Kajsa Boström
MAR
07

Ridhuslös men inte rådlös

Torsdag morgon 8.00: +6 grader, lätt men tätt regn, väldigt tätt. Det tog inte mer 20 minuter att bli riktigt blöt. Vatten över anklarna mest överallt men det blåste inte så mycket.

Tråkig väderleksrapport tänker ni men det är uppräkning av förutsättningarna som fanns för en ung och spänstig blivande treåring under morgonens longeringslektion. Att lära sig gå i lina på en volt går fint även i tätt duggregn. 

Jag tror faktiskt inte hästen över huvud taget märkte att det regnade. Linföraren/beridaren såg inte heller ut som om hon tänkte på vädret. Jag släppte en käck kommentar om hennes klatschiga stövlar och fick svaret när vi kom ut på ridbanan: "Varför tror du jag har gummistövlarna på?"

Så nu är häst nr 57 igång, eller är det 63? Det har blivit många hästar genom vårt långa samarbete, alla typer men mest unghästar. Eva har kämpat på utan ridhus, med ridhus och sedan några år utan ridhus igen. På detta stället är det 6:e unghästen hon rider in utan ridhus och det funkar fint. Bara vi slipper marktäckande is...

Den här hästen är lite speciell för mig, men det berättare jag vidare om sen. Jag gillade vad jag såg idag, även om vädrets makter inte var på gott humör.

Efter dagens övning var det bara att klafsa tillbaka till stallet, tack för att det finns gummistövlar och människor som inte gnäller på vädret.

Det finns inget dåligt väder...

                                             /Kajsa


Läst 88423 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
06

En dag är olyckan framme

Igår var det en riktig skitdag, en vi alla lätt kunde klarat oss utan. Vi förlorade en av hästarna i vårt fina team, en av mina ryttare förlorade sin ögonsten.

I min enfald har jag inbillat mig att jag varit med om det mesta som kan hända när man håller på med hästar glädje, framgång, bakslag och sorg. Igår var olyckan framme, hästen lyckades alldeles på egen hand skada sig så illa att det inte fanns någon räddning. Detta har jag aldrig varit med om förut, hästen bröt benet.

Nu undrar säker någon vad som hände och vilken häst det gäller men det spelar egentligen ingen roll. Förlusten är stor, hjärtan är sorgsna och vi kan inte göra något åt det. Min tröst är att  hästen fick hjälp tämligen omgående, distriktsveterinären var snabbt på plats och befriade hästen från lidande. Bra är också att hästens ägare under omständigheterna mår ok.

När jag från en vän fick samtalet om olyckan var min första fråga: "Är Tina där med er?" Det var hon och då visste jag att allt skulle ske på bästa vis. Då kunde jag fråga lite om hur läget var och hur länge de skulle vänta på veterinär. Tina är den människa på jorden jag litar på till 100 % när det gäller att ta hand om en häst.

Det hon inte kan om hästar är inte värt att veta. Ett helt liv med hästar, som ryttare, groom och hovslagare har gett henne ett säkert handlag och ett osvikligt öga för vad som behöver göras när det blir skapt läge. Hon håller huvudet kallt, kan organisera vimsiga människor och hon är stark om det ska till muskelstyrka.

Det finns många hästar som har henne att tacka för att de fått en förlängning på sitt liv. Hon har dragit ut föl, räddat fölston, tagit hand om skadade hästar, hållit i galna hästar, lastat tjuriga hästar och inte minst ridit knepiga hästar.

Jag har också haft Tina som hästägare i ett långt samarbete och det kan vara ett riktigt eldprov på en vänskap. Men, inte heller det ställde till några som helst problem. Möjligen tyckte hon kanske att jag var lite för positiv när det gällde min tro på hästens framtid men hejade glatt på ända upp till Grand Prix.

Hon har också tagit den tunga biten med att ta hand om hästar ända till slutet, lett dem till den gröna ängens grind. Alltid med samma lugna hand. Jag har haft många hästar jag lämnat till henne när jag inte orkat med den där sista turen och jag har gjort det med vetskapen om att de får det bästa ända till slutet.

Det är ju inte bara mig och mina hästar hon hjälper. Många hästar här omkring har på ett eller annat vis fått ta del av hennes engagemang, oavsett om det gällt en tappsko, en hovböld, ett monstersår, behov av ett nytt hem eller en hjälpande hand vid inridning eller lastning. 

Hon har alltid tid för en häst men också sina vänner. Oändliga är de timmar vi tillbringat med och omkring hästar i olika sammanhang. Träningar, tävlingar, veterinärbesök, middagar  och kalas. Alltid finns det tid att utbyta erfarenheter och dryfta problem. Vi har samma inställning och oftast samma åsikt och har vi inte det lyckas vi för det mesta komma till en gemensam ståndpunkt.

Ibland är det ombytta roller och det är jag som får vara den hjälpande handen. Det är tryggt att vi alla i gänget har varandra, men framförallt är jag glad att vi har Tina. Hästarna är nog mest glada, för i henne har de en riktig änglavakt.

Den här bilden tog en av mina elever på Tina och mig i ett obevakat ögonblick, ingen av oss är någon direkt linslus. Men bilden visar verkligen hur "snillen spekulerar" en varm sommardag utanför en dammig ridbana.

                              Kram till alla hästar...  /Kajsa


Läst 58847 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
16

Multitasking

Jag gillar egentligen bäst att använda svenska ord när jag pratar och skriver, jag kan säga att jag samlar på ord. Men det finns inget enstaka ord att översätta multitasking med.

"Att göra många saker samtidigt", där är betydelsen. Fem ord att beskriva den moderna människans tillvaro för vi ska hinna mycket! Inte minst ska ryttarna hinna mycket. Ibland när jag är lite trött i huvudet av allt som händer runt och i ridsporten kan jag bli full i skratt, eller totalt utmattad.

Idag fick jag en inbjudan till en temakväll om ändringar i TR, bra att veta inför tävlingssäsong 2019 så tack för den! Det var en av säkert tjugo andra inbjudningar...

Om jag ser det stora utbudet av olika former av föreläsningar, de kan också kallas clinics, demos, workshops som erbjuds är brist på utbildning inget en ryttare behöver lida av. I övrigt finns det en uppsjö av andra "måsten" som ska till för en varaktig och kvalitativ utveckling av ett ekipage.

Jag har gjort en liten sammanställning vad du "behöver" delta i eller utföra själv:

Clinics, alltså samlingsnamnet för tilldragelse där en oftast namnkunnig ryttare talar om hur man blir en bättre ryttare och får en bättre fungerande häst. Oftast är de över en halv dag men det kan också vara en eller t o m två dagar som behöver avsättas beroende på om föreläsaren är en nationell eller internationell stjärna.

Pay and jump/ride eller programridning, du behöver träna dig och din häst under tävlingslika former.

Föreläsningar om utfodring du måste kunna allt om foder eller ett speciellt fodermärke för den vinnande kusen äter bara något ur lila säckar. 

Föreläsningar av veterinärer och hovslagare, ett populärt ämne är det om hur vi får hållbara hästar.

Föreläsningar om träning utanför det vanliga, såsom ridning i naturen, på asfalt och liknande.

Tandkontroll eventuellt med vidhängande behandling, hos veterinär eller annan tandutbildad person. 

Du bör även delta på föreläsningar om hur någon provar ut sadlar och bett till just din unika häst.

Dessutom bör du hinna med att låta behandla din häst med alternativa metoder, antingen vid behov eller förebyggande. De vanligaste alternativen är: equiterapeuter, ljud/ljusterapeuter, akupunktörer samt de som utför träning i vattenbassänger.

Vanliga kontroller, s k vetchecks ska helst göras en eller två gånger per år. Detta innefattar också vaccinationer som behövs för alla hästar.

Du som ryttare bör hinna med både gym, yoga samt coatching i mentalträning.

Allt detta ska hinnas med, förutom daglig skötsel av hästen, vardagsridning, träning och tävling. Är du en högst normal ryttare har du dessutom ett civilt liv med lönearbete, familj och kanske barn. Alla ryttarbarn gillar inte att hänga i stallet.

Andas......  för när du gjort allt detta kan du pynta dina fb- och Instagramuppdateringar med inlägg och bilder där du visar upp roliga bilder på dina prisrosetter.

Skämt åsido, sans och balans för lagom är bäst. Kom ihåg att det är roligt att rida! (om du hinner...)

                                 Hej hopp   /Kajsa 


Läst 50143 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
02

Är sanningen en skröna eller tvärtom?

"En PRE bockar aldrig, du sitter lika säkert i sadeln som i en fåtölj i vardagsrummet"

Det är ett vanligt förekommande försäljningsargument, att den inte bockar, när en häst av rasen PRE annonseras ut. En sanning eller en skröna? Efter att med egna ögon sett PRE-hästar, precis som hästar av de flesta andra raser bocka iväg över nejden anser jag det är en "sanning" med modifikation. Efter att ha lagt ut en allmän fråga om saken på fb kan jag notera att många fler än jag också sett PRE-hästar bocka, både i serier och som enstaka luftakrobatik. 

Vad det gäller den Iberiska hästen allmänt, så ska de uppfylla vissa genetiska krav för att få registreras som ett äkta Iberiskt halvblod, men det nämns inget speciellt om just avsaknandet av bockande. Det är lite snårigt när jag försöker sätta mig in i hur utvecklingen gått från den "spanska hästen" till de raser som finns idag så jag släpper den delen. Det finns som jag förstår Lusitano (Portugal) samt PRE/andaluser (Spanien), med lite olika rasegenskaper men i stort samma ursprung.

Men tillbaka till om en PRE bockar eller ej, för det är intressant. Rasen anses vara arbetsvillig och vänlig och därför bockar de inte (eller mkt sällan) av sina piloter. Varför bockar våra SWB och liknande då, är de lata och onda?  Skämt åsido, visst är det intressant hur "sanningar" uppkommer?

En som vet en del om att dressera Lusitanos är Kyra Kyrklund. Hon har jobbat med portugisiska topp- och landslagsryttare i många år, hon har även f n en ung Lusitano hemma i stallet. Hennes erfarenhet av rasen är att de oftast springer iväg, inte bockar om de blir skrämda eller har överskottsenergi. Rasen är enligt henne energisk och känslig, utan att bli hysterisk. Men vi är rörande överens om att alla hästar kan bocka!

Jag fick lite film i julas, när den fina hästen var ute på tur i tomtedräkt. En härlig häst med begåvning på det svåra i dressyren!

Det är nog så att #allahästarkan, iallafall inom ramen för det mest grundläggande som att röra sig i skritt, trav eller galopp samt bocka. Vi har olika erfarenheter som lätt blir en "sanning" om en ras eller en blodslinje. Jag brukar till exempel hävda att det inte framgångsrikt går att hägna i en shetlandsponny, om den inte är över 20 år alltså. Fast jag vet att någon har en som aaaaaaaaldrig rymmer...

Någon har en PRE som bockat en gång på 11 år och någon annan har en halvblodshäst efter en viss hingst som har samma avvikande eller utmärkande egenskap i sitt beteende som femtioelva andra avkommor efter den hingsten. När blir detta detta sanningar?

Intressant är ämnet sanning vs skröna och lika intressant är det också att jag skulle egentligen skriva en nyårskrönika, eller någon form av reflektion över det gångna året. Men som ofta halkar jag in på ämnen som finns runt mig i nutid. 

Jag avslutar med att konstatera att mitt 2018, i mitt arbete med hästar varit lika givande som alla år innan. Jag har en del reflektioner över speciella händelser men de kommer jag ta upp i egna inlägg, när jag funderat klart.

Ha nu en trevlig avslutning på helgerna och se upp med vilken fåtölj du sätter dig!

                                                / Kajsa

Ps. PRE står för Pura Rasa Española.
 


Läst 81507 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
20

#konsumeraklokt

Julafton är inkommande!

Julhetsen sprider sig, alla SKA eller MÅSTE göra tusen och en grejer. Mat, pynt, julstädning, klappar, planering, glöggmingel, julavslutningar och så ska hästen vaccineras och skos!

Det är faktiskt så att du bestämmer i det stora vad som MÅSTE göras. Vi behöver inte vara med överallt och eventuella dammtussar kan få ligga kvar för Tomten ser inte dem inte i den mörka julaftonsnatten.

Det som jag kan tycka är bra är att hästarna får lite julvila, de konkurreras ut av släktkalas och grönkålskokning. Jag tycker det är viktigt att ge hästarna viloperioder då och då, vila när de är friska alltså. Vi ångar gärna på och hästen får bara vila när den "inte känns så fräsch" eller när den redan har fått en skada. Tänk om där och ta en paus, andas och reflektera över hur läget är.

Just nu är det detaljhandelns guldperiod för här ska julhandlas! Under min semester, jag vilade mig och spelade golf i sol och värme en vecka, roade jag mig med att kolla lite på hur en del bloggare och s k influencers i ryttarvärlden använder #varumärke och produktplacering.

#sadlar #träns #täckenochschabrak #handskar #ridkläder #hjälm #foder #tillskott #transporter #lastbilar #bilar

Där har ni de vanligaste och man skulle lätt kunna förledas att tro att det är produkterna som gör de eventuella framgångarna. De som är lättast att påverka, de ofta unga följarna som ser upp till ryttaren i fråga är ju direkt i skottgluggen för tung påverkan. Det skrivs långa och dyra önskelistor....

Nej du rider inte ett dugg bättre i en #sadel med ett #schabrak eller om du har ett par #ridbyxor eller en #hjälm, du rider bättre om du lär dig hur du ska göra. Naturligtvis med avpassad utrustning till hästen och lämplig klädsel till ryttaren men det behöver inte vara det allra senaste din idol gör reklam för på sitt Instagram eller sin blogg.

I min morgontidning läste jag en annons från ett hyfsat exklusivt varuhus, det gällde festkläder för män inför kommande helger. En smokingjacka med tillhörande byxor gick på ungefär 35.000:-. Skulle det köpas en smokingskjorta till kostade den "endast" 5.700:-. Bara skjortan kostar alltså betydligt mer än vad min dotter betalar i månadshyra för sin lägenhet. 

Om du kollar priser på t ex ridbyxor kan även de kosta mer än en månadshyra, det är en intressant jämförelse.

Årets julklapp 2018 – det återvunna plagget – visar de svenska konsumenternas intresse för nya hållbara alternativ och ökande oro för klimat och miljö. Gör en tur ut i sadelkammare och garderober, räkna antalet ridbyxor, jackor, schabrak, benskydd och täcken. Behöver du verkligen något nytt?

En sadel för 60.000:- eller ett pannband för 37.000:- är inte det som kommer ta dig till de stora framgångar, det vågar jag lova. Vid behov skriv om önskelistan och välj klokt när du handlar.

Hästen bryr sig inte om hur den ser ut, den vill bli älskad och omhändertagen på bästa vis.

                                 Konsumera nu klokt i julhetsen.  / Kajsa


Läst 63637 ggr Kommentarer Kommentera

APR
06

Tänk om...

Tänk om Youtube, fb, bloggar eller Instagram funnits. Då när vi galopperade över stock och sten, red och hoppade barbacka ibland i bara grimma. Eller när vi tolkade på skidor efter hästarna på vintern eller simmade med dem på sommaren. Då hade vi alla filmats och blivit så kallade Youtubers eller influencers.

Men då höjde ingen på ögonbrynen, för så gjorde alla. Hoppa barbacka ingick i utbildningen. De riktigt spänstiga (inte jag) kunde hoppa upp på hästarna i farten, med eller utan sadel som indianerna gjorde. "Varierat arbete" kallade vi vanlig ridning och var det enda vi visste. Det vi kunde minst om var mysteriet dressyr.

Våra förebilder i sporten var de som kunde bära det tyngsta lasset hö på en högaffel, de som aldrig ramlade av en bockande häst eller de som kunde fodra och mocka åt alla 47 hästarna innan klockan nio. Det tävlade vi alltid om...

Ingen ägde en egen häst och att vara tävlingsryttare var inget vi strävade efter. Inte för att vi inte ville men det fanns liksom inte på kartan. Det var hästarna i sig som var målet för våra drömmar, inte vad vi kunde få dem att göra. Här är min kompis och jag på väg att simma med hästarna, ett sommarlov för länge sen.

Att leda en långritt en bitande kall söndagsmorgon, det var något alla suktade efter. Då visste vi att vi hade förtroendet och kunnandet. Då gällde en annan måttstock.

Sen kom verkligheten ikapp och drömmarna ändrade utseende. Men jag är väldigt glad att jag fick den starten i min karriär. 

En annan grej var att vi var lika många killar som tjejer i stallgänget, det gjorde ju efterhand stalltillvaron ännu mer attraktiv. Vi hade allt på samma ställe och behövde inte välja mellan killar och hästar.

Varför kom jag in på det här? Jo, jag var och pratade ridutbildning på en ridskola i veckan. Det var många intresserade åhörare och duktiga visningsryttare. När jag skulle använda en känd ryttare som exempel fick jag fråga lite vilka de kände till. Jo, Patrik Kittel visste nog de flesta men Charlotte Dujardin var inte riktigt lika nära. 

Det är så ridningen är för det stora flertalet och det är bra att påminnas om. Den lokala ridläraren är den största idolen för både stora och små. Det är också ridskolan som står för upplevelsen, det som visas på TV är inte så intressant i början.

Tänk om alla som rider kan få en grundutbildning med många bottnar, få alla upplevelser som hänger ihop med hästar. Från att fodra hästarna och mocka stallet på lördag morgon till att rida galopp i samlad trupp över ett fält. Att få se att det går att rida barbacka och få känna att hästar gillar att bli ryktade.

Min lycka var att få bli hästskötare på riktigt, att så småningom få åka med på tävlingar avgjorde resten av mitt liv. Visserligen var det hoppning först men sen hittade jag min grej.

Den här bilden fick jag av en gammal stallkompis, jag fick fråga henne om var och när för jag hade glömt. 

Kortet är taget på min första riktiga tävling, jag skulle rida som junior i klubbens hopplag första året som allsvenskan gick av stapeln. Som tur var hade "chefen" en häst jag kunde låna, tror även kavajen var lånad. Lätt förskräckt puttades jag in i den stor världen och då insåg jag att jag ville lära mig mer.

Det var annat förr, kolla in de fina gröna bandagen. Tack Anna-Lena Holgersson (idag föreståndare och programstudierektor för Hippologprogrammet) för bilderna! 


Läst 42890 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
05

Jag känner iallafall mamman!

Bruksprovet är klart och jag läser om vad som hänt. En av hopphingstarna, Knockout RMH, fick tydligen den samlade expertisen att dra upp mungiporna. Han är efter välmeriterade Kannan och bara det lovar kanske framgång som fader till nya hoppgiganter.


Knockout RMH e.Kannan u. Celine H Caretano Z- Landgraf I
Foto:Jennie Börs

Nu visade det sig att jag känner hans mamma! Knockouts mamma alltså. Mer korrekt så känner jag hela mödernelinjen och där finns det riktiga ston att ärva hoppgener ifrån!

Upphovet till denna fina "stofamilj" är Bengt och Anita Johansson, Stuteri H som låg i Horred. 

Jag träffade urmodern Roxianne första gången i mitten på 90-talet. Då fick jag lasta ur henne på vägen för trailern som skulle ta henne till träning hos mig hade kört fast i en isig backe vid mitt ridhus. Vi lärde känna varandra bra på den stunden! Sen fortsatte det med dottern Lambada (skadades tyvärr tidigt och gick i avelsboxen) som sen fick dottern Celine H.

Jag hjälpte till när hästarna var unga, men Bengt hade en duktig unghästryttare och bra personal på gården. Stuteri H fick många diplom på treårs-testen genom åren, i hoppning naturligtvis men även i gångarter.  Precis så det blir när ett teamwork fungerar som bäst.

Bengt hade ett långt och framgångsrikt samarbete med hoppryttaren Helena Persson, hon tog över de hästar som skulle ut på hopparenorna när de fått sin grundutbildning. Idag har hon kvar Bonzai H. Den mest framgångsrika av H-hästarna blev nog Classic, reserv vid VM i Rom -98 om jag minns rätt.

Celine, henne döpte jag till "Spindelhästen". Kvick och ädel med väldigt fina rörelser. Hon blev kvar på stuteriet till hon var fem år. Då hade hon en bra grundutbildning och fått ett föl.

Och nu är hon mamma till en fin hingst! Tänk vad hästvärlden ändå är liten... Jag är faktiskt lite stolt, så där i skymundan.

                                    //Kajsa


Läst 40746 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
08

Hållfasthet

Som tränare får jag emellanåt hör de mest underliga historier om hästar och ryttare. Ofta låter det som rena skrönor och jag glömmer innan jag lyssnat klart men ibland handlar historierna om sådana bisarra saker att det (nästan) blir roligt. I alla fall när historien återberättas med humor efter ett tag och av någon jag känner och litar på.

Den historia jag tänker på nu fick jag höra för många år sen av en elev, ett tag efter att vi inlett vårt samarbete. Historien gällde en av ryttarens hästar som redan var borta när jag kom in i bilden. Att hästen varit svårriden utöver det vanliga, det förstod jag snabbt.

Den, hästen alltså, hade ett problem. Den (eller vem det nu var som gjorde vad) hängde i handen och tog inte förhållningarna. Väldigt jobbigt var det och instruktionen som ryttaren fick att arbeta med var: "Driv! Hjälper inte det så driv mer, till slut ger hon sig!"

Det är en åtgärd som faktiskt används än idag har jag förstått. "Driv igenom förhållning eller, vilket jag hörde härom dagen "Rid in i väggen om hon inte svarar på förhållningen! är instruktioner jag hört i sammanhanget. Detta är inget jag förordar eller förstår så mitt förslag är att du prövar något annat om du har problem med kontakten.

Men tillbaka till den trögfattade hästen, den hängde envist fast i handen och ryttaren kämpade vidare med värkande armar och axlar. Man ska ju göra som man blir tillsagd!

Allting har ett slut, så även denna historia. Vid sista tillfället där hästen var med på träningen kämpade ekipaget som vanligt med balansen. Hästen drog och ryttare klämde med skänkeln för att hålla sig kvar i sadeln och driva igenom. Det är ingen vek eller klen ryttare det handlar om så det var nog verkligen en kamp. Ni vet, bilden av en ryttare som hänger i tyglarna snett bakåt i sadeln...

Då hände det som faktiskt var ett naturligt slut. PANG!! och tygel rök av. En vävribbtygel som gick rakt av där den fäster i lädret som går sista biten fram till spännet vid bettet. 

Hästen for framåt och höll på att stå på öronen, ryttaren hängde övar samma öron och svor medan den klättrade tillbaka i sadeln att aldrig mer rida på det viset. Det gjorde ryttaren heller aldrig och jag tror att det kopplades in en veterinär efter den händelsen.

Denna lilla sedelärande och så här långt i efterhand ganska roliga historia kom jag att tänka på när jag snubblade över detta "fynd" i ett ridhus. Hoppas verkligen att det finns en annan historia bakom denna trasiga tygel...

Tänk på att ridning inte är en kraftsport...  //Kajsa


Läst 37437 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
29

Vi har lite olika förutsättningar...

Sverige är låååångt... Norrland blir lite som en annan planet för oss sydsvenskar. De (ryttare) som bor där funderar säkert inte så mycket över att det är kallt och snö högt över taken i januari.

Vi här nere i södra halvan av landet letar samma januaridag snödroppar och lyssnar på talgoxens kvittrande. Är det en riktigt bra dag rider vi lättklädda ute på en mjuk ridbana.

När jag hade träning här hemma i fredags var det gott väder och jag tog lite bilder. Det var faktiskt lite vårfeeling hur tokigt det än låter. Här är Aison H, nyss fyllda 4.

Jag fick en filmsnutt från en tjej, Ida, som jag träffade när jag var i Boden och instruerade i höstas. En tjej med stor passion och en relativt ny häst. Det funkade sådär i ridningen tyckte hon. Vi gick igenom grunder, sits och inverkan. Framförallt pratade jag om händer och tyglar för det var Idas riktiga akilleshäl.

När Ida skickade sin film, vilken var tagen samma dag som mina bilder berättade hon att det hade varit lite varmare den här dagen i Luleå så hon passade på att rida. "Lite varmare" var -17 grader, dagarna innan hade temperaturen varit -35...

Det blir stora kontraster, förutsättningarna är som sagt olika men passionen är lika innerlig!

Heja alla ryttare som kämpar och Ida har fått ordning på händerna. Strongt!

Jag blir här, i söder och luktar på blommorna.   //Kajsa


Läst 39046 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
07

Det går undan!

Det ligger säkert något i påståendet att det är på dina barn du märker att du blir äldre. Ibland märker man det på andras ungar...

Den här unga damen, Saga fick sin första egna ponny 2010, då var Saga 6 år och tämligen bestämd över att hon minsann aldrig tänkte galoppera. Ponnyn som hette Tuvstarr och var 16 år gammal, var en klok och förstående ponny som snällt travade runt med sin ryttare.

Eftersom Saga bor där hon bor, mamma är ridlärare/tränare och har en ridverksamhet, kom hon så småningom över sin motvilja mot galopp. Sagas pappa är en mycket klok, förstående och även ridande far, han red ut i skogen med Saga så fort det gavs tillfälle .

Vips sa det sen var Tuva för liten eller Saga för lång och då kom det hem andra, lite större ponnier. Nu var alla rädslor borta och rätt var det var mötte jag Saga när hon skrittade ut i skogen med en stor häst. Hon red på alla hästar som var lediga!

Sen hände något annat, det gick nog ett år eller så och plötsligt denna bilden låg på fb. Dessa underbara ponnyhästar, vad de sprider glädje och fostrar ungar!

Under året som gått har jag mest sett Saga rida stor häst hemma och igår låg det en ny bild på fb, jag känner hur tiden bara swishar iväg!! Det är roligt när det går bra tänkte jag, sporten lever vidare.

Inte nog med detta, idag sätter ungen ihop med ponnyn Prins Tord af Herred RP 183 sitt kval så nu kan vi se henne rida in på Scandinavium i februari!!!

Det kallar jag utveckling... Tänk, en ängslig liten tjej på en trygg och duktig äldre ponny, det kan bli vad som helst om de får ta det i sin egen takt.

Grattis Saga Kwarnmark med föräldrar. Detta har ni gjort bra!

                                            Hej hopp!  /Kajsa


Läst 37233 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 nästa  sista  



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv