Kajsa Boström - I galopp!
SEP
17
2021

Galopp ...       

                    

                                                            Foto: T Thörnell

Jag brukar säga att få galoppera över en äng, att känna fartvinden tåra ögonen, det är då jag kommer ihåg varför jag älskar hästar och ridning. Att känna hur hästen och jag tillsammans tar oss fram med kontrollerad kraft och samspel.

Det där är drömmen, galopp kan också ställa till det för många ryttare. Tänk nybörjarna! Säger ridläraren "Galopp!" darrar nog både en och annan i sadeln och undrar hur det ska sluta. Själv var jag ingen modig ryttare i början, jag ville gärna ha de snällaste ponnyerna. Galopp var inget jag hade behov av, helst av allt var jag i stallet och ryktade.

Hästen är fantastiskt bra på att galoppera, i allafall de flesta hästar. När vi klättrar upp i sadeln och ska börja bestämma, då kan det bli problem.

Galoppens naturliga tretakt är den vi behöver förvalta. Fotflyttningen yttre bak, samtidig inre bak/yttre fram, inre fram och sen det mytomspunna svävmomentet. Tadaa!

Nu är ibland verklighetens galopp inte riktigt där i tretaktens guldrytm och vad har hänt då?

Är hästen frisk, vilket alltid är det första att fundera över, beror rytmrubbning i galopp på felaktig ridning. Det finns undantag, till exempel om hästen är travare. De har sällan galoppen kvar som naturlig gångart. 

Fyrtaktsgalopp är aldrig hästens påfund utan något hästen får ta till då vi sätter den i en balansmässigt omöjlig situation. Svävmomentet i galoppen försvinner för hästen upplever att den har dålig balans och behöver ha sina ben i marken. (Litet undantag är fyrsprångsgalopp, den som galopphästar använder.)

Islandshästar har fler gångarter än den vanliga hästen. En fyrgångare har tölt som tillägg och en femgångare har också pass på sin repertoar. Galopp är nog den gångart de använder minst.

Jag har till och från under åren jobbat lite med islandsekipage. Det är en utmaning för mig som tränare och väldigt intressant. Just galopp blir ofta en stötesten, för många islandshästar kan inte galoppera i normal fart. Det är oftast full fart, i affekt ...

Eftersom jag är nyfiken har jag försökt sätta mig in i tänket hur islandshästar tränas och tävlas. Jag har läst den litteratur som används vid utbildningar och snokat lite överallt. När jag lyssnade på en podd, Nattfari hörde jag för första gången uttrycket "galoppångest". 

Galoppångest är alltså något hästen drabbas av, inte ryttaren som man skulle kunna tro. Det låter dramatiskt men är inte så farligt och går att rätta till om man tar sig tid och en allvarlig funderare på hur man tränar sin häst. 

Hög fart löser sällan eller aldrig problem. Högt tempo i galopp är långa språng, kort tempo är korta språng. Rytmen ska vara samma, tretakten får aldrig gå förlorad. Hästen behöver tid för att korta och länga sprången med bibehållet svävmoment och den behöver använda sin hals att balansera med. Ryttaren ska som alltid vara en tillgång för hästen, aldrig en belastning på ryggen.

Just nu har jag tre islandsekipage bland mina ryttare. Två som tävlar, på olika nivåer och en hobbyryttare. Ingen av de hästarna har kunnat galoppera med bärighet och svänga i balans. Hos en av hästarna har vi nu lyckats bryta "galoppångesten", eller snarare lärt hästen att bära ryttaren i ett balanserat tempo. Häromdagen kunde den hyggligt lugnt fatta galopp och bär sin ryttare med godkänd lugn tretaktgalopp, rakt ut och igenom två hörn. 

Hästen grundläggande utbildning, oavsett ras eller i vilken ålder utbildningen startar går ut på att hästen i samtliga gångarter ska förstå och acceptera utrustningen, vikten på ryggen och ryttarens inverkan. Den ska kunna arbeta avspänt och med god lösgjordhet, oavsett ras eller gren.

Det går inte alltid enligt handboken och vissa hästar kan sätta den skickligaste utbildaren på prov men då får vi tänka ett varv till och inte göra hästen till problemet!

                                       Hopp i galopp!  // Kajsa


Läst 141280 ggr



Fler inlägg

NOV
14
2022

November, grå och händelselös  evig väntan på julmånaden?

Så är det inte i hästvärlden. Grått, mörk och lerigt men inte händelselöst. Jag är alltid vaken för när det kan finnas tillfällen att lära och det har det funnits de sista veckorna.

Två stora namn, Kyra Kyrklund och Rolf-Göran Bengtsson, har gästat Västsverige för att ge clinics de sista veckorna, RGB senast i lördags på Kungsbacka Ridklubb. Jag har kunnat se bägge!

Innan dess, i början av oktober var jag i Skottland och deltog i en heldagsclinic med världsryttaren/tränaren Carl Hester

En ynnest skulle jag säga det varit, vill du utvecklas så lyssna på dem som verkligen kan.

Tre av världens bästa tränare, lite oglamorösa och skickliga människor har stått på tre olika ridbanor och i stort sett sagt samma sak.

            

  Kyra                                          RGB                                                   Carl

Alla tre hade både ryttare de kände och såna de inte kände att arbeta med vilket gjorde det mer intressant från åskådarhållet.

Ingen av dem försökte svinga trollspöet med ett "Hokus Pokus!" för att imponera eller nå snabba spektakulära resultat med hästarna.

Inte så konstigt, för det är ju inte så det går till.

Två dressyrtränare och en i hopp, kan de ha något gemensamt? Ja, faktiskt det mesta så länge det handlar om grundridning. De pratade alla om vikten av god grundutbildning för hästen, inte minst för att öka hållbarheten och godare hästvälfärd.

Sammanfattningsvis kan jag säga att de sa samma sak till ryttarna; Sitt stilla, mitt i sadeln och dra inte hästarna i munnen. Låt halsarna bli lite längre, nosen ut och nacken upp, inget huvud mellan framknäna. 

Tänk på takt och rytm, stressa inte hästarna. Låt hästen hitta balans innan ni rider i högre tempo, fart och framåtbjudning är inte samma sak.

När det gällde ryttarnas sits och inverkan var de lika eniga; Jobba på att få bättre balans och kroppskontroll. Veva inte med armar och överliv, skänkeln stilla intill hästens sida utan att klämma och håll kroppen upprätt eller framåt i färdriktningen. Jobba med små hjälper och framförallt, få hästarna att förstå.

En kort sammanfattning av tre av skickliga tränares syn på hur vi bör göra för att ridningen ska bli korrekt. 

Jag har sett Carl Hester göra clinics tre gånger, Kyras nästan alla gånger hon gjort någon i Sverige och nu Rolf-Göran. Alla tre ändrade på samma grejer hos demoryttarna, varje gång. 

De utbildar på samma eller mycket liknande vis, de hänvisar till den klassiska ridläran, det ingen raketforskning de håller på med. Du kan läsa samma saker om grundridning i Ridhandboken.

Vad är det då som är så svårt så det blir fel och uppstår konstigheter i ridningen hela tiden? Vi vet att man inte ska dra i tyglarna eller klämma och sparka med skänkeln. Vi vet att det absolut inte tillför något att rida med hästens hakan i bringan. Vi vet att skarpa, konstiga bett inte är bra för hästarna. Eller hur!?

Vi vet hur en korrekt sits ska vara, lodrät eller lätt, för att vi ska kunna inverka på ett bra sätt.

Vi vet allt detta och ändå föds det konstiga trender och influenser som gör att vi rider på ett bakvänt sätt eller hänger på udda utrustning som inte är bra för någon!

Detta slutar med att världens bästa tränare måste fortsätta att åka runt och berätta det mest grundläggande. Om och om igen ...

Det tar ett helt liv och lite till att lära sig rida och utbilda hästar och ryttare, det är ett som är säkert. Ingen kan allt, men med lite ödmjukhet inför hästen och uppgiften kan man lära sig det mesta.

                                    Rid väl nu och ta och läs ett kapitel i boken då och då. Det är utvecklande för alla!  //  Kajsa

 


Läst 37810 ggr Kommentarer Kommentera

Oktobermåndag och regnet öser ner. Hösten, med allt vad den innebär är här. För mig som som jobbar mest med tävlingshästar är det början på den bästa tiden av året.

Tiden då vi kan utveckla och lägga upp nya planer och mål. Hästarna tävlar mindre och ryttarna ska inte åka på semester så hästarna "måste" vila.

För mig är det också nu jag reflekterar över hur det blivit med alla ekipagen. Har det hänt som planen var att det skulle hända, eller har det hänt något vi absolut inte hade på listan?

Tävling ja, jag har varit på många tävlingsplatser i år, från Falsterbo till mindre tävlingar på hemmaklubben. Kanske lika många hopp- som dressyrtävlingar.

"Se och lär" är ett gammalt utryck och det har jag gjort. Jag är bra på att betrakta ...

Jag har varit funktionär på hemmaklubben, Kungsbacka Ridklubb och valde uppdraget att "vakta" på framridningsbanan vid en hopptävling. Det blev i runda slängar tre timmars betraktande av vad som händer där. Ytterst lärorikt ...

Även dressyrtävlingarnas framridningar har jag varit på, många gånger i år. Om jag räknar hela min långa tränarkarriärs varande på framridningsbanor i olika grenar blir besöken oräkneliga.

Lustigt nog råder strikt hierarki på de allra flesta framridningsplatser. Nu begränsar jag mig till tävlingar på nationell nivå och lägre, det är något alla kan relatera till.

I går var jag på en tävling, märkligt men det ser exakt likadant ut på framridningen då som nu. Vi människor gör som vi alltid har gjort, vi måste ärva beteende av tidigare generationer

Det är tydliga mönster på vilka som tar ledarpositionen, gör sig plats och vilka som viker undan. Det finns inget positivt i systemet, tvärtom. Sämst går det för ryttarna som inte vågar stå emot och ta sin plats och dessutom har mötesskygga hästar. 

Jag skulle väldigt gärna se att det blir ändring på den märkliga företeelsen.

Ingen ryttare har på en framridning högre status än någon annan. Ingen behöver mer än en medhjälpare och alla ska kunna de regler som gäller för ridning på ridbana då man är fler än en. De reglerna bör alla ryttare kunna och de är tydliga. Viktigast är att lämna utrymme vid passering, minst en hästlängd.  Se efter om någon häst har röd rosett i svans och/eller pannlugg och ta hänsyn till det!

Att säga hej till människor vid entrén till framridningen när man kommer in är god hyfs mer än en regel och lätt att tillämpa. 

Mystiken med att en del ryttare anser att de har egna regler och rätt att ta större plats och ha ständigt företräde på en framridning är som sagt inte något nytt. Det gäller i alla grenar!

För många år sen när jag var ute på mitt första stora dressyrmeeting, vilket var på Ryttarstadion i Stockholm, blev jag praktiskt taget utprejad i ett hörn av framridningsbanan..

Jag var 22 år och helt ny i dressyrvärlden. Som hästskötare hade jag min pappa som inget begrep annat än att köra bilen till Stockholm.

Som tur var fick jag hjälp att få plats att rida fram av en riktig profil, Hans-Helge Rasmusen. Han kom till min undsättning och talade om hur jag skulle skapa plats, inte vara rädd och inte vika undan för de stora dressyrdrakarna. Det var bara att torka tårarna och rida!

Ett tips, om du som ryttare är osäker vilka regler som gäller finns det tydligt beskrivet i Ridhandboken kapitel 1:6 "Regler på ridbana" 

 Bilden tog jag förra sommaren. Det var en rofylld framridning där ingen red på min elev som ni kan se hade en röd rosett i svansen på sin mycket mötesskygga häst. 

Han är ingen gröngöling i tävlingssammanhang, här värmer de upp för debuten i Intermedier I. 

Nu för tiden kan denna hästen hyggligt hantera sin skräck på tävling och helt och hållet på träning, så han växer med sin uppgift!

För övrigt i oktober har jag varit i Skottland. Carl Hester gav en heldagsclinic på Scottish National Equestrian Center och där var jag och en vän. Vi var efter vad jag vet de enda svenska representanterna och det var en helt fantastisk dag.

Men det kommer i nästa inlägg ...

              Hej hopp, rid som ni ska och var vänliga mot varandra. //Kajsa


Läst 55724 ggr Kommentarer Kommentera

Nu var det ju igen så där jobbigt länge sen jag kom med ett inlägg. Det beror inte på att jag har legat i solstolen eller bott på golfbanan, det beror mer på att jag går och funderar...

Jag har under sommaren varit ute på ridbanor i andra delar av landet, vilket varit väldigt trevligt. Där har jag träffat helt nya ryttare och det ger mig mycket att reflektera över när det gäller ridutbildning.

Det har varit ett VM i ridsport med många timmars tittande från TV-soffan som varit både spännande och lärorikt. Vilken lyx att ha hela världseliten att studera i vardagsrummet!

Tävlingar på en annan nivå har jag också varit på, de som mina egna ryttare deltar i. Just tävlingsridning är ämnet för dagen ...

 "Hästen dör inne på banan" eller "Hästen blev lite blyg inne på banan."

Det är ett par av de vanliga uttrycken i dressyren, inom hoppningen är det ett lite annat ordval men innebörden är samma.

Hästen lägger av, gör inte det som förväntas när det blir skarpt läge (tävling). Hm, drabbas den kanske av rampfeber eller scenskräck? Eller kan det bero på vad piloten gör?

Igår pratade jag med en av mina ryttare om en programträning hon varit på. Nytt program, dags för ny svårighetsnivå och det hade gått ganska bra. Hästen hade tappat lite energi i programmet bara ...  Just den hästen har väldigt gott om energi när den arbetar till vardags så vad är det som händer? Där och då, när vi pratade om fenomenet fick jag en väldigt bra bild i huvudet, får se om ni hänger med.

Tänk er en kattunge som springer runt och leker, den hoppar och far hit och dit. Full med energi och rörelse. Då bestämmer kattmamman att det är dags att göra något annat och tar resolut kattungen i nackskinnet för att bära iväg den. Kattungen blir på ögonblicket alldeles passiv, den bara hänger där, åker med och väntar på vad som ska hända.

Just så kan det se ut på en tävling. Hästarna är lite på tårna med mycket energi på framridningen. Ryttare blir drabbad av stundens allvar och skärper tonen, kanske mer än vanligt och "tar över" i sadeln.

In på banan, ryttaren ska skärpa sig ytterligare, klämmer om lite extra med skänkeln, kortar tygeln lite extra, andningen funkar sådär. Hästen känner inte igen sin ryttare och tycker hela situationen blir främmande och obegriplig.

Vi kan säga att ryttaren "tar sin kattunge" (hästen) i nackskinnet och den blir passiv och frågande. Hästen hänger ju inte och dinglar men den lägger av. Konflikten är ett faktum och ryttaren får till sin förtvivlan knuffa sin till synes plötsligt passiva eller "döda" häst runt bana.

Vi gör alltså något som vi inte riktigt är medvetna om eller klarar att kontrollera. Att förstå det och inte lasta över beteendet på hästen är den första delen av en nödvändig förändring i hästens utbildning och träning. Sen kan vi dansa ut tillsammans på arenan och njuta av samarbetet.

I golf kan det också hända, att delar av spelet "dör". Spelaren drabbas av något som kallas yips när den ska slå korta korta slag eller putta bollen i hål. Det blir små märkliga ryck eller andra okontrollerade rörelser som gör att bollen går åt helt fel håll.

Yips översätts lite fritt från engelskan med "Förlusten av finmotoriska färdigheter hos idrottare".

Det kan drabba alla, men särskilt elitspelare kan få stora problem. Där gäller det att hitta hjälp med den mentala biten, att våga göra förändringar för att ändra invanda och trygga beteenden.

I pistolskytte är yips också ett känt problem, jag tror det i olika former finns i alla idrotter. Yips drabbar i princip bara vuxna och det har väl med förväntningar, koncentration och prestation att göra.

För att förstå oss själva och inte minst hästen gäller självinsikt och ett livslångt lärande. Tänk på detta när du nästa gång funderar över om din häst dog eller stod emot, inne på banan.

                                                                Låt kattungen gå själv och rid väl!  // Kajsa

                                                                 

                         


Läst 82184 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Här hittar du alla våra husbloggare

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen

Kajsas senaste



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.