Kajsa Boström
APR
27

Två par ridbyxor

Är du en hästmänniska ända in i hjärtat så förstår du hur ett par nya ridbyxor kan fungera som humörshöjare. Ibland, när livet tar en oväntad riktning kan de där ridbyxorna få en långt viktigare uppgift, att hålla modet uppe, att vara ett slags mål. De finns segrar som vinns utanför de stora arenorna.

Nu ska jag berätta en liten, alldeles sann historia ur två ryttarliv. Jag tar mig friheten att ändra några små detaljer för att hålla det privata fortsatt privat.

Mitt i den vackraste sommartiden förra året ringde en av mina elever och berättade att hon fått cancer.

Som alltid när jag får ett sådant besked av en medmänniska blev det alldeles tomt inne i mig. Tomt och tyst... 

Jag har de senaste åren tråkigt nog haft fler människor i min närhet som drabbats och jag är fascinerad över den kraft jag känner från dem. Mitt i allt helvete som åtföljer en sådan diagnos växer det på något sätt fram en ny sida hos personen.

Vi pratade länge den dagen, jag förstod hur hon såg på sin situation och hur hon ville förhålla sig mot omvärlden.

Hon var oerhört klarsynt och organiserade raskt om sitt liv så hon kunde vara hemma och ta itu med det som skulle bli hennes liv från den dagen och ett okänt antal månader framåt. Hon ville fortsätta rida så länge det fungerade. Jag hjälpte sen till att skaffa en "pilot" till den av hennes hästar som skulle vara i arbete och på så sätt också vara ridbar den dagen hon kunde sätta foten i stigbygeln igen.

Det var det alternativet hon jobbade utifrån.

Någon gång sent på hösten, när hästen och t f pilot var på träning hos mig var ägaren med. Hon var opererad, mitt i en behandling och med ytterligare en riktigt tuff behandlingsperiod framför sig men vid gott mod. Hon berättade hon att hon köpt ett par nya ridbyxor, de skulle liksom få ligga och vänta och undrade om jag tyckte att hon var konstig?  Konstig, nää vilket mod tänkte jag.

Det där berörde mig djupt och jag tänkte mycket på de där väntande ridbyxorna.

En annan av mina elever har under många år kämpat mot helt andra, mer personliga problem. Det har varit ångest, olika  s k bokstavsdiagnoser, depressioner samt i spåren av detta en i sådana situationer inte helt ovanligt övervikt.

Hästarna och ridningen har varit hennes andningshål men även där har det strulat. Hon har haft oturen att köpa hästar som av olika anledningar inte fungerat, det har varit sjukdomar och hältor. Dessutom har hennes övervikt hängt som ett svart moln över henne.

Vi pratade mycket om hennes problem vid de tillfällen hon kunde träna men även om jag förstår ganska mycket så är jag inte den människa som kan lösa sådan problem.

Jag har skrivit, i ett tidigare inlägg om hur jag i vintras implementerade min golftränare tillika mentalcoach i mitt arbete med mina elever. Du kan läsa om det här: http://www.hippson.se/blogs/KajsaBostrom/kompis-med-hjarnan.htm

Jag hade vid två tillfällen bjudit in ett trettiotal av mina ryttare, vänner och golfvänner att inspireras av "Lasse". Där och då fann min elev den person, samme Lasse, som vi nu i efterhand kan konstatera, har kunnat hjälpa henne att växla in på nya spår.  Fortsatta samtal samtal med Lasse har hjälpt henne att hitta verktyg för att jobba vidare med sig själv. Inte minst att ändra sitt förhållande till mat och hur den påverkar henne. 

Hon har också haft ett par nya (mindre) ridbyxor liggandes, som ett mål att kämpa mot.

Jag har denna veckan haft den otroligt stora förmånen att få träffa båda paren ridbyxor, uppsuttna,med sina ägare inuti. Betydligt friskare, gladare och piggare tjejer med siktet inställt framåt.

Hästar, ridning och inte minst ett par ridbyxor kan göra underverk med oss människor!

                                                              Bara att hoppa i!


Läst 61369 ggr Kommentarer Kommentera

APR
20

Om att vilja men kanske inte kunna eller humlor som kan flyga

Jag får ibland infall, lust att testa om det går. Det handlar om att satsa på hästar som är lite utanför av olika anledningar och jag brukar kalla det för att jag samlar på humlor. Förr sa man att humlor flög utan att ha förutsättningar för det, på ren vilja alltså. Därav namnet på min "hobby".

En god vän ringde nu ikväll och berättade om en häst som behövde ett nytt hem. Den hade tidigt i uppväxten fått en skada så dess framtid så som den var tänkt skulle aldrig fungera. Nu är den 4 år och uppfödaren sökte efter någon som kunde ta hand om den för hon hade inte hjärta att avliva en till synes sund häst. Idén har redan slagit rot, vi ska kolla på den så fort vi kan.

Jag har tidigare berättat om en annan "humla" som flyger fint, ett mycket lyckat projekt och hon är verkligen ett bevis på att hästar är oerhört tappra. Så här kommer en repris...

Det handlar om DIXI MH, e.Blue Horse Don Romantic - Heraldik f -08. Det är inte jag som äger/rider men hon är ”mitt” projekt och jag ser henne i träning varje vecka. Den här humlan är egentligen död…. Eller skulle varit om uppfödaren inte varit så envis, eller i avelsboxen om inte jag fått en av mina konstiga anfall av vi-testar-det-går-nog!

Dixi föddes pigg och frisk och på långa ben hoppade hon runt i hagen och lekte. Det fortsatte hon med även som ett-åring men det var då olyckan var framme. Jag tror t o m att uppfödaren blev vittne till när Dixi som vanligt lekte i hagen men plötsligt inte fick fotfäste i sin vilda framfart utan gjorde en jättevurpa och PANG i backen.

Sen började eländet. Exakt vad som egentligen gjorde ondast hos Dixi vet ingen men det var många olika veterinärutlåtanden om var hon var värst skadad. Med ett litet hopp om framtiden blev det boxvila i TRE månader… Då var diagnosen bogledsfraktur där samtidigt den stora bogmuskeln hade släppt. Framtiden som ridhäst var i princip borta.

Jag såg henne då och tänkte att det här kan aldrig gå vägen. Men Dixi var väldigt tålmodig, tog livet med upphöjt lugn och tiden gick. Hon kom ur sin boxvila och det följande rehab-året med ett något annorlunda rörelsemönster. Men som experterna bedömde  det var hon inte smärtpåverkad.
Eftersom livet som ridhäst var borta och hoppet stod till att avelsboxen skulle funka reds Dixi inte in. Uppfödaren försökte placera ut henne som avelssto men det visade sig vara svårt med en handikappad häst.

Våren när Dixi var tre år bestämde sig uppfödaren för att betäcka henne, för hon har en intressant härstamning och något skulle hon ju göra. Sen bestämde vi oss också för att chansa och rida in henne.

Det gick galant för hon har ett väldigt gott temperament och var till följd av allt som hänt väldigt mycket hanterad. Det var bara att sadla och sitta upp.
Lite ridning på hösten som dräktig tre-åring, på våren fick hon ett jättefint hingstföl, Ryan MH e. Rausing, och sen var det mamma-ledighet.

Och fast vi inte riktigt trodde på det vare sig uppfödaren eller jag så verkade det som Dixis rörlighet mer och mer återgick till det normala.
Lite mer ridning på hösten som 4-åring och nu hade en intresserad köpare anmält sig.  En av mina elever som hade varit pilot genom inridningsprojektet hade förälskat sig i hästen. Bästa tänkbara scenario och efter avvänjning av fölet bytte Dixi ägare och flyttade hemifrån.

Det är för mig intressant och väldigt utmanade att tillsammans med ryttaren hitta ett sätt att lägga upp träningen. Dixi MH har sina svagheter och handikapp så det gäller att stärka och utveckla på lite annorlunda vis. Vi tittar på det positiva och låter bli att fundera över svagheterna.

Nu tävlar Dixi MH dressyr på MSV B-nivå och det känns som en seger över det omöjliga.
  


Läst 57654 ggr Kommentarer Kommentera

APR
16

Att ha en åsikt om både det ena och det andra

Min åsikt om något eller någon är min personliga subjektiva uppfattning. I ett demokratiskt land står det var och en fritt att ha och även uttrycka en personlig åsikt. Att per automatik jämställa åsiktsyttring med att vara gnällig, ha bristande insikt, vara självgod eller liknande är att förminska denna demokratiska rättighet.

Går åsikten över i osakliga och/eller personliga angrepp kommer saken i ett annat läge.

Detta, osaklighet och personangrepp försöker jag undvika på när jag skriver mina blogginlägg eller för all del om jag kommenterar någon annans. Övning ger färdighet.

Efter mitt inlägg "Jag har ju gjort allt!" vilket bl a handlade om veterinärbesök och diagnoser fick jag mycket ros och även lite ris, ja en och annan riktig känga. I replik från veterinär-Izabella samt några anonyma bloggkommentarer fick jag veta att jag är citat:

"Förekommande gnällig och självgod (klappar gärna mig själv på axeln). Jag är också dåligt uppdaterad om utvecklingen inom hältdiagnostik de sista 10 åren samt att jag i inlägget hade den dåliga smaken att ge mig på hela svenska veterinärkåren och deras löner. Det sista är ett rent sakfel, om man läser vad jag skrivit.  Någon tyckte att jag platsade bättre i tiden för Berlinmuren och vänstertrafiken, vad det nu har med ämnet att göra.

Oavsett vad jag har för åsikt om murar eller trafikpolitiska åtgärdet i ett historiskt perspektiv, så är ovanstående rent personliga angrepp.

Att jag i samma inlägg med IRONI, uttryckte en nostalgisk längtan efter en "enkel" diagnos på kotledsinflammation gick dessa kritiska läsare helt förbi.

Jag kommer fortsätta att uttrycka egna åsikter och även intresserat lyssna på andras. Med andra ord, försöka vara vidsynt, ha vilja att utvecklas och skaffa erfarenheter. Jag kommer också fortsatt att undvika personliga påhopp.

                                                            - - -

Åsikter om hästutbildning är något en tränarkollega och jag med jämna mellanrum dryftar i ett ridhus tidiga fredagsmornar. Vi representerar olika grenar, hoppning - dressyr och det gör det hela intressant och lärorikt.

Idag pratade vi om att ha hästen i balans med lätthet i framdel, bra driv i en korrekt placerad bakdel samt att snabbt och enkelt kunna svänga. Vi är ute efter samma resultat men arbetar på olika vis. Vi hamnar i väldigt intressanta samtal och resultatet idag blev en hopphäst som med bakbenen på linjen svängde höger och vänster, i balans, för små hjälper. Unghästen som med min elev senare var med och hoppar för samme kollega, hittade också en bra linje, men nu i hoppövningar. Jag är då åskådare och får nya infallsvinklar när kollegan undervisar. 

Win, win och ett trevligt sätt att jobba tycker vi båda.

Tycker vidstående bild visar hur kontrollerat driv rakt bakifrån kan lätta upp framdelen...

Dessutom får jag under hoppningen tid att öva på min nya hobby fotografering. Det, är svårt på riktigt...

                        

                                                        Delores på fredagens träning


Läst 51695 ggr Kommentarer Kommentera

APR
13

"Jag har ju gjort allt jag kan!"

Ja, så där skrev en orolig och ledsen ryttare till mig. Hästen känns inte ok och det vet ju alla, den känslan lägger sig som en kall och blöt filt runt själen.

Den här ryttaren sköter sig och sin häst efter alla konstens regler. Ändå har det blivit som ryttaren skriver: "Vi har ju varit hos veterinären varenda år sen hästen var 6 och jag vet fortfarande inte vad felet är!" Nu är den 10...  

Vi har nu lagt upp en ny strategi, ny veterinär och jag hoppas verkligen att ryttaren blir både sedd och hörd denna gången. För hästen behöver hjälp, ingen luddig diagnos med lite sprut här och där samt den nuförtiden nästan obligatoriska frågan till ryttaren "Har du kollat sadeln?"

Varför upplever så många ryttare att ingen hör deras historia när de kommer till veterinären? Jag säger inte att det är så, jag pekar på att många upplever det så. Någon sa lite surt efter ett tämligen dyrt besök på en klinik  att hon skulle satsa sina pengar på aktieköp i Evidentia när/om det blir börsnoterat.

Jag kollade lite och hittade följande på VeterinärMagazinet.se:

"Gruppens (Evidensia) omsättning har ökat från 1,4 miljarder till 2,3 miljarder kronor – en tillväxt på över 60 procent, huvudsakligen genom förvärv. Evidensia har över 1,3 miljoner kundbesök årligen och över 2 200 anställda."   En vinstmaskin...

Denna sista månaden har det varit det ena veterinärfallet efter det andra. Komplicerade och tidsödande felsökningar och udda diagnoser. Krånglande hovbrosk, för tunna hovsulor, slitna ligament i hovar, trasiga ryggar och faktiskt en ansträngd SI-led hos en hopphäst. Sneda kors och en hel hög annat som inte ger direkta hältor utan mer hästar med avvikande beteenden. Ledsamt för alla hästar och dyrt för hästägarna.

Ibland nästan längtar jag efter en gammal hederlig kotledsinflammation, lite igenkänning, men det är idag en sällynt diagnos.

Jag får ibland kommentarer på mina inlägg om hästens hälsa. Det är roligt att det jag skriver berör och det är intressant att höra andras erfarenheter. Bl annat var det en tjej som tyckte att en viss storklinik alltid härledde hästarnas problem till SI-leden. Så hoppas jag inte att det är och min privata statistik pekar inte åt det hållet.

Däremot verkar storskaligheten, höga priser och den upplevda känslan av att bli överkörd driva hästägare att söka hjälp hos fristående veterinärer. Ibland också i utlandet eller hos utländska veterinärer som gör inhopp hos svenska kollegor. Det har jag själv ingen erfarenhet av men jag har försökt läsa en journal från ett sådant besök. Det gick med svårighet att utläsa en mycket liten del av vad som var gjorts och varför. Inte alls ok i min värld.

Inom humanvården sägs det lite ironiskt att man måste vara frisk för att vara sjuk. Man måste orka stå på sig och kämpa för sig och sin sak. Säkert detsamma inom veterinärmedicinen.

Här är journalen jag och en veterinärmedicinskt kunnig person försökt tyda...


Läst 41433 ggr Kommentarer Kommentera

APR
09

All in one

Jag skrev med en kompis på fb en morgon. Hon är gymnasielärare i svenska, det är bra när jag behöver lite hjälp med att sätta ihop bra texter. Jag får också insikt i provrättande och examensarbeten. Med i den tråden fanns ytterligare en kompis och hon är förskolelärare. Hon förser mig med roliga hstorier om vad ungarna hittar på. Livet utanför hästvärlden är intressant!

Det slog mig lite senare på morgonen när jag satt i bilen på väg till dagens första ridhus att jag är lärare på alla nivåer. Förskola, grundskola, gymnasium och högskola. Jag har hästar på alla nivåer och ryttare mellan 13 och 60 i träning.

Fredagar i allmänhet är ett lysande exempel på spridningen i utbildningsnivåerna.

Först på morgonen är det hopphästar som vill dressera sig. Blandad kompott, unga hästar med äldre rutinerade ryttare och äldre hästar med lite yngre ryttare. Från unghästhöjd till lagom jättehög höjd tävlar de.

Senare på dagen kan det vara som igår, gymnasie/högskolehästar. Från Msv B/ Prix St George till Intermediere. Denna fredagen bl a ett ekipage som gjort sin första start i de svårare klasserna.

Dessa två tjejer jag fångat på bild har jag alltså haft förmånen att få följa länge. Från ponny och framåt i ryttarkarriären. De har valt olika grenar,hästarna skiftar men ryttarna består. Den långa bestående kontakten ser jag som en ynnest.

Sist på denna fredagens schema var en 3-åring, lagom vimsig och endast riden ett par månader. Just idag hade den hästen lite bekymmer att ta sig förbi hästätande hål i sargen på ridhuset. D v s dörröppningar... Bara för oss människor att plocka fram tålamodet och hitta kreativa lösningar. Blir det som tänkt är den med i årets 3-årstest, för när hålen glöms bort travar den riktigt fint! Bild hann vi inte med denna gången.

En alldeles vanlig dag i tränarjobbet. Alla utbildningsnivåer när det gäller hästar. Friska hästar och ibland sjuka, alla ska tas om hand och/eller utvecklas. Det är samma sak med ryttarna, där blir det blir från grundskola till vuxenutbildning.

Det är ett omväxlande, omfattande och omhändertagande arbete och vilken tur att jag valde just detta!


Läst 26546 ggr Kommentarer Kommentera

APR
06

Halt och lytt

 Jag är halt.

Alltså jag har, som en klok tränare/dressyrdomare en gång lärde mig att uttrycka saken, en regelbunden oregelbundenhet.

Nu för tiden haltar jag oftast inte av smärta utan av vana och snedhet. Själv tänker jag inte på det längre men andra ser.

 ”Sned i korset” eller olika långa ben (vilket jag inte har) är anledningen och det beror på bestående men av ett antal omkullridningar genom åren.  Jag är alltså diagnosticerad, halt och faktiskt behandlad med kortison i flera leder. Det var ingen kul grej alls men nu för tiden är jag är smärtfri om jag sköter mig.

Men det har hänt saker i kroppen, t.ex. har västerbenet mer muskler. Jag använder det mer, högerbenet hänger mest med och som sagt, jag haltar. Jag har sämre känsel i högerbenet nedanför knäet och har svårt att riktigt bestämma över det.  Jag får emellanåt nackspärr och ont runt det högra skulderbladet. Det är översättningsbart till de symptom jag ser hos hästar med sneda kors.

Det var vid skidåkning jag märkte oliksidigheten först. Jag har svårt att svänga bra till höger. Jag har roat många i pisterna när jag stått på öronen för att skidorna korsar varandra, högerbenet hänger inte med.

Under vintertäningen har jag upptäckt att högerbenet ställer till det för mig även i golfsvingen. I golf handlar det mycket om styrka och kontroll av just bål och ben. Jag har svårt att hålla ”emot” och bygga upp den kraft i kroppen som jag skulle behöva ha för att slå längre och framförallt rakare.

Alltså, vad gör jag då? Jo, jag börjar ”rakrikta”, bygga styrka och framförallt tvinga hjärnan att styra kroppen till att gå med mer belastning på högerbenet. Om jag inte gör något står snart följdfelen, skadorna och bankar på dörren.

När jag rider funkar kroppen nästan normalt. Där behöver jag ”bara” tänka på att sitta mitt över, annars halkar jag ut lite till höger. Alltså, jag behöver vara oerhört vaksam och verkligen tänka på hur jag rör mig, går och står. Jag vet att jag är sned, glömmer jag så haltar jag. Finn felet i dessa skor.

Nu funderar jag över hur det förhåller sig med hästarna.  Hur många gånger har jag inte fått eller hört någon annan få rådet eller ordern att gå hem och stärka hästen i den sida eller bakben där den anses vara svag?

Hur ska det gå till? Hästen fattar ju inte att den är sned och den har ryttare på ryggen i bästa fall 1 av dygnets 24 timmar, fem dagar i veckan.  Alltså kan vi påverka ytterst lite av den tid och det sätt hästen rör sig. Och hur ska jag kunna känna att hästen verkligen tar i som den ska med det där svagare benet?

Nu ska jag ge er ett exempel som fick mig att börja fundera på sakernas tillstånd.

Jag går på gym, inte för att jag få snygga muskler utan för att jag ska rätta till min oliksidiga muskulatur. Skelettskadorna går inte att göra något åt. Jag har ihop med en PT satt ihop ett litet program som bygger på att jag även tränar pilates en gång i veckan. Det har jag gjort i 4 månader och nu känner jag skillnaden. Det finns mer styrka och uthållighet, precis som förväntat.  Men, högerbenet är den stora utmaningen! Det tränar inte sig själv om jag inte fokuserar.

Benpress, det är den enklaste övningen där jag kunnat öka vikten fortast. Både fötterna på en platta som jag sittande ska pressa med benen framåt. Men, om jag inte koncentrerar mig till 100 %, så jobbar vänsterbenet mer. Trots att jag med min hjärna VET att båda fötterna ska pressa lika mycket och jag SER vad jag gör!!

Hur i hela världen ska jag då få min häst att fatta att den ska styra sina muskler och ta i lika och låta bli att halta? OM det nu beror på vana och inte smärta...

Går det överhuvudtaget? Ja det är det jag funderar över

En av alla de hästar med sneda kors jag sett genom åren...


Läst 22373 ggr Kommentarer Kommentera

APR
04

Bakdelsvändning och höftböjare

Det blev en intensiv vecka, som i min värld går under namnet post-GHS. Jag har diskuterat ridning och träning, mest ur det etiska perspektivet, 24-7 känns det som. Jag har försökt svara ilskna inlägg med att vara kontruktiv och ledsna med att vara lika konstruktiv. Debatt är bra tycker jag så länge den är just konstruktiv. Men nu har vågorna lagt sig och jag lägger mitt fokus på annat.Tack alla ni som hört av er har stöttat mig i min argumentation. Det är mycket lättare att väcka och föra debatt när den hålls saklig!

Mitt vanliga jobb som tränare är just att utbilda och öka förståelse för hästar i allmänhet och ridning och dressyr i synnerhet. Den gångna helgen har jag varit på resande fot i jobbet, till vardagen med "vanliga" hästar och deras ryttare.

Bakdelsvändning är det svåraste jag vet att instruera och precis där hamnade jag på sista passet för helgens kurs. När en ryttare tittar hjälplöst på mig och säger "Hur ska jag göra?" samt sticker ett dressyrprotokoll under näsan på mig där det står mindre roliga siffror. Tuff uppgift att reda ut för ryttare som är nya bekantskaper och som jag dessutom ser sällan.

Bara att rota i hjärnkontoret efter något bra för jag tror att det är svårt att som ryttare fatta hur det ska gå till så jag ler glatt och säger: "Vi får ändra lite". Som sagt, jag träffar dessa ryttare  sällan så det gäller att de får ordentliga verktygslådor med sig hem att jobba med till nästa gång.

Det blev prat om ställning vs böjning i halsen, bjudning, samling, placering på linjen och ja, precis allt egentligen och så blev det att vi slutade med att rätta sitsen. Hitta höftböjaren för att bli lätt och snabb i skänkeln, sitt på rätt sida och låt bli att röra runt med händerna.

Precis så upplever jag att det ofta är, allt som "krånglar" hänger ihop med ett fel i grunden. Bristande samling och eftergift i bakdelsvändningen slutar vid en sitskorrigering.

Jag försöker få mina elever, främst de jag träffar sällan, att läsa Ridhandboken, Den är lättläst, täcker det mesta en hobby/tävlingsryttare behöver veta om grundridning och det är fler och fler som hänger på idén. En av tjejerna berättade stolt att hon minsann läste nu. Hon har en nattvaken baby så det blev mycket läst!

Humor är bra att ha som ryttare och det blev goda skratt när vi gemensamt kom fram till att ryttaren skulle läsa de "tråkiga" kapitlen, t ex det om handställning och tygeltag i början av boken och inte hoppa direkt till de roliga om öppna och sluta!

Jag har i helgen pratat om allt, hur man får en tittig unhäst att gilla läktaren till varför man ska åka till veterinären med en häst som "bara" haltar ibland när den inte är uppvärmd. Sadelproblem, hur ska bettet sitta och varför får jag bara en 6:a när jag gör så här?

Det finns hur många frågor som helst och jag funderar på hur jag ska hinna svara på allt.

Jan Brink berättade en gång att han vid ett tillfälle frågade en elev hur mycket kraftfoder hästen fick och svaret blev "Vet inte, fråga mamma". Det var inte rätt svar...

Gedigen grundridning, sits och inverkan, kunskap om god hästhållning och etik, sätt det på agendan för där finns det mycket att hämta för att med tiden lyckas som ryttare.

Ökningar, bakdelsvändning och galoppombyten kommer av sig själv...

En helt vanlig vanlig dag på jobbet


Läst 25669 ggr Kommentarer Kommentera



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv



Galleriet på Hippson Market