Nu mullrar det i dressyrsporten, FEI vill lagstadga att hjälmen är på i de högsta dressyrklasserna. 150 internationella tävlingsryttare inklusive svenska landslaget har skrivit på en lista för de tycker inte om regeln, de vill kunna välja hjälm eller hatt själva.
Jag tänker inte uttala mig om det utan ska istället berätta om hur mycket klokare vi blivit och hur säkerhetstänket inom ridningen lyckligtvis har utvecklats under mina år i ridsporten. Jag är äldre än alla ryttare i dressyrlandslaget, utom en, så jag kanske har ridit längre än dem?
Hjälmen, min första med hakband av gummiband och skärm av papp hade jag köpt innan ridskolan ens öppnat i min hemby. Jag hade trånat så länge efter det här med hästar och ridning. När första terminen startade kändes det som jag stått länge i kön för att tilldelas en häst utanför stallet. Med hjälmen redan på huvudet och min svettiga, noggrant hopvika tiokronors-sedel i handen.
Jag hann rida min lektion på tidiga lördagsmornar i några månader innan jag flög av första gången. Ridhuset var inte uppfunnet än, vi red på en frusen stallplan som hade en stenmur längs ena sidan. Där i muren landade jag, med huvudet först. Hjälmen hade då redan lämnat mitt huvud i en elegant båge och landat på annat ställe.
Där och då kunde min karriär tagit slut, för när bakhuvudet väl sytts ihop och läkt hade jag blivit livrädd. Inte för hästarna men för ridningen. Min avgudade ridlärare som oftast satt till häst (utan hjälm) på våra ridlektioner, hennes häst var jättestor och hette Hanno, såg och förstod min rädsla. Jag fick komma till stallet och bara vara, rida kunde jag göra igen när jag ville sa hon.
Läser du det här Ann-Marie Linderås så vet du att det är tack vare dig jag fortsatte min ryttarkarriär och fick mitt fantastiska liv med hästarna!
Alla mina ryttaridoler på den tiden red utan hjälm, en del ungar och många vuxna på ridlektionerna också. Vi cyklade också utan hjälm till stallet. Ramla av fortsatte jag att göra tämligen ofta under min få ponny-år. Men trots att det gick tämligen vilt till vid ridningen hände det lyckligtvis aldrig någon riktig olycka bland oss ungar.
Killen på bilden här var en vi verkligen såg upp till.
Det blev värre med olyckorna sen när jag började rida stor häst i tidiga tonåren. Ridhästmaterialet på ridskolan vid den tiden lämnade en del att önska, hästarna var inte ens alltid riktigt inridna. Pedagogiken och säkerhetstänket hade inte heller inte så hög prioritet.
Min pappa var däremot för tiden långt framme i säkerhetstänket. Han var mc-polis och skötte bland annat utbildningen för poliser vid uttryckningskörning. Där, liksom hos oss, hans tre barn var det hjälm och övrig säkerhetsklädsel på. Basta!
Så jag red med hjälm och körde även moped till stallet med hjälmen på när cykeln byttes ut. Eller nja, jag red inte alltid med hjälmen på när jag fyllt 15 år och drabbades av tonårstrots, pappa var ju sällan inom synhåll från stallet.
Ridningen var vid den tiden tämligen befriad från riskanalyser. Inte sällan såg vi på internationella hopptävlingar att ryttarna tappade hjälmen mitt under rundan, hakband var inget alla använde. Vi ridning i allmänhet och inte ens vid hoppträningar användes hjälm särskilt frekvent. Fast en del gubbar hade istället keps förstås och mössa hade alla på vintern.
Vi på ridskolan red ofta i träskor eller senare gympadojor, utan hjälm och inte begrep vi att det var farligt.
Fem gånger i vuxen ålder har jag fått åka ambulans från olyckstillbud. En gång krockade jag med mopeden och som tur var satt hjälmen på den gången. En gång körde jag av vägen med bil, krockade med ett träd och voltade ut på en åker, som alltid hade jag bältet på. Tre gånger, varav en utan hjälmen på, har jag gått omkull med hästar och behövt ambulanstransport.
Inget av dessa tillbud har lett till skador på eller i huvudet, vilket jag ser som en sagolik tur. Kroppen i övrigt har farit illa men varit reparabel, åtminstone till fungerande nivå. Lite gamla "krigsskador" släpar jag förstås på.
När jag gjorde min ridlärarutbildning på Strömsholm i slutet på sjuttiotalet skulle hjälmen sitta på huvudet vid all ridning, men ingen hade riktig koll på om vi använde hakbandet.
Någonstans för ungefär 20 år sen, efter sista ridolyckan, kom jag till en form av insikt. Jag var inte odödlig. Ensamstående mamma och egenföretagare, vem skulle ta hand om mig och min dotter om det hände något allvarligt? Jag red dessutom ofta på anläggningar där det fanns unga rid-elever och insåg vikten av att föregå med ett bra exempel.
Hjälmen åkte på för att med tiden alltid sitta på så fort jag var i sadeln. Idag skulle det kännas konstigt och naket att ens sitta upp utan hjälm. Vanan och insikten har gjort användandet självklart. Jag har ridit och tävlat GP i hatt, både nationellt och internationellt men skulle nu inte ens tänka tanken.
Egentligen förstår jag inte att det idag 2020 finns olika åsikter om att bära hjälm vid ridning. Jag tycker absolut vi ska vårda traditionen som finns i ridsporten vad det gäller klädsel i övrigt. Traditionell tävlingsklädsel som frack, kavaj, ljusa byxor och slips eller plastrong tycker jag är elegant. Hatten kan jag enkelt vara utan.
Det är nu sällan diskussionen om hjälm eller ej kommer upp, så jag har nästan glömt min kära pappas oförglömliga kommentar. Han dök oanmäld upp på en hoppträning där jag elegant susande över höga hinder, utan hjälm. Han tittade ingående på mig och sa:
"Kajsa, du vet, det behövs inga tak på tomma lador..."
Den kommentaren bet sig fast ska jag säga, jag har sällan jag känt mig så enfaldig. Det minnet kommer upp i huvudet nu och då.
Nu är hjälmen på hos mig och alla som vill träna för mig. Den regeln har jag för jag anser att vi ska och behöver skydda det som är mest ömtåligt.
Hej hopp, med hjälmen på! // Kajsa
Liknande webbartiklar
- Och jag gnällde över det novembergrå...
- Det finns olika sponsorer
- Det är huvudsaken
- Det blir (ibland) som du tänker.
- Det går undan!
- Är sanningen en skröna eller tvärtom?
- Tänk om...
- Ibland är det enkelt att förgylla min fredag
- Snart lanseras smart produkt som läser av ryttarens rörelsemönster
- Upp eller ner, rätt eller fel?
Läst 68056 ggr
Fler inlägg
Att jobba med hästar och ridsport är ett livslångt lärande, det påminns jag om ofta.
Jag läste i en fb-grupp om "happy athlets", det handlade om glada hästar och om detta skulle in i dressyrens bedömning. Tråden blev lång och jag kunde inte motstå lusten att bidra med ett inlägg. Jag ifrågasatte om hästar är glada och vad vi i så fall läser in i det i min värld mänskliga begreppet. Jag fick mig en skrapa av en skribent i tråden som ansåg att om jag inte såg glädje i en hästs beteende hade jag aldrig tillbringat tid med djur. Så är det i fb-världen, sanningarna står som spön i backen.
En "glad" hund sägs vifta på svansen. Är det glädje som gör svansviftandet eller är vi som läser in glädje i just det hundbeteendet?
Den "glada" hästen viftar inte på svansen, det gör den störda eller sura hästen. Under en dressyruppvisning är det inte bra att svansen går för det kan ge sken av spänd häst!?
Hur exakt uppför sig den glada hästen? Ska man titta på bara ansiktet, "happy face" eller ska man se helheten? Om glädjen ska med i bedömning av dressyrhästen, hur ska den skalan delas in? 1-10?
Jag kan inte exakt hur vetenskapen kommit fram till hur man graderar/bedömer s.k painface men jag är oerhört känslig för om hästen uppvisar ett avvikande beteende eller rörelsestörning. Då tittar jag på helheten, inte bara på ansiktsuttrycket i sig.
Anledningen att jag funderar över komplexiteten i att gradera hästars glädje är att jag själv ofta fått frågan om att gradera min egen smärta.
I alla möjliga sammanhang under en lång och bitvis oerhört jobbig sjukhus-/vårdperiod fick jag frågan "Hur ont gör det på skalan 1-10?"
Frågan kunde ställas under uppvakning ur en lång och svår operation, det vill säga när jag knappt var medveten och full med morfin. Samma fråga kom ofta och under lång tid i olika skeden av vård och rehab
Det jag upplevde som svårt var att bestämma hur ont jag hade. Ibland fick vårdpersonalen guida mig fram till ett svar jag kunde relatera till.
Jag är en människa med intelligens och förmåga att sätta ord på min upplevelse och ändå blev det ofta frågetecken om hur ont jag hade. Ibland kände jag mig lite gnällig och satte 7 och ibland svimmande jag av smärta jag kanske satt betyg 7 på. Alltså en oerhört komplicerad uppgift för människan att gradera ett tillstånd.
Hur ska då hästens (eventuella) glädje graderas tänker jag? Är tanken att det skulle in i varje delbetyg eller bara i slutbetygen. Eller kanske i en egen bedömningsgrupp? Vem ska bestämmer hur glad nr 5 ser ut?
Jag kan med handen på hjärtat inte förstå hur det skulle gå till utan att hamna i ytterst subjektiva bedömningar.
Hästar ska ha det väldigt bra, det vet alla som känner eller känner till mig att jag är ytterst noggrann med. Jag har lagt hela mitt liv på att försöka förstå och behandla hästen på det bästa viset.
Jag tror att en häst som är trygg, mätt och otörstig är tillfreds. Får den stimulans på det vis som tillför hästlivet något ökar tillfredsställelsen, kanske. Där är hästarna också unika individer.
Bygger hästens beteende och agerande på tankar eller impulser och instinkter? Jag tror inte att hästar tänker, jag tror de är här och nu med alla sinnen.
Bilden ovan tog jag för några dagar sen, sto med två dagar gammalt föl. Vad läser du in för sinnesstämning i deras ansikten? Värt att fundera över.
Detta är mina tankar och åsikter i ett ämnen som berör och väcker känslor. Alltså inte en eller din sanning ...
Ha en fortsatt god sommarhelg! // Kajsa
Läst 3325 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Hej!
Nu är jag här igen, våren är i sikte och därför har jag lite gott mod.
Det har varit en tjatig vinter och jag tycker som jag sagt tidigare att ridsporten lätt hamnar i sånt tråkigt ljus.
Jag läste i nåt inlägg att "Hästen är inte till för oss, vi tvingar den till det och detta".
Detta har jag gått och funderat över. Sen läste jag på annat ställe att det finns fynd i utgrävningar som visar att människan och hästen har levt i symbios i över 5000 år.
Det verkar som vi först hade dem med oss för att få kött och mjölk, sen har vår användning och vårt behovet av hästen utvecklats under årtusenden.
Jag har bestämt mig för att jag står för att det går att använda hästen till ridning och tävling utan att den far illa. De behöver oss för skydd och mat och vi behöver förstå och förvalta dem mycket väl.
Vi får bli bättre på att utbilda människan och vid behov stoppa dem som hanterar hästar på ett oetiskt vis.
Idag fick jag en film från en så kallad återvändare. Den slog verkligen hårt på lyckosträngen i hjärta och själ hos mig.
Ryttaren, Linda Ahl, sitter i sadeln för första gången på 20 år. Det kan verkligen ingen se och det är inte så konstigt. Linda red internationell fälttävlan i början och mitten på 90-talet. Sen sadlade hon om till dressyr under några år tills sista hästen såldes 2005. Hon red för mig av och till under alla sina aktiva år. Hon var bland de första att rida för Richard White när han och Kyra flyttade till Sverige.
Sen hände livet. Barn, utbildning och efter det en imponerande karriär i en mansdominerad branch.
Nu, efter nästan 20 år hamnade hon i sadeln igen. Vi kan inte sluta, inte när vi en gång blivit förälskad i hästarna.
Jag kan känna vinden blåsa i ansiktet, vattenstänken och hästens rytmiska galopp fast jag bara tittar på filmen.
Låt oss fortsätta arbeta för att ha ynnesten att leva i symbios med hästarna. Vi behöver dom och dom behöver oss. Det är min övertygelse.
Klicka på länken för att se lycka, sån som vi ryttare förstår. Galopp i havsviken Rågelund/Frillesås i Halland // Vi hörs //K
Läst 38190 ggr | Kommentarer | Kommentera |
November, grå och händelselös evig väntan på julmånaden?
Så är det inte i hästvärlden. Grått, mörk och lerigt men inte händelselöst. Jag är alltid vaken för när det kan finnas tillfällen att lära och det har det funnits de sista veckorna.
Två stora namn, Kyra Kyrklund och Rolf-Göran Bengtsson, har gästat Västsverige för att ge clinics de sista veckorna, RGB senast i lördags på Kungsbacka Ridklubb. Jag har kunnat se bägge!
Innan dess, i början av oktober var jag i Skottland och deltog i en heldagsclinic med världsryttaren/tränaren Carl Hester
En ynnest skulle jag säga det varit, vill du utvecklas så lyssna på dem som verkligen kan.
Tre av världens bästa tränare, lite oglamorösa och skickliga människor har stått på tre olika ridbanor och i stort sett sagt samma sak.
Kyra RGB Carl
Alla tre hade både ryttare de kände och såna de inte kände att arbeta med vilket gjorde det mer intressant från åskådarhållet.
Ingen av dem försökte svinga trollspöet med ett "Hokus Pokus!" för att imponera eller nå snabba spektakulära resultat med hästarna.
Inte så konstigt, för det är ju inte så det går till.
Två dressyrtränare och en i hopp, kan de ha något gemensamt? Ja, faktiskt det mesta så länge det handlar om grundridning. De pratade alla om vikten av god grundutbildning för hästen, inte minst för att öka hållbarheten och godare hästvälfärd.
Sammanfattningsvis kan jag säga att de sa samma sak till ryttarna; Sitt stilla, mitt i sadeln och dra inte hästarna i munnen. Låt halsarna bli lite längre, nosen ut och nacken upp, inget huvud mellan framknäna.
Tänk på takt och rytm, stressa inte hästarna. Låt hästen hitta balans innan ni rider i högre tempo, fart och framåtbjudning är inte samma sak.
När det gällde ryttarnas sits och inverkan var de lika eniga; Jobba på att få bättre balans och kroppskontroll. Veva inte med armar och överliv, skänkeln stilla intill hästens sida utan att klämma och håll kroppen upprätt eller framåt i färdriktningen. Jobba med små hjälper och framförallt, få hästarna att förstå.
En kort sammanfattning av tre av skickliga tränares syn på hur vi bör göra för att ridningen ska bli korrekt.
Jag har sett Carl Hester göra clinics tre gånger, Kyras nästan alla gånger hon gjort någon i Sverige och nu Rolf-Göran. Alla tre ändrade på samma grejer hos demoryttarna, varje gång.
De utbildar på samma eller mycket liknande vis, de hänvisar till den klassiska ridläran, det ingen raketforskning de håller på med. Du kan läsa samma saker om grundridning i Ridhandboken.
Vad är det då som är så svårt så det blir fel och uppstår konstigheter i ridningen hela tiden? Vi vet att man inte ska dra i tyglarna eller klämma och sparka med skänkeln. Vi vet att det absolut inte tillför något att rida med hästens hakan i bringan. Vi vet att skarpa, konstiga bett inte är bra för hästarna. Eller hur!?
Vi vet hur en korrekt sits ska vara, lodrät eller lätt, för att vi ska kunna inverka på ett bra sätt.
Vi vet allt detta och ändå föds det konstiga trender och influenser som gör att vi rider på ett bakvänt sätt eller hänger på udda utrustning som inte är bra för någon!
Detta slutar med att världens bästa tränare måste fortsätta att åka runt och berätta det mest grundläggande. Om och om igen ...
Det tar ett helt liv och lite till att lära sig rida och utbilda hästar och ryttare, det är ett som är säkert. Ingen kan allt, men med lite ödmjukhet inför hästen och uppgiften kan man lära sig det mesta.
Rid väl nu och ta och läs ett kapitel i boken då och då. Det är utvecklande för alla! // Kajsa
Läst 92374 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Till startsidan för Kajsa Boström »
Här hittar du alla våra husbloggare
Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.
Kajsas senaste
- Painface, happyface eller någon sorts helhet?
- När lycka går att se
- Hokus pokus?
- Framridningsbanor och hierarki.
- Ridning är en mental sport
- Ta tyglarna!
- Ja, alla börjar vi någonstans.
- Sneakpeak från det europeiska dressyrvärlden!
- Återkomsten!
- Det är faktiskt du och jag som gör skillnaden.
- Bettlöst eller vettlöst
- Men nu var det väldigt länge sen! och Slå det här om ni kan!
- "Det var inte jag!"
- I galopp!
- Det lite mindre i det stora hela.
- Skritt, att älska eller hata.
- Ungefär hur bra som helst.
- Ett bra möderne underlättar.
- Ett ben i varje hörn
- #allahästarkan
Arkiv
- Juni 2023
- Mars 2023
- November 2022
- Oktober 2022
- Augusti 2022
- Maj 2022
- April 2022
- Februari 2022
- Januari 2022
- December 2021
- Oktober 2021
- September 2021
- Augusti 2021
- Juli 2021
- Juni 2021
- April 2021
- Mars 2021
- Februari 2021
- Januari 2021
- December 2020
- November 2020
- Oktober 2020
- September 2020
- Augusti 2020
- Maj 2020
- April 2020
- Mars 2020
- Februari 2020
- Januari 2020
- December 2019
- November 2019
- Oktober 2019
- September 2019
- Augusti 2019
- Juli 2019
- Juni 2019
- Maj 2019
- April 2019
- Mars 2019
- Februari 2019
- Januari 2019
- December 2018
- November 2018
- Oktober 2018
- September 2018
- Augusti 2018
- Juli 2018
- Juni 2018
- Maj 2018
- April 2018
- Mars 2018
- Februari 2018
- Januari 2018
- December 2017
- November 2017
- Oktober 2017
- September 2017
- Augusti 2017
- Juli 2017
- Juni 2017
- Maj 2017
- April 2017
- Mars 2017
- Februari 2017
- Januari 2017
- December 2016
- November 2016
- Oktober 2016
- September 2016
- Augusti 2016
- Juli 2016
- Juni 2016
- Maj 2016
- April 2016
- Mars 2016
- Februari 2016