Vinter, på riktigt. Det är inte ofta det händer att skåningarna kan kasa runt på nederbörden som resten av svenskarna och att minusgraderna ligger som ett lock över hela landet.

Tror inte det var så här kallt så många dagar i rad förra året? Inte söder om Örebro iallafall. Men nu är det så och jag imponeras storligen av alla hästmänniskor som plötsligt förpassas bakåt i tiden. Känns som medeltiden.

Det bärs det vatten, allt fryser och en del saker fryser sönder. De som inte har ridhus här på västsidan, skrittar runt på knaggliga ängar och isiga vägar. De som trodde det blivit omodernt att salta ridhusbottnarna har säkert ångrat sig nu.

Eftersom vi nu för tiden mockar inte bara stall utan även hagar och lösdrifter (som är så lättskött! hmm) hackas det gödsel. Ett arbete uppfunnet av en djävulsk makt. Där tjälen går på djupet eller snön ligger i drivor funkar inte elen i staketen och hästarna går iväg på egen hand.

Nu är det så kallt att även de som stoltserat med värmeslingor i vattenledningar och vattenkoppar får problem. Det fryser där också.

Vi fryser, fryser och fryser. Nariga händer och förfrusna tår är vardag.

Men gnäller någon? Nä, vi borrar ner de mössbeklädda huvudena djupt ner i halsdukarna och stretar på. Man blir ju varm av att bära vatten och hacka gödsel så vad är problemet? Att allt tar tre gånger så lång tid gör ju inget heller för det blir långsamt ljusare på kvällar och mornar ...

Nja, kollektivt svagt gnäll hörs faktiskt var jag än lyssnar men att vi får gå 25 år bakåt i tiden när det blir vinter gör att ett visst muttrande är helt ok. Det krävs gammal hederlig mankraft för att betvinga vintern i ett stall. Att skotta fram transporten i en stor driva och försöka tina bromsarna får vi också muttra över.

Idag när jag varit ledig och kunnat vara inomhus har jag funderat över den enorma drivkraft som hästmänniskor besitter. Vad är det som gör att vi inte bara lägger av och börjar spela paddel istället? Jo, hästarna.

Själv har jag i det närmaste utvecklat en mental köldallergi. När termometern kryper under -6 till -7 då känner jag hur det börjar spridas en sorts förlamning i kroppen. Ett svagt illamående, lite diffust lägger sig i magtrakten. Jag tappar initiativförmågan och inspirationen att göra något alls. Jag går sakta men säkert i baklås.

Då hjälper inget annat än värme, just nu är jag kär i min elektriska värmefilt. Tillståndet blir inte ett dugg bättre av klämkäcka kommentarer om myggfritt eller ännu värre "Då skulle du känna hur det är när det är kallt på riktigt!" från nån infryst norrlänning.

Jag fryser.

Får jag vara i normal temperatur och ha kvar känseln i alla kroppsdelar så går jag fortfarande nån decimeter över markytan av pur stolthet. Att få utmärkelsen "Årets Tränare" är för mig väldigt stort. Det är på sätt och vis den finaste bekräftelsen jag skulle kunna få.

Jag har tänkt på de ridlärare och människor jag hade runt mig i början av mitt ryttarliv, hur de formade mig och gav mig drivet att lägga livet på hästarna. Tack för det alla!

Jag vill tacka alla som nominerade mig till utmärkelsen, några vet jag men många vet jag inte. Tack till alla mina ryttare som ger mig sitt förtroende och möjligheter att fortsätta utvecklas i tränarrollen

Tack till alla för gratulationer och blommor, samtal och meddelanden som har kommit i veckan. Jag är alldeles överväldigad.

Framförallt, tack alla hästarna. Vad hade jag och alla andra varit utan er? Vi bär gärna vatten varenda djupfrysta dag.

Ha det gott i kylan! // Kajsa