Kajsa Boström
JUN
29

Angående sitsen

När jag är på jobbet och träffar nya elever pratar jag sits, sen sits och efter det lite mer om inverkan och sits. Jag anser att det är viktigt att försöka inverka på ett sätt som hästen kan begripa. Ingen lär sig nytt i ett nafs men för mig räcker det att jag känner att jag väcker intresset och får ryttaren att försöka. Sen gäller det för dem att öva.

Jag lovade att berätta den här historien för en ny ryttare som kämpade med sitsen idag. Vi hann inte med riktigt så nu kör jag en repris på ett favoritinlägg så jag håller mitt löfte lite i efterhand. Varsågod...

"Jag brukar ibland roa mina åhörare när jag gör mina clinics och föreläsningar med en god historia om när jag började min långa resa i sitskorrigering. Han som tog på sig den stora uppgiften var Richard White, en riktigt duktig tränare samt även Kyra Kyrklunds man.

Richard och jag inledde vårt långa sammarbete i början på 90-talet något år efter att han och Kyra flyttat till Sverige och Flyinge. Det finns mycket att berätta om den perioden och många roliga saker jag kan skratta åt nu i efterhand men DÅ, under de åren var jag inte så himla kaxig kan jag säga.

Det var ju inte så att jag var nybörjare när jag först kom till Richard. Jag hade tävlat upp till Intermediaire I på ett par hästar innan den hästen jag hade då och tyckte nog att jag hade lite koll, åtminstone på min sits.

Vid allra första träningtillfället i Stora Ridhuset Flyinge höll jag på att dö av syrebrist för jag var så fruktansvärt nervös att jag glömde att andas. Det var fullt av GP-hästar som piafferade runt mig, namnkunniga ryttare som bara ”gled” runt och såg tjusiga ut och så var det vi, Harley Davie aka ”Putte” och jag.

"You can trot on the circle” sa Richard och jag hade pluggat ridengelska i veckor så det kommandot förstod jag. Sen stod han där mitt i volten och tittade, helt tyst…

 "Change rein!"

Puh! det förstod jag också, går ju bra det här! Det flöt på fint i flera minuter, tyckte jag...

Sen kom det, jag tar det på svenska här men ni kan ju förstå hur det lät på engelska i mina svettnervösa öron.

”Kajsa, det ser ut som du sitter i en hammock och gungar, hur tänker du?”

Jaa, det var domen. Alltså inte mycket som var rätt och efter det började en resa som var lång, lärorik och fantastiskt rolig (emellanåt tårfylld) hela vägen.

Jag kan tillägga att i min ryttarkarriär innan jag träffade Richard hade det inte påpekats några större konstigheter med sitsen. Tvärtom så hade jag alltid fått beröm från de tränare jag ridit för, både svenska och en och annan tysk och bra betyg i tävlingsprotokollen. Men det var lite i en annan tid och nu i efterhand kan jag förstå varför det var som det var, vi hade helt enkelt halkat lite efter i dressyrens utveckling.

Jag fick börja med att korta mina stigläder, minns inte om det var två eller tre hål. Böja på knäna och sitta på rumpan istället för att luta mig bakåt eller LIGGA bakåt som Richard sa.

Sen fortsatte det; Justera tygellängden, dom är för korta och böj på armbågarna. Armarna nära kroppen, händerna här, rumpan där, SLUTA KLÄM MED SKÄNKELN. Foten parallell med marken och skänkeln rakt ner. Mjuka vrister och SLUTA DRA I TYGLARNA, lätt skänkel, DRA INTE i YTTERTYGELN! och så vidare och så vidare i tre dagar.

Omtumlad ända in i själen, yr i mössan av alla nya intryck, full med nya kunskaper och fullständigt övertygad om att jag inte passerat Richards nålsöga då det gällde fortsatt träning vågade jag ändå ställa frågan om jag fick komma tillbaka.

Richard tittade oförstående på mig och sa; ”Det är väl klart, hur ska jag annars se om du klara av detta?”

Han gillade min inställning och min häst, inte för att Putte var så himla begåvad utan för att han alltid försökte. "He has a hart of gold and there are some opportunities.”

Så rätt han hade om den hästen, den gode och allra bäste tränaren Richard.

Om bilden kan jag bara säga att jag har milatals med film från de där träningarna. Men i ett format som jag inte kan spela upp. Att någon skulle föreviga vårt arbete med kamera, det fanns inte. Detta är en skärmdump från den första träningen iallafall. Usel kvalitet men ett kärt minne.


Läst 33029 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
26

"I have a dream!"

Jag har ägnat några veckor åt kontemplation...  (djup begrundan, grubbel, tankfullhet)

Jag grunnar på sakernas tillstånd och som ofta över den varierande tolkningen av vad som är  bra ridning i allmänhet och bra utbildning av hästar i synnerhet.

Just nu gäller det "Läromästare" och då menar jag de äldre, oftast iallafall, dressyrhästar som annonseras ut till försäljning med den överskriften. Speciellt den kategori som ska gälla för att kunna lära någon att rida svår dressyr...

Att köpa (eller låna) en läromästare är enligt en del det snabbaste och säkraste sättet att som ryttare ta sig till den högsta nivån. Jag håller med, i de fall då "läromästaren" är välriden, har några av sina bästa år kvar på banan samt att ryttaren har tillgång till kvalificerad tränare så gott som dagligen.

Nu är det inte alla förunnat att kunna skaffa en sådan häst och inte heller få träning så ofta och då köps ofta en helt annan typ av läromästare.

Det är den typen av häst jag är  nu fundersam över efter att träffat på ett exemplar på en träning för ett tag sen.

Jag hade för några år sen en upplevelse som jag sent kommer att glömma, och det var som provryttare i sadeln på just en sådan häst. Till saken hör att den hästen hade en prislapp på "ca" 800 000:- och möjligen skulle kunnat tjäna som läromästare på Mvs A/ St:George-nivå så jag hade ganska höga förväntningar.

Nåväl, den tilltänkte köparen hade god storlek på sin plånbok och ville gärna kunna gå en genväg (hennes egna ord) till svår klass.

Vi reste många mil, säljaren var informerad om att köparen var orutinerad samt att jag skulle följa med som sakkunnig och testryttare.

Hästen förevisad av säljaren och det såg ok ut. En fin, ganska stor och rörlig häst med vacker brun färg. Det enda jag inte gillade var att hästen såg ganska framtung ut och att vi inte fick se eller rida hästen på träns, säljaren menade att den funkade mycket bättre på kandar...

Sen skulle den tilltänkte köparen upp. Det propsade säljaren på och så fick det bli. Nu började jag bli fundersam för det såg genast mycket mindre smidigt och lättsam ut. Fortare och fortare gick det och ryttaren verkade se rätt förvirrad ut. Långa sporrar fick hon rida med också, det var hon inte van vid.

Men hästen travade och galopperade i slutor (böjd och sprang på tvären) snurrade runt på bakdelen i galopp och bytte också galopp nästan där den skulle. Ryttaren var till slut rätt så imponerad,

Men sen skulle jag rida, vilket samme säljaren inte var så pigg på, allt var ju till ryttarens belåtenhet?

Jag satt upp ändå, kortade upp tygel och fastställde vilket jag redan anat att hästen var som ett järnspett i halsen och hängde som en betongklump i tygeln. Jag är ingen "stark" ryttare och hade lite svårt att sitta kvar bekvämt i sadeln.

Sen blev det åka av kan jag säga. Halvhalt fanns inte på karten, det var bara att hänga med. Slutet kom när jag i trav vände in på diagonalen och hästen satte av i ökad trav med mig hängande rätt ut som en vimpel i tyglarna. Efter hörnet när jag lyckats få stopp på eländet satt jag av, räckte över tyglarna till säljaren och tackade artigt nej till denne läromästare.

Vi åkte alla milen hem ige och under färden försökte jag förklara för den som nu inte längre var en köpare att det inte gick att rida svår klass per automatik bara för att hästen startat i St.George. Det insåg hon efter 15 mil men det tog alla de övriga nästan 25 milen att förklara att sådär ville inte jag att en svårklasshäst skulle vara att rida. Den hästen var ingen läromästare även om den hade gjort ett och annat hyfsta resultat på tävling.

Det är oerhört svårt att förklara en känsla, men det går iallafall att komma nära. Jag har en dröm om att det skulle vara lite enklare att sitta upp på de s k läromästarna och få en bra känsla, så man som ny ryttare kan få en möjlighet att förstå vad det handlar om.

Det ska inte vara tungt och trögt eller behövas långa sporrar och kandar för att lotsa runt en rutinerad tävlingshäst oavsett om ryttaren är erfaren på den nivån eller inte.

Den hästen jag träffade på för några veckor sen var en riktigt vänlig häst, köpt som läromästare, inte så svindyr som den i mitt exempel. Men tråkigt nog var den allt annat än lättväxlad och det hade den nye ägaren redan konstaterat.

Jodå, jag vet precis hur den var för jag red den och i min värld var det långt till lätthet och egenbalans även om den kunde byta galopp.

Och nu när jag ändå talar om lätthet, balans och samverkan kommer jag osökt in på dans.

Jag har en annan dröm, en hemlig en och den handlar om att få dansa på en riktig bal. Till smäktande valsmusik, i balklänning av vackraste siden, tyll och med paljetter. Förd i dansen av en mycket dansant kavaljer klädd i frack. Faktiskt kittlande nära att rida Grand Prix på en välriden häst tror jag.

Så här "dansar" jag till oftast runt, till vardags alltså...


Läst 32577 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
13

Det är 47 år mellan uppsittningarna

Ridskolans roll i framtiden, den funderar jag ofta över. Varenda vettig människa inom ridsporten inser säkert att utan ridskolan har ridsporten ingen framtid, i allafall ut det folksportsliga perspektivet.         Jag ska nog förtydliga, det är min personliga åsikt och många jag känner tycker likadant.

Läste ett blogginlägg som spädde på de tankar jag haft om ridskolans viktiga roll. A-tränaren och ridläraren med mastergrad, B.Tibblin har en blogg där han vädrar sina tvivel och åsikter om dagens ridsport i Sverige. Han är djupt bekymrad över den i hans ögon ytterst bristfälliga tränarutbildningen/tränarkåren vi har idag och även över ridskolans och ridlärarnas roll som bevarare av god hästhållning och klassisk ridutbildning. Du kan läsa inlägget om ridskolan här

Ridskolan är idag tämligen långt ifrån hur den var när jag började rida i slutet på 60-talet och det är tur. Hästarna har det bättre idag och personalen också. Däremot tror jag att vi elever upplevde en mycket större frihet än vad som finns idag.

Ridlärarutbildning idag kan se ut på fler sätt, det som jag kan tycka är oroande är att antalet yrkesverksamma år när utbildningen är klar är ganska få. Allt för många byter bransch ganska snart.

Ämnet ridskola var högst aktuellt för mig i helgen som gick, jag hade en väldigt givande dag i lördags och den gick verkligen i ridskolans tecken.

Vi hade en återtäff på min gamla ridskola,  Nääs mellan Göteborg och Alingsås, och där fanns representanter från både då och nu. Jag fick en inblick i en luttrad ridlärares vardag som nytillträdd verksamhetschef. Som tur är för honom delar han uppdraget med sin fru för det ska till mycket kraft för att dra runt det projektet.

Den lördagen, den kommer ha sin plats i mitt hjärta och jag kan dela med mig...

                                                 - - - - - - - -

Tre ridlärare varav en också är hopptränare, en är också dressyrtränare och den tredje driver även frisersalonger. Dessutom en banktjänsteman, en barnmorska, en förskolelärare, en gymnasielärare, en busschaufför samt en säljare, vad kan de ha gemensamt. Jo sin historia, i form av uppväxt och gemenskap på samma ridskola.

Ett helt fantastiskt gäng människor (tjejer) som fortfarande efter snart fyra årtionden kan samlas kring ridningen och hästarna, en lunch eller runt en koka-kolakastrull när det närmar sig jul. Vi har lika roligt varje gång, ordet är fritt, det är oändligt högt i tak, skratten flödar och det är fullständigt prestigelöst...

Idag var vi tillbaka där vi tillsammans startade våra olika resor ut ilivet. Vi var på Nääs Ridcenter med det vackra Nääs slott i fonden och vi fick verkligen en dag att minnas. Solen sken på oss när red iväg på tur runt sjön, det var mentalt fritt fall tillbaka till förlängesen och intet öga var torrt.

Vid picnic-lunchen i slottsparken efter att hästarna var tillbaka i stallet dryftade vi ridskolans värdefulla roll för ridsporten. Vi jämförde förr med nu och kom fram till att det i mångt och mycket var annorlunda att vara ridskoleunge idag. T o m ordet ridskola var uppe till diskussion, är det ordet omodernt?

Oavsett så var det ren lycka att se denna gamla kärntrupp (stallmaffia ♥)galoppera runt på ridbanan som de inte gjort annat sen jag såg dem senast. Jag är deras ur-ridlärare och stallchef och det är jag stolt över.

Jag vet många verksamhetsledare på ridskolor idag som gör fantastiskt bra jobb med sina "stallungar" och även vuxenryttare. Om det är i privat eller föreningsdriven regi spelar ingen roll, om det är rätt människor som som undervisar. Vi har ett arv att förvalta, ridskolan i Sverige är unik och jag hoppas innerligt att den får fortsätta att utveckla och ta hand om många, många fler ryttarämnen.

    

  Det är många år mellan bilderna men det är samma stallplan och det som började på ridskolan blev början till resten av mitt liv.                                          

                


Läst 32961 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
09

Överbetslat, ombetslat

När jag skrev inlägget Överbetslat för några veckor sedan var det många som reagerade och ville höra hur det gick framigenom.

Denna veckan träffade jag ekipaget igen och var mycket nyfiken på hur det gått. Jag hade fått lite smyginfo om byte av utrustning men hur det gått visste jag inte.

Jag blev imponerad! Hästen var lugn, stod still när ryttaren satt upp och fungerade precis som vilken annan unghäst som helst. Jo, hästen är 7 år men den får gå under epitetet unghäst för den behöver "gå om några klasser".

Träns med vanligt tvådelat tränsbett, nosgrimma av remontmodell lagom spänd var utrustningen för dagen.

Ryttaren tränade idag på att bli mindre yvig i sin hjälpgivning och red på volt och fyrkant, med snygga hörnpasseringar, i alla tre gångarter.

Tänk vad små förändringar kan göra. Det var en mycket gladare och mer självsäker  ryttare som åkte hem för att öva vidare över sommaren.

Något annat vi pratade om idag var de i media omtalade vaggorna på specialtränsen från en större tillverkare. Det var också andra resårbelastade tyglar med i diskussionen samt ett bett från Irland jag aldrig sett förut. Funktionen på vaggor och resårtyglar och dess eventuellt positiva inverkan på ryttarnas tygeltag lämnar jag därhän. Jag kan inte se hur de skulle kunna tillföra något i det stora hela, men jag ska fundera vidare

Vi håller på med en materialsport, det är tydligt.

Den här modellen marknadsför av en av våra största internationella dressyrstjärnor. Jag är ytterst tveksam om de finns i den ryttaren egen sadelkammare...


Läst 43376 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
07

Luddigt?....men det handlar om könsfördelning

Jag skrev ett inlägg om vår kvinnodominerade ridsportgren, dressyren. Men på något vis uttryckte jag mig luddigt. Eller så gick mina tankar fortare än tangentern så jag bromsar tankebanorna lite nu och försöker igen.

Min reflektion  den dagen var, när jag läste resultatet från SM-kvalet för seniorer vilket reds på Nationaldagstävlingarna/Strömsholm, att klassen hade 32 starter varav 4 var män. Alltså en väldigt sned könsfördelning...

Det är nog rekordmånga män så här i modern tid och de placerade sig som nr. 1, 2 och 6. Den fjärde manliga ryttaren hamnade lite längre ner.

I finalen som reds i GP Kûr idag, blev ordningen lite annorlunda och slutresultatet i SM blev att guld- och silvermedaljen gick till män, Patrik Kittel och Mads Hendeliowitz.

Det reds samtidigt Junior-SM, där startade 0 killar, 29 tjejer, SM för Unga ryttare där det var 2 killar, 21 tjejer samt Riksmästerskap U 25 med 0 killar och 13 tjejer.

Ridskolorna runt om i landet kämpar för att locka killar att börja rida och inte minst för att de ska fortsätta när de väl börjat. Efter vad jag förstått går det sådärbra hos en del och lite bättre hos andra. Men tjejerna är många, många fler

Min fråga för dagen är, och det känns inte så luddigt nu när jag lagt ut texten en aning: När börjar killar egentligen rida dressyr och var?

Någon mer än jag måste väl funderat på den saken och är det samma när hoppryttarna gör upp om sina SM-medaljer? Att killarna dyker upp på seniornivån och lägger beslag på topplatserna?

Jag tror att Kristian von Krusenstierna är den ende av de detagande manliga seniorryttarna som hållit på att tävla dressyr på elitnivå sen ponnytiden. Så när han började, det vet jag.

Visst är det värt att reflektera över?

Hur könsfördelningen var på de deltagande hästarna detta SM har jag ingen aning om men det är en annan fråga.

Jag har som sagt inte firat Nationaldagen på Strömsholm utan varit hemma, jobbat lite och servat de som bygger på vår altan. Jag har också hunnit besöka det senaste tillskottet hos familjen från Norrland jag skrev om häromdagen i inlägget En lång historia....

Får jag presentera nr 18 (tror jag) i den stora Zarah-familjen...

Endast fyra dagar gammal är denna lilla fröken, ännu namnlös och e. Sir Donnerhall ue. Zsa Zsa Gabor - Caprimond


Läst 40074 ggr Kommentarer Kommentera



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv



Galleriet på Hippson Market

Husbloggare

Sista tävlingen & Första träningen

Saras vardag

Alvin retades – vill inspirera andra killar att börja rida

Gästbloggen

Mitt åttonde Golega

Portugal-bloggen

Till Husbloggarna