilda en ny häst och fracken åkte på för debuten i Msv:A. Det gjorde sin debut med den äran och erhöll klart godkänd procent. 

Nu är det inte så att en frack inte kunde inhandlats, men visst värmer det i hjärtat när mormor fixar stassen. Jag själv debuterade när det begav sig i St George iklädd morfars gamla frack, omsydd av ortens skräddare. Den red bra i flera år med mig i och ingen såg någon skillnad då. 

Så det går bra att hitta egna vägar och det går att ta sig framåt med hyggligt små medel. Tack alla nära och kära som sponsrar med närvaro om omtanke, ni är ovärderliga för alla kämpande ryttare!

En sån här slänger man inte ihop i en handvändning!   Hej hopp  // Kajsa

                          


Läst 39329 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
24
2020

Vilken rolig helg!

Jag berättade i förra inlägget att vi skulle köra ett nytt koncept, 2-dagars kurs med dressyr och hoppning för dressyrryttare. Succé är ordet.

Vilka ryttare jag har, positiva, generösa mot varandra och modiga! Alla red hopp-dagen på den nivån de var bekväma med och alla hästar fick lagom uppgifter att lösa. 

Dressyren på lördag fungerade lite som en förberedelse. Alla fick träna på att svänga, rida på den tänkta linjen och reglera tempot. Det visade sig på söndagen att den tanken var helt rätt. Alla 10 hästar var med på noterna, ingen vägrade eller sprang vid sidan. Duktiga dressyrhästar!

Rutinerade B-tränare Ulrika Strandberg lotsade vana och ovana ryttare genom hopp-passen med väl genomtänkta övningar. Tror inte att någon dressyrryttare ens blev lite rädd, fast hinderhöjden ökade fram på eftermiddagen!

Nu vet ryttarna vad det innebär att hoppa in en häst, de har fått en snabbkurs i vikten av att  och hur man lär hästarna. Inte göra som många andra, sätta upp ett kryss på långsidan och galoppera över. Alla hästar behöver lära sig att göra det vi vill att de ska bli bra på.

Det är samma med hopphästar, de behöver bra dressyrridning för att vara smidiga och balanserade. Dressyr är inte att hålla ner huvudet på hästen och få den att springa fort och långsamt, blandat med lite på tvären.

Nu tänker kanske någon att nu överdriver hon, alla vet väl vad det ena och det andra är? Nej, så är det inte alltid, tyvärr.

Grundridning eller grundutbildning är inte att rida unghästklasser i olika discipliner, det är att utbilda hästar för hållbarhet och ett gott liv. Att de sen blir toppatleter i något är en annan sak.

Men bortanför allvaret i detta hade vi himla roligt! Alla red med ett leende på läpparna, framförallt när jag såg att de flyttat fram sina gränser. Några av ryttarna fick mentala guldstjärnor av mig för att de vågade ...

Någon häst var nästan helt nybörjare..

 

    Någon ryttare hade lite mindre rutin ...          

    Precis detta var tanken, alla som anmält sig skulle ha en bra upplevelse att ta med sig. De kan fortsätta hemma, med bra övningar och lagom svårighetsnivå.

Sen fanns det några ryttare i det sista passet på dagen som hade hoppat lite mer innan. Hästarna var i olika ålder men de imponerade allihop.

                                                                                            

En härlig helg som sagt och vi har redan "anmälningar" till nästa kurs. Fast den finns inte än ...

                                   Hej hopp  // Kajsa


Läst 49658 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv