Kajsa Boström - Hjälm eller inte, är det en fråga?
OKT
27
2020

Hjälm eller inte, är det en fråga?

Nu mullrar det i dressyrsporten, FEI vill lagstadga att hjälmen är på i de högsta dressyrklasserna. 150 internationella tävlingsryttare inklusive svenska landslaget har skrivit på en lista för de tycker inte om regeln, de vill kunna välja hjälm eller hatt själva. 

Jag tänker inte uttala mig om det utan ska istället berätta om hur mycket klokare vi blivit och hur säkerhetstänket inom ridningen lyckligtvis har utvecklats under mina år i ridsporten. Jag är äldre än alla ryttare i dressyrlandslaget, utom en, så jag kanske har ridit längre än dem?

Hjälmen, min första med hakband av gummiband och skärm av papp hade jag köpt innan ridskolan ens öppnat i min hemby. Jag hade trånat så länge efter det här med hästar och ridning. När första terminen startade kändes det som jag stått länge i kön för att tilldelas en häst utanför stallet. Med hjälmen redan på huvudet och min svettiga, noggrant hopvika tiokronors-sedel i handen.

Jag hann rida min lektion på tidiga lördagsmornar i några månader innan jag flög av första gången. Ridhuset var inte uppfunnet än, vi red på en frusen stallplan som hade en stenmur längs ena sidan. Där i muren landade jag, med huvudet först. Hjälmen hade då redan lämnat mitt huvud i en elegant båge och landat på annat ställe.

Där och då kunde min karriär tagit slut, för när bakhuvudet väl sytts ihop och läkt hade jag blivit livrädd. Inte för hästarna men för ridningen. Min avgudade ridlärare som oftast satt till häst (utan hjälm) på våra ridlektioner, hennes häst var jättestor och hette Hanno, såg och förstod min rädsla. Jag fick komma till stallet och bara vara, rida kunde jag göra igen när jag ville sa hon.

Läser du det här Ann-Marie Linderås så vet du att det är tack vare dig jag fortsatte min ryttarkarriär och fick mitt fantastiska liv med hästarna!

Alla mina ryttaridoler på den tiden red utan hjälm, en del ungar och många vuxna på ridlektionerna också. Vi cyklade också utan hjälm till stallet. Ramla av fortsatte jag att göra tämligen ofta under min få ponny-år. Men trots att det gick tämligen vilt till vid ridningen hände det lyckligtvis aldrig någon riktig olycka bland oss ungar.

Killen på bilden här var en vi verkligen såg upp till.

Det blev värre med olyckorna sen när jag började rida stor häst i tidiga tonåren. Ridhästmaterialet på ridskolan vid den tiden lämnade en del att önska, hästarna var inte ens alltid riktigt inridna. Pedagogiken och säkerhetstänket hade inte heller inte så hög prioritet.

Min pappa var däremot för tiden långt framme i säkerhetstänket. Han var mc-polis och skötte bland annat utbildningen för poliser vid uttryckningskörning. Där, liksom hos oss, hans tre barn var det hjälm och övrig säkerhetsklädsel på. Basta!

Så jag red med hjälm och körde även moped till stallet med hjälmen på när cykeln byttes ut. Eller nja, jag red inte alltid med hjälmen på när jag fyllt 15 år och drabbades av tonårstrots, pappa var ju sällan inom synhåll från stallet.

Ridningen var vid den tiden tämligen befriad från riskanalyser. Inte sällan såg vi på internationella hopptävlingar att ryttarna tappade hjälmen mitt under rundan, hakband var inget alla använde. Vi ridning i allmänhet och inte ens vid hoppträningar användes hjälm särskilt frekvent. Fast en del gubbar hade istället keps förstås och mössa hade alla på vintern.

Vi på ridskolan red ofta i träskor eller senare gympadojor, utan hjälm och inte begrep vi att det var farligt. 

Fem gånger i vuxen ålder har jag fått åka ambulans från olyckstillbud. En gång krockade jag med mopeden och som tur var satt hjälmen på den gången. En gång körde jag av vägen med bil, krockade med ett träd och voltade ut på en åker, som alltid hade jag bältet på. Tre gånger, varav en utan hjälmen på, har jag gått omkull med hästar och behövt ambulanstransport. 

Inget av dessa tillbud har lett till skador på eller i huvudet, vilket jag ser som en sagolik tur. Kroppen i övrigt har farit illa men varit reparabel, åtminstone till fungerande nivå. Lite gamla "krigsskador" släpar jag förstås på.

När jag gjorde min ridlärarutbildning på Strömsholm i slutet på sjuttiotalet skulle hjälmen sitta på huvudet vid all ridning, men ingen hade riktig koll på om vi använde hakbandet. 

Någonstans för ungefär 20 år sen, efter sista ridolyckan, kom jag till en form av insikt. Jag var inte odödlig. Ensamstående mamma och egenföretagare, vem skulle ta hand om mig och min dotter om det hände något allvarligt? Jag red dessutom ofta på anläggningar där det fanns unga rid-elever och insåg vikten av att föregå med ett bra exempel.

Hjälmen åkte på för att med tiden alltid sitta på så fort jag var i sadeln. Idag skulle det kännas konstigt och naket att ens sitta upp utan hjälm. Vanan och insikten har gjort användandet självklart. Jag har ridit och tävlat GP i hatt, både nationellt och internationellt men skulle nu inte ens tänka tanken. 

Egentligen förstår jag inte att det idag 2020 finns olika åsikter om att bära hjälm vid ridning. Jag tycker absolut vi ska vårda traditionen som finns i ridsporten vad det gäller klädsel i övrigt. Traditionell tävlingsklädsel som frack, kavaj, ljusa byxor och slips eller plastrong tycker jag är elegant. Hatten kan jag enkelt vara utan.

Det är nu sällan diskussionen om hjälm eller ej kommer upp, så jag har nästan glömt min kära pappas oförglömliga kommentar. Han dök oanmäld upp på en hoppträning där jag elegant susande över höga hinder, utan hjälm. Han tittade ingående på mig och sa: 

"Kajsa, du vet, det behövs inga tak på tomma lador..."

Den kommentaren bet sig fast ska jag säga, jag har sällan jag känt mig så enfaldig. Det minnet kommer upp i huvudet nu och då. 

Nu är hjälmen på hos mig och alla som vill träna för mig. Den regeln har jag för jag anser att vi ska och behöver skydda det som är mest ömtåligt.

                               Hej hopp, med hjälmen på!  // Kajsa

taggar


liknande webbartiklar


Läst 58752 ggr




Fler inlägg

APR
23
2021

Tävling!

Alla står eller vill stå  startgroparna. Just nu rider stora delar av europeiska dressyreliten i tyska Hagen  och det har jag suttit och tittat på sen i morse. Där var det mycket fin ridning kan jag säga. Brittiska Carl Hester till exempel visar alltid upp ridning av högsta klass. Räknade för skoj skull ut ungefärliga snittet på topp 10 och det blev hyggliga 76,7%. 

Tävlingar och vem som ska få starta verkar vara det heta samtalsämnet på allas läppar just nu.

Att lyckas knäcka "koden" som ska till för att vara startberättigad är åtråvärt. Barn är inte yrkesryttare så de får bli hemma och rida för att de(förhoppningsvis)tycker det är kul. Det är min förhoppning att både barn och andra rider för att de tycker det är kul, med eller utan tävlingar i sikte. Här är en som verkligen hittat ett sätt att njuta med sin ponny.

Alicia 10 år galopperar en vårkväll utmed och i havet i Halland.

Vi ryttare är väl lyckligt lottade som kan fortsätta rida och träna? Det är inte i alla sporter det funkar med gällande pandemirestriktioner. Jag personligen har svårt att förstå de hobbyryttare som "lägger av" för de inte får tävla. 

Livet är inte alltid rättvist och nu har hela världen fått sig en smäll som heter duga. Det känns i min värld lite småaktigt att tjura för att tävlandet inte kommer igång som önskat.

Jag tävlar nu för tiden i golf, där är inga tävlingar heller. Så det är till att träna, träna, träna. Sen kan jag stillsamt hoppas att alla de timmarna visar sig i scorekorten fram i sommar eller så. Vem vet hur länge vi får vänta?

Det finns små ryttare överallt som hittar lyckan med att rida. Den här filmen fick jag en dag. Lilla Vira, nyss fyllda 8 år har precis kommit på att hon vågar trava iväg själv ute i skogen.

Den som inte småler lite fånigt åt detta klippet och minns känslan får titta fler gånger. Ordet "lycka" får ett ansikte ...

                Håll humöret och ambitionen uppe, det blir bättre. ♥  //  Kajsa


Läst 11745 ggr Kommentarer Kommentera

APR
08
2021

Rider alla hoppryttare snabb galopp och dressyrryttare i möösgalopp? I min värld är det en skröna. Rätt utbildade ryttare väljer rätt tempo till det de ska göra tänker jag.

Vad är då  rätt tempo?

Det finns fler än ett rätt svar på det, men att ha koll på hur högt eller lågt tempo du rider i eller hur långa stegen är i olika tempon gör dig till en bättre ryttare.

Ryttarmärken som vi tog på ridskolan på 1970-talet, redan där var det tempokontroll. Bronsmärket innebar att rida ett godkänt LB dressyr, terränghoppning LB, ett teoriprov samt temporidning inför terrängritten. Det gällde att klara ett trehundrameterstempo...

Hur många ridskoleryttare, eller ryttare i allmänhet som tävlar på L:B-nivå idag vet hur det känns att rida ett 300-meterstempo? Under minst en kilometer? Vi tränade 300-meterstempo en hel sommar och hade väldigt roligt under tiden!

När bronsmärket var avbockat fanns det silver- och guldmärke att se fram emot. Jag hann med att ta silvermärket, tyvärr är båda min märken bortappade och guldmärket var min stora dröm.

Den drömmen seglade bort för hästlivet tog andra vändningar och sen var ryttarmärken inte längre aktuella. Idag är de tillbaka men i helt annan tappning.

Rider någon som inte är fälttävlansryttare ens terränghoppning på det viset längre?

Som den dressyrryttare och tränare jag till slut blev ska jag erkänna en sak. För att kunna ta guldmärket skulle man rida medelsvår dressyr och medelsvår terränghoppning. 350-meterstempo och hinder på upp till 1.40. Problemet var för oss "på landet" var inte att hoppa banan, snarare att hitta en sån bana.

Det fanns ett ännu större problem med märket. Jag kunde inte ens föreställa mig vad medelsvår dressyr innebar. När jag kom på det var som sagt tiden förbi för ryttarmärket i guld. Kanske lika bra, att det blev som det blev. Jag hade ett klart mindre katastroftänk i 15-årsåldern. Då när terrängen framstod som det enkla ...   

(Märket tillhör Agneta Silverstolpe, en ryttarkollega och domare)

 

                    Ut och träna 300-meterstempo!

                           Hejhopp  //Kajsa


Läst 21731 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
13
2021

Vad kan vara bättre att fundera över en nästan-solig lördag i mars än en tränares uppdrag?

(Det där var ironi ...)

Mina funderingar i ämnet kom inte spontant utan av att jag fick ögonen på en tråd i en fb-grupp. 

En medlem där hade av någon anledning bytt tränare och efter första träningstillfället upplevt att världen hamnat uppochner. Ryttarens sits var fel och utrustningen passade inte till hästen. Pannkaka med andra ord och ryttaren styrde efter avslutad träning kosan hemåt under något förvirrat grubblande. 

Hur skulle ryttaren förhålla sig till den nya informationen, den gamla tränaren hade ju inte sagt ett ljud om att sadeln passade dåligt eller att ryttare satt inkorrekt i sadeln?

Nu kommer det jag tycker är märkligt, det som gjorde att jag skrollade ner och läste vidare i tråden. Nästan alla som kommenterat hade upplevt samma sak, att det var sällsynt att tränare kommenterade hur sadeln låg, få korrigerade sitsen och de flesta brydde sig bara om hur hästen gick.

Det var ingen rolig läsning och jag ställde då frågan hur urvalet går till när ryttare väljer tränare. Jag anser att det är viktigt att ta reda på kompetensen hos den man anlitar. Väljer man efter lättillgänglighet, popularitet eller kompetens? Det är tre vanliga parametrar när jag pratar med ryttare. Att personkemin fungerar är också viktigt, men det bör inte gå före kunskap. 

Som tränare får jag frågor inom alla områden. Avel, utfodring, utrustning, skoning, veterinärt, psykologi förutom ren ridutbildning. Alla kan inte allt, men vi kan oftast lite inom det mesta. Eller så har vi någon i våra ofta stor nätverk att skicka vidare till. Det finns inga dumma frågor!

Vi har en relativt stor tränarkår i Sverige, även om inte alla har det som heltidsjobb. Ridsportförbundet har varit flitiga i sin iver att få till stånd en diplomering och vidareutbildning av de som vill jobba som tränare. Mycket för att säkra att det ska finnas en god kunskapsnivå. Vi har också en bra ridlärarkår, med bred utbildning. 

Jag vet att det är brist på tränare i vissa delar av landet och det ställer naturligtvis till det för den kunskapstörstande ryttaren. Långa resor med hästarna till träning är inte bra för någon, inte heller miljön. I andra områden, mest runt storstäderna kan det vara svårt att få tid hos den tränare man vill anlita. Men det finns för de flesta bra hjälp att få, på ett eller annat vis.

Som tränare hängiven min uppgift är det tråkigt att höra att det finns så mycket frustration ute i de breda ryttarleden. En kvinna skrev att hon inte fått en kommentar om sin utrusning till hästarna på 40 år, det gällde både hopp-och dressyrtränare. Någon annan hade ridit hela livet och först nu hade någon sagt att hon behövde korrigera sin handställning.

På bilden till höger pratar vi just om sadeln och hur den inte längre passar till hästen. Jag lägger ganska mycket tid varje vecka på att prata om hästars utrustning! 

Jag sitter sen ett år med i styrelsen för Svenska Dressyrtränar Klubben, SDK och där har ämnet "Tränarroll" varit uppe nu det senaste. Hur viktigt är det för ryttare i allmänhet att tränarna de anlitar har adekvat tränarutbildning?

Bred utbildning och erfarenhet ger en stabil grund när det gäller att undervisa. Pedagogik är svårt, vi lär ut och tar till oss på lite olika vis. Kommunikation mellan människor är ibland också svårt, men som ryttare har man alltid ett eget ansvar för sin ridning. Alltid ...

Det går bra att som ryttare fråga om det man vill lära sig mer om, eller det man har svårt att förstå. Upplevs det som utvecklingen stannar av eller helt uteblir är det bara att ställa frågan. "Hur kommer jag vidare?"

Ridning är en konst. Det är roligt och ett livslångt lärande så det gäller att vara ödmjuk inför uppgiften och inte minst hästen. Sen går det som en dans!

                                   Hej å hå i vårsolen!  //Kajsa

 

 


Läst 37277 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 2

– TEMA: Avel i liten skala
– Reportage: Hästak och André Brandt
– Takt och rytm för unghästen

– Harmoni med halsring
– Piruettens ABC
– En bra start på livet
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Föräldrarollen som tränare?
Jessica Nordin svarar
Hjälp, min häst biter sönder sin hagkompis täcken!
Elke Hartmaan svarar
Övergångar stärker hästens bakdel
Jessica Nordin svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.