Släng - sortera - eller återanvänd, vi behöver ansvarstagande mot naturen!

Miljötänk, det är något vi behöver fundera över varje dag. Om du skall slänga, gör det på rätt sätt och i rätt kärl. Jag brukar plocka upp burkar och flaskor som "någon" slängt rakt ut i naturen. Hur tänker du som dricker ur en aluminiumburk och sen bara slänger iväg den över axeln? Oerhört korkat är det mildaste omdömet på det beteendet.

Ridsporten är en prylsport, generellt sett. Gå in i en ridsportaffär så förstår du. Eller  sport över huvud taget. Gå in i vilken sportaffär som helst och det är nya årstider, nya prylar i olika kulörer. Köp, köp och köp!

Ridstövlarna till exempel, är något som hamnat i fokus hos trendsättarna. Från att har varit fot med skaft i svart, undantagsvis i brunt har utvecklingen verkligen blommat ut. Det finns inte längre någon gräns för hur en stövel ser ut. Härligt med mångfald eller fullständigt onödigt?

Stövlarna gör trendsällskap med hjälmar och faktiskt också ridjackor, alltså den typen av plagg för överkroppen som bärs vid tävling. Det som i blått eller svart var ridjacka eller frack, med tydliga gränser i utseendet, har utvecklats i färg och form. Nu kan det se ut ungefär hur som helst, fast med några regler. Sprundens utseende och antal är tydligt reglerade i TR.

Utbudet av modeller och färger på ridjackor är nästan obegränsat. Det är bling både på höjden och längden. Helst ska nog ingen jacka eller frack användas mer än en säsong. Ny häst, ny färg på jackan eller fracken.

Blått har varit min färg, så fort jag insåg att den svarta ridjackan fanns i blått stod den högt på önskelistan. Till sist hade jag faktiskt blå jacka, blå frack, blå hjälm, blå hatt och faktiskt ett tag även blå stövlar, även om de var väldigt mörkt blå.

Vid en prisutdelning väste en dålig förlorare en gång till mig i mungipan: "Man får inte tävla internationellt i blå stövlar!" 

Jag svarade:"Det är möjligt och när så blir fallet, att jag ska rida internationellt kommer jag att ha svarta." Ingen av oss gjorde nån riktigt stor internationell tävlingskarriär vare sig med eller utan otillåten stövelfärg.

Tillbaka till överkroppen och jackorna. Min första ridjacka var en omsydd dräktjacka jag ärvt av mamma och den var svart. Den hängde med på hoppbanorna i tonåren och funkade alldeles utmärkt. Sen skulle jag tävla dressyr och fick en svart "riktig" ridjacka med rött foder i julklapp, tack tomten!

Min första frack, den var också en ärvd och omsydd historia. Det har jag nästan förträngt... Svart var den iallafall och den den ska få ett eget inlägg. Det var en duktig frack!

Sen kom den goda fen, den bästa supportern och sponsorn genom hela min karriär. Min nära och kära vän Berit Bräutigam ställde sin häst hos mig för träning och så småningom tävling. Detta uppdrag kröntes med en eftermiddag på anrika Haglunds Sadelmakeri i Göteborg där jag fick prova ut en riktig frack. En Pikeurfrack i blått ylle. Jag grät av glädje ...

Fracken har sen följt mig hela vägen. Bland annat har den ridit tre Lag-SM med tre medaljer, två individuella SM och lite andra spännande tävlingar. Den har varit med om många fina hästar och  oförglömliga ögonblick. 

                         Harley Davie, fracken och jag på Strömsholm

 Efter lång tid i garderoben fick fracken för några år sen hänga på Sofie Relander när hon gjorde sina första starter i frack-klasserna. Det gick ju alldeles lysande för den ryttaren sen, om det berodde på fracken kan man fundera på...

Nu i dagarna gjorde den come back med en annan av mina elever. Det säger en del om kvalitén, det går inte att se att fracken är gammal. Med lite omtanke och kärlek kan den säkert följa fler nya ryttare de första stapplande och nervösa rundorna.

Det är att spara på resurserna!

Det har diskuterats de senaste åren om det är otidsenligt att tävla dressyr i frack. Åsikterna går isär men jag tycker det är stil och elegans. En ryttare i turkos vindtygsjacka hade inte gjort samma intryck.   

               Hej hopp!  //Kajsa

Mitt förra inlägg handlade om treårstest och bedömning. Det gör detta också, lite grann. Ni som följer mig och läser mina inlägg har sett Zurprise, även kallad Prinsessan eller ibland "Den lilla röda" Zurpise är efter Sir Donnerhall I - Caprimond - Zephyr - Cavalotti.

Denna rödpälsade unga dam har sett till att vi alla i hennes närhet har hållit oss alerta denna våren. Förr användes ett smeknamn på busiga yrväder, de kallades "sprakfåle" och det passar henne precis. Zurprise är temperamentsfull, viljestark, vig och tydlig i sitt kroppsspråk. Hon arbetar ärligt, gör alltid sitt bästa. När hon bestämt sig för att hon tycker det är en bra idé ...

Jag har faktiskt sett hennes sen dagen efter hon föddes och hon var charmig redan då.

Lite senare samma sommar var jag med på fölvisningen och Zurprise såg ut som en liten plutt. De fanns föl som var både två och tre månader äldre än hon. Min gode vän K - H Heimdal som dömde fölen gjorde ett bra jobb men kunde inte gärna skicka upp poängen nåt vidare i höjden den dagen. Men hon var fin och visade upp sig och sin mamma riktigt elegant.

Sen såldes hon och där kunde vi sagt hej och tack för alltid.

Men så i våras sammanföll en massa saker och Eva, min eminenta unghästryttare/utbildare fick en lucka i sitt tajta schema. Vips slank den lilla röda in i stallet i börja på mars. Fanns det en chans att hinna till treårstesterna? Då var hon bara sutten på barbacka vid något tillfälle.

Eva kavlade upp ärmarna och satte fart. Vi gillar inte att ha bråttom med hästarna och forcerar aldrig, det finns inget "häftigt" i att snabb-inrida en häst. Men det märks ganska snabbt om hästen är kvick och med på noterna.

Ridning, löshoppning, uppvisning vid hand-träning. Miljöträning i andra ridhus, skoning och mer ridning. Det mesta gick galant, även om Eva och Zurprise emellanåt gick varandra ganska hårt på nerverna. Jag som bara såg Zarah, Zurpise mormor i henne log mest överseende och sa: "Det går över, sen ..."

Mormor Zarah och jag hade våra duster när hon gick sin unghästperiod. De är som två bär.

I onsdags tittade jag sista gången på Zurprise. Hon var väldigt färdig för sin uppgift. Ridbanan stod under vatten men hon bara jobbade på. Det vi inte riktigt hade hunnit få fullt i ordning var ändå för dagen fullt godkänt.  

Idag kl.15.30 var det dags och innan kl. 16.00 satt gångartsdiplom med 50 poäng som ett smäck. En halv poäng ytterligare på galoppen så hade även ett hoppdiplom varit på plats. Hon fick 48,5 som hopphäst.

                                Foto: Privat

Jo, den som har gott minne kommer säkert ihåg Zig Zauerr jag skrev om förra året. Han blev tvåa i sin test då med 49 poäng vill jag minnas. Så Eva har gjort det igen, med sitt team bakom sig!

                 Nu väntas strax två nya små Z:or, vem vet hur det blir?  //Kajsa