Kajsa Boström - Imponerande drivkraft!
FEB
06
2021

Imponerande drivkraft!

Vinter, på riktigt. Det är inte ofta det händer att skåningarna kan kasa runt på nederbörden som resten av svenskarna och att minusgraderna ligger som ett lock över hela landet.

Tror inte det var så här kallt så många dagar i rad förra året? Inte söder om Örebro iallafall. Men nu är det så och jag imponeras storligen av alla hästmänniskor som plötsligt förpassas bakåt i tiden. Känns som medeltiden.

Det bärs det vatten, allt fryser och en del saker fryser sönder. De som inte har ridhus här på västsidan, skrittar runt på knaggliga ängar och isiga vägar. De som trodde det blivit omodernt att salta ridhusbottnarna har säkert ångrat sig nu.

Eftersom vi nu för tiden mockar inte bara stall utan även hagar och lösdrifter (som är så lättskött! hmm) hackas det gödsel. Ett arbete uppfunnet av en djävulsk makt. Där tjälen går på djupet eller snön ligger i drivor funkar inte elen i staketen och hästarna går iväg på egen hand.

Nu är det så kallt att även de som stoltserat med värmeslingor i vattenledningar och vattenkoppar får problem. Det fryser där också.

Vi fryser, fryser och fryser. Nariga händer och förfrusna tår är vardag.

Men gnäller någon? Nä, vi borrar ner de mössbeklädda huvudena djupt ner i halsdukarna och stretar på. Man blir ju varm av att bära vatten och hacka gödsel så vad är problemet? Att allt tar tre gånger så lång tid gör ju inget heller för det blir långsamt ljusare på kvällar och mornar ...

Nja, kollektivt svagt gnäll hörs faktiskt var jag än lyssnar men att vi får gå 25 år bakåt i tiden när det blir vinter gör att ett visst muttrande är helt ok. Det krävs gammal hederlig mankraft för att betvinga vintern i ett stall. Att skotta fram transporten i en stor driva och försöka tina bromsarna får vi också muttra över.

Idag när jag varit ledig och kunnat vara inomhus har jag funderat över den enorma drivkraft som hästmänniskor besitter. Vad är det som gör att vi inte bara lägger av och börjar spela paddel istället? Jo, hästarna.

Själv har jag i det närmaste utvecklat en mental köldallergi. När termometern kryper under -6 till -7 då känner jag hur det börjar spridas en sorts förlamning i kroppen. Ett svagt illamående, lite diffust lägger sig i magtrakten. Jag tappar initiativförmågan och inspirationen att göra något alls. Jag går sakta men säkert i baklås.

Då hjälper inget annat än värme, just nu är jag kär i min elektriska värmefilt. Tillståndet blir inte ett dugg bättre av klämkäcka kommentarer om myggfritt eller ännu värre "Då skulle du känna hur det är när det är kallt på riktigt!" från nån infryst norrlänning.

Jag fryser.

Får jag vara i normal temperatur och ha kvar känseln i alla kroppsdelar så går jag fortfarande nån decimeter över markytan av pur stolthet. Att få utmärkelsen "Årets Tränare" är för mig väldigt stort. Det är på sätt och vis den finaste bekräftelsen jag skulle kunna få.

Jag har tänkt på de ridlärare och människor jag hade runt mig i början av mitt ryttarliv, hur de formade mig och gav mig drivet att lägga livet på hästarna. Tack för det alla!

Jag vill tacka alla som nominerade mig till utmärkelsen, några vet jag men många vet jag inte. Tack till alla mina ryttare som ger mig sitt förtroende och möjligheter att fortsätta utvecklas i tränarrollen

Tack till alla för gratulationer och blommor, samtal och meddelanden som har kommit i veckan. Jag är alldeles överväldigad.

Framförallt, tack alla hästarna. Vad hade jag och alla andra varit utan er? Vi bär gärna vatten varenda djupfrysta dag.

Ha det gott i kylan! // Kajsa


Läst 44629 ggr




Fler inlägg

SEP
17
2021

Galopp ...       

                    

                                                            Foto: T Thörnell

Jag brukar säga att få galoppera över en äng, att känna fartvinden tåra ögonen, det är då jag kommer ihåg varför jag älskar hästar och ridning. Att känna hur hästen och jag tillsammans tar oss fram med kontrollerad kraft och samspel.

Det där är drömmen, galopp kan också ställa till det för många ryttare. Tänk nybörjarna! Säger ridläraren "Galopp!" darrar nog både en och annan i sadeln och undrar hur det ska sluta. Själv var jag ingen modig ryttare i början, jag ville gärna ha de snällaste ponnyerna. Galopp var inget jag hade behov av, helst av allt var jag i stallet och ryktade.

Hästen är fantastiskt bra på att galoppera, i allafall de flesta hästar. När vi klättrar upp i sadeln och ska börja bestämma, då kan det bli problem.

Galoppens naturliga tretakt är den vi behöver förvalta. Fotflyttningen yttre bak, samtidig inre bak/yttre fram, inre fram och sen det mytomspunna svävmomentet. Tadaa!

Nu är ibland verklighetens galopp inte riktigt där i tretaktens guldrytm och vad har hänt då?

Är hästen frisk, vilket alltid är det första att fundera över, beror rytmrubbning i galopp på felaktig ridning. Det finns undantag, till exempel om hästen är travare. De har sällan galoppen kvar som naturlig gångart. 

Fyrtaktsgalopp är aldrig hästens påfund utan något hästen får ta till då vi sätter den i en balansmässigt omöjlig situation. Svävmomentet i galoppen försvinner för hästen upplever att den har dålig balans och behöver ha sina ben i marken. (Litet undantag är fyrsprångsgalopp, den som galopphästar använder.)

Islandshästar har fler gångarter än den vanliga hästen. En fyrgångare har tölt som tillägg och en femgångare har också pass på sin repertoar. Galopp är nog den gångart de använder minst.

Jag har till och från under åren jobbat lite med islandsekipage. Det är en utmaning för mig som tränare och väldigt intressant. Just galopp blir ofta en stötesten, för många islandshästar kan inte galoppera i normal fart. Det är oftast full fart, i affekt ...

Eftersom jag är nyfiken har jag försökt sätta mig in i tänket hur islandshästar tränas och tävlas. Jag har läst den litteratur som används vid utbildningar och snokat lite överallt. När jag lyssnade på en podd, Nattfari hörde jag för första gången uttrycket "galoppångest". 

Galoppångest är alltså något hästen drabbas av, inte ryttaren som man skulle kunna tro. Det låter dramatiskt men är inte så farligt och går att rätta till om man tar sig tid och en allvarlig funderare på hur man tränar sin häst. 

Hög fart löser sällan eller aldrig problem. Högt tempo i galopp är långa språng, kort tempo är korta språng. Rytmen ska vara samma, tretakten får aldrig gå förlorad. Hästen behöver tid för att korta och länga sprången med bibehållet svävmoment och den behöver använda sin hals att balansera med. Ryttaren ska som alltid vara en tillgång för hästen, aldrig en belastning på ryggen.

Just nu har jag tre islandsekipage bland mina ryttare. Två som tävlar, på olika nivåer och en hobbyryttare. Ingen av de hästarna har kunnat galoppera med bärighet och svänga i balans. Hos en av hästarna har vi nu lyckats bryta "galoppångesten", eller snarare lärt hästen att bära ryttaren i ett balanserat tempo. Häromdagen kunde den hyggligt lugnt fatta galopp och bär sin ryttare med godkänd lugn tretaktgalopp, rakt ut och igenom två hörn. 

Hästen grundläggande utbildning, oavsett ras eller i vilken ålder utbildningen startar går ut på att hästen i samtliga gångarter ska förstå och acceptera utrustningen, vikten på ryggen och ryttarens inverkan. Den ska kunna arbeta avspänt och med god lösgjordhet, oavsett ras eller gren.

Det går inte alltid enligt handboken och vissa hästar kan sätta den skickligaste utbildaren på prov men då får vi tänka ett varv till och inte göra hästen till problemet!

                                       Hopp i galopp!  // Kajsa


Läst 19745 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
30
2021

OS i Tokyo, EM och SM i alla de former, Unghäst-VM och inte minst 

Para-OS i Tokyo. Bilden är från dagens Kür-final. 

Stora evenemang i ridsporten med fina prestationer har duggat tätt ett tag. Vi har kunnat se de mest otroliga hästar uträtta mästerverk med sina ryttare. Stort, stort.

Ett lite mindre evenemang, Lag-SM i dressyr reds i helgen i ett regnigt Östergötland, närmare bestämt på Kimstads RF.

23 lag var anmälda i år. Det är bra att vi kan få ihop så många lag på den nivån! Tävlingen rids idag i MSV:A / St.Georg och Intermediaire I.

Det är klubbar som har haft med lag sen jag red Lag-SM när det var nytt i ridsporten och andra helt nya klubbar. Idag kan distrikt sätta ihop lag, så alla ryttarna i ett lag behöver inte rida för samma klubb längre. Det är också bra för då får fler chansen. Att tävla i lag är både roligt och nyttigt för oss individualister inom dressyren.

Läste på precis på fb att till exempel Fagersta RK hade med ett lag för första gången i världshistorien. Den som lyckligt skrev om det var deras lagledare Lena Svensson. Hon har varit med länge, bland annat som landslagsryttare, tränare och domare. Jag lärde känna henne på Strömsholm för många år sen, jag gick RIK I och hon var andra eller tredjeårs elev. Vad jag beundrade henne och hennes Quick.

Idag jobbar hon i Svenska Ridsportförbundet, med den äran.

Ett annat av lagen var Västergötlands Distriktslag. Hur det kom sig att ryttarna bestämde sig för att sätta ihop ett lag vet jag inte. Men vad jag vet är att de lite i sista sekunden rekryterade en av mina ryttare Elin Gustavsson/Bollebygds RF då de var en man kort. Det behövs egentligen fyra ryttare men kan gå med tre.

Elin frågade mig vad jag tyckte, tanken var att hon skulle vara den som red Intermediaire I vilket hon bara gjort en gång innan! Kör sa jag, en erfarenhet och ett roligt äventyr!

Nu hann det hända lite innan tävlingen gick av stapeln. Förbundet hade uppmärksammat att Elins kval till Intermediaire inte ridits ihop på rätt vis. De nya kvalreglerna är något svåra att tolka ... Resultatet blev att hon inte kunde starta i laget och inte hade hon några giltiga kval heller. Resultatet från debuten i klassen, som reds i juli, ströks också. Pyspunka på roligheterna kan jag säga.

Men ryttare är oftast av gott krut och allt löste sig. Distriktslaget ställde upp med sina tre återstående ryttare och Elin åkte med, hejade på sitt lag och red kringklasser. Laget kämpade lite i motvind och hamnade inte i den översta halvan men fick en rolig (fast regnblöt) helg. 

Elin bet ihop, red sina kringklasser så fracken stod rätt ut och åkte hem med placering och två nya giltiga kval!

Så lilla orten Bollebygd, knappt 4 mil öster om Göteborg, med sina ca 6000 innevånare kan ståta med en ridklubb som haft två svårklassryttare med i Lag-SM  2021, även om en fick lämna w o.

De två, Fanny och Elin har följts åt i sina ryttarkarriärer sen ponnyårens Elitlagstävlingar. Nu har de varsin stor häst som de ridit och utbildat sen de var unghästar. Fanny har studerat i det civila och jobbar som ingenjör, Elin har studerat ridning och jobbar som unghästutbildare.

Så i det lilla sammanhanget ute på landet finns det också stora ryttare. De som för det mesta i det tysta kämpar på för att komma uppåt och framåt. De som när lika stora drömmar som alla andra. Heja alla er i de lite mindre sammanhangen, kämpa på!! 

Grattis också till Louise Etzner - Jakobsson som just idag red hem en silvermedalj i Para-OS!

Ridsport-Sverige har fullt med kämpande ryttare, det ska vi alla vara stolta över!

                                         Jag tar av mig hatten! //Kajsa


Läst 31547 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
20
2021

"Hjälp, hästen passar i skritten!"

Ve och fasa, lite skämmigt och hopplöst läge ...  Eller?

Skritt är nog den av hästens gångarter som det finns flest olika teorier om hur den ska behandlas. Förr sa de kloka att skritten inte skulle ridas(arbetas)alls för då förstörde man den. En inte så genomtänkt teori kanske.

Läser jag i Ridhandboken 1, den nya omarbetade utgåvan:

"Skritt är en gående, fyrtaktig rörelse" osv. Lite längre ner i samma stycke står:

"Förutom en ren fyrtakt är det ett grundkriterium för samtliga skrittempon det avslappnade gåendet (rörelsen genom kroppen - huvudet gör nickande rörelser framåt - nedåt). Samtidigt ska emellertid energin behållas."

Plättlätt!?

Skritt är precis samma som de andra gångarterna, olika lätt hos olika individer men ofta underskattad att använda. Jag har funderat i flera dagar på vad det är som händer i hästkroppen när den bestämmer sig för att gå från fyr- till tvåtakt. Det är väldigt svårt att se eller förstå sig på.

Slängde ut min fundering i ett inlägg på fb men det blev som jag misstänkte inte rätt. De flesta läste in att jag frågade efter varför hästen började passa eller hur jag skulle komma ur det. Fel, jag var mer ute efter vad det är som kuggar ur i hästkroppen och hur det tekniskt går till.

Sen ngt år tillbaka har jag en häst i träning som verkligen är befäst i sin pass. Den har en tämligen lång tävlingskarriär bakom sig där den haft med sig sin pass och det har varit och är frustrerande för ryttarna.

En vanlig anledning till passartad skritt är brist på eftergift och det är nog de flesta medvetna om. Därför blir det lite skämmigt ...  Nu kan det ju finnas fler anledningar och det gäller att vara flexibel i tanken. Leta lösningar som både häst och ryttare kan hantera. 

Idag när tack och lov de flesta kommit på att ridbanan inte behöver frekventeras så fort det ska ridas ökar möjligheterna att hjälpa hästen. Till exempel skritta i lite oländig terräng där hästen behöver se var den sätter fötterna.

Passartad skritt finns på alla nivåer. Vid en tävling jag var på nyligen såg jag hästar med tveksamt ren skritt i alla olika klasser som reds där. Såväl lätt som medelsvår och svår klass.

Passartad skritt är ett problem att jobba med, inte ett problem att generat gömma och hoppas att ingen ser. Att skuldbelägga ryttaren gör ingen skritt bättre och hästens fel är det definitivt inte.

När OS-dressyren reds i Tokyo fanns passen också närvarande. Till exempel Isabell Werths Bella Rose ligger farligt nära tvåtakten i skritten, vem skulle säga att Isabell rider med tveksam eftergift?

Så jag slår ett slag för skrittarbete utomhus, off-road och inte bara på hängande tygel. Eller använda bommar i övningar som inte krånglar till det för hästen.  Det går oftast att hitta lösningar.

Kom ihåg, misstänker du att hästen har fysiska problem då är det bums till veterinärkliniken. Sen kan du öva på igen.

                          Skritta lugnt!  //Kajsa


Läst 43534 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 4

– TEMA: Avmaskning
– Reportage: Fem stjärnor på fyra ben
– Hoppa studsserier med Tovek

– Päls av och täcke på – eller?
– Checka hästen inför hösten
– Juristens råd inför hästköpet
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Häst som är rädd för att gå i hage
Elke Hartmann svarar
Hjälp, hur ska jag hantera min häst?
Elke Hartmann svarar
Tips för att få stabil hand i hoppningen
Lennart Lindelöw svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.