MEST LÄSTA BLOGGINLÄGG 2020 - PLATS 3:
Vi återpublicerar det här blogginlägget från januari 2020, då det var det tredje mest lästa under 2020.

Det finns fördelar att ha bott länge i samma "by".

Vi känner igen varandra och de flesta hälsar artigt när vi är ute och rör på oss. Innevånarna i min "by" är av ett hurtigt slag,vi är ute och går mest hela tiden. Fjärås är också för andra människor ett populärt strövområde, jag bor vid ett naturreservat.

För den som inte känner till eller sett Fjärås Bräcka skulle jag föreslå en utflykt. Det är en istidslämning, en rullstensås. Naturen är så vacker att jag fortfarande efter alla år blir betagen.

Det finns mindre fördelaktiga saker också. Som att bli igenkänd i fel situation.

Idag var jag som vanligt ute och stretade på i blåsten på Bräckan och träffade på andra lokala friskusar.

Mitt på vägen som går uppe längs åsen (vid en hög med hästgödsel) blev jag stoppad av en äldre herre med fru som jag vagt kände igen. Mycket vänligt sa mannen:

"Du som jobbar med hästar och är en offentlig person i din sport, jag har läst om dig i tidningen, kan du svara mig på en sak. Varför har ni hästmänniskor inte koll på att det är ridning förbjuden i naturreservatet?"

Läst i tidningen, tänkte jag. Aha, han läste Göteborgs-Posten förra julen, då fanns en artikel om mig. Han har koll... Vi bor i samma by, nästan bott grannar tror jag.Tur att jag inte sitter på en häst.  Här gäller att slå på charmen.

" - Öh... (Jag behövde tänka). Jo, jag jobbar med hästar och ridning, alldeles rätt, sa jag och log medan hjärnan gick för högtryck. Vad gäller för regler i ett naturreservat? Inte så mycket koll där. Säg nåt vettigt Kajsa!

Jag fortsatte: "Tänker ni på gödseln på vägen? Jag tror att hästen är att betrakta som ett fordon i trafiken, då får vi rida på vägen." (Yes tänkte jag, där fick jag till det!)

- Nja, sa mannen. Vi tänker mest på att hästarna trampar sönder stigar och i markerna runt omkring här i reservatet. Särskilt nu när det är så blött. Det är ridning förbjuden!

Det något kyliga och blåsiga samtalet slutade med att jag sa, något skamset att jag inte hade riktig koll. Mannen var vänlig om än upprörd, eller mer irriterad. Han ville få till en ändring.

Jag gick hem och Googlade, först på "offentlig person" och sen på Naturreservat. Fyllde på med Allemansrätten, vad som gäller vid ridning i skog och mark.

Nu vet jag att det förutom på vägarna inte är ridning tillåten i Fjärås Bräcka Naturreservat. Inga stigar eller annan mark är tillåten att rida eller köra häst på. Detsamma gäller alla motorfordon och även cyklar. Här finns att läsa: Naturreservatet, särskilda föreskrifter

Vad det gäller ridning i övrig natur: Allemansrätten, det här gäller ridning

Vi vill att människor ska ta hänsyn till oss och våra hästar, till exempel när hästarna rids i trafiken. Just i dagarna har det höjt många upprörda röster för att skjutande av fyrverkeri ska förbjudas, bland annat för att värna våra hästar.

Det finns ute i samhället kritiska röster mot hästar i allmänhet och ridning i synnerhet. Det gäller att visa att vi samarbetar och tar ansvar för vår sport. Kan vara bra att tänka på vid nästa tur ut i naturen. Det positiva med att jag mötte mannen är att nu vet jag. Kunskap är alltid bra.

                                 Rid i frid!  //Kajsa
 

Det gäller "att ha bra på fötterna" eller under fötterna. När hästarna är på jobbet behöver de det bästa underlaget.

Nu undrar jag vad det bästa underlaget egentligen är. Jag läser om forskning som görs på underlag och funderar på om de som säger sig veta har enats?

Ska det vara ett underlag för dressyr, ett för hoppning och ett för blandad ridning? Kanske ett som tål många hästar per dag och ett som klarar ett fåtal hästfötters tramp per dag?

Just nu undrar jag mest över fibersand, för det kan se ut precis hur som helst. Om jag jämför den fibersand som ligger i alla ridhus jag jobbar så finns det egentligen inga som är lika.

I ett ridhus t ex. är sanden som fint strösocker blandat med större tygbitar. Alltid dammigt på sommaren och hästarna nästan fastnar i textilremsorna.

I ett annat ridhus är det väldigt fuktigt, i alla fall fläckvis. Nästan så det kommer vatten i dagen när jag trampar hårt. Det är stumt, hugger fast hästarnas fötter och det luktar växthus.

I ett annat känns underlaget som halvtorr blålera där det blir stora hålor efter hästarna. Jag själv snubblar och trampar snett i hovhålorna och ser nog lätt berusad ut där jag vinglar runt. Det bildas täcken av gröna alger i hörn och längs väggar.

Första gången jag såg fibersand var i England för nästan 20 år sen. Den varianten som användes där låg stilla, det fanns lite svikt i och den behandlades med någon form av varmt vaselin. Dammade inte och inget sladdande eller krattande. Inte alls likt något jag sett här hemma i Sverige.

Är verkligen fibersand det bästa som vardagsunderlag för våra hästar? Den känslan får inte jag när jag ser hur hästarna rör sig på dess olika varianter. Jag ser hur sand/flisvarianten börjar dyka upp här och där....

Man ville ju få bort sågspån och flis ur ridhusen för att slippa mögel och damm. Är fibersandsdamm eller grönalger bättre?

Någon som är insatt i frågan kanske känner sig manad att berätta om fördelarna och redovisa problemen, det vore intressant.

Klafs, klafs..

Det finns alltid nya saker att upptäcka och nu har jag sett en Ebb och flod-ridbana i verkliga livet.

Jag är ingen ingenjör så jag vet inte hur det funkar men bra ska det vara. Den jag var och inspekterade var blöt och ganska..... stum? Sand är i min värld inget fjädrande material. Sten är sten även om det är i minimala bitar. Så även om det finns vissa små inslag av fiber eller träflisor blir det stumt.

Icke dammiga banor är helt klart bättre än dammiga och den jag besökte låg inomhus och var som sagt blöt.  Den som fanns utomhus på denna anläggning, vet inte om den var lagd med samma teknik, stod delvis under vatten, regnvatten, så där var det iallafall definitivt "Flod".

Det finns säkert stor vinning med att bygga dessa banor, för det görs på fler ställen nu och min reflektion är ingen recension för jag är inte tillräckligt insatt. Men jag kan se en trend...

Jag har varit i fler ridhus det senaste som har haft väldigt blöta, rena sandunderlag, precis som en strand när vågen drar sig tillbaka. I ett ridhus var det till och med en sugande känsla i underlaget, jag fick liksom ta i för att få med skorna när jag gick runt. Det verkar för mig inte riktigt rätt.

Nu har det varit anläggningar där det rids mest hoppning och vad vet jag om hoppunderlag. Men en sak har jag svårt att förstå. När hästarna travar och galopperar på detta "fasta" blöta underlaget så dundrar det mellan väggarna. I ett av ridhusen hade jag, när hästarna galopperade, svårt att göra mig hörd när jag använde vanlig samtalston.

I min värld betyder dundrande hov-i-slag att underlaget är stumt... Och det hävdar jag aldrig kan vara bra i längden för hästarna

Det är mycket diskussioner om hovbeslag idag. En del vill döma ut den traditionella järnskon, några vill sätta fast en typ av gummisko med kardborrband på hoven och en liten skara vill rida helt oskott. Fritt val tycker jag så länge hästarna inte far illa.

Men dessa nymodiga underlag har jag svårt att förstå mig på.

Ska tillägga att jag pratar om vardagsunderlag, där vi rider fullständigt vanliga hästarna varje dag. Inte tävlingsbanor där hästarna är inne under begränsad tid.

Min egen erfarenhet gör att jag skulle aldrig sitta och rida på ett sådant underlag till vardags.

Jag är nyfiken och vetgirig och har varit ute på nätet och spanat lite. Det jag kan läsa mig till är att det är fler och fler hoppstall ute i Europa som inte lägger dessa fasta fibersandbanor längre. De rider på andra mer traditionella underlag till vardags.

Jag minns när på 80-talet kom ut en revolutionerande hästsko på marknaden. Har för mig att den hette Sleipner-sko. Det var en järnsko klädd med en gummimassa. Här pratar vi svikt! Hästarna skulle fullkomligt studsa fram och beslaget skulle vara oerhört skonsamt för hästarnas ömtåliga leder. 

Hovslagarna jag känner var måttligt imponerade för det var svåra skor att arbeta med. Det skulle till speciellla verkktyg och skorna var svåra att rikta.

Ja, det blev en "lustig" och ganska kort parentes i hovbeslaghistorien. Senskadorna stod som spön i backen efter ett tag.

Jag minns hur det hela gick till men det räcker att säga att skon med dess gummimassa förvann. Amen

Så vi fortsätter uppfinna, testa och i bästa fall oberoende forska i det som ska vara bra för våra hästar.

Sunt förnuft, lång erfarenhet och kunskap är väldigt bra att använda under tiden.

Det här fina ekipaget travar på ett nylagt, traditionellt utomhusunderlag och det funkar väldigt bra.