Kajsa Boström
DEC
29

Jag kör världens bästa tåg!

Det är oftast en glädje i återseende. Idag träffade jag några elever jag inte sett på åratal. Den ena, Hanna, red på den tiden en väldigt fin ponny. Han hette Sylvester var en dansk import e. Schwadroneur och kom till oss som ung och oriden. Han ägdes av Hannas moster, som också är en gammal och kär god vän till mig.

Tråkigt nog för svensk ponnysport sålde vi efter några år Sylvester till Norge. En familj med tre döttrar köpte honom och hos dem blev han kvar hela sitt liv, han blev 25 år. Tror han gick med åtminstone två av döttrarna i det norska ponnylandslaget i dressyr.

Hanna skulle gå färdigt i skolan... Det gjorde hon med besked, hon har varit runt en i en stor del av världen. Mycket studier och arbeten i både det ena och det andra blev det. Idag är hon tillbaka i hemstaden och är bl a en driftig chef och ägare till en av Göteborgs största nattklubbar.

Men Hanna är också en s k återvändare i ridsporten och idag träffades vi igen. Nu rider hon så mycket hon hinner och tycker det är fantastiskt roligt. Ridsporten och hästar fostrar, det har som sagt formats många starka och driftiga chefsämnen bland våra unga utövare. Särskilt bland tjejerna...

Vi var nog båda lika glad över dagens möte och det värmde gott i hjärtat när Hanna berättade hur hon kände.

"När jag gick ner i backen mot ridhuset och hörde din röst, såg dig gå därinne så kändes det så...tryggt!"

Den andra av dagens återvändare var lite äldre när hon slutade träna och pensionerade den hästen hon hade då. Efter det red hon lite i skogen och ägnade sig helhjärtat åt karriären. Nu är hon uppe i sadeln igen, med en envis iver ett komma tillbaka i gammal god form. Så det var enkelt för mig, bara att fortsätta där vi avslutade kändes det som, fast med en annan häst.

För att återknyta till dagens rubrik så är den är en del av ett samtal jag en gång hade med den brittiske dressyrnestorn David Hunt. Eller "vi" hade ska jag säga, för det var under en föreläsning han gjorde för Svenska Dressyrtränarklubben.

Han tog upp frågan med att elever kommer och går, eller att de helt slutar att rida. David tyckte att vi skulle ta det med ro och liknade tränaruppdraget lite med att hur det kan vara att köra ett tåg.

"Under resan kliver människor på och av vid de olika stationerna. Vid slutstationen är det ungefär lika många resenärer på tåget som det var vid starten."

Precis så är det och när jag som minst anar så står återvändarna där. Med nya liv, många erfarenheter inom andra områden men med samma kärlek till hästen och ridningen. De dagarna älskar jag mitt jobb lite mer än annars...

Välkomna tillbaka till ridningen ALLA och idag särskilt Hanna och Anne.

Det är några år mellan bilderna men det är samma Hanna.


Läst 83200 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
24

Julefrid och önskelista

"Granen står så grön och grann i stugan, granen står så grön och grann i stugan, tralala tralalalala....."

Det gör den, välklädd och vacker med någon liten klapp under.

Jag har i nästan varje jul i mitt liv önskat mig en häst av tomten. Varje julafton har jag insett att det inte fanns någon i säcken det året heller.

Inte särskilt synd om mig för jag har haft hästar att rida på så det räckt och blivit över. Men jag kan fortfarande önska mig en häst så här i julenatten. Den där drömhästen som har allt det där som jag vill att just min häst ska ha.

Jag vet hur jag vill att den ska trava, för det har någon av mina andra gjort då och då. Jag vet hur jag vill att den ska galoppera, för det gjorde någon annan av de gamla. Jag vet hur jag vill hur passagen ska kännas och hur lätt det ska gå att växla till piaff. Hur lätt det ska kännas att placera piruetterna på linjen och hur ökningarna nästan ska trycka luften ur lungorna.

Jag vet också att en begåvad unghäst kostade många miljoner på en auktion i Tyskland nyss...

Så tomten lär nog inte kunna hjälpa mig att  få den där optimala kusen. Synd...

Jag fortsätter att njuta av de som finns att tillgå här i verkliga livet men jag kommer aldrig sluta drömma om den där hästen, den med stort H. Den som kan dansa fram med koll på allt som en dressyrhäst bör kunna.

Kanske är det någon av de fina unghästarna jag jobbar med just nu, det finns några med potential. Och hur svårt kan det vara då?

Ja hur svårt är det vi håller på med. En pappa frågade just det häromkvällen, på hans dotters sista träningspass innan julledigheten.

"Fattar verkligen hästarna vad ni vill att de ska göra? Den där Valegro verkar ju ha fattat men det är ju inte så ofta man ser en häst gå som den gör?"

Jag tycker det är en helt underbar reflektion från en person som ser vår sport från läktarplats. Han har följt sin dotters resa genom ridskola och vidare med egen stor häst och tyckte väl att det verkade vara en oändlig bit kvar till Valegronivå, trots alla år av träning och träning.

Dottern har visserligen ridit hoppning innan men nu lockar dressyren och det var så vi träffades. Så nu blir det min delikata uppgift att förklara så båda häst och ryttare fattar.

Jag låter julefriden råda och vilar min förkylda, lätt slitna tränarröst några dagar.

Sen ska jag se om detta tips kanske kan få någon polett att ramla ner...

God Jul och fundera lite på hur svårt det egentligen kan va`?


Läst 88171 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
17

Amazing, del 2: Unghästutbildning i microformat.

Nu händer det något igen, eller, nu är jag på plats igen för att se vad som hänt sen sist. Jag har haft semester men det har jobbats på här hemma.

Amazing är som de allra flesta unghästar (tack och lov) väldig okomplicerad. Hon är nyfiken, läraktig och orädd. Allt som ha varit nytt för henne har hon tagit till sig med ro. Hon får gott om tid på sig, för som jag sagt tidigare tycker vi att det är viktigt.

Vädret spelar också in i hennes utbildningsgång, för där hon bor nu för tillfället finns inget ridhus. Då får man anpassa sig efter de förutsättningar som är och det brukar funka fint. Det som kan ställa till det en aning är ösregn i kombination med blåst och hårdfrusen barmark. Alltså vår västkustvinter som den oftast är ...

Men, Eva som är projektets ryttare och också den som ansvarar för hästen ser möjligheterna och det en förutsättning. Nu har det varit en period med lite krångligt väder och annan hög arbetsbelastning men sadeln har kommit på, stigbyglarna är nere och Amazing rör sig avspänt på lina med sin utrustning och i alla gångarter.

Med en erfarenhet från åratal med inridningar har Eva ett system hon jobbar efter och också är trygg i. Det  handlar om att så gott det går undvika olyckor och skador på ryttare och häst.

Det longeras ytterst lite och utan inspänning. Hon lär hästarna att stå stilla så att att ryttaren kan sitta upp i stigbygeln, precis som det kommer att vara resten av livet för hästen.

Det är roligt att se hur hästarna tar till sig det där. Vissa är mycket undrande över att hon hoppar, studsar och smäller i stiglädren vid deras sida och en del bryr sig inte alls. Sen sitter hon upp, i stallet och barbacka de första gångerna. Sen skrittar hon fram och tillbaka i gången, helt odramatiskt.

Det har inte alltid varit så, förr såg stallet annorlunda ut och det fanns ett ridhus på den gården. Men i stort har det gått till på samma vis med själva sadeltämjningen och "insittningen". Sen tar vi resten, den svåra biten att ge hästen en god grundutbildning.

Jag vill poängtera att detta är mitt/vårt sätt att sadeltämja och grundutbilda unghästar. Andra gör på annat vis och tycker det fungerar bra. "Alla sätt är bra utom de dåliga" är ett gammalt talesätt och det tycker jag stämmer bra. Huvudsaken är att hästarna i lugn och ro får vänja sig vid att bli ridhästar samt att de får tid att förstå och växa in i sin uppgift. Det finns enligt mitt sätt att se ingen vinst i att skynda sig.

Det kan naturligtvis uppstå problem, trots att man gjort det bästa man kan. Jag har en elev som råkade riktigt illa ut när hon blev avslängd. Hon går hemma med en illa tilltygad kropp, en sargad själ och ett knäckt självförtroende.

Det händer och det är tråkigt. Men, det finns oftast en förklaring till att hästen plötsligt eller allmänt beter sig som om den vore ond. Jag har på alla år jag hållit på med hästar aldrig träffat på någon som varit ond. Oförstående, förvirrade eller smärtpåverkade har de varit, inte onda. Det kan ta tid att hitta orsaken men det är vårt ansvar, hästarna har inget ansvar.

Eva avslutade dagens övning med lite störningsträning, "veva med benen" och det brydde sig den unga damen inte om över huvudtaget.


Läst 88065 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
14

Vad tror du det är som avgör?

Jag tycker (nästan) inte det finns några dumma frågor, för det finns alltid saker att lära. Men ibland undrar jag lite över hur tilltron till utrustningen verkar växa i vår sport.

Läste i ett forum en fråga från en villrådig som inte visste vilka stövlar som var styva nog att få still på en vinglig ankel. Hög tilltro till stövelmakarna och mindre till tränar/ridlärarkåren och det känns sådärbra.

En ryttare jag träffar lite då och då har precis köpt en ny häst. I köpet ingick en sadel, vilken vid närmare kontroll passade ganska illa. Ryttaren har vi det här laget provat sig igenom en imponerande mängd sadlar utan att uppleva någon "waaow-känsla" för en enda. Senast jag träffade ryttaren red denne i en lånad sadel som faktiskt låg ok på hästen. När vi gemensamt konstaterat detta fick jag frågan "Vilken sadel tycker du håller mina ben mest stilla?"

Som tränare med sits och inverkansridning som hjärteämne blev jag för ett ögonblick lite trött men jag förstår varför frågan kommer upp. Det finns en oändlig tilltro till utrustningens egenskaper idag.

Sadeln, med lårstöd, ska hålla rätt på ryttaren, gärna tillsammans ett par ridbyxor med ultra-grip i silikon på utvalda ställen. Stövlarna ska hålla stilla underskänkeln och bettet ska hålla hästens huvud stilla. Klart!! Sen kan man fråga sig vad ryttaren ska göra under ridpasset...

Undrar du över det där med bettet? Jag läste frågan i samma forum på nätet, en ryttare sökte efter ett bett som kunde få hästen att sluta slå med huvudet, särskilt i halterna...

Nog om detta. Det är snart jul och i London rids det som vanligt på Olympia. Huvudnumret detta året är nog för de flesta Valegros avskedsföreställning. Gåshuden står som månkratrar på armarna och intet öga är torrt hos åskådarna. Jag vet, för min bloggande kompis Carro (läs: Bildbomb från Olympia) sitter där, på riktigt.

Tänka sig, Valegro, han slår inte med huvudet han. Inte ens i halterna. Charlotte sitter som gjuten i sadeln och alltihop beror säkert inte på utrustningen. Så det finns hopp för för ridkunskaperna, tack och lov.

Carro skickade en lite aptitretare, alltså är fotograf till denna fina bild Caroline Eriksson/The Horse World of Carro.


Läst 75992 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
07

Det är huvudsaken

Ridsportförbundet tar ett steg mot framtiden och bestämmer att alla dressyrryttare ska bära hjälm vid tävling. Reaktionerna låter inte vänta på sig, hittills har jag läst att två manliga landslagsryttare tycker det onödigt och en kvinnlig tycker förslaget ligger helt i tiden. Vi är alla olika...

Jag tycker beslutet känns ganska självklart, säkerhet är ett ledord i vår sport. Jag kan i viss mån förstå den landslagsryttare som hävdar att tvång känns onödigt p g a att ingen svårklassryttare i dressyr ramlar av på en tävlingsbana. I väldigt viss mån, för jag vet inte om det hänt än i Sverige, men den gången det händer kanske den där "påtvingade" hjälmen räddar livet på en frackbärande ryttare. Vetskapen om det gör det enkelt att ta på hjälmen tycker jag.

Jag har själv i en GP-start varit nära ögat att ramla av. Då hade jag nog hamnat på läktaren i det ridhuset och högst sannolikt klappat i huvudet. Hatten hade inte dämpat fallet, det är jag övertygad om.

I min generation ryttare har det varit långt ifrån självklart med hjälm vid ridning. Min första hjälm var visserligen inte av papp, som en del hade, men av glasfiber med svart sammet på utsidan ett tunt rött skumgummi-fodrat silkestyg på insidan. Om den hjälpte när jag åkte i backen vet jag inte för hjälmen ramlade alltid av före mig. Gummibandet som skulle sitta under hakan var mest för syns skull och det satt ofta ovanpå hjälmen.

Förr var det vanligt att svårklassryttare i hoppning efter avslutat runda fick be banpersonalen att hämta hjälmen. Den kunde åka av redan vid hinder nr 3 eller så.

Det var fräckt eller helt normalt att rida utan hjälm, ALLA gjorde det. Alltså la jag också oftast hjälmen på hyllan. Vi begrep inte bättre.

Min pappa var inte ryttare men motorcykelpolis och han hade därför fattat det där med att hjälmen kunde rädda liv. Han blev väldigt irriterad om han såg mig rida utan hjälm. Vid en hoppträning, där han egentligen inte skulle sett mig, bar jag naturligtvis inte hjälm och då blev han trött och arg på riktigt.

"Jaa Kajsa, det behövs inga tak på tomma lador" sa han med hög och klar röst.

Alla hörde, oerhört pinsamt tyckte jag då men idag kan jag le åt minnet. När jag rider nuförtiden har jag alltid hjälm på mig, ett löfte till min sambo och faktiskt till mig själv. Vem vill skylta med "en tom lada" liksom.

Gjorde för mig själv en jämförelse med bilkörning. Där blev det lag om bältet-på redan 1975. Det finns säkert de som kör utan även idag men det säger mer om dem än om lagen.

Jag har suttit fler timmar i bilen än på hästryggen och har varit med om EN enda olycka. Kanske var det bilbältet som klarade livhanken på mig den gången. Det är mer sannolikt än att jag hade tur.

ETT tillfälle på alla tusentals timmar jag åkt bil. Ändå skulle jag aldrig drömma om att köra bil utan att bältet är på, risken är för stor.

Det kanske är en haltande jämförelse, bilkörning vs ridning, men jag skulle inte chansa. Bältet på och hjälmen på känns som ett enkelt sätt att öka sina chanser.


Läst 79983 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
05

Biomekanik, ett ord i tiden.

"Biomekanik

Biomekanik studerar och analyserar mekaniska problem i organiska (biologiska) system. Utgångspunkt för dessa analyser är mekaniska lagar, som används för att studera vilken inverkan krafter har på levande vävnad. En definition av begreppet kan vara ”applicerandet av mekaniska principer i studier av levande organismer”."     Wikipedia

Detta är en beskrivning av ett av det mest använda och trendiga ordet/begreppet inom ridsporten just nu. Jag läser och läser, hämtar information på olika ställen och jag tycker att det är ett ganska komplicerat ämne. Dessutom är det inte så många som rakt av kan svara på vad ordet egentligen betyder.

Kroppens rörelseorgan (skelett och muskler) är ett biomekaniskt system, så egentligen kan det enkelt inom ridsporten presenteras som hästens rörelselära. Lite enklare att ta in och fullt tillräckligt.

Det är bevisat att om du använder dig av "svåra" ord är det lätt att imponera på eller få uppmärksamhet ifrån andra människor men det är förvånansvärt ofta som det enkla är det genialiska.

Fråga hundra "vanliga" ryttare om de kan fotflyttningen i hästens alla gångarter så kommer du att få många olika svar. Fortsätt din frågestund med att be om en redogörelse om hur en häst gör för att ändra tempot i de olika gångarterna, så kommer du få många intressanta och varierande svar.

Jag frågar ofta mina elever, framförallt de nya, om vad de kan inom ridläran. En yngre ryttare som ridit i hela sitt liv, både på ridskola och nu har stor häst hade ingen aning om hur galoppen fungerade. Hemläxan var given!

Detta, hästens rörelselära, är viktigt för att kunna förstå ridningens grundprinciper. Hur den kunskapen sen ska användas för att ge hästen en väl fungerande och vältränad kropp är nästa steg.

Att förstå hur takt och tempo spelar roll för hästens balans, alltså i längden hästens hållbarhet, verkar inte vara det mest populära ämnet i den teoretiska undervisningen. Ja,  teori överhuvudtaget verkar inte ha så stor dragningskraft. Program och programridning ligger mycket högre på intressetoppen

Just ordet biomekanik verkar ha ett outtömligt användningsområde. Jag läser om begreppet i alla möjliga sammanhang, som tillskottsfoder, utrusting och inom de alternativa behandlingsområdena.

När det till exempel talas om att det ska till en speciell sorts ny sadel  för att hästens biomekanik ska komma till sin rätt blir jag trött. Om hästen har en ryttare som rider som en riktig tomte, hjälper det då att den har den hippaste sadeln?

Jag fick en gliring för ett tag sen, när jag skrev om sadlar. En läsare som lite ironiskt skrev att: Ja, det var säkert bättre förr när vi red i manskapssadel....  Jag menar inte att allt var bättre förr och det går lätt att förstå om man ger sig tid att läsa hela inläggen innan omdömet faller. Men jag hävdar att för att lära sig ridning och få insikt i hur en häst fungerar behövs teoretisk kunskap och den biten glöms ofta bort idag. Vill du bli en bra ryttare ska alla delarna med.

Vetenskapsmannen och konstnären Leonardo Da Vinci visste redan i mitten på 1400-talet mycket om sakernas sammanhang och olika kroppars rörelse. Bland annat funderade han just över hästens rörelselära. Så börjar man i tid kanske man under sin livstid hinner förstå lite av sammanhanget, för det finns ofantligt mycket att lära. Oavsett om det kallas biomekanik eller rörelselära


Läst 79856 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
02

Bristande information eller rent av bedrägligt beteende?

Storleken på "hästvärlden" i Sverige är att jämföra med en ankdamm. Det vet nog alla som på ena eller andra sättet är yrkesmässigt sysselsatta i ridsporten.

Jag brukar säga att det du gör idag, det vet de flesta imorgon. Även om du gjort något som du tror eller hoppas inte ska komma till allmänhetens kännedom.

Lyckas du på tävlingsbanan eller köper en fin häst vet alla det.

Bär du dig illa åt mot din häst, då är det strax allmänt bekant även om du inte vill kännas vid det.

Pratar du illa om någon eller far runt med skvaller, ja då är det också strax på allas läppar. Ibland är sanningshalten i informationen kanske tveksam, men ingen eld utan rök.

Jag har varit med länge och lärt mig lyssna till allt som sägs med en stor nypa salt. Men jag har också varit med så länge att jag tydligt ser ett mönster i det som sker. Till exempel vem som ofta dyker upp i sammanhang som inte är ok.

Hästhandel.... Det är en infekterad bransch och nu har jag blivit upprörd, på riktigt.

Någon har försökt att uppenbart lura min elev och indirekt mig. Eller friserat sin information, om jag ska beskriva det vänligt.

Ridsport-Sverige är för litet för det. Tre, kanske fyra telefonsamtal, lite grundligare sökning på nätet och vips har jag en historia som är låååångt ifrån den jag fick av säljaren.

Några personer anser uppenbarligen att jag är dum i huvudet eller otroligt blåögd... Jag har förvisso blå ögon men jag är full kapabel att hämta information, även den som undanhålls.

"Bedrägeri är enligt svensk lag ett brott, som består i att någon medelst vilseledande förmår annan till handling eller till att underlåta något som medför vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde enligt 9:e kapitlet § 1 brottsbalken.″

Just den här juridiska biten tror jag många som vill handla med hästar skulle sätta sig in i.

Det höjs ofta röster mot den lagstiftning som finns för att skydda köparen vid t ex en hästaffär. Den kan säkert kännas jobbig för de som säljer hästar, men om alla vore ärliga skulle färre affärer sluta med tvister. Med alla menar jag BÅDE säljare och köpare.

Jag har verkligen tänkt igenom vad som hände min elev och mig vid det aktuella tillfället och kan konstatera att vi nästan gick i fällan av de klassiska anledningarna. Det var en fin häst, det var uppenbarligen behov av snabba ryck samt undanhållande av viktig  information.

Tur, erfarenheter samt lite eftertanke om vad som egentligen sas vid den där hästvisningen gjorde att vi kom till insikt och backade ur en tänkt affär.

Jag är arg och frustrerad. Mycket för att jag höll på att bli lurad men nästan ännu mer för att en stackars häst är den som får sitta emellan.

Det finns gränser för hur vi sätter hästar i elände för att vi kommer till korta i vårt hanterande av dem. Okunnighet, tanklöshet och girighet gör en del människor fartblinda.

 Jag ska fundera ordentligt över detta några dagar. Det handlar inte bara om rätt och fel rent juridisk, det handlar om respekt för människor och djur.

Och som sagt, nu är jag arg. På riktigt...
  


Läst 78227 ggr Kommentarer Kommentera



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv