Kajsa Boström

Gothenburg Horse Show försänker övriga ridsportsverige i törnrosasömn en vecka. Knappt någon hästmänniska i landet talar om något annat än vad som händer inne på vår fina ovala silverskimmrande göteborgsarena. Precis som det ska vara tycker jag, är det kul är alla med.

Själv var jag där i tisdags och tittade på unghästklasserna. Ovanligt att passera in utan att gå igenom mässan. Det var endast en ridsportbutik som öppnat sin försäljning i entrén så det blev en billig kväll!

 Resten av tävlingen fick jag se på SVT Play för jag skulle jobba och sen blev jag sjuk. Men det går alldeles utomordentligt bra att se dressyr på TV. Det som är roligt går ju att se hur många gånger som helst. Unga danska Cathrine Dufour med sin Atterupgaards Cassidy red väldigt bra så jag gärna tittar fler gånger på hennes uppvisningar.

En annan ung dam jag skrev om i höstas i inlägget "Det går undan" har också ridit på Scandinavium idag lördag. Duktiga Saga Kwarnmark på Prins Tord 183 slutade på en lysande silverplats när finalen reds i klassen Sverigeponnyn. Saga har jag känt sen innan hon föddes och vi är nästan grannar här i Fjärås så det var extra roligt.

Jag var ute och luftade min penicillinmatta kropp en stund idag. Solen sken och det var fantastiskt iskallt men jag ville kolla på det nya projektet vi ska ta oss an.

Möt Zig Zauer, nyss fyllda tre, e.Everdale u.Zsa Zsa Gabor SWB ue.Caprimond. En lagom stor och vacker häst som har en härstamning som det nästan gnistrar om. 

Everdales morfar heter Negro och denne Negro är pappa till Valegro. "Zigges" egen morfar Caprimond är faktiskt pappa till den danska hästen Atterupgaards Cassidy som just har sopat banorna med sina medtävlare på Scandinavium. Med andra ord är lille Zig Zauer så att säga fullknökad med Grand Prix!

Jag red Zig Zauers mormor när hon gjorde sin unghästkarriär och vi var väldigt framgångsrika så blir han som hon blir det en riktigt fin häst att rida.

Ja, liten blir stor och nu ska vi komma upp på ryggen, sen får vi se hur generna svarar upp mot förväntningarna. Kul ska vi ha iallafall!

                               //Kajsa


Läst 41162 ggr Kommentarer Kommentera

"Det jag inte kan nu kan jag alltid lära mig."

Den meningen är mitt mantra, därför läser jag gärna om hur andra tränare tänker och jag gillar att titta när de arbetar.

Nu på morgonkvisten dök det på nätet upp en intervju med Jonny Hildberath, tysk landslagscoach och erkänt skicklig tränare.

Klok kille... Jag har haft förmånen att rida för honom några gånger, nervöst men roligt. Han gillade min ridning men han tyckte inte att min häst Pokus (Porfyr-Unesco) höll internationell klass fast det visste jag redan. Det jag var lyckligast över efter Jonnys träningar var att han tyckte att min häst var välriden, mjuk, spänstig OCH hade en bra mun, det tog jag med mig hem.

Lilla Pokus, jag minns när Kyra såg honom första gången. "Det är inte frambenen som är korta Kajsa, det är magen som är för tjock. Men så länge hovarna når ner till marken kan du säkert få den att gå Grand Prix"

                             Pokus, precis hemkommen till mig 3 år gammal

Med Richards hjälp kom vi till Grand Prix. Med sin sänkta rygg, sina korta framben, raka haser, inåttåade benställning och naturligtvis tack vare stora hjärta av guld klarade Pokus alla svårigheter.

Som sagt, han hade en bra mun. Stilla och med bra kontakt. På slutet av hans karriär blev det lite annorlunda. Han började gapa lite, tungan kunde visa sig och han gnisslade tänder ibland.

Såklart var det inte fel på tänderna, vid allmän veterinärkontroll visade det sig att han hade  fått spatt. Onda ben = orolig mun det är ofta en sanning. 

Orolig mun, med alla varianter, beror enligt min åsikt oftare på spänningar, brister i eftergift och lösgjordhet än något annat. Jag anser att så länge hästen inte accepterar bettet och dess inverkan så länge har ryttaren ett stort problem att lösa. I min värld kan den oroliga munnen aldrig ignoreras eller helt tillskrivas hästens temperament. Problemet ligger på ryttarens bord.

Jag har en häst i träning som har ett udda problem i munnen, tandköttet växer över de bakersta tänderna. Hästen har även svagheter i exteriören vilket gör att den har en "svår mun". Det är något vi får jobba med och ibland även acceptera. De tävlingar, vilka lyckligtvis blir fler och fler, där det inte finns någon kommentar om orolig eller gapande mun i protokollet känns som stora segrar.

Tillbaka till Jonny Hilberath, artikeln är läsvärd så jag bifogar länken. 

Jonny Hilberath, what makes a great dressage rider.

Här är ett citat, det visar att han tycker som jag. Problem som yttrar sig i en "dålig/orolig" mun måste tas om hand.

" - That was exactly going to be another question! You see these open mouths/ tight necks. What’s the basic missing? Obviously it’s the back.

Absolutely. And the contact forward to the hand. It is the wrong pressure in the horse; the wrong tension in the horse also mental tension in the horse because the mouth is like a mirror to the brain. That is something that definitely has to be fixed."

Inte vill vi väl att hästen ska strutta runt med gapet öppet, som en krokodil?

                                                // Kajsa


Läst 37913 ggr Kommentarer Kommentera

Intrycken har duggat tätt i min hästvärld de senaste veckorna. Jag har sett på ridning i olika sammanhang och i jobbet träffat många nya ekipage vilket alltid ger påfyllnad i erfarenhetsbanken. 

Jag var i Borås i fredags, på Gina Tricot GP och tittade på en dressyrclinic.  "Knytkalaset med Plantskolan" visade ihop med sina tränare Kyra Kyrklund, Jan Brink och Liane Wachtmeister  upp några av sina favoritekipage. Det var unga framgångsrika ryttare med rörliga och begåvade hästar. Den förväntade framgången blev tydligt beskriven, hoppas verkligen att förväntningarna infrias!

Min favoritstund den kvällen blev när Kyra på sitt vanliga lite anspråkslösa vis  ändrade en lite för långtravande häst till en lagomtravande. Ryttaren fick instruktioner, gav hästen hjälper och vips kunde hästen kontrollera sin stora trav och istället röra sig lite mer ändamålsenligt. Det gick tämligen snabbt och enkelt att visa hästen hur de ville att den skulle göra.

Sen visade Kyra med ett annat ekipage hur ryttaren med små hjälper, bl a en avlättad yttertygel, fick igenom högerställningen och därmed en bättre eftergift i innersidan. Ryttaren var skicklig, hästen var snabb att uppfatta och efterkom enkelt hjälperna.

Så jobbar en skicklig och prestigelös tränare, den imponerar med kunskap, känsla och enkelhet.

Marina Mattsson, beridare hos Hannell rider här på Quatermain.

Jag tror inte att någon av åskådarna på clinicen eller ryttarna tänkte att hästarna medvetet gjorde fel eller "satte sig till motvärn". Jag personligen tror att alla hästar alltid försöker göra det det vi ber dem om. Blir det rätt har vi lyckats och om det mot förmodan blir något annat har vi väl missat något? Hästen har inte valt att delta och vet ju inte ens varför den är där den är, det är våra villkor som gäller.

På många vis kan man tänka att ridning är som pardans. Ryttaren för, ger hjälperna och hästen följer  och vi dansar i takt och harmoni. När vi lyckas alltså.

Men om jag lyssnar omkring mig låter det ibland som om hästen under ridpasset beskrivs mer som en motståndare på en brottningsmatta än danspartner. Eller som om den hade en egen hemlig agenda att kämpa emot och sätta sig på tvären

Jag citerar en ridhandbok jag precis köpt och utökat min samling med, så ni förstår hur jag tänker:

"Att rida en volt.

 - När något mer än halva volten är passerad vill hästen gärna tränga ut mot spåret med yttre bogen före och förböjer sig då i halsen. Det kan också hända att hästen vill gena och går nästan snett igenom volten."

Som jag ser det är det ryttarens uppgift att se till så hästen klarar av att vända runt på volten. Hästen vet väl inte vad den VILL med en volt? Genar hästen beror det på avsaknad av guidning eller på att hästen fått en uppgift den inte klarar av.

Här är några av de vanligaste beskrivningar av felaktigheter hästar gör:

"Han/hon blir alltid så spänd, särskilt på tävling."

"Han/hon blir gärna för kort i halsen och springer runt med näsan bakom"

"Han/hon vill gärna förböja sig till vänster." 

"Han/hon fattar alltid fel galopp i höger varv."

"Han/hon tappar alltid takten i öppnorna."

"Han/hon sladdar alltid ut med bakdelen i volterna."

"Han/hon vill inte ställa igenom till höger."

"Han/hon skjuter alltid ut ytterbogen, särskilt i höger varv."

"Han/hon ska alltid springa och gapa så fort jag sätter lite mer press."

När jag hör sånt här brukar jag fråga: "Och varför blir det så tror du?"

(Om jag får sladd på bilen i en kurva är det med all säkerhet inte bilen som kommit på att den vill ut på egen hand och välja väg. För hög fart i förhållande till väglag, dåligt omdöme eller bristande uppmärksamhet är de vanligaste orsakerna till bilolyckor.)

Resultatet av att hästarna inte gör "rätt" blir att det läggs många träningstimmar på att rätta till fel som de aldrig gjort. Jag är övertygad om att det inte finns en häst i hela världen som VILL springa runt böjd som en banan i vänster varv eller hänga sig fast i vänster tygel. Inte eller tappar den takten i skolorna för att den är lat eller har onda avsikter. 

Hästar VILL ha vatten, mat, lite kärlek och skydd mot väder och vind. Resten vill vi ryttare, det kan vara bra att tänka på. Bjud upp till dans och låt bli brottningsmattan. Det kommer an på oss om det ska bli ett bra resultat

Det finns olika ridhandböcker, i min favoritbok står många kloka ord:

"Av sätten att använda straff och belöning kan man även sluta sig till ryttarens själsliga läggning och karaktär."

                         Rid forsatt väl!  /Kajsa


Läst 39457 ggr Kommentarer Kommentera
FEB
08
2018

Som tränare får jag emellanåt hör de mest underliga historier om hästar och ryttare. Ofta låter det som rena skrönor och jag glömmer innan jag lyssnat klart men ibland handlar historierna om sådana bisarra saker att det (nästan) blir roligt. I alla fall när historien återberättas med humor efter ett tag och av någon jag känner och litar på.

Den historia jag tänker på nu fick jag höra för många år sen av en elev, ett tag efter att vi inlett vårt samarbete. Historien gällde en av ryttarens hästar som redan var borta när jag kom in i bilden. Att hästen varit svårriden utöver det vanliga, det förstod jag snabbt.

Den, hästen alltså, hade ett problem. Den (eller vem det nu var som gjorde vad) hängde i handen och tog inte förhållningarna. Väldigt jobbigt var det och instruktionen som ryttaren fick att arbeta med var: "Driv! Hjälper inte det så driv mer, till slut ger hon sig!"

Det är en åtgärd som faktiskt används än idag har jag förstått. "Driv igenom förhållning eller, vilket jag hörde härom dagen "Rid in i väggen om hon inte svarar på förhållningen! är instruktioner jag hört i sammanhanget. Detta är inget jag förordar eller förstår så mitt förslag är att du prövar något annat om du har problem med kontakten.

Men tillbaka till den trögfattade hästen, den hängde envist fast i handen och ryttaren kämpade vidare med värkande armar och axlar. Man ska ju göra som man blir tillsagd!

Allting har ett slut, så även denna historia. Vid sista tillfället där hästen var med på träningen kämpade ekipaget som vanligt med balansen. Hästen drog och ryttare klämde med skänkeln för att hålla sig kvar i sadeln och driva igenom. Det är ingen vek eller klen ryttare det handlar om så det var nog verkligen en kamp. Ni vet, bilden av en ryttare som hänger i tyglarna snett bakåt i sadeln...

Då hände det som faktiskt var ett naturligt slut. PANG!! och tygel rök av. En vävribbtygel som gick rakt av där den fäster i lädret som går sista biten fram till spännet vid bettet. 

Hästen for framåt och höll på att stå på öronen, ryttaren hängde övar samma öron och svor medan den klättrade tillbaka i sadeln att aldrig mer rida på det viset. Det gjorde ryttaren heller aldrig och jag tror att det kopplades in en veterinär efter den händelsen.

Denna lilla sedelärande och så här långt i efterhand ganska roliga historia kom jag att tänka på när jag snubblade över detta "fynd" i ett ridhus. Hoppas verkligen att det finns en annan historia bakom denna trasiga tygel...

Tänk på att ridning inte är en kraftsport...  //Kajsa


Läst 48059 ggr Kommentarer Kommentera

"Träning idag kl. xx, hästarna ska vara uppvärmda..."

Uppvärmning, gäller det ett hus är det trevligt och vanligtvis dyrt men gäller det en häst kan det vara precis hur som helst. Varför är det så och när förväntas ryttarna kunna?

Idag var det en kall morgon på jobbet och en elev som anlände lite sent vilket gjorde att vi kom in på ämnet uppvärmning. Hästen skrittade och vi pratade.

Jag jobbar nästan bara med tämligen rutinerade ryttare och har genom åren, om det varit möjligt, studerat hur nya ryttare värmer upp innan träning.

 

(Ryttarna på bilden har inget med artikeln att göra.)

Uppvärmningen är väldigt varierande mest beroende på om de är hopp- eller dressyrryttare men också hästens på utbildningsståndpunkt. Jag har en handfull fälttävlansryttare också men de går in i hoppryttargruppen här. 

Generellt sett är det absolut vanligaste scenariot följande:

* Max ett varv runt på banan där hästen leds samtidigt som sadelgjorden justeras. 

* Uppsittning.

* Skritt på hängande tygel, hit och dit utan någon planerad väg, eventuellt under samtal med     annan skrittande ryttare. 

* Uppkortande av tygeln, trav lättridning oftast med samma yrande hit och dit, som en humla     instängd i en papperpåse.

  " - Är du färdig?" Fråga från tränaren.

  " - Ska bara ta lite galopp också!"  

* Galopp, lite högre tempo i lätt sits för hoppryttarna och på en volt i lägre tempo för         dressyrryttarna. Lite öka-minska, hej å hå och eventuellt en halt - ryggning - fram i full sula...     Dressyrryttarna lägger ibland till någon form av vändning, fram- eller bakdels.

Klart!

Hur lång tid detta tar beror på när ekipaget anländer till banan i förhållande till utsatt tid för träningen.

Låter detta som ett bra system?

Nja skulle jag säga. Men eftersom säkert 90 % av er som läser detta värmer upp på ett mycket mer strukturerat vis och inte alls känner igen er i detta  beteende, så gäller det ju inte er. Eller? En stund analyserande av vanorna är alltid till fördel för utvecklingen!

Om jag läser om framridning, vilket är snabbt gjort då det är något som i ridhandböckerna bara nämns i förbigående och endast ihop med förberedelse för tävling, är det att resultatet ska vara en mjuk, lösgjord, lugn men vaken häst.

Det vanligaste förslaget är ett tillräckligt långt skrittpass, gärna med lösgörande arbete följt av lite trav och galopp. Tiden anpassad efter hästen temperament.

Så, vad är din plan när du sätter foten i stigbygeln inför tävling eller träning? Ska du värma upp hästen på ett ändamålsenligt sätt för dagens uppgift eller ska du rida ett veritabelt  maraton?

Om du kan dina tempon är det inga problem. Jag minns när vi tog ryttarmärkena förr, vi fick träna på att galoppera i 400-meterstempo.

Det kan vara bra att veta att 10 minuter arbetstrav tar dig mer än en sträcka av 2 km och arbetsgalopp ungefär 4 km på samma tid.

Som sagt det gäller att ha en plan, för alla delar av ridningen.

                                     Tallyho!!   //Kajsa


Läst 52989 ggr Kommentarer Kommentera

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.