Det påståendet, att traven går att producera själv är en sanning med viss modifikation. En dressyrhäst som idag ska kunna hävda sig i svårare konkurrens behöver vara född med tre goda gångarter. Det finns inte tid att hålla på med att sånt som ska finnas. Hästen bör helst trava för en åtta eller nia redan som treåring.

Alla hästar som kommer till toppen gör inte det, men det underlättar resans gång. Meningen i rubriken är något som sas förr. Ryttmästare, om han nu var det, Karl-Åke Hultberg var den första riktiga hästmänniska som berättade denna "sanning" för mig. Han lämnade en häst till försäljning i det stallet jag arbetade och sa till mig: "Detta är en riktigt bra häst, men traven får du sätta dit."

Nåt bra gjorde jag vid traven för hästen såldes och vad jag minns till allas belåtenhet. Jag har aldrig haft en häst med bländade gångarter, men traven har räckt till svår klass med tre och GP med två av dem. Alla tre har varit riktiga utmaningar och jag har räknat ut lite olika knep med just traven som funkat för oss.

En av dem, Crossby, han lärde sig trava på  långa lätt böljande grusvägar i Västra Götaland. Som fyraåring på kvalitetstävlan fick han knappt godkänt på traven. Gångartsdomaren föreslog ägaren/ryttaren en tur till kliniken för han tyckte hästen var snudd på halt. Det var han inte. Han fick senare en riktigt fin trav och bra piaff och passage, så kan det gå.

Jag visade en gång en häst på kvalitetstävlan och den fick tio på trav. Den dagens enda tia vad jag minns. Den hästen gick mig tyvärr ur händerna och tian gjorde inte hästens tävlingskarriär särskilt lång. Så kan det också gå.

Men idag, i arla morgonstund, var det unge Aison H:s trav vi fokuserade på. I dis och dimma med några plusgrader som gjorde den blöta grusvägen fin att rida på möttes vi i skogen, Eva, Aison och jag. Vi tänkte kolla om vi kunde få Aison att koppla vad vi ville och trycka på med lite större trav, att inte bara få snabba fötter eller snubbla in i galopp.

Eva hade genom sina nästan dagliga turer i skogarna hittat fina vägar. Det behöver vara lagom lite lutning, hyggligt bilfritt och mjukt väglag. Vi hade för dagens uppgift en perfekt väg och hej å hå vad Aison travade på. Han förstod efter hand hur han skulle fixa uppgiften och tände på slutet i riktigt ordentligt. 

Sen, på hemvägen, lärde han sig också att hålla redan på sin gängliga kropp när traven hamnade i nedförslut. Det är också svårt för unga hästar. Så nu är målet satt mot nästa möte i skogen, han ska kunna trava både uppför och nedför i egen balans och fint tempo. I ett svep.

Skogen är underskattad och det är inte bara Ulla som sitter där och tränar. Vi har löst många skumma svårigheter med lite annorlunda träningsplatser och metoder. Vi har väldigt roligt på våra utflykter!

Jag bjuder på en filmsnutt. Här har vi precis fått hästen att fatta att det är trav med längre steg som gäller, inte galopp så fort det är lite besvärligt. 

Och "landsvägstrav" det är ett annat ord jag fick lära mig tidigt. Det var ingen positiv beskrivning av trav, men det passade bra idag. För idag var det trav på landsvägen.

                            Det finns alltid en väg!  // Kajsa

     (Hästen Luke på bilden har alltid haft samma ryttare och har alltid bott i Sverige., han har inget med innehållet i inlägget att göra.)

Senvinter eller varför inte vårvinter? Uttrycket spelar förstås mindre roll, fast vår är ett fint ord! Tiden på året betyder att många unghästägare är i uppstartsläge. Treåringarna ska igång efter vintervila eller de som är sena i starten ska ridas in. Det är löshoppning, tand- och hårfällning, vaccinationer och annat huvudbry.

Tidigt i morse, efter träningen hade jag ett samtal med en av mina ryttare om den nyblivna treåring hon har hemma. Hon behövde få råd om hur mycket och hur ofta den skulle ridas. Om målet är treårstest i slutet på maj, vad ska vi hinna med? Hur försiktig är det bra att vara?

Senare på dagen hade jag med en nybliven fyraåring på träningen. Den har blivit lite orolig i munnen, går och vänder runt bettet i munnen. Vi bestämde att den skulle få åka på tandkontroll med vidhängande årlig vaccination. Det blir minst två veckor "vila" och sen tittar vi på den igen. Vi diskuterade också kommande betessäsong, när och hur länge. Fyraårschampionat finns med i utkanten av planeringen.

Det är viktigt att vara uppmärksam på sina hästar, framförallt unghästarna. Det är så mycket som ska vägas in i träningen för att de ska få en positiv start på sitt ridhästliv. Ska de visas i sina olika årgångsklasser så är det viktigt att det finns gott om plats för perioder med vila och återhämtning. God hästhållning och genomtänkt utbildning för ett förhoppningsvis långt och friskt liv för hästen. Det är målet.

Mitt i min planeringen och mitt arbete för att få hållbara och friska hästar läser jag i ett inlägg om internationell tävlingshästar som under säsongen bytt ryttare. Det som får mig att stanna upp och fundera är hur hästen Hannah har haft det senaste året. 

Den internationella tävlingsverksamheten är penningstinn och prestigefull. Utvecklingen av tävlandet har nästan skenat. Idag flyger hästar kors och tvärs över världen för att tävla, kvala, gå mästerskap och inte minst vara goda investeringar. 

Mitt inlägg handlar inte om hur hästarna sköts om eller hur de olika ryttarna rider. Det handlar om synen på hur en häst SKA eller behöver prestera för att motsvara förväntningarna. Jag har funderat över ryttarbyten och om det inte skulle behövas någon form av begränsning. För handen på hjärtat, hästarnas välfärd är väl ändå i fokus, eller?

Hästen Hannah är född 2008, ägs av en man i Mexico och har en gedigen karriär bakom sig. Tillsammans med Steve Guerdat vann hon flera stora och viktiga tävlingar under 2017 och 2018. Till exempel vann de  fem-stjärniga GP i Falsterbo. Sen bromsade utvecklingen av någon anledning upp och våren 2019 tyckte hästens mexikanska ägare att resultaten Hannah och Steve åstadkom var för usla.

Det är nu det händer och det är nu jag tycker hästen får det körigt på jobbet. I maj, direkt efter tävlingar i Doha (Asien) ledsnade herr Mexico och Hannah fick vinka adjö till Steve. Hon flögs till nästa världsdel, Amerika. Där startades hon av en mexikansk ryttare på olika tävlingar i Canada och senare reds hon några starter av en amerikanska. Därefter flögs hästen vidare till Europa och Henrik von Eckermann. Han startade Hannah på Friends i Stockholm i december. Puh!!

Hur i hela friden ska den hästen kunna prestera på topp? Den har knappt stått en vecka i taget i samma box sen våren 2019. Den har bytt ryttare fyra gånger på samma tid. Hoppas Hannah får ett andrum nu och att hon kan få landa och stanna i den tyska myllan för en ansenligt lång tid. Det ska till en riktigt kruthäst för att klar det där. Det är min åsikt att det skulle finnas klara begränsningar för ryttarbyten i den internationella hoppcirkusen.

                                                           Hej å hå // Kajsa