Måndag morgon och jag ska starta upp efter en veckas semester i sol och värme. Det har varit golf och bad på en ö i annat hav än det iskalla västerhavet. Jag har legat och flutit på rygg i det salta vattnet och tänkt på ingenting. Underbar återhämtning efter en period med tuff arbetsbelastning.

Eftersom jag kom hem i fredags har jag haft helgen på mig att "landa mjukt". Har hunnit köra tvättmaskin, prata med ryttare och kollat på tävlingsrapporter och resultat. Dessutom har jag i ett anfall av nyfunnen energi börjat röja i gamla högar. Jag är expert på att "lägga i högar". 

I en av dessa högar hittade jag delar av min barndom, den hästrelaterade barndomen. Nostalgin flödade och det var många minnen och ansikten som dök upp i högen. Tävlat hästar har jag gjort sen jag var 11 år insåg jag. 

Eftersom jag är en samlare, vilket jag utvecklat till "lägga i högar" finns det smått och gott att le åt idag. Till exempel propositionen från min första tävling. På den tiden var dressyr något oupptäckt i min värld. Rida fort på ponny var grejen, med eller utan sadel.

Som ni kan se var min första tävling inte dressyr och inte hoppning. Det var en Ponnysteeplechase! Jag är tämligen övertygad om att vi som åkte dit inte riktigt visste vad vi gav oss in på... Men för den facila insatsen av fem kronor i anmälnings- och ytterligare fem kronor i startavgift var vi med. (Det har blivit något dyrare att tävla))

På plats, vid en rundbana med sandbotten och hinder i form av utlagda halmbalar insåg säkert någon att vi inte hade de snabbaste ponnyerna. För det gällde att rida så skjortan stod rätt ut! Så här i efterhand, lång efterhand undrar jag varför vi ens fick lov att åka? Vi red ju på ridskoleponnyer, de var inte riktigt tränade för uppgiften kanske.

Men roligt hade vi och som tur kunde min pappa både köra och backa med släp. Det var inte så många andra föräldrar som kunde insåg vi på tävlingsplatsens parkering. Men som den polis han var stod min pappa större delen av dagen och dirigerade och backade ekipage på en blöt åker. Alla kom efter tävlingen ut från parkeringen och det var en seger i sig!

Till något helt annat, det har tävlats i Word Cup Dressage i helgen. Svenska ryttarna hade inte sin bästa helg men en del danskar fick glänsa i Århus. Speciell guldglans hade Catherine Dufour med sin "nya" häst Bohemian. Hon vann både GP och GP Kür, där hon klämde till med över 88%. Lysande insats!

                                                                           Foto: Julia Brente

Alla deltagare var som sagt inte lyckosamma och två ekipage blåstes ut av domarna under den inledande  GP-klassen. Ett ekipage på grund av "blood rule" och ett för hälta/orenhet. Bra med alerta domare, de ser nu för tiden fler orena hästar. Eller blåser oftare..

En häst som startade i Grand Prix Special hade ett annat uppenbart problem, den hade tungan hängande ut ur munnen under i princip hela programmet. Den belönades av domarna med över 69%.

"Unfortunately showing the tongue all the way" refererade en skribent på plats i Århus arena. Det tål att funderas över en längre stund. 

Läser jag TR Dressyr framgår det tydligt att tungfel inte är ok. Felet ska belasta varje bedömningsgrupp där det visar sig. Det jag har svårt att förstå att det gjordes när jag läser resultatet. Är det möjligt att uppnå 69% i Grand Prix Special med avdrag på nästan alla bedömningsgrupper? Kanske någon inte såg inte tungan.

Hur som helst, tävling är oftast roligt. Oavsett disciplin eller svårighetsgrad.

                                               Kämpa på därute!  //Kajsa

                               

Dagen L, första Långkalsongdagen för höstsäsongen 2019. Mössan har redan varit på vid flera tillfällen men när långkallingarna åker på då är det kallt. Äntligen? Nää ...

Att vara i ridhus höst och vinter är inte njutbart. Jag kan jämföra med att föda barn, det är tur att kvinnan glömmer mellan barnen annars skulle det bara bli ett. Hade jag inte haft så dåligt minne och glömt vintern i mars varje år hade jag ALDRIG valt mitt jobb.

De här första kalla dagarna är jobbiga, jag har fullt upp med att låta bli att reta upp mig på småsaker. Ett exempel som kan få mig riktigt sur är om någon säger: Kallt nu? Det är ju plusgrader, vänta tills det är tio grader minus, då kan du gnälla!"

Det är värst NU, för när det är januari, i meter snö och minusgrader har jag vant mig. Förlikat mig och börjat räkna dagarna till vårdagjämningen. Så funkar jag och jag fryser NU.

Men som tur är finns det guldkorn även en sketkall dag i oktober. Solen sken idag till exempel, iallafall utanför ridhus nummer två. I dagens båda ridhus sken ryttarna upp miljön med sin närvaro och sitt engagemang. Det värmer en kall tränare.

Efter det träffade jag en väldigt söt men ängslig nykomling i landet. Hon anlände häromdagen och vet nog inte riktigt vem hon ska gilla. Men hon kom fram och åt morot ur handen på mig, det värmde ända in i hjärteroten. Dessa fantastiska hästar.

Sen ÄNTLIGEN!

Kyra kommer och håller clinic för vetgiriga ryttare och andra (frusna) människor.

6 november på Flyinge, kom ihåg! Jag har biljetter i tryggt förvar.

Detta lyste upp hela tillvaron. Ibland känner jag att jag behöver någon att lyssna på, någon som har kunskap. Nån som med sans och balans kan berätta och förklara. Jag kan vara tyst, luta mig tillbaka och njuta av kvällen. Jag säger det igen, ÄNTLIGEN!

                                  Håll er varma! Hej hopp /Kajsa