Kajsa Boström - »Hallå, det gör faktiskt ont!«
FEB
29
2016

»Hallå, det gör faktiskt ont!«

Det där med kommunikation är ett svårt kapitel när det gäller människor och än svårare kan det kännas när kommunikationen ska ske med en häst. Det finns de som säger sig kunna »tala« med hästar, jag menar att den som är uppmärksam och vidsynt i alla fall kan »höra« vad hästarna försöker uttrycka.

När det krånglar till sig i ridningen och inget fungerar som det är tänkt kan det heta att hästen är: tittig, spooky, spänd, seg, arbetsovillig, trögfattad, är tjafsig i munnen eller trotsig. Ibland har jag hört uttryck som »har attityd« eller till och med »är dum i huvudet«. Ja, vem tror att en häst är intelligent? 
I min värld finns det alltid en förklaring om hästen får ett avvikande beteende, det kan vara dålig ridning eller så beror det på att hästen har ont. Jag hävdar att hästar med sin begränsade hjärnkapacitet inte alltid vet VAR den har ont. Ett avvikande udda beteende som skulle kunna kallas dumhet eller dåligt temperament, är ofta förknippat med smärta eller allmänt obehag. Vem gillar träns, sadel, ridning eller ryttare när hela situationen gör ont? Om smärtan sedan sitter i mun, kropp eller ben spelar ingen roll. Hästen försöker tala om något för oss, behöver påkalla uppmärksamhet, den är inte en ond varelse.
Om jag tittar i min backspegel - det är rätt så långt till där jag började samla erfarenheter - kommer jag fram till att jag aldrig har träffat en »dum« häst. Det har funnits ögonblick då jag i stridens hetta varit övertygad om att hästen som jag har arbetat med har varit både korkad, obegåvad och illvillig men det har alltid visat sig att så inte har varit fallet.
En av de värsta känslor jag vet är att inför hästen känna behovet av att be om förlåtelse för att jag agerat dumt. Den där avskyvärda, gnagande känslan av illamående efter jag har avslutat ett dåligt pass. Sanningens minut uppenbarar sig alltid och det är absolut inte roligt att stå med dumstruten på, det är ju JAG som kan tänka.

Hur krångligt det än har varit så har det alltid visat sig att de där »bråkiga« hästarna haft ont någonstans. Bara för att den inte haltar tydligt på något ben betyder det inte att hästen är frisk.

Bästa exemplet jag har är hästen med sadelgjordstvång. Det försvann när ett tandproblem upptäcktes och åtgärdades.

Det kan vara svårt att hitta källan till problemet men det viktigaste är att inte skuldbelägga hästen för att den inte gör som vi vill. Tar det tid att felsöka gäller det att arbeta hästen med alla sensorer påkopplade. Behöver hästen hållas i ridning, gör det, men det är inte hästen som ska bevisa något. Det är vi som ska inse, förstå och lösa eventuella problem.

Om jag, för att undvika att generalisera, säger att det stora flertalet av hästar ska vara enkla att rida i skritt, trav och galopp så är det min sanning. Jag anser inte att det ska behövas en specialmanual, block och talja (läs hjälptyglar) eller fysik som en hulk för att rida vanlig grundridning på en normalskapt, utbildad och frisk häst.
Jag anser också att det med rätt anpassad träning är fullt möjligt att få en skadad häst tillbaka på banan. Men jag invänder absolut emot tanken att hålla på att pressa en häst till »arbete« bara för att vi inte kan hitta vad som stör den, det finns bättre vägar att gå.
Hästen har inte valt att delta i våra aktiviteter och har därför ingen skuld i det som sker. Den har ingen aning om varför den är där den är och har inga förutfattade meningar om vad den förväntas göra. Det blir med andra ord så bra som vi tillsammans gör det och alltihop bygger på att hästen är frisk och att vi som ryttare tar vårt ansvar.

/Kajsa

Fotnot. Kajsa Boströms första inlägg som Husbloggare på Hippson.se har även publicerats i tidningen Hippson nummer 1 2016, läs mer och beställ det senaste numret här.

Läs mer om Kajsa här

taggar


liknande webbartiklar


Läst 25615 ggr




Fler inlägg

APR
08
2021

Rider alla hoppryttare snabb galopp och dressyrryttare i möösgalopp? I min värld är det en skröna. Rätt utbildade ryttare väljer rätt tempo till det de ska göra tänker jag.

Vad är då  rätt tempo?

Det finns fler än ett rätt svar på det, men att ha koll på hur högt eller lågt tempo du rider i eller hur långa stegen är i olika tempon gör dig till en bättre ryttare.

Ryttarmärken som vi tog på ridskolan på 1970-talet, redan där var det tempokontroll. Bronsmärket innebar att rida ett godkänt LB dressyr, terränghoppning LB, ett teoriprov samt temporidning inför terrängritten. Det gällde att klara ett trehundrameterstempo...

Hur många ridskoleryttare, eller ryttare i allmänhet som tävlar på L:B-nivå idag vet hur det känns att rida ett 300-meterstempo? Under minst en kilometer? Vi tränade 300-meterstempo en hel sommar och hade väldigt roligt under tiden!

När bronsmärket var avbockat fanns det silver- och guldmärke att se fram emot. Jag hann med att ta silvermärket, tyvärr är båda min märken bortappade och guldmärket var min stora dröm.

Den drömmen seglade bort för hästlivet tog andra vändningar och sen var ryttarmärken inte längre aktuella. Idag är de tillbaka men i helt annan tappning.

Rider någon som inte är fälttävlansryttare ens terränghoppning på det viset längre?

Som den dressyrryttare och tränare jag till slut blev ska jag erkänna en sak. För att kunna ta guldmärket skulle man rida medelsvår dressyr och medelsvår terränghoppning. 350-meterstempo och hinder på upp till 1.40. Problemet var för oss "på landet" var inte att hoppa banan, snarare att hitta en sån bana.

Det fanns ett ännu större problem med märket. Jag kunde inte ens föreställa mig vad medelsvår dressyr innebar. När jag kom på det var som sagt tiden förbi för ryttarmärket i guld. Kanske lika bra, att det blev som det blev. Jag hade ett klart mindre katastroftänk i 15-årsåldern. Då när terrängen framstod som det enkla ...   

(Märket tillhör Agneta Silverstolpe, en ryttarkollega och domare)

 

                    Ut och träna 300-meterstempo!

                           Hejhopp  //Kajsa


Läst 6488 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
13
2021

Vad kan vara bättre att fundera över en nästan-solig lördag i mars än en tränares uppdrag?

(Det där var ironi ...)

Mina funderingar i ämnet kom inte spontant utan av att jag fick ögonen på en tråd i en fb-grupp. 

En medlem där hade av någon anledning bytt tränare och efter första träningstillfället upplevt att världen hamnat uppochner. Ryttarens sits var fel och utrustningen passade inte till hästen. Pannkaka med andra ord och ryttaren styrde efter avslutad träning kosan hemåt under något förvirrat grubblande. 

Hur skulle ryttaren förhålla sig till den nya informationen, den gamla tränaren hade ju inte sagt ett ljud om att sadeln passade dåligt eller att ryttare satt inkorrekt i sadeln?

Nu kommer det jag tycker är märkligt, det som gjorde att jag skrollade ner och läste vidare i tråden. Nästan alla som kommenterat hade upplevt samma sak, att det var sällsynt att tränare kommenterade hur sadeln låg, få korrigerade sitsen och de flesta brydde sig bara om hur hästen gick.

Det var ingen rolig läsning och jag ställde då frågan hur urvalet går till när ryttare väljer tränare. Jag anser att det är viktigt att ta reda på kompetensen hos den man anlitar. Väljer man efter lättillgänglighet, popularitet eller kompetens? Det är tre vanliga parametrar när jag pratar med ryttare. Att personkemin fungerar är också viktigt, men det bör inte gå före kunskap. 

Som tränare får jag frågor inom alla områden. Avel, utfodring, utrustning, skoning, veterinärt, psykologi förutom ren ridutbildning. Alla kan inte allt, men vi kan oftast lite inom det mesta. Eller så har vi någon i våra ofta stor nätverk att skicka vidare till. Det finns inga dumma frågor!

Vi har en relativt stor tränarkår i Sverige, även om inte alla har det som heltidsjobb. Ridsportförbundet har varit flitiga i sin iver att få till stånd en diplomering och vidareutbildning av de som vill jobba som tränare. Mycket för att säkra att det ska finnas en god kunskapsnivå. Vi har också en bra ridlärarkår, med bred utbildning. 

Jag vet att det är brist på tränare i vissa delar av landet och det ställer naturligtvis till det för den kunskapstörstande ryttaren. Långa resor med hästarna till träning är inte bra för någon, inte heller miljön. I andra områden, mest runt storstäderna kan det vara svårt att få tid hos den tränare man vill anlita. Men det finns för de flesta bra hjälp att få, på ett eller annat vis.

Som tränare hängiven min uppgift är det tråkigt att höra att det finns så mycket frustration ute i de breda ryttarleden. En kvinna skrev att hon inte fått en kommentar om sin utrusning till hästarna på 40 år, det gällde både hopp-och dressyrtränare. Någon annan hade ridit hela livet och först nu hade någon sagt att hon behövde korrigera sin handställning.

På bilden till höger pratar vi just om sadeln och hur den inte längre passar till hästen. Jag lägger ganska mycket tid varje vecka på att prata om hästars utrustning! 

Jag sitter sen ett år med i styrelsen för Svenska Dressyrtränar Klubben, SDK och där har ämnet "Tränarroll" varit uppe nu det senaste. Hur viktigt är det för ryttare i allmänhet att tränarna de anlitar har adekvat tränarutbildning?

Bred utbildning och erfarenhet ger en stabil grund när det gäller att undervisa. Pedagogik är svårt, vi lär ut och tar till oss på lite olika vis. Kommunikation mellan människor är ibland också svårt, men som ryttare har man alltid ett eget ansvar för sin ridning. Alltid ...

Det går bra att som ryttare fråga om det man vill lära sig mer om, eller det man har svårt att förstå. Upplevs det som utvecklingen stannar av eller helt uteblir är det bara att ställa frågan. "Hur kommer jag vidare?"

Ridning är en konst. Det är roligt och ett livslångt lärande så det gäller att vara ödmjuk inför uppgiften och inte minst hästen. Sen går det som en dans!

                                   Hej å hå i vårsolen!  //Kajsa

 

 


Läst 22792 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
17
2021

Nu har det snöat här på västsidan, fin, fluffig snö har singlat ner sen igår kväll. Som gjort för en första dag på februarilovsveckan. Ut i snön bara!

Att få ha kul med en ponny, som idag i snön, är något som följer med som ett härligt minne hela livet. Jag kan räkna upp många roliga saker vi gjorde med våra ridskoleponnyer när jag var liten.

Att få galoppera riktigt fort över en äng, att stå och rykta, putsa träns eller bara prata hemligheter med ponnyn är oöverträffat.

Det är så långt bort från tävling, träning, krav och press man bara kan komma. Jag läste en artikel om barnidrott för ett tag sen, barnen idag slutar allt tidigare med idrott och sport för de upplever att det blir elitsatsning och för stor prestationspress.

Min dotter åkte konståkning i många år och hon var duktig men gillade aldrig att tävla. Det sågs inte med blida ögon från klubben, det skulle tränas allt hårdare, flera dagar i veckan och det skulle tävlas annars platsade de inte. De ungar som inte hade elitambitioner fick liksom ingen uppmärksamhet 

Dottern hade också en ponny och var en begåvad ryttare, men tävla det ville hon inte.

Det måste få vara helt ok att bara rida, vara i stallet och lära sig i sin takt. Du kan bli en fantastisk ryttare utan att tävla en enda gång i livet. Att ständigt jämföras med andra är inte det bästa för alla.

En vän jag har från förr har ponnyer, welsh tror jag och de håller på med något som kallas engelska ridklasser. Det är ett område jag inte kan något alls om men de har snygga kläder! Hon har barnbarn som rider ponnyerna och de har även en ljuvlig shettis. 

Ibland lägger hon ut filmer där ungarna på ungars vis har roligt med ponnyerna. Jag hade tänkt besöka dem i somras och följa dem en dag för att skriva om det okonstlat roliga. Det som många små ryttare idag aldrig får uppleva.Men, som med mycket annat som planerades 2020 blev det aldrig möjligt att genomföra.

Idag såg jag att hon lagt ut filmklipp på dagens aktiviteter och jag var snabb att be om lov att få dela.

Det är sån glädje, så härligt att se dem och en inte så liten dos nostalgi. Jag kan känna vinden blåsa om kinderna och jag kan känna ögonen tåras av farten. 

Jag delar detta med er som vill känna den enkla glädjen som finns i att få vara med hästar.

Ponnyn, First Lady är en shettis som är 22 år ung och endast 90 cm över havet. En ljuvlig individ. Ryttaren heter Ben, han är 7 år. Hans syster pulkakusken heter Olivia och är 10 år.

Det är omöjligt att låta bli att le ...       


Läst 36249 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 1

– TEMA: Hållbarhet i stallet
– Porträtt: Tinne Vilhelmson Silfvén
– Öppna för fina slutor

– Balans och rymt mellan hindren
– Motivationen - vad är du?
– Bota vanliga hudproblem
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Tips på ridövning för häst med stora gångarter
Jessica Nordin svarar
Avtalsfrihet råder gällande handpenning
Eva Johansson svarar
Hur mycket lusern motsvarar ett kilo hö?
Eva Dahlström svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.