Kajsa Boström - Hjälm eller inte, är det en fråga?
OKT
27
2020

Hjälm eller inte, är det en fråga?

Nu mullrar det i dressyrsporten, FEI vill lagstadga att hjälmen är på i de högsta dressyrklasserna. 150 internationella tävlingsryttare inklusive svenska landslaget har skrivit på en lista för de tycker inte om regeln, de vill kunna välja hjälm eller hatt själva. 

Jag tänker inte uttala mig om det utan ska istället berätta om hur mycket klokare vi blivit och hur säkerhetstänket inom ridningen lyckligtvis har utvecklats under mina år i ridsporten. Jag är äldre än alla ryttare i dressyrlandslaget, utom en, så jag kanske har ridit längre än dem?

Hjälmen, min första med hakband av gummiband och skärm av papp hade jag köpt innan ridskolan ens öppnat i min hemby. Jag hade trånat så länge efter det här med hästar och ridning. När första terminen startade kändes det som jag stått länge i kön för att tilldelas en häst utanför stallet. Med hjälmen redan på huvudet och min svettiga, noggrant hopvika tiokronors-sedel i handen.

Jag hann rida min lektion på tidiga lördagsmornar i några månader innan jag flög av första gången. Ridhuset var inte uppfunnet än, vi red på en frusen stallplan som hade en stenmur längs ena sidan. Där i muren landade jag, med huvudet först. Hjälmen hade då redan lämnat mitt huvud i en elegant båge och landat på annat ställe.

Där och då kunde min karriär tagit slut, för när bakhuvudet väl sytts ihop och läkt hade jag blivit livrädd. Inte för hästarna men för ridningen. Min avgudade ridlärare som oftast satt till häst (utan hjälm) på våra ridlektioner, hennes häst var jättestor och hette Hanno, såg och förstod min rädsla. Jag fick komma till stallet och bara vara, rida kunde jag göra igen när jag ville sa hon.

Läser du det här Ann-Marie Linderås så vet du att det är tack vare dig jag fortsatte min ryttarkarriär och fick mitt fantastiska liv med hästarna!

Alla mina ryttaridoler på den tiden red utan hjälm, en del ungar och många vuxna på ridlektionerna också. Vi cyklade också utan hjälm till stallet. Ramla av fortsatte jag att göra tämligen ofta under min få ponny-år. Men trots att det gick tämligen vilt till vid ridningen hände det lyckligtvis aldrig någon riktig olycka bland oss ungar.

Killen på bilden här var en vi verkligen såg upp till.

Det blev värre med olyckorna sen när jag började rida stor häst i tidiga tonåren. Ridhästmaterialet på ridskolan vid den tiden lämnade en del att önska, hästarna var inte ens alltid riktigt inridna. Pedagogiken och säkerhetstänket hade inte heller inte så hög prioritet.

Min pappa var däremot för tiden långt framme i säkerhetstänket. Han var mc-polis och skötte bland annat utbildningen för poliser vid uttryckningskörning. Där, liksom hos oss, hans tre barn var det hjälm och övrig säkerhetsklädsel på. Basta!

Så jag red med hjälm och körde även moped till stallet med hjälmen på när cykeln byttes ut. Eller nja, jag red inte alltid med hjälmen på när jag fyllt 15 år och drabbades av tonårstrots, pappa var ju sällan inom synhåll från stallet.

Ridningen var vid den tiden tämligen befriad från riskanalyser. Inte sällan såg vi på internationella hopptävlingar att ryttarna tappade hjälmen mitt under rundan, hakband var inget alla använde. Vi ridning i allmänhet och inte ens vid hoppträningar användes hjälm särskilt frekvent. Fast en del gubbar hade istället keps förstås och mössa hade alla på vintern.

Vi på ridskolan red ofta i träskor eller senare gympadojor, utan hjälm och inte begrep vi att det var farligt. 

Fem gånger i vuxen ålder har jag fått åka ambulans från olyckstillbud. En gång krockade jag med mopeden och som tur var satt hjälmen på den gången. En gång körde jag av vägen med bil, krockade med ett träd och voltade ut på en åker, som alltid hade jag bältet på. Tre gånger, varav en utan hjälmen på, har jag gått omkull med hästar och behövt ambulanstransport. 

Inget av dessa tillbud har lett till skador på eller i huvudet, vilket jag ser som en sagolik tur. Kroppen i övrigt har farit illa men varit reparabel, åtminstone till fungerande nivå. Lite gamla "krigsskador" släpar jag förstås på.

När jag gjorde min ridlärarutbildning på Strömsholm i slutet på sjuttiotalet skulle hjälmen sitta på huvudet vid all ridning, men ingen hade riktig koll på om vi använde hakbandet. 

Någonstans för ungefär 20 år sen, efter sista ridolyckan, kom jag till en form av insikt. Jag var inte odödlig. Ensamstående mamma och egenföretagare, vem skulle ta hand om mig och min dotter om det hände något allvarligt? Jag red dessutom ofta på anläggningar där det fanns unga rid-elever och insåg vikten av att föregå med ett bra exempel.

Hjälmen åkte på för att med tiden alltid sitta på så fort jag var i sadeln. Idag skulle det kännas konstigt och naket att ens sitta upp utan hjälm. Vanan och insikten har gjort användandet självklart. Jag har ridit och tävlat GP i hatt, både nationellt och internationellt men skulle nu inte ens tänka tanken. 

Egentligen förstår jag inte att det idag 2020 finns olika åsikter om att bära hjälm vid ridning. Jag tycker absolut vi ska vårda traditionen som finns i ridsporten vad det gäller klädsel i övrigt. Traditionell tävlingsklädsel som frack, kavaj, ljusa byxor och slips eller plastrong tycker jag är elegant. Hatten kan jag enkelt vara utan.

Det är nu sällan diskussionen om hjälm eller ej kommer upp, så jag har nästan glömt min kära pappas oförglömliga kommentar. Han dök oanmäld upp på en hoppträning där jag elegant susande över höga hinder, utan hjälm. Han tittade ingående på mig och sa: 

"Kajsa, du vet, det behövs inga tak på tomma lador..."

Den kommentaren bet sig fast ska jag säga, jag har sällan jag känt mig så enfaldig. Det minnet kommer upp i huvudet nu och då. 

Nu är hjälmen på hos mig och alla som vill träna för mig. Den regeln har jag för jag anser att vi ska och behöver skydda det som är mest ömtåligt.

                               Hej hopp, med hjälmen på!  // Kajsa

taggar


liknande webbartiklar


Läst 61693 ggr




Fler inlägg

OKT
06
2021

Ansvar och kunskap ger god hästhållning.

Hästens väl skall alltid vara i fokus, för hästen har inte valt att delta i din verksamhet eller i dina drömmar.

Just det, tänk på det en stund ...

Hästen har aldrig valt att delta, det är vi som sätter hästen i den situation den befinner sig i. Uteslutande på våra villkor och utelämnade åt vårt omdöme och våra handlingar.

Av den anledningen har vi ett stort och 100 % totalansvar för att hästen har det bra. Alltid.

Vi kan aldrig skylla ifrån oss, lägga skulden på någon annan om det visar sig att hästen farit illa. Varför skriver jag om detta idag? Läs artikeln 

https://www.hippson.se/artikelarkivet/hippsonnews/tavlade-med-preparerade-benskydd-stangs-av.htm

Vi kan inte säga: "Det var inte jag!" när vi till exempel ertappas med att rida med manipulerade, dubbförsedda bakbensskydd. Att utrycka sig så hamnar på sandlådenivån.

Det går inte heller att påstå att det skulle vara tillåtet att använda dubbförsedda benskydd  bara för att de gick att köpa hos handlaren.

Det handlar om ansvar, att ta ansvar för allt du gör, även det du gjorde men aldrig borde gjort. Tar du ansvar för ditt agerande framstår du i alla fall inte som en riktig ynkrygg med dumstrut på huvudet när du blir påkommen.

Att göra rätt alltid är nästan omöjligt, men mindre felbeslut och felsteg drabbar inte hästens välbefinnande. Otur kan alla ha och det kan vi inte heller styra över. 

Men, det är inte otur att använda förbjudna träningsmetoder, förbjuden utrustning eller övervåld. Det är inte tillåtet att försöka höja hästens prestation genom att tillfoga den smärta.

Detta gäller alla som i någon form håller på med hästar och hästsport, elit- som hobbyutövare.

Eliten har ett stort ansvar. De andra, amatörer och okunniga , gör gärna som de där framgångsrika gör. Strålande när det gäller allt som är bra för hästarna och total katastrof när det handlar om den andra delen.

Att hantera hästen väl gäller alltid, inte bara när någon utomstående ser. Det jobbet som funktionärer, stewards och överdomare har vid tävlingar, att se till allt allt går rätt till, det har du som ryttare alla dagar i veckan året runt.

Det finns inga förmildrande omständigheter, inte en enda om du bär dig illa åt mot eller tränar din häst med otillåtna metoder. Inte kändisstatus, pengar, kultur eller ens brist på kunskap.

Skulle du ha otur när du tänker och ta dåliga beslut så ha kurage att stå för de felbesluten när du blir påkommen. För påkommen blir den som håller på med den typen av fulspel mot hästar, förr eller senare. Dumstruten på och skäms, tänk om och gör rätt. Förhoppningsvis kan du.

Våld är aldrig rätt ...

 

                            En för dagen upprörd Kajsa


Läst 45912 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
17
2021

Galopp ...       

                    

                                                            Foto: T Thörnell

Jag brukar säga att få galoppera över en äng, att känna fartvinden tåra ögonen, det är då jag kommer ihåg varför jag älskar hästar och ridning. Att känna hur hästen och jag tillsammans tar oss fram med kontrollerad kraft och samspel.

Det där är drömmen, galopp kan också ställa till det för många ryttare. Tänk nybörjarna! Säger ridläraren "Galopp!" darrar nog både en och annan i sadeln och undrar hur det ska sluta. Själv var jag ingen modig ryttare i början, jag ville gärna ha de snällaste ponnyerna. Galopp var inget jag hade behov av, helst av allt var jag i stallet och ryktade.

Hästen är fantastiskt bra på att galoppera, i allafall de flesta hästar. När vi klättrar upp i sadeln och ska börja bestämma, då kan det bli problem.

Galoppens naturliga tretakt är den vi behöver förvalta. Fotflyttningen yttre bak, samtidig inre bak/yttre fram, inre fram och sen det mytomspunna svävmomentet. Tadaa!

Nu är ibland verklighetens galopp inte riktigt där i tretaktens guldrytm och vad har hänt då?

Är hästen frisk, vilket alltid är det första att fundera över, beror rytmrubbning i galopp på felaktig ridning. Det finns undantag, till exempel om hästen är travare. De har sällan galoppen kvar som naturlig gångart. 

Fyrtaktsgalopp är aldrig hästens påfund utan något hästen får ta till då vi sätter den i en balansmässigt omöjlig situation. Svävmomentet i galoppen försvinner för hästen upplever att den har dålig balans och behöver ha sina ben i marken. (Litet undantag är fyrsprångsgalopp, den som galopphästar använder.)

Islandshästar har fler gångarter än den vanliga hästen. En fyrgångare har tölt som tillägg och en femgångare har också pass på sin repertoar. Galopp är nog den gångart de använder minst.

Jag har till och från under åren jobbat lite med islandsekipage. Det är en utmaning för mig som tränare och väldigt intressant. Just galopp blir ofta en stötesten, för många islandshästar kan inte galoppera i normal fart. Det är oftast full fart, i affekt ...

Eftersom jag är nyfiken har jag försökt sätta mig in i tänket hur islandshästar tränas och tävlas. Jag har läst den litteratur som används vid utbildningar och snokat lite överallt. När jag lyssnade på en podd, Nattfari hörde jag för första gången uttrycket "galoppångest". 

Galoppångest är alltså något hästen drabbas av, inte ryttaren som man skulle kunna tro. Det låter dramatiskt men är inte så farligt och går att rätta till om man tar sig tid och en allvarlig funderare på hur man tränar sin häst. 

Hög fart löser sällan eller aldrig problem. Högt tempo i galopp är långa språng, kort tempo är korta språng. Rytmen ska vara samma, tretakten får aldrig gå förlorad. Hästen behöver tid för att korta och länga sprången med bibehållet svävmoment och den behöver använda sin hals att balansera med. Ryttaren ska som alltid vara en tillgång för hästen, aldrig en belastning på ryggen.

Just nu har jag tre islandsekipage bland mina ryttare. Två som tävlar, på olika nivåer och en hobbyryttare. Ingen av de hästarna har kunnat galoppera med bärighet och svänga i balans. Hos en av hästarna har vi nu lyckats bryta "galoppångesten", eller snarare lärt hästen att bära ryttaren i ett balanserat tempo. Häromdagen kunde den hyggligt lugnt fatta galopp och bär sin ryttare med godkänd lugn tretaktgalopp, rakt ut och igenom två hörn. 

Hästen grundläggande utbildning, oavsett ras eller i vilken ålder utbildningen startar går ut på att hästen i samtliga gångarter ska förstå och acceptera utrustningen, vikten på ryggen och ryttarens inverkan. Den ska kunna arbeta avspänt och med god lösgjordhet, oavsett ras eller gren.

Det går inte alltid enligt handboken och vissa hästar kan sätta den skickligaste utbildaren på prov men då får vi tänka ett varv till och inte göra hästen till problemet!

                                       Hopp i galopp!  // Kajsa


Läst 71185 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
30
2021

OS i Tokyo, EM och SM i alla de former, Unghäst-VM och inte minst 

Para-OS i Tokyo. Bilden är från dagens Kür-final. 

Stora evenemang i ridsporten med fina prestationer har duggat tätt ett tag. Vi har kunnat se de mest otroliga hästar uträtta mästerverk med sina ryttare. Stort, stort.

Ett lite mindre evenemang, Lag-SM i dressyr reds i helgen i ett regnigt Östergötland, närmare bestämt på Kimstads RF.

23 lag var anmälda i år. Det är bra att vi kan få ihop så många lag på den nivån! Tävlingen rids idag i MSV:A / St.Georg och Intermediaire I.

Det är klubbar som har haft med lag sen jag red Lag-SM när det var nytt i ridsporten och andra helt nya klubbar. Idag kan distrikt sätta ihop lag, så alla ryttarna i ett lag behöver inte rida för samma klubb längre. Det är också bra för då får fler chansen. Att tävla i lag är både roligt och nyttigt för oss individualister inom dressyren.

Läste på precis på fb att till exempel Fagersta RK hade med ett lag för första gången i världshistorien. Den som lyckligt skrev om det var deras lagledare Lena Svensson. Hon har varit med länge, bland annat som landslagsryttare, tränare och domare. Jag lärde känna henne på Strömsholm för många år sen, jag gick RIK I och hon var andra eller tredjeårs elev. Vad jag beundrade henne och hennes Quick.

Idag jobbar hon i Svenska Ridsportförbundet, med den äran.

Ett annat av lagen var Västergötlands Distriktslag. Hur det kom sig att ryttarna bestämde sig för att sätta ihop ett lag vet jag inte. Men vad jag vet är att de lite i sista sekunden rekryterade en av mina ryttare Elin Gustavsson/Bollebygds RF då de var en man kort. Det behövs egentligen fyra ryttare men kan gå med tre.

Elin frågade mig vad jag tyckte, tanken var att hon skulle vara den som red Intermediaire I vilket hon bara gjort en gång innan! Kör sa jag, en erfarenhet och ett roligt äventyr!

Nu hann det hända lite innan tävlingen gick av stapeln. Förbundet hade uppmärksammat att Elins kval till Intermediaire inte ridits ihop på rätt vis. De nya kvalreglerna är något svåra att tolka ... Resultatet blev att hon inte kunde starta i laget och inte hade hon några giltiga kval heller. Resultatet från debuten i klassen, som reds i juli, ströks också. Pyspunka på roligheterna kan jag säga.

Men ryttare är oftast av gott krut och allt löste sig. Distriktslaget ställde upp med sina tre återstående ryttare och Elin åkte med, hejade på sitt lag och red kringklasser. Laget kämpade lite i motvind och hamnade inte i den översta halvan men fick en rolig (fast regnblöt) helg. 

Elin bet ihop, red sina kringklasser så fracken stod rätt ut och åkte hem med placering och två nya giltiga kval!

Så lilla orten Bollebygd, knappt 4 mil öster om Göteborg, med sina ca 6000 innevånare kan ståta med en ridklubb som haft två svårklassryttare med i Lag-SM  2021, även om en fick lämna w o.

De två, Fanny och Elin har följts åt i sina ryttarkarriärer sen ponnyårens Elitlagstävlingar. Nu har de varsin stor häst som de ridit och utbildat sen de var unghästar. Fanny har studerat i det civila och jobbar som ingenjör, Elin har studerat ridning och jobbar som unghästutbildare.

Så i det lilla sammanhanget ute på landet finns det också stora ryttare. De som för det mesta i det tysta kämpar på för att komma uppåt och framåt. De som när lika stora drömmar som alla andra. Heja alla er i de lite mindre sammanhangen, kämpa på!! 

Grattis också till Louise Etzner - Jakobsson som just idag red hem en silvermedalj i Para-OS!

Ridsport-Sverige har fullt med kämpande ryttare, det ska vi alla vara stolta över!

                                         Jag tar av mig hatten! //Kajsa


Läst 82034 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 5

– TEMA: Hästen i trafiken
– Porträtt: Lotta och Kajsa Björe 
– Tömkör som Bo Jenå

– Sveriges charmigaste stallmaskot
– Det viktiga beterinärbesiktningen
– Hoppövningar med Victoria Almgren
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Ryggömhet kan bero på både yttre och inre faktorer
Mälaren Hästklinik svarar
Avtalet avgör vem som blir ansvarig när ett föl skadar sig
Eva Johansson svarar
Vem blir ansvarig om någon skadar sig på anläggningen?
Eva Johansson svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.