Kajsa Boström
SEP
25
2016

Att titta på bra ridning är ett lysande sätt att få inspiration och och hålla idealen uppdaterade. Det finns några ryttare och tränare i världen som jag håller framför de andra.

Kyra Kyrklund och hennes man Richard White till exempel. De kan koka soppa på en spik, alltså göra svårklasshästar av det mesta i hästväg, med begåvat eller mindre begåvat "råmaterial". Jag som haft förmånen att få träna med dem under många år samt även haft ynnesten att på andra olika sätt fått ta del av deras kunskaper är fortfarande fascinerad.

Häromdagen kom det en film från en demo som Kyra gjorde i Stoneleigh/England. Hon visade upp sin "nya" GP-häst Tiphany. En egen uppfödning efter Tip Top och Matadors syster och naturligtvis tämligen begåvad. Hon slutar aldrig att producera nya svårklasshästar!

Det var en fröjd att titta på filmklippet, enkel och okomplicerad ridning på GP-nivå, med små hjälper.

Idag fick jag en länk med helgens tävling i New York, där det gick väldigt bra för Tinne och Pardon Magi. Efter tävlingen gjorde Charlotte Dujardin en uppvisning på Valegro. Hon red küren från OS i London och som alltid när jag tittar på dem blir jag både tårögd och får ståpäls.

Bilden är en skärmdump från utsändningen.

Det är ridning, outstanding ridning. Det går att hitta små misstag, om det nu skulle göra någon lycklig, men det finns i mina ögon f n inget ekipage i världen som kan konkurera med dem.

Här finns länken om du vill se. Charlotte rider ungerfär 2.38 in i sändningen

Det kommer kanske någon lika bra och kanske någon som lyckas få en högre procent men samstämmigheten de har, den tycker jag är unik.

Nästa helg ska jag på dejt med Carl Hester. Ja alltså det är ju inte bara jag som ska dejta honom, vi är kanske sådär en 4-500 stycken som ska med. Men, jag ser verkligen fram emot att återigen få se honom arbeta med ekipage. Han är en av mina absoluta favoriter!

Jag har haft förmånen att fått se mycket bra ridning och även träffat många duktiga tränare och ryttare, vilka jag lärt mig oerhör mycket av och jag är ödmjukt tacksam för detta.

Igår gjorde jag själv en clinic och hade fått uppdraget att prata om vanlig ridning. Alltså det där som 95% av alla ryttare håller på med hela livet och det som känns väldigt, väldigt långt från Grand Prix.

Det är också roligt! Och det är ännu roligare när jag kan förklara för ryttarna det där ibland lite krångliga i vardagsridningen så den blir lite mindre krånglig. Det känns bra på riktigt!

Nu ska jag ladda mot nästa helg, för det kommer bli denna höstens höjdpunkt!


Läst 63816 ggr Kommentarer Kommentera
SEP
20
2016

För precis ett år sen skrev jag det här inlägget i ett annat forum. Hästletandet är alltid lika aktuellt så jag lägger på begäran ut det igen, något redigerat.

Hästar köpes, ett hett ämne.

Slängde ut en fråga på fb igår, om varför hugad spekulanter i hästköpartankar hellre åker till andra länder för att hitta sin springare än köper här i Sverige

Det blev som jag väntat mig en lång tråd och faktiskt ännu mer respons ”bakom gardinerna”, alltså där bara jag kunde läsa. Precis som väntat går också åsikterna om varför isär.

Det visar sig att jag kan dela in de som tänkt och tyckt om saken i ganska klart avgränsade intressegrupper. Jag har försökt göra en vettig sammanfattning och så här blev resultatet:

  • Uppfödarna:  Alla vill få fram (eller anser sig fått fram) en stjärna. Därav anledningen till att de vid betäckning naturligvis valde bland de mest populära hingstarna. Såklart, för det är den stjärnan som betalar för resten av de av försöken som fallit mindre väl ut. Uppfödarna skulle naturligvis önska att alla köpare betalade vad hästen faktiskt kostat att producera, för förväntad framgång och även för eventuell förädling som gjorts av produkten. Summan varierar ganska stort, mest beroende på förväntad framgång, om hästen är 4 år eller yngre. De vill att intresserad köpare ska hålla sig till vad som sagt angående avtalade tider vid visning samt att det ska finnas en förståelse för att deras verksamhet är vit och att inga bud ”under bordet” tas i beaktande. De anser att Sverige i stort är ett mycket bra land för en häst att växa upp i, faktiskt lite bättre än de andra europeiska länderna. Hästhållning i Sverige är ju som bekant god av tradition samt övervakad från många håll. Med andra ord: Köp i Sverige.
  • Utbildarna:  De som utvecklar och förvaltar de ädla springarna för försäljning anser oftast att svensk hästutbildning väl kan mäta sig med den som görs i utlandet. Här kostar det förstås mer att hålla häst och personal, kom ihåg skatter och moms, så därför är priserna på jämförbara hästar oftast högre i Sverige än i utlandet. Borträknat de allra mest begåvade hästarna, de är lika dyra var än de bor. Så köp i Sverige.
  • Hästhandlarna:  En yrkesgrupp som emellanåt kämpar mot fördomar och och dåligt anseende, tycker sällan något. De köper, säljer och hoppas på det bästa, lagom prutat och ingen återgång = bra affär. Köp i Sverige
  • Veterinärerna: Oavsett om de jobbar på klinik eller inte har ett styvt jobb att hålla reda på de senaste trenderna inom avikelser i hästhälsan. Kissing spines, trilskande ledbrosk, defekta halskotpelare, Cushings syndrome eller vad det nu är. Ska det göras gårdsbesiktning, klinikbesikkning? Ska det tas 14 eller 414 röntgenbilder? Vad säger i så fall  bilderna och till vems fördel, säljare eller köpare, är utfallet? Behövs det blodprovas, ultraljudas eller arbetsprovas? Kan eventuella besiktningar och röntgenplåtar som gjorts i utlandet godkännas som dom är?  Och vad får, eller kanske ska en en besiktning kosta?
  • Köparna: Det är den gruppen jag egentligen ställde min fråga till och de vill gärna köpa den allra bästa hästen till det förhållandevis allra bästa priset. De vill kunna se på många hästar på färre ställen. Alltså inte åka land och rike runt för en titt  här och en där. De vill se hela och rena hästar som är i startgroparna, alltså uppställda på stallgången när de på avtalad tid anländer till avtalat ställe. Hästen ska gott och väl motsvara den beskrivning som gjorts innan, den ska helst vara röntgad u.a och kunna visas riden under bra förhållanden, om den är i den åldern. Finns det en angiven utbildningsnivå, t ex Msv Dressyr, vill de att hästen SKA kunna byta galopp säkert och bra. Inte bara kunna flänga över i andra galoppen i full fart eller byta fram och bak i olika moment även om felaktigheten knappt syns. Allt ovan uppräknat anses av många bara finnas  i Danmark, Tyskland eller Holland

Detta är i korthet vad som framkommit. Om jag gör en snabbanalys utifrån detta och av lite av det som sagt mellan raderna så är det alltså fortsatt som det alltid varit. Köparna vill ha mer för sina pengar och säljare vill ha mer pengar in i börsen.

Det som gör mig som tränare mest fundersam är att det är utbildningen på  de svenska hästarna eller snarare den påstådda avsaknaden av den, som verkar vara den största stötestenen för våra svenska köpare.

Enligt uppgift så är en konkurrensmässig L:A-/Msv B-häst lättare att hitta och betydligt billigare utomlands. En inriden tre- eller lite mer utbildad fyraåring betingar oftast också ett betydligt lägre pris utomlands, bortsett från det absoluta toppskiktet, än vad motsvarande häst gör i Sverige.

Däremot verkar det inte alltid stämma med beskrivningen av de riktigt unga hästarnas utbildning när det kommer till kritan. Qvick-fixjobb vid inridning verkar vara vanligt förekommande, både i Sverige och utomlands, med vidhängande senare problem för den som köpt en sådan häst. Det kan bli kostsamt att rätta till.

Jag har roat mig med att sammanställa önskemålen jag ofta hör när den vanlige hobbyryttaren, framförallt de med tävlingsambitioner, gör sin kravlista inför hästköp. Som jag ser det så hade det varit enklare för alla inblandade, inte minst hästarna, om den lista hade varit lite mer förankrad i verkligheten.

Hästen ska vara absolut frisk och ha tre bra gångarter. Den ska vara snygg, spänstig, elastisk och lätt i typen. Den ska vara vaken och alert, lätt i handen och känslig för skänkeln, om den är riden. Den ska helst vara mellan 1.68- 1.75 och exteriört korrekt. Hästen ska också ha ett stabilt temperament, absolut inte ”tittig” och det ska gå att rida ut den ensam eller tillsammans med andra, Den ska vara lättlastad, kunna gå ensam i hagen och vara enkel att sko. Helst också hund- och barnsäker.

Resultatet av önskelistan är den perfekta hybriden mellan världsstjärnan Tortilas och Brunte, favoriten på ridskolan. Det finns väldig få av den typen, oavsett vilket land man letar i. Så de som annonserar ut liknande hästar har nog överskattat deras färdigheter.

Jag fortsätter att fundera över den eventuella lockelsen med utlandsköp samtidigt som jag läser följande från SWB.

Det känns ju som en bra idé att kolla vad som finns hemma först för nu tänkte jag leta efter en själv.

Wish me luck!


Läst 59123 ggr Kommentarer Kommentera

Beridare på Spanska Ridskolan i Wien, det är en av de drömmar jag hade i början av mitt hästliv. Men det fanns ett oöverstigligt hinder. Jag hade fel kön...

På den tiden, vilket kan kännas som stenålder var antagningskraven ungefär så här:

Du skulle vara man, eller snarare pojke. Lagom lång, tror det fanns en maxlängd angiven på 1.70cm (lippizanerhästar är som små vita köttbullar) Du skulle vara mörkhårig, finlemmad och ha långa ben. Säkert kollade de också att du hade rätt temperament. Det är var lång och slitsam elevtid som skulle genomlevas och det var/är? ett strängt herarkiskt system på Spanische Hofreitschule. Ridkunskapen var nog av mindre betydelse, alla fick börja från noll. Stallarbete, rida på lina osv osv.

Alltså föll min dröm på att jag inte var kille och dessutom alldeles för lång. Vilket kanske var tur, när jag idag ser med lite andra ögon på ridningen som sport. Nu är tack och lov isen bruten och den första tjejen har fått sin beridarbehörighet.

Men jag är fortfarande oerhört fascinerad över vad de gör där på Ridskolan i Wien och har suttit på en träbänk timmevis och glott på deras morgonträning. Sambon, stackarn, var inte lika intresserad men höll sig vaken!

Det var faktiskt så att jag aldrig drömde om att rida OS eller andra stora mästerskap. Min dröm var att bli ridlärare för de var de som red bäst, i min värld. Jag ville bli bra på att rida och bra på att lära ut och ha hästar som jobb. Med inga pengar var tävlingsryttarens värld inget alternativ så det fick bli ridlärare

Så från drömmarna hos en ridskoletjej om att bli ridlärare, beridare i Wien samt en snabbt övergående tysk breidardröm till att bli ridlärare/tränare och Grand Prix-ryttare i Sverige har min resa gått. En väldigt rolig och spännande resa!

Jag träffar många ridlärare när jag åker runt i landet och har träningar.. De flesta har en liknande bakgrund som jag och de kämpar ofta med en egen mer eller mindre blygsam tävlingskarriär vid sidan det dagliga ridlärandet.

De flesta av dem lägger oändligt med ideella timmar, utöver sina scheman, på sin ridskola för att skapa möjligheter för eleverna att få en bra utbildning samt att få vara delaktiga i en bra förening. De är verkligen eldsjälar och hängivna i sitt yrke.

Precis en sån tjej lärde jag känna för kanske 10 år sen. Hon jobbade på en stor klubb, var en drivkraft, en "riktig" klassisk ridlärar på jobbet och hon försökte hinna med sin egen ridning vid sidan av. Hoppryttare men alltid med när det var dressyrträning. Hon flyttade senare runt sin egen häst lite grann på olika stall men var noga med att hålla kontakten för att få hjälp med sin ridning.

Hon drabbades två gånger med några års mellanrum av den förhatliga cancern men kom tillbaka och var snabbt tillbaka i sadeln.

Förra året, när hon drabbades en tredje gång var det värre och det blev ännu värre. Nu i dagarna gick hon bort.... 

Det var ett tungt besked att få och jag känner för hennes nära och kära.

Det är så lätt att glömma alla de människor som lägger hela sin själ i sitt arbete med hästarna. Utan att de någonsin får stå överst på någon betydelsfull prispall eller förekomma i någon resultatrapport.

Självklart är det roligt, men vissa dagar nästan övermäktigt, att läsa om vem som vinner ett championat, en medalj eller vilka som har köpt nya kanonhästar för satsningar inför framtida mästerskap.

De där andra, som år ut och år in jobbar på i skuggan för att t ex ge våra ridskoleryttare en chans att få rida en timme i veckan, borde också få erkännande av större dignitet.

Utan bredd ingen topp sas det förr. Idag kommer få av toppryttarna från det riktigt breda lagret men jag hävdar envist att ridskolan är väldigt viktig, för den ger ridning åt alla.

Och för att som sagt inte tala om ridlärarna...

 


Läst 54660 ggr Kommentarer Kommentera
SEP
14
2016

Ställ och böj,  alltid ett hett ämne i ridsporten. Emellanåt handlar det mer om bryt och bänd och det verkar finnas olika uppfattning om vad som är vad.

En kort sammanfattning som klargör begreppen finns i Ridhandboken 1:

"Det finns ingen böjning utan ställning, medan ställning utan böjning är fullt möjlig."

Där står också beskrivet att innerhanden ställer och styr, ytterhanden ger efter så mycket att ställning och böjning inåt kräver samt att hästen ska vara formad i länfgdaxeln så mycket som spåret kräver . Ett bakben bakom varje tygel, bra att tänka på för då är det lättare att låta bli att förböja

Egentligen helt logiskt.

Det har cirkulerat en bild på alla sociala medier ett tag och helt plötsligt fick den hederliga gamla hörnpasseringen sin välförtjänta uppmärksamhet.

En korrekt riden hörnpassering i lätt klass motsvarar böjningen på en 10-metersvolt och i medelsvår ca 8 meter.

Hörnpasseringar och volter ska kunna ridas med bibehållen takt och balans så det gäller att ha hästen ställd och böjd i färdriktningen.

Hästen ska dessutom spåra, dvs samma sidas fram och bakben på samma spår.

Här ställs krav på ryttaren att ha kontroll på hästens steglängd och eftergift. Ju snävare sväng desto kortare steg.

I dressyrprogrammen finns det upp t o m Msv B ett betyg under "Allmänt intryck" där korrekheten i just ridandet an hörnpasseringen bedöms. Den anses så viktig att det är koefficient 2 på det betyget, dubbelt upp alltså.

Alltså är hörnpasseringarna lika viktiga som ökningar men hur många är det som tränar hörnpasseringar på en framridning?

Att hästen ska vara ställd och böjd i färdriktningen är inte en självklarhet för alla. Det finns de som menar att hästen skulle klara vändningen bättre om den går utåtböjd, särskilt om det gäller ett högt tempo. Det håller jag inte med om.

Jag har en bekant som var och tittade på SM i körning som avhölls i Göteborg förra helgen. Hon har fångat ett ekipage i full fart ur en sväng, rättställda och i fin balans.

                         Foto: Margareta Dahlgren

Skicklga ryttare kan hålla isär och nyansera ställning och böjning. De mindre rutinerade får öva...

Det finns en del skrivet i ämnet genom åren:

"Ett riktigt böjande av halsen fordrar stor känsel, moget omdöme och mångårig rutin hos ryttaren. Arbete med böjning av hästhalsen bör för den skull av mindre rutinerade ryttare undvikas"


Läst 62045 ggr Kommentarer Kommentera

Jag skrev ett inlägg på fb häromdagen om vikten av att ha en korrekt handställning och fick genast många intressanta kommentarer. Bl a skrev en dressyrtränare, tillika sjukgymnast, följande:

"Det finns 2 ben i underarmen, ulna o radius, som korsar varandra när händerna är omkullagda, vilket gör att vridförmågan i underarmen då hamnar i ett ytterlägen/låst läge, vilket gör att elasticiteten i tygeltaget försämras."

Det är alltså den rent fysiska förklaringen och jag erkänner glatt att den hade jag inte koll på!

En korrekt handställning enligt den ridlära vi använder när vi utbildar ryttare och instruktörer i Sverige är:

"Händerna ska vara slutna. Den måttligt böjda tummen trycker fast tygeln lätt mot pekfingret, så att tygeln inte glider. Händerna hålls rätt upp och så högt att det bildas en näst intill rak linje från underarmen/armbågen via tygeln till hästens mun. Mellanrummet mellan händerna beror på hur kraftig hals hästen har, eftersom tygellinjen ska vara rak även uppifrån sett."

Viktig punkt i ryttarens grundutbildning och det är egentligen inget som skiljer sig mellan hopp- och dressyrridning.

Om jag bläddrar vidare i Ridhandboken 2 står det i kapitlet Hoppning/ Lätt sits:

"Underarmen och tygeln ska under språngets samtliga faser bilda en rät linje mot hästens mun. Händerna ska vara burna och hållas precis över manken eller bredvid den, om möjligt utan att stödja mot hästens hals.På så särtt bibehålls elasticiteten, och ryttaren blir inte stum i handen, vilket hon skulle bli om handen lades ned. Höjer hästen hals och huvud i anridningen för att taxera bättre måste ryttaren anpassa sig genom att ändra armbågens vinkling."

Alltså finns det inget utrymme för egen tolkning i hur handställningen ska vara för att fungera optimalt.

Punkt.

Men... nu kommer alla MEN. Någon skrev i tråden som skapades på mitt fb-inägg att:

"Noterar att de flesta hoppryttare (jag pratar proffsnivå) rider med omkullagd hand, och det går ju alldeles förträffligt för dem ändå uppenbarligen"

Jag håller inte med, det finns säkert någon eller några som av gammal ovana lagt omkull sina händer men det är ju inte tack vare den avvikelsen de lyckats ta sig till toppnivån utan trots.

Ett annat inlägg i tråden handlade om att en ridlärare på en teorilektion hade sagt att det var lättare att "kasta fram handen i språnget om händerna var omkullagda än stående..."

Håller jag inte med om heller.

En avvikelse från den i min värld korrekta handställningen blev jag tvungen att använda när jag gick på Strömsholm. Tro det eller ej!

Den hoppläraren vi hade då, lärde ut att händerna skulle hållas omkullagda och nära bredvid varandra. Som att hålla i ett mycket smalt cykelstyre. Jag som var en klassiskt skolad hoppryttare, av Göran Casparsson, Petrus Kastenman och K-Å Hultberg hade mycket svårt med den där omställningen. Det gick, men under min tysta protest och jag rätade snabbt upp händerna när jag kom hem igen.

De vanligaste felaktigheterna med handställningen som stör eller omöjliggör god inverkan är:

Stela handleder, dvs där man viker in handlederna emot varandra.

Omkullagda händer, typ cykelstyre

Öppen hand, där tygeln "hänger" i krokiga fingrar

Trängande hand, alltså tygeltag som går över manken åt motsatt håll.

Jag anser att en korrekt sits och handställning är grunden till en framgångsrik ryttarkarriär, oavsett gren. Det finns som sagt ryttare som inte rider som andra och lyckas ändå, men det är oftast trots och inte tack vare.

Nu är jag tillbaka till Peder Fredricson igen. Här är en härlig bild tycker jag, inget fel på den handen.

Så till de som tror att detaljerna inte spelar roll, tänk om och gör rätt. Det lönar sig att lära in korrekt grundridning!

Foto: Ida Röök/Hippson


Läst 92651 ggr Kommentarer Kommentera

Jag läste en artikel med Carl Hesters träningstips och fastnade för den här meningen.

“The basics are: is your horse straight? Is it moving in a rhythm?”   Carl Hester

Bra grundridning är en tolkningsfråga. Min egen tolkning är så här: Skritt, trav  och galopp i båda varven, på tygeln med lätt elastisk kontakt samt med jämn takt och rytm.
                                Fin form på en treåring...                        
  
Det ska fungera på fyrkantspår såväl som på volter. Ju längre utbildningen håller på ju mer ska hästen enkelt kunna kunna spåra på mindre volter, hörnpasseringar samt raka linjer.
 
Det där med kontroll på steglängd, korta och länga, att ha nacken på samma höjd oavsett om du svänger, rider rakt fram eller byter gångart är också viktigt.
 
Gammal skåpmat kanske någon tycker nu, ett himla tjat om självklarheter. Eller?
 
Nej, självklart är det absolut inte och jag kom att fundera över detta i veckan som gick. Jag hade med en hopphäst på en träning och den hopphästen har inte alltid ryggen med sig på bästa vis över hindren vilket gör att det ramlar en bom då och då.
  
Ryttaren hade fått tipset att använda en av alla "finurliga" hjälptyglar som finns att tillgå. Det skulle göra att ryggen kom upp bättre.

Alltså, sätt fast huvudet så kommer ryggen upp... Nej, den sanningen köper jag inte.

När jag hade kurs en helg hade en av ryttarna med sin dotter. Hon var 11 år, hade två ponnyer och för dagen hade hon tagit med sin hopp-ponny. Tjejen tyckte den var lite springig och hängde i handen, alltså lite svår att "rida på marken".

Vi resonerade en stund om vem som egentligen hängde i tygeln och när den unga damen fick klart för sig att jag inte tyckte det var viktigast i världen att ponnyn böjde ner sitt huvud när den sprang så fick vi till ett riktigt bra pass. Hästen fick lite mer frihet och rörde sig fint i trav och galopp. Ryttaren hade en lätt kontakt i tygeln och var mycket nöjd. Inga onda händer eller trötta axlar.

Ryttaren var som sagt 11 år och det hon trodde var viktigt var att huvudet på ponnyn skulle ner. Fast varför, det hade hon ingen aning om. Men hon lyssnade noga på vad jag sa och hade inga svårigheter att ändra sin ridning.

Vad är det som gör att de unga ryttarna får denna bilden med sig?

Är det då bara hopphästar som har svårt med balans och rytm? Nejdå, mitt tema på den helgkursen var övergångar, i balans, och det var genomgående hos ekipagen både vingligt på linjen och bitvis tungt i händerna. Oavsett om det var dressyrhästar som tävlade St George, L:B eller hopphästar.

Du ska inte "bära runt hästen", den kan och ska springa själv. Det kan inte upprepas tillräckligt många gånger. En häst som hänger i handen gör inte det av egen vilja. Den har inget ansvar i frågan.

Egenbalans och självbärighet är ett populära ord idag. Men jag ser mycket mer av tygelbalans och framvikt ute i verkliga världen.

Här övar Flisan på att galoppera rakt, med lätt kontakt och bra eftergift.


Läst 74001 ggr Kommentarer Kommentera

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.