Coronavirus är en elak typ och av den kan vi få sjukdomen COVID-19. Det mesta i världen är upp och ner och många ryttartävlingar ställs in. I Storbritannien ställs även träningar in nu. Fast det fattar inte jag vitsen med. Svenska golfförbundet tänker till exempel hålla sina banor öppna med motiveringen att svenska folket behöver vara ute och röra på sig. Det är lika lite trängsel där som på vanliga hästträningar. Mer friskvård åt människorna!

Nu tar jag ett nytt ämne. Det handlar om att jag ska ställa mig utanför den berömda lådan. På riktigt.

Kommande helg ska jag ha två dagars kurs med islandsryttare. Det är så långt utanför min låda som jag kan tänka mig. Det är utanför lådan och in i nästa rum långt bort faktiskt. Men om jag inte utmanar mig så blir det lite tomt. Jag behöver fundera över hur jag ska förklara ridning så alla förstår.

Ni som följer min blogg (just nu glest med inlägg, jag vet) läste för ett tag sen om min gamla "karriär" i islandssporten. Inlägget finns här här: En bortglömd VM-medalj

Nu är det dags igen. Jag har haft en av helgens ryttare med på en träning och han fick uppenbarligen blodad tand. Jag ska inte hålla på med tölt och pass och andra rasspecifika grejer. Jag ska prata ryttarinverkan och hästars vanliga gångarter. Det är iallafall önskemålen.

Eftersom jag kommer från en annan sida av ridsporten vet jag inte hur mycket dessa ryttare kan av det jag tycker är viktigt. Jag har förstått att det finns en speciell ridlära med egen utbildningsskala på Island. Men de svenska utbildningarna ska enligt uppgift använda den klassiska skalan och ridläran.

Jag har för säkerhets skull, för att få samsyn, lagt in ett obligatoriskt teoripass dag 1. Så nu ska jag få ihop ett bra upplägg på teoripasset. Jag är som bekant noga med detaljerna.

Jag nämnde detta äventyr för en vän, tillika kollega för ett tag sen. Vi har ofta givande samtal om ridning i stort och smått och är båda roade av nya utmaning. Efter samtalet fick jag en bild. Känner ni igen kusken? Här sitter det inte heller fast...

                                                                              Foto: Margit Ticklén

Jag återkommer eventuellt med rapport om mina äventyr!  

                                                Hej hopp //Kajsa
  

Att tänka utanför lådan, det är något jag försöker hålla i minnet. Jag jobbar med hästar, inte med dressyr-, hopp- eller andra grenspecifika individer. Ibland händer det att det dyker upp hästar av en ras som tränats för något jag inte kan och då är det knivigt. Jag har till exempel en häst som tränats för någon form att tjurfäktning. Den är ibland svår att förstå sig på, uppenbarligen gick tjurträningen inte bra, för nu bor den i Sverige.

Fjordhästen är ingen favorit hos mig. Andra gången jag red på ridskolan som nioåring blev jag tilldelad "Åman", ridskolans fjording. Det var en tråkig upplevelse, jag fick inte honom att gå åt rätt håll och dessutom trampade han mig på foten. Det satte spår i ett barnasinne.

En dag dök det upp en energisk ryttare som tagit med sin fjording då den ordinarie dressyrhästen blivit sjuk. Det var trögt i starten men efterhand blev jag ganska förtjust i Comtesse (eller Lusen) och hon vann SM i dressyr och blev uttagen och startade EM för fjordhästar. En ny och nyttig erfarenhet för mig i tränarjobbet.

Jag har förutom mina vanliga dressyrhästar jobbat med trav-/montéhästar, galopphästar, fälttävlanshästar och hopphästar. Det har även dykt upp någon körhäst vid något tillfälle, fast utan vagn. Igår blev jag också påmind om att jag vid en period jobbade regelbundet med några islandshästryttare. Det har jag faktiskt nästan glömt.

Det är alltid trevligt att få positiv respons i jobbet och igår läste jag följande på fb:

"För att vinna NM-guld och året efter VM-guld i fyrgång V1 krävs hjälp av skickliga tränare. Jag har haft enormt duktiga tränare vid min sida under min karriär (som varade mellan 1983 - 1996)  Tack til er alla🤗😎 NM-guldet och VM-bronset hade inte varit mina utan Einar Öder Magnusson❤️, Kajsa Boström och Marlise Grimm, Sokrates frá Gunnarsholt ❤️och mig själv"

Detta skrev IA Lindholm, idag i huvudsak verksam som tränare, då hon var en av de som tränade regelbundet för mig med sina islandshästar. 

Här gratuleras IA av sin mamma efter VM-guldet var i hamn.

                                                                     Foto: Björn Jerdborg

Jag kan ingenting om islandshästridning. Inget om hur de tränas i pass och tölt och jag kan heller ingenting om hur bedömningen går till på deras tävlingar.

Men jag är bra på att lära hästar att trava det bästa de kan och det räckte tydligen till för att IA och Sokrates skulle vinna sina medaljer. 

                           IA några år senare.    Foto: Denni Bergmann Hauksson

När jag i på kvällen igår funderade över detta bortglömda medaljregn kom jag på en annan sak. Jag har varit i Stockholm och haft kurs för en hel hög med ryttare på islandshästar. Var minns jag inte riktigt ,men intressant var det.

Varför jag glömt var, kan bero på att jag var något förvirrad vid tidpunkten och det är en historia i sig. Kursen skulle gå av stapeln då jag var i Stockholm av annan anledning, vi landade på Arlanda efter en semester på andra sidan jordklotet. Kursens planerade 2 dagar förkortades till1 för flyget blev 24 timmar försenat. Varför?

Jo, vi hade mellanlandat på en liten militärflygplats i Kanada för att tanka och bunkra mat. Han som körde lasttrucken var nog sömnig för han körde rätt in i flygplansvingen och där blev vi stående. Något "vingklippta"fick vi vänta på ersättningsplan i ett insnöat och kallt litet samhälle. I sommarkläder...

Men, en dag försenad stod jag på en bana någonstans i Stockholm och undervisade islandshästryttare. Jag har ett spännande liv emellanåt!

                                        Hej hopp    //Kajsa