Kajsa Boström
MAJ
31
2016

De flesta ryttare lever med en dröm. Jag känner en som helt nyligen och äntligen fick galoppera över den stora ängen nedanför sitt hus, det hade han drömt om i flera år.
Jag själv drömde, sen jag träffat Ulla Håkansson med hennes Ajax på Strömsholm, om att få rida Grand Prix på slottsbanan på Strömsholm. Det har jag gjort, med två olika hästar!
Några drömmer just nu om att få åka till Brasilien och representera Sverige i OS och någon drömmer säkert om att den där fölungen som föddes i natt ska bli den som vinner Fölchampionatet.
Alla vi vet, att det är många parametrar som ska sammanfalla för att drömmen om t ex. en internationell ryttarkarriär ska gå i uppfyllelse. Att det i de flesta fall krävs en stor plånbok alldeles full med pengar är ingen hemlighet.
Det är oftast anledningen till att ge upp, avsaknaden av tillräckligt med pengar. Det går inte att köpa tillräckligt begåvade hästar eller tillräckligt många. Det finns för de flesta glada amatörer inga möjligheter rent ekonomiskt att träna och tävla på det sätt som krävs för att kunna satsa fullt ut.
En något uppgiven ponnymamma med skadad ponnyn på rehab mellan två klinikbesök undslapp i ett svagt ögonblick: "Vi kommer aldrig att ha råd" när det pratades om en drömd satsning för barnet.
Då tittar den kloka unga ryttaren en stund på sin mamma och säger sen:
"Zlatan hade inga pengar från början...."
Nä, det hade han inte och nu har han råd med allt han kan tänka sig. Så kan det bli om allt går den tänkta vägen. Begåvning, talang, vansinnigt hårt arbete, en hjärna gjord för fotbollsstrategi och kanske en liten gnutta tur satte guldskor på de fötterna. Jag är tämligen ointresserad av fotboll som sport men att se Zlatan när han plötsligt blixtrar till och fjollrar in bollen i mål på något osannolikt vis, då blir jag imponerad. 
Lika imponerad blir jag av att se de ryttare som verkligen vill något kämpa sig framåt. Tro på sig själv, det kan alla lära sig att göra.
För den som eventuellt inte sett Volvos nya reklamfilm med Zlatan kan klicka här. Jag tycker den är bra och inte bara för att jag älskar Volvo utan för att den ger hopp.

Stå på dig Siri och alla andra som drömmer, det är möjligt...



Läst 41602 ggr Kommentarer Kommentera

Ibland undrar jag på riktigt om hästar kan ha Alzheimer, eller kanske någon annan allvarlig störning i minnet? Det händer att jag träffar på hästar som vid lite närmare granskning visar sig ha glömt allt eller en stor del av det som någon, ägare, ryttare eller annan näsrtstående, vid tidigare tillfälle påstått att hästan kan.


Glömskan kan gälla allt från det mest grundläggande, som att stå still när rykt och sadling ska göras till hur hästen ska bära sin ryttare på bästa vis.

En relativt nyinriden häst jag träffade häromdagen hade totalt glömt hur det skulle gå till när tränset skulle på. Huvudet rakt upp i stalltaket och ett springande fram och tillbaka i linorna var vad den kom ihåg från sin nyss avslutade utbildningsperiod. Det var den enkla delen i minnets fördunkling hos den hästen.

Den lite svårare delen var att den inte heller kom ihåg att den skulle stå still vid uppsittning vilket resulterade i att ingen kom upp i sadeln den dagen.

Då är ridning mindre kul, dvs när man inte lyckas komma upp på hästen. Eller när det står klart att det mer skulle likna våldtäkt att kasta sig på den och vidare upp i sadeln. Det sättet att sitta upp på en häst är inte min grej, jag vill att hästen ska visa förtroende och vara med i matchen, som en medlem i mitt lag. Särskilt när det gäller en ung häst i början av en lång karriär.

Katapultstart med vidhängande ridning i racingtempo kan inte betecknas som ett tecken på att hästen är välutbildad.

Jag har träffat äldre hästar som också glömt. En häst sades vara klar för star i Msv B men hade totalt glömt att galoppombyten ska göras på hjälpen och med alla benen i rätt ordning. Helst varje gång...

En annan hade glömt hur den skulle gå på tygeln, den mindes att huvudet skulle ner om den fick på ett kandar sa handhavaren. Det funkade också att sätta på en gramantygel för att minnet skulle komma åter.

Jag har träffat hästar som glömt att de är trafiksäkra, lättlastade och lätta att sko, allt det där som gärna nämns som fördelar i saluannonser.

Människan i hästens närhet är ibland också glömsk. Gamla skador kan vid direkt fråga ha raderats ut helt och hållet ur minnet liksom andra störande detaljer som krubbitning, tungfel eller dåliga luftrör.

Saker en del hästar minns väldigt bra kan vara att människan är något de ska passa sig för och när jag träffar en sådan häst blir jag ledsen. För att inte tala om hur ledsen jag blir när jag träffar på de hästmänniskor som glömt hur viktig en hästs grundutbildning är.

Hästen ska kunna stå still vid hantering och uppsittning och sen lugnt skritta iväg, det är steg 1. Sen är det "bara"resten kvar.


Läst 51579 ggr Kommentarer Kommentera

Det kom en gång för länge sen ett par hästmänniskor nerdimpandes i Göteborg, deras resa hade startat i nordligaste Norrland och med i bagaget hade de en häst. Vid ankomsten ansåg de att en ny tränare var av högsta prioritet, den förre hade de lämnat kvar vid sin mellanlandning i Stockholm. Det var så jag kom in i berättelsen.

Något år senare, när paret var i Falsterbo på tävlingar och hade lite tråkigt, muntrade de upp sig med en tur till en uppfödare i Skåne och vips fanns det ytterligare en häst i deras ägo. Den var ganska ung och skulle stå på tillväxt och så blev det för även familjen visade sig vara på tillväxt. Den unga hästen behövde dock ridas så jag ”lånade ut” en elev som var en fena på just unghästridning. Hon var också hovslagare, faktiskt kompis med min hovslagare så då var även hovslagerietför familjen ordnat.

Det blev dags för Regional kvalitetstävlan i Borås och av påkommen anledning, yster och vildsint häst, kom det plötsligt på min lott att rida gångartsprov! Hovslagarna försökte i allmänhet göra nytta, hålla i en yster häst, visa för hand och rida hopp-prov.

Vi hade faktiskt en vildsinthäst till med oss i Borås kom jag på, men den red inte jag utan den ena hovslagaren. Men jag vann gångartsprovet med min och ena hovslagaren sprang hem en väldig massa poäng med samma häst på visning för hand och vips var vi på väg till Elmia.

Väl där blev det för tufft, yr häst, halvtjock bedömning och vi åkte hem för att satsa mot 4-årschampionat.

Vi vann det kvalet och vips var vi på Malmö Arena på Championat för 4-åriga hästar. Där försökte jag rida, hovslagarna hjälpte till att styra upp det pågående kaoset och sydde flätor. Paret från Norrland låg sjuka på sitt hotellrum med sjukt barn, den unga hästen galopperade i boxen i ett dygn, visade något sämre galopp på arenan, vi missade precis finalen och åkte hem. I FULL STORM, 25 mil har aldrig känt så långa. Efter det var vi slut, både hästen, hovslagarna, ägarparet, bebisen och jag.

Under samma höst hade paret från Norrland av oförklarlig anledning köpt den unga hästens helsyster, bara obetydligt yngre men väldigt mycket högre!

Något år senare var det dags för ny kvalitetstävlan med hovslagarna som oumbärliga medhjälpare vid hopp, manflätning och visning för hand. Jag red men vann inte, inte vad jag kan minnas. Däremot minns jag att det var hundslagsmål på läktaren under gångartsprovet...

Sen växte familjen från Norrland ännu mer. Fler barn, många föl och vips så ackorderades alla hästar ut och familjen från Norrland bytte hemland för några år. Adjöss med dem, trodde jag…

Den beridna hovslagaren, min elev, har med åren blivit en briljant unghästuppvisare. Hon har under de åren vi jobbat ihop ridit 8 hästar till diplom på treårs-test. Några hopp- några gångarts- och något dubbeldiplom. Ett mycket bra resultat för en som inte är ryttare till yrket. De senaste två åren har hon toppat formen och vunnit kvalen med riktiga högpoängare, båda har varit vackra ston. (Ett 40-tal hästar har vi hunnit igenom tillsammans under åren...)

2015 i Svenljunga med Caramia                                                           2016 i Plönninge med Terresana

Varför berättar jag den här historien? Jo, för att vi gör det här tillsammans och har ett sammansvetsat team där alla ställer upp med det vi kan och är bäst på, när det behövs. Vi har bra hästar att jobba med och framförallt har vi roligt tillsammans!

Jag kom på den här historien idag när frun i familjen från Norrland ringde,  hon behövde råd och hjälp. Jodå, de har sedan några år åter sin adress i Sverige och sina hästar i hemmastallet.

Nu var det lite kris i butiken för jag har en annan elev som håller på att blanda sig i våra affärer, som tilltänkt hästköpare. Nu är hon på väg hit, från jättelångtbort för att se och kanske provrida den näst yngste av den unga (nu i 20-års ålder) hästens avkommor. Hon är tre år, lika yster som hennes mor en gång var och för dagen även i behov av en ryttare. 3-åriga damen har vilat sig i form efter en liten olyckshändelse i samband med inridningen och är nu tämligen vig i sprången. Frun i familjen från Norrland kände sig inte riktigt frestad av uppdraget, dagsformen på henne är inte den bästa så hon ringde för att få råd. Det slutade med att vi förenas igen. Familjen från Norrland, hovslagarna, jag och snart även tilltänkte köparen.

En sak till, spekulanten på lilla hästen har ett mål: att tävla höga klasser, tex i solen på Rivieran. Blir det kanske gruppresa med familjen från Norrland, hovslagarna, tränaren, hästen och spekulanten om sisådär 10 år?

Åhh, en sak till i denna långa historia! Jag har fler elever som är hovslagare och en av dem har köpt den unga hästens siste avkomma. Den ende hingsten av alla föl den unga hästen satt till världen. Vem vet, de kanske också åker med till Rivieran?

Här är vi, den unge mannen och jag förra sommaren


             

                 Hej å hej  /Kajsa

               


Läst 42940 ggr Kommentarer Kommentera
MAJ
23
2016

Det finns alltid tillfällen att göra nya erfarenheter. Jag hamnade i en för mig helt ny situation häromdagen och det handlade om bett.
  
Jag träffade en ny elev, en vuxen ryttare med en "vuxen" men outbildad häst. Den var pigg och glad men hade inte koll på grunderna i ridning.
Den här hästen hade ett bett som jag inte förstod mig på. På min fråga om vad det var och varför hon använde det, fick jag veta att det var en kandarstång med tungfrihet och rörliga skänklar. Bettet var utprovat av hennes veterinär då hästen hade varit svår (omöjlig) att rida på vanligt tränsbett. Ryttaren berättade att hästen då drog ner huvudet mot marken, slängde tungan över och ut, och sprang okontrollerat.
  
Den hade inga skador eller avvikelser i munnen, men den hade enligt veterinären ovanligt stark sväljreflex eller ”stark” tunga och fungerade därför inte på tränsbett. Stången var utrustad med kindkedja och en för mig helt ny variant av deltatyglar, två på varje sida.
Hästen var väldigt orolig i munnen och ostadig i formen, ryttaren hade den bästa viljan i världen men ingen koll på hur detta bett fungerade.
  
Där var problemet, för att rida på så kallad blank stång kräver tre saker. Du behöver veta hur bettet fungerar, hästen behöver vara tämligen/väldigt välskolad och du som ryttare behöver ha en stadig position i sadeln och en stilla hand. (De äldsta och mest utbildade hingstarna vid Spanska Ridskolan rids vid speciella tillfällen på så kallad blank stång. Det säger allt om svårighetsgraden tycker jag.)
Den här ryttaren hade inte dessa tre viktiga grundförutsättningar, och hon var inte lycklig och glad med sin ridning. Jag påstår att ingen hade kunnat rida den hästen på den betslingen med någon vidare framgång, det var helt enkelt "Mission impossible"!
  
Att överbetsla, det vill säga försöka lösa problem i ridningen genom att ta till skarpare bett, är mycket sällan en lösning. Det är i min värld uteslutet att ge rådet till en orutinerad ryttare att använda något annat än tränsbett. Är det svårt att rida rent allmänt, blir det väldigt mycket svårare om hästen dessutom med alla medel försöker undandra sig ett för skarpt betts inverkan.
Det finns en uppsjö av bett, bara i kategorin tränsbett finns det massor med modeller och det verkar vara lite mode i att laborera med bett.
  
Får jag frågan om det ska bytas bett brukar jag fråga efter anledningen. Min uppfattning är att det kan bli en positiv effekt av bettbyte om det sker inom ramen för tränsbett med normalt utförande. Hästmunnar ser olika ut och mitt stående råd är:
– Sätt aldrig övertro till att byta utrustning, men så länge du håller dig inom ramen för normala varianter kan det ibland bli en positiv effekt.
  
Det ingår i den unga hästens allra första utbildningstid att acceptera bettet och dess inverkan. Har det blivit fel där är det bara att vackert ta ett steg tillbaka och göra om, göra bättre.
Utbilda ryttare gör man bäst och enklast vid ridning på tränsbett.
  
Kandaret är inte längre obligatoriskt vid regionala och nationella dressyrtävlingar, så dess användning kan för de allra flesta ryttare skjutas på framtiden.
Tungfel hänger ibland ihop med dåligt inpassade bett, men mycket oftare beror det på rent ridtekniska eller medicinska problem.
  
Så, enligt min åsikt är överbetsling allt som oftast det allra sämsta alternativet om hästen är "krånglig" i munnen.
  
Hälsningar,
Kajsa
 

Här rider den förre chefen för Spanska Ridskolan, Alois Podhajsky, på blank stång. Det vill säga bridongtygeln hänger oanvänd på halsen.


Läst 62266 ggr Kommentarer Kommentera

Är tillbaka i vekligheten efter en knapp vecka i Tjeckien. Prag närmare bestämt och det har varit härligt. Ledig från jobbet men såg faktiskt några hästar. Körhästar i turistverksamhet, tack och lov i hyfsat god kondition... 

Fick en rolig inbjudan på fb och har funderat över denna under veckan. Tänk om fler fick uppleva detta, en riktig solskenshistoria!

De träffades på nyårsafton 1989 och kärleken var omedelbar och ömsesidig. Visserligen var killen lite i yngsta laget men vadå, lite får man ju chansa om man tror man hittat rätt!

Christine var 17 år, ivrig, hängiven och visste den dagen precis att hon hittat mannen  i sitt liv. Hon såg honom springa runt, lös  ridhuset och på egen hand hoppa alla hinder som var uppsatta.

Ja, Yoghurt, f. -86 e. Jasper - Modern xx var och är en häst...  En brun fin häst, som då var alldeles för ung, men som sagt vad hjälpte det.

Jag är ansvarig för denna drömdejt för det var jag som skickade henne till en bekant som jag visste hade några passande hästar till salu. Christine skulle ha en häst som uppföljare till ponnyn Mysak, alltså ingen unghäst men vad gör man när någon stjäl ens hjärta? Hon berättade att de knappt vågade besiktiga honom av rädsla för att han inte skulle gå igenom!

Men det gick fint och sen har de följts åt, i vått och torrt. Yoghurt har tävlat både hoppning och dressyr, även om dressyrkarriären tog fart först när han var 19. Yoghurt har varit väldigt nära döden några gånger men alltid rest sig på 9. Han förlorade ett öga när han var 19, men fortsatte att tävla hoppning tills han var 23!

Denna bilden togs när han var 20 år. (Foto Roland Thunholm)

Han gillar bäst om han blir riden varje dag, men nu blir det bara 2-3 dagar i veckan. Christine berättade att han fortfarande är den i stallet som släpar ut den som ska leda honom till hagen varje morgon, alltså en pigg och nyter pensionär.

Jag har känt Christine sen hon var en liten ridskoleelev. Har som tränare följt henne genom ponnyåren, även om hon var hoppryttare, samt de första åren med Yoghurt. Sen flyttade de ut i världen för Christine skulle studera och jag träffade dem bara på somrarna när de gästspelade i hembygden.

För 10 år sen träffade jag en slump på Yoghurt när han tillfälligt var hemifrån Värmland, utlånade till en yngre ryttare. Det var ett kärt återseende!

Nu är Yoghurt hemma hos Christine igen och jag följer familjen på håll. Nu rider även Christines dotter, äpplet faller som bekant inte långt från trädet!

Tänk om fler kunde få möjligheten att skicka ut en sån inbjudan som Christine nu har gjort.

Tårtkalas, imorgon 16/5, för en pigg och glad 30-åring. Som grädde på moset hålls kalaset i gårdens nya fina ridhuset!!

                                                                               

Jag är glad och varm i hjärtat av att jag har fått vara medhjälpare till denna matchmaking. Skickar ett knippe morötter till Yoghurt och önskar detta radarpar fortsatt lyckliga dagar!

Denna bilden är från förra veckan när Yoghurt i sällskap av familjens ponny Montana kollar in våren vid Klarälven.


Läst 61294 ggr Kommentarer Kommentera

Nu är det söndagskväll. Då kan jag läsa på fb om tävlingsresultat runt om i landet från den gångna långhelgen. Det är många glada miner och grattisönskningar, bilder på prisrosetter och plaketter. Härligt att läsa om glädje och förväntad eller oväntad framgång. Ridsport när den är som allra bäst.

Det som slår mig när jag kollar på de meddelanden jag fått från mina ryttare som varit på olika platser är att framgång mäts på olika sätt.

En ryttare är överlycklig för att den kunde komma iväg på den tävling som var planerad. Det är inte givet för alla tävlingssugna att hästen är frisk, barnvakten är på plats och att bil och trailer fungerar som de ska.

En annan är lättad för att den kom på vad det var som trasslade till det på framridningen. Tävlingen dag 2 gick betydligt bättre än dag 1 och meningen "Vad gör jag för fel?" byttes till "Idag gick det mycket bättre!"

En ryttare har fått bekräftat att nytänkandet i träningupplägget ger resultat och en annan, som verkligen släppt allt och flyttat långt bort, gör sin debut i stora sammanhang och det med den äran.

Jag har en ryttare som sitter med benet i gips hemma i soffan gläder sig med andras framgångar och så har jag en liten ryttare som tappert kämpar för att hitta glädjen i att bara umgås med sin ponny som för tillfället är i rehab istället för på tävlingsbanorna

Jag kan fortsätta räkna upp fler olika sätt som mina ryttare mäter sina framgångar med och jag är oerhört stolt över att alla hittar positiva saker i det de gör.

En ryttare som haft det lite extra trögt skrev: "Idag red jag bra! Jag är riktigt nöjd!"

En annan skrev "Tappade stigbygeln och kom åt henne med sporren 😩 annars gick hon klockrent."

Det värmer ett tränarhjärta!

Nu när jag funderat igenom ryttarnas bravader i helgen är slutsatsen att jag är stolt över allihop och även  mig själv som tränare. De har lyssnat på mitt tjat, tagit till sig och förstått vikten av att analysera sin insats. De ger hästarna en ärlig chans samt ser även de små stegen framåt.

Grattis till de som fått rosetter och lika mycket grattis till de som kämpar på i väntan på sina.

 


Läst 52269 ggr Kommentarer Kommentera

Reflektioner från framridningsbanor, bl a en solig vårdag.

Jag gillar att betrakta... Inte för att i första hand värdera, mer för att reflektera.

Nu har jag funderat på detta ett tag och kommit fram till att det går att dela in ekipage på en framridningsbana vid en dressyrtävling i tre olika grupper. Det är en grov indelning, min alldeles egen och vad som är rätt eller var man passar in bäst är upp till var och en att bestämma. Mina betraktelser är gjorda på framridningar till regionala klasserna Lätt A - Msv B, inga unghästklasser

Grupp 1:

Ryttarna i denna gruppen, vilken är den största, prioriterar ökningar, mest i trav men också galopp. Ett ekipage jag studerade vid ett tillfälle gjorde ca 8-10 travökningar, över hela diagonalerna. Denna gruppen rider överlag i högt tempo. Det övas också på snabba reaktioner, raska halter följs av ännu raskare framridningsmoment. Det är relativt långt mellan skrittpauserna och om det är MsvB som ska ridas är det inte helt ovanligt att ryttarna passar på att öva lite halvsteg, dvs lknande det som kan bli början till inlärning av piaff, när de skrittar på tygeln. Det förekommer många uttalanden från ryttarna om hästens samarbetsvilja eller ibland om avsaknaden om densamma. Det går ofta att se ett ganska tydligt stresspåslag hos dessa ryttare, sammanbitna, fokuserade miner och ett visst tunnelseende.

Grupp 2:

Här rids det lugnare, det skrittas länge, travas i joggingtempo och galoppen är avslappnad, allt vanligtvis i ganska låg form. Ökas tempot är det relativt kontrollerat och bara över några steg här och där. Ryttarna hittar emellanåt någon bekant att byta några ord med, bland åskådarna eller en annan ryttare. Det ser väldigt avspänt ut, kanske lite såsigt emellanåt. Det rids på olika linjer, utrustningen kontrolleras, oftare än i den andra gruppen. Man stannar för att fixa en rem på tränset eller t o m sadla om vid behov. Det rids färre rörelser och om det görs så är det kortare moment av dessa. Några steg i en sluta hit eller skänkelvikning dit och sen framåt igen och ny skrittpaus. Dessa ryttare ger intryck av att vara ganska tillfreds med läget, fokuserade men på ett stillsammare vis

Grupp 3:

Detta är den minsta gruppen och består av de som kommer lite sent. De sladdar in en aning nonchalant på parkeringen, lastar av  hästen, sadlar den med en hand samtidigt som de avslutar mobilsamtalet som pågått sen de anlände. Med en luddig förklaring till varför det blev så sen ankomst sitter de upp, rider några varv i trav och galopp och går in på tävlingsbanan med en axelryckning. Man kan höra "Asch, det går som det går, det är inte så noga..."

Utrustningen på hästar och ryttare är ganska homogen. Det är en del lack, mycket bling och välputsat läder. Bling finns även på kavajer, stövar, sporremmar, hjälmar och handskar.

Vad det gäller hästskötarna är däremot skillnaden gigantisk! Någon har anställda hästskötare med sig, en annan har en hästägare. Många har en kompis som handräckning, en annan har en okunnig och förvirrad livspartner som behöver mer guidning än vad den kan hjälpa ryttaren. Ytterligare någon har fått med sig en son, dotter, mamma eller pappa ja där finns alla varianter.

Så här såg vår mesta världsryttar Ulla Håkansson och Ajax ut första gången jag såg dem på en framridning. Ulla var väldigt avspänd och tog sig tid att vara gullig mot oss små beundrare som hängde på ängen där framridningen till Grand Prix var. Vem skulle rida fram till en GP på en tuvig äng idag?

Vi var andäktigt storögda, såg säkert ut som fågelholkar och önskade oss sådana ridbyxor och läderridstövlar som Ulla hade av Tomten...


Läst 68169 ggr Kommentarer Kommentera

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.