Kajsa Boström - Framridningsbanor och hierarki.

Oktobermåndag och regnet öser ner. Hösten, med allt vad den innebär är här. För mig som som jobbar mest med tävlingshästar är det början på den bästa tiden av året.

Tiden då vi kan utveckla och lägga upp nya planer och mål. Hästarna tävlar mindre och ryttarna ska inte åka på semester så hästarna "måste" vila.

För mig är det också nu jag reflekterar över hur det blivit med alla ekipagen. Har det hänt som planen var att det skulle hända, eller har det hänt något vi absolut inte hade på listan?

Tävling ja, jag har varit på många tävlingsplatser i år, från Falsterbo till mindre tävlingar på hemmaklubben. Kanske lika många hopp- som dressyrtävlingar.

"Se och lär" är ett gammalt utryck och det har jag gjort. Jag är bra på att betrakta ...

Jag har varit funktionär på hemmaklubben, Kungsbacka Ridklubb och valde uppdraget att "vakta" på framridningsbanan vid en hopptävling. Det blev i runda slängar tre timmars betraktande av vad som händer där. Ytterst lärorikt ...

Även dressyrtävlingarnas framridningar har jag varit på, många gånger i år. Om jag räknar hela min långa tränarkarriärs varande på framridningsbanor i olika grenar blir besöken oräkneliga.

Lustigt nog råder strikt hierarki på de allra flesta framridningsplatser. Nu begränsar jag mig till tävlingar på nationell nivå och lägre, det är något alla kan relatera till.

I går var jag på en tävling, märkligt men det ser exakt likadant ut på framridningen då som nu. Vi människor gör som vi alltid har gjort, vi måste ärva beteende av tidigare generationer

Det är tydliga mönster på vilka som tar ledarpositionen, gör sig plats och vilka som viker undan. Det finns inget positivt i systemet, tvärtom. Sämst går det för ryttarna som inte vågar stå emot och ta sin plats och dessutom har mötesskygga hästar. 

Jag skulle väldigt gärna se att det blir ändring på den märkliga företeelsen.

Ingen ryttare har på en framridning högre status än någon annan. Ingen behöver mer än en medhjälpare och alla ska kunna de regler som gäller för ridning på ridbana då man är fler än en. De reglerna bör alla ryttare kunna och de är tydliga. Viktigast är att lämna utrymme vid passering, minst en hästlängd.  Se efter om någon häst har röd rosett i svans och/eller pannlugg och ta hänsyn till det!

Att säga hej till människor vid entrén till framridningen när man kommer in är god hyfs mer än en regel och lätt att tillämpa. 

Mystiken med att en del ryttare anser att de har egna regler och rätt att ta större plats och ha ständigt företräde på en framridning är som sagt inte något nytt. Det gäller i alla grenar!

För många år sen när jag var ute på mitt första stora dressyrmeeting, vilket var på Ryttarstadion i Stockholm, blev jag praktiskt taget utprejad i ett hörn av framridningsbanan..

Jag var 22 år och helt ny i dressyrvärlden. Som hästskötare hade jag min pappa som inget begrep annat än att köra bilen till Stockholm.

Som tur var fick jag hjälp att få plats att rida fram av en riktig profil, Hans-Helge Rasmusen. Han kom till min undsättning och talade om hur jag skulle skapa plats, inte vara rädd och inte vika undan för de stora dressyrdrakarna. Det var bara att torka tårarna och rida!

Ett tips, om du som ryttare är osäker vilka regler som gäller finns det tydligt beskrivet i Ridhandboken kapitel 1:6 "Regler på ridbana" 

 Bilden tog jag förra sommaren. Det var en rofylld framridning där ingen red på min elev som ni kan se hade en röd rosett i svansen på sin mycket mötesskygga häst. 

Han är ingen gröngöling i tävlingssammanhang, här värmer de upp för debuten i Intermedier I. 

Nu för tiden kan denna hästen hyggligt hantera sin skräck på tävling och helt och hållet på träning, så han växer med sin uppgift!

För övrigt i oktober har jag varit i Skottland. Carl Hester gav en heldagsclinic på Scottish National Equestrian Center och där var jag och en vän. Vi var efter vad jag vet de enda svenska representanterna och det var en helt fantastisk dag.

Men det kommer i nästa inlägg ...

              Hej hopp, rid som ni ska och var vänliga mot varandra. //Kajsa


Läst 27386 ggr



Fler inlägg

NOV
14
2022

November, grå och händelselös  evig väntan på julmånaden?

Så är det inte i hästvärlden. Grått, mörk och lerigt men inte händelselöst. Jag är alltid vaken för när det kan finnas tillfällen att lära och det har det funnits de sista veckorna.

Två stora namn, Kyra Kyrklund och Rolf-Göran Bengtsson, har gästat Västsverige för att ge clinics de sista veckorna, RGB senast i lördags på Kungsbacka Ridklubb. Jag har kunnat se bägge!

Innan dess, i början av oktober var jag i Skottland och deltog i en heldagsclinic med världsryttaren/tränaren Carl Hester

En ynnest skulle jag säga det varit, vill du utvecklas så lyssna på dem som verkligen kan.

Tre av världens bästa tränare, lite oglamorösa och skickliga människor har stått på tre olika ridbanor och i stort sett sagt samma sak.

            

  Kyra                                          RGB                                                   Carl

Alla tre hade både ryttare de kände och såna de inte kände att arbeta med vilket gjorde det mer intressant från åskådarhållet.

Ingen av dem försökte svinga trollspöet med ett "Hokus Pokus!" för att imponera eller nå snabba spektakulära resultat med hästarna.

Inte så konstigt, för det är ju inte så det går till.

Två dressyrtränare och en i hopp, kan de ha något gemensamt? Ja, faktiskt det mesta så länge det handlar om grundridning. De pratade alla om vikten av god grundutbildning för hästen, inte minst för att öka hållbarheten och godare hästvälfärd.

Sammanfattningsvis kan jag säga att de sa samma sak till ryttarna; Sitt stilla, mitt i sadeln och dra inte hästarna i munnen. Låt halsarna bli lite längre, nosen ut och nacken upp, inget huvud mellan framknäna. 

Tänk på takt och rytm, stressa inte hästarna. Låt hästen hitta balans innan ni rider i högre tempo, fart och framåtbjudning är inte samma sak.

När det gällde ryttarnas sits och inverkan var de lika eniga; Jobba på att få bättre balans och kroppskontroll. Veva inte med armar och överliv, skänkeln stilla intill hästens sida utan att klämma och håll kroppen upprätt eller framåt i färdriktningen. Jobba med små hjälper och framförallt, få hästarna att förstå.

En kort sammanfattning av tre av skickliga tränares syn på hur vi bör göra för att ridningen ska bli korrekt. 

Jag har sett Carl Hester göra clinics tre gånger, Kyras nästan alla gånger hon gjort någon i Sverige och nu Rolf-Göran. Alla tre ändrade på samma grejer hos demoryttarna, varje gång. 

De utbildar på samma eller mycket liknande vis, de hänvisar till den klassiska ridläran, det ingen raketforskning de håller på med. Du kan läsa samma saker om grundridning i Ridhandboken.

Vad är det då som är så svårt så det blir fel och uppstår konstigheter i ridningen hela tiden? Vi vet att man inte ska dra i tyglarna eller klämma och sparka med skänkeln. Vi vet att det absolut inte tillför något att rida med hästens hakan i bringan. Vi vet att skarpa, konstiga bett inte är bra för hästarna. Eller hur!?

Vi vet hur en korrekt sits ska vara, lodrät eller lätt, för att vi ska kunna inverka på ett bra sätt.

Vi vet allt detta och ändå föds det konstiga trender och influenser som gör att vi rider på ett bakvänt sätt eller hänger på udda utrustning som inte är bra för någon!

Detta slutar med att världens bästa tränare måste fortsätta att åka runt och berätta det mest grundläggande. Om och om igen ...

Det tar ett helt liv och lite till att lära sig rida och utbilda hästar och ryttare, det är ett som är säkert. Ingen kan allt, men med lite ödmjukhet inför hästen och uppgiften kan man lära sig det mesta.

                                    Rid väl nu och ta och läs ett kapitel i boken då och då. Det är utvecklande för alla!  //  Kajsa

 


Läst 8525 ggr Kommentarer Kommentera

Nu var det ju igen så där jobbigt länge sen jag kom med ett inlägg. Det beror inte på att jag har legat i solstolen eller bott på golfbanan, det beror mer på att jag går och funderar...

Jag har under sommaren varit ute på ridbanor i andra delar av landet, vilket varit väldigt trevligt. Där har jag träffat helt nya ryttare och det ger mig mycket att reflektera över när det gäller ridutbildning.

Det har varit ett VM i ridsport med många timmars tittande från TV-soffan som varit både spännande och lärorikt. Vilken lyx att ha hela världseliten att studera i vardagsrummet!

Tävlingar på en annan nivå har jag också varit på, de som mina egna ryttare deltar i. Just tävlingsridning är ämnet för dagen ...

 "Hästen dör inne på banan" eller "Hästen blev lite blyg inne på banan."

Det är ett par av de vanliga uttrycken i dressyren, inom hoppningen är det ett lite annat ordval men innebörden är samma.

Hästen lägger av, gör inte det som förväntas när det blir skarpt läge (tävling). Hm, drabbas den kanske av rampfeber eller scenskräck? Eller kan det bero på vad piloten gör?

Igår pratade jag med en av mina ryttare om en programträning hon varit på. Nytt program, dags för ny svårighetsnivå och det hade gått ganska bra. Hästen hade tappat lite energi i programmet bara ...  Just den hästen har väldigt gott om energi när den arbetar till vardags så vad är det som händer? Där och då, när vi pratade om fenomenet fick jag en väldigt bra bild i huvudet, får se om ni hänger med.

Tänk er en kattunge som springer runt och leker, den hoppar och far hit och dit. Full med energi och rörelse. Då bestämmer kattmamman att det är dags att göra något annat och tar resolut kattungen i nackskinnet för att bära iväg den. Kattungen blir på ögonblicket alldeles passiv, den bara hänger där, åker med och väntar på vad som ska hända.

Just så kan det se ut på en tävling. Hästarna är lite på tårna med mycket energi på framridningen. Ryttare blir drabbad av stundens allvar och skärper tonen, kanske mer än vanligt och "tar över" i sadeln.

In på banan, ryttaren ska skärpa sig ytterligare, klämmer om lite extra med skänkeln, kortar tygeln lite extra, andningen funkar sådär. Hästen känner inte igen sin ryttare och tycker hela situationen blir främmande och obegriplig.

Vi kan säga att ryttaren "tar sin kattunge" (hästen) i nackskinnet och den blir passiv och frågande. Hästen hänger ju inte och dinglar men den lägger av. Konflikten är ett faktum och ryttaren får till sin förtvivlan knuffa sin till synes plötsligt passiva eller "döda" häst runt bana.

Vi gör alltså något som vi inte riktigt är medvetna om eller klarar att kontrollera. Att förstå det och inte lasta över beteendet på hästen är den första delen av en nödvändig förändring i hästens utbildning och träning. Sen kan vi dansa ut tillsammans på arenan och njuta av samarbetet.

I golf kan det också hända, att delar av spelet "dör". Spelaren drabbas av något som kallas yips när den ska slå korta korta slag eller putta bollen i hål. Det blir små märkliga ryck eller andra okontrollerade rörelser som gör att bollen går åt helt fel håll.

Yips översätts lite fritt från engelskan med "Förlusten av finmotoriska färdigheter hos idrottare".

Det kan drabba alla, men särskilt elitspelare kan få stora problem. Där gäller det att hitta hjälp med den mentala biten, att våga göra förändringar för att ändra invanda och trygga beteenden.

I pistolskytte är yips också ett känt problem, jag tror det i olika former finns i alla idrotter. Yips drabbar i princip bara vuxna och det har väl med förväntningar, koncentration och prestation att göra.

För att förstå oss själva och inte minst hästen gäller självinsikt och ett livslångt lärande. Tänk på detta när du nästa gång funderar över om din häst dog eller stod emot, inne på banan.

                                                                Låt kattungen gå själv och rid väl!  // Kajsa

                                                                 

                         


Läst 53808 ggr Kommentarer Kommentera
MAJ
16
2022

En av mina elever beskrev mig häromdagen: "Hon är en riktig nörd."

Nörd kommer från engelskans slangord nerd och är en stereotyp benämning på en person som har ett fixerat intresse eller intresseområde. Fram till slutet av 1900-talet användes ordet nörd oftast negativt, ibland som en direkt synonym till tönt, men idag används ordet minst lika ofta positivt. (Wikipedia) Jag tar fasta på "positivt".

Igår kväll, ungefär kl 22.35 när Die Hard nr 23 rullade på vår TV satt jag och läste i olika ridläror. Ett intresse jag har och min samlingen är hyggligt stor. Tja, jag är nog en nörd ...

Jag läste om olika tygelfattningar och insåg att det finns intet nytt under solen. Tyglarna har fattats på alla kända vis i hundratals år.  Ibland dyker det upp en avvikelse men den är sällan "ny".

Vad det gäller kandarets dubbla tyglar har det funnits väldigt många olika varianter, beroende på om ryttaren red med enhands- eller tvåhandsfattning. Ibland fick ryttaren hålla ett vapen i en hand.

Varför tyglarna på kandaret fattas i kors, med bridongen unders tål att funderas över. I vår del av ridvärlden är det normalfattningen och förklaringen jag hört i alla år är att det blir mindre risk att inverka för mycket med stången om den tygeln ligger högre upp i handen. Fast det tror inte jag.

I "Ridinstruktion" (R1) av 1940 års upplaga står följande om ovan nämnda "normalfattning":  "Denna tygelfattning är ändamålsenlig vid lydnadsprov, för att rätta hästar vilka icke stöda lika på båda tyglarna, vid ridning av olydiga hästar samt i vissa fall vid hinder- och terrängridning." Det är därmed fritt för olika tolkningar.

För mig dök kandaret upp ganska sent, jag har ju min ridskole- och hoppbakgrund. Så när kandaret skulle på fick jag lära mig mig att rida med tre tyglar i vänster och en i höger. Himla krångligt men gav en stilla hand och det var omöjligt att dra i tyglarna och det är ju bra.

Som sagt, det finns många varianter på hur tyglarna ska hållas. Kyra och Richard lanserade något nytt för oss svenskar när de kom till Flyinge på 90-talet. Där fick vi lära oss att det funkar bättre om man inte håller kandartyglarna i kors, vilket jag jag håller med om. Varför krångla till saker och ting?                                                                                      R.White  Privat bild

En annan variant av det är "Fillis fattning" där man håller bridongtygeln som en töm och stången under lillfingern. Den har jag också ridit med, det tar tid att lära sig men ger också en hand som inte kan dra hästen i munnen. Minns att jag blev stoppad av en domare efter en ritt, hon undrade vad jag höll på med. "Sådär håller man inte!" sa hon. Men vi enades om att det inte fanns någon regel jag stred mot.


 

                                                                              Fillis fattning.   ur Ridlära W. Müseler

Nu rider Jens Fredricson ibland med tygeln i tömfattning och kallar den mexikansk tygelfattning. Uppenbarligen funkar den lysande för honom och hans häst, alla sätt är bra utom de dåliga!

Att ha en fin hand hand, stilla och med lätt kontakt borde vara alla ryttares mål. Värt att lägga mycket jobb på.

Det finns mycket roligt att läsa i gamla tiders ridläror. Ni ska få ett exempel, det gäller ryttarens inverkan, där hela innebörden faller på sin egen orimlighet. Det vet vi i dag när den mänskliga kroppens funktioner är kunskap och inte tro.

" - Ryggverksamhet är ur ryttarsynpunkt viktig för varje inverkan och hjälp, så viktig att man inte verkligt förmår ge någon hjälp innan man medvetet förmår använda sin rygg på rätt sätt. 

     Känslan härför får bara den som prövat det. Känsla kan man emellertid bara ha om man inte gör sig stel; och när det gäller att använda ryggen får man framförallt inte göra sig stel.

     Vid inövning (av att spänna korsryggen) kan ryttaren tala, vissla, sjunga och eventuellt röka. Allt sådant bör han också företa sig för att på så sätt undvika att göra sig stel. (Müseler  Ridlära 1956)

Orimligheten i detta består av att vi kan inte spänna/styra musklerna i korsryggen, vi måste använd bukmusklerna. Jag vet det för jag kämpade i många år med den instruktionen. "Spänn korsryggen och sitt emot!"

Så utvecklingen om hur vår kropp fungerar har gjort ridningen mindre obegriplig vad det gäller den lilla biten.

Ska du lära dig rida med kandar, vilket är roligt, trassla inte in dig i tyglarna. Det blir lätt makramé och det får bli dagens sammanfattning

                           Hejhopp i galopp  //Kajsa

              

 


Läst 98573 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Här hittar du alla våra husbloggare

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen

Kajsas senaste



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.