Kajsa Boström
JAN
28
2020

Det talas mycket om våra hästar i sporten och sportens utveckling för att möta framtiden. För att möta framtiden väl förberedda behöver vi ryttare, många ryttare. För att skapa en elit, en spets behövs en bred grund. Vi har drygt en halv miljon ryttare i Sverige, varav ca 25 000 är licensierade tävlingsryttare. Landslagen i de olika grenarna består av kanske 75 ryttare? (Siffrorna är inte uppdaterade per idag.) 

Det behövs alltså många hästälskande nybörjare för att sporten ska leva vidare. Nu bortser jag från det ekonomiska perspektivet på att ta sig till sportens topp. Där behövs idag ohemult mycket pengar, det är inget någon med normal ekonomi kan klara själv.

Vi behöver alltså många små hästälskande ryttarfrö. Jag har av en slump kommit i kontakt med en rikligt blommande ryttarplantskola. Där växer tre unga entusiaster, lagom vattnade och ansade av en hästälskande och ridande mamma Heléna. Vi träffades när en vän till mig köpte hennes häst 2011.

Då fanns Ida, sen kom Hilda och Vira i tämligen rask takt. Antalet ponnyer och hästar växer i takt med barnaskaran. Ida började rida tidigt och var redan etablerad tävlingsryttare. 

Sen kom Hilda, som var anledningen till att vi fick köpa Helénas häst och sist Vira. Hästtokiga tjejer sen födseln. Jag har följt dessa tjejerna och deras ridkarriärer via Facebook och haft många goda skratt. De har ibland förgyllt hela min dag, jag har ett favoritklipp. Hilda tar Idas "stövler" (de pratar härlig värlmländska) och vinglar runt i huset. Stövelskaften når till rumpan på henne. 

Det har naturligtvis inte alltid alltid varit en dans på rosor, drömmar har grusats och tålamod har satts på prov. Inte minst har modet ibland svikit de yngsta damerna. Precis som det är när man gärna vill lära sig rida, det går upp och ner.

Det kan nog vara prövande att vara storasyster, men idol är enkelt. Ridlärare blir man på köpet. Det enklare att ha någon att härma när det ska läras in, Hilda och Vira har tur men det är tufft att vara stalltjejer.

En tjock och dammig ponny kan användas till annat än ridning. De fyller alltid en uppgift om man är en liten tjej med fantasi.

Vira fyller snart sju och har kämpat med att våga galoppera. Igår kom det ett klipp där hon "hoppar" med sin nya ponny. Ren och skär lycka, det är så härligt att se. 

Det är lätt att glömma att ridning är berikande för alla som kan hålla på. Det får inte glömmas bort bland allt prat om prestationer, elitsatsningar och lönsamhet. En liten, glad unge på en alldeles vanlig ponny kan vara framtidens stjärna. Det kan också vara bilden av lycka eller succé mitt i vardagen.                       
Hej hopp // Kajsa

 


Läst 56294 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
20
2020

Att tänka utanför lådan, det är något jag försöker hålla i minnet. Jag jobbar med hästar, inte med dressyr-, hopp- eller andra grenspecifika individer. Ibland händer det att det dyker upp hästar av en ras som tränats för något jag inte kan och då är det knivigt. Jag har till exempel en häst som tränats för någon form att tjurfäktning. Den är ibland svår att förstå sig på, uppenbarligen gick tjurträningen inte bra, för nu bor den i Sverige.

Fjordhästen är ingen favorit hos mig. Andra gången jag red på ridskolan som nioåring blev jag tilldelad "Åman", ridskolans fjording. Det var en tråkig upplevelse, jag fick inte honom att gå åt rätt håll och dessutom trampade han mig på foten. Det satte spår i ett barnasinne.

En dag dök det upp en energisk ryttare som tagit med sin fjording då den ordinarie dressyrhästen blivit sjuk. Det var trögt i starten men efterhand blev jag ganska förtjust i Comtesse (eller Lusen) och hon vann SM i dressyr och blev uttagen och startade EM för fjordhästar. En ny och nyttig erfarenhet för mig i tränarjobbet.

Jag har förutom mina vanliga dressyrhästar jobbat med trav-/montéhästar, galopphästar, fälttävlanshästar och hopphästar. Det har även dykt upp någon körhäst vid något tillfälle, fast utan vagn. Igår blev jag också påmind om att jag vid en period jobbade regelbundet med några islandshästryttare. Det har jag faktiskt nästan glömt.

Det är alltid trevligt att få positiv respons i jobbet och igår läste jag följande på fb:

"För att vinna NM-guld och året efter VM-guld i fyrgång V1 krävs hjälp av skickliga tränare. Jag har haft enormt duktiga tränare vid min sida under min karriär (som varade mellan 1983 - 1996)  Tack til er alla🤗😎 NM-guldet och VM-bronset hade inte varit mina utan Einar Öder Magnusson❤️, Kajsa Boström och Marlise Grimm, Sokrates frá Gunnarsholt ❤️och mig själv"

Detta skrev IA Lindholm, idag i huvudsak verksam som tränare, då hon var en av de som tränade regelbundet för mig med sina islandshästar. 

Här gratuleras IA av sin mamma efter VM-guldet var i hamn.

                                                                     Foto: Björn Jerdborg

Jag kan ingenting om islandshästridning. Inget om hur de tränas i pass och tölt och jag kan heller ingenting om hur bedömningen går till på deras tävlingar.

Men jag är bra på att lära hästar att trava det bästa de kan och det räckte tydligen till för att IA och Sokrates skulle vinna sina medaljer. 

                           IA några år senare.    Foto: Denni Bergmann Hauksson

När jag i på kvällen igår funderade över detta bortglömda medaljregn kom jag på en annan sak. Jag har varit i Stockholm och haft kurs för en hel hög med ryttare på islandshästar. Var minns jag inte riktigt ,men intressant var det.

Varför jag glömt var, kan bero på att jag var något förvirrad vid tidpunkten och det är en historia i sig. Kursen skulle gå av stapeln då jag var i Stockholm av annan anledning, vi landade på Arlanda efter en semester på andra sidan jordklotet. Kursens planerade 2 dagar förkortades till1 för flyget blev 24 timmar försenat. Varför?

Jo, vi hade mellanlandat på en liten militärflygplats i Kanada för att tanka och bunkra mat. Han som körde lasttrucken var nog sömnig för han körde rätt in i flygplansvingen och där blev vi stående. Något "vingklippta"fick vi vänta på ersättningsplan i ett insnöat och kallt litet samhälle. I sommarkläder...

Men, en dag försenad stod jag på en bana någonstans i Stockholm och undervisade islandshästryttare. Jag har ett spännande liv emellanåt!

                                        Hej hopp    //Kajsa

                                 

 


Läst 49213 ggr Kommentarer Kommentera



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen



Mest lästa


Arkiv




Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 1

– TEMA: Hållbarhet i stallet
– Porträtt: Tinne Vilhelmson Silfvén
– Öppna för fina slutor

– Balans och rymt mellan hindren
– Motivationen - vad är du?
– Bota vanliga hudproblem
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Tips på ridövning för häst med stora gångarter
Jessica Nordin svarar
Avtalsfrihet råder gällande handpenning
Eva Johansson svarar
Hur mycket lusern motsvarar ett kilo hö?
Eva Dahlström svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.