Kajsa Boström
APR
06
2018

Tänk om...

Tänk om Youtube, fb, bloggar eller Instagram funnits. Då när vi galopperade över stock och sten, red och hoppade barbacka ibland i bara grimma. Eller när vi tolkade på skidor efter hästarna på vintern eller simmade med dem på sommaren. Då hade vi alla filmats och blivit så kallade Youtubers eller influencers.

Men då höjde ingen på ögonbrynen, för så gjorde alla. Hoppa barbacka ingick i utbildningen. De riktigt spänstiga (inte jag) kunde hoppa upp på hästarna i farten, med eller utan sadel som indianerna gjorde. "Varierat arbete" kallade vi vanlig ridning och var det enda vi visste. Det vi kunde minst om var mysteriet dressyr.

Våra förebilder i sporten var de som kunde bära det tyngsta lasset hö på en högaffel, de som aldrig ramlade av en bockande häst eller de som kunde fodra och mocka åt alla 47 hästarna innan klockan nio. Det tävlade vi alltid om...

Ingen ägde en egen häst och att vara tävlingsryttare var inget vi strävade efter. Inte för att vi inte ville men det fanns liksom inte på kartan. Det var hästarna i sig som var målet för våra drömmar, inte vad vi kunde få dem att göra. Här är min kompis och jag på väg att simma med hästarna, ett sommarlov för länge sen.

Att leda en långritt en bitande kall söndagsmorgon, det var något alla suktade efter. Då visste vi att vi hade förtroendet och kunnandet. Då gällde en annan måttstock.

Sen kom verkligheten ikapp och drömmarna ändrade utseende. Men jag är väldigt glad att jag fick den starten i min karriär. 

En annan grej var att vi var lika många killar som tjejer i stallgänget, det gjorde ju efterhand stalltillvaron ännu mer attraktiv. Vi hade allt på samma ställe och behövde inte välja mellan killar och hästar.

Varför kom jag in på det här? Jo, jag var och pratade ridutbildning på en ridskola i veckan. Det var många intresserade åhörare och duktiga visningsryttare. När jag skulle använda en känd ryttare som exempel fick jag fråga lite vilka de kände till. Jo, Patrik Kittel visste nog de flesta men Charlotte Dujardin var inte riktigt lika nära. 

Det är så ridningen är för det stora flertalet och det är bra att påminnas om. Den lokala ridläraren är den största idolen för både stora och små. Det är också ridskolan som står för upplevelsen, det som visas på TV är inte så intressant i början.

Tänk om alla som rider kan få en grundutbildning med många bottnar, få alla upplevelser som hänger ihop med hästar. Från att fodra hästarna och mocka stallet på lördag morgon till att rida galopp i samlad trupp över ett fält. Att få se att det går att rida barbacka och få känna att hästar gillar att bli ryktade.

Min lycka var att få bli hästskötare på riktigt, att så småningom få åka med på tävlingar avgjorde resten av mitt liv. Visserligen var det hoppning först men sen hittade jag min grej.

Den här bilden fick jag av en gammal stallkompis, jag fick fråga henne om var och när för jag hade glömt. 

Kortet är taget på min första riktiga tävling, jag skulle rida som junior i klubbens hopplag första året som allsvenskan gick av stapeln. Som tur var hade "chefen" en häst jag kunde låna, tror även kavajen var lånad. Lätt förskräckt puttades jag in i den stor världen och då insåg jag att jag ville lära mig mer.

Det var annat förr, kolla in de fina gröna bandagen. Tack Anna-Lena Holgersson (idag föreståndare och programstudierektor för Hippologprogrammet) för bilderna! 


Läst 44224 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
05
2018

Jag känner iallafall mamman!

Bruksprovet är klart och jag läser om vad som hänt. En av hopphingstarna, Knockout RMH, fick tydligen den samlade expertisen att dra upp mungiporna. Han är efter välmeriterade Kannan och bara det lovar kanske framgång som fader till nya hoppgiganter.


Knockout RMH e.Kannan u. Celine H Caretano Z- Landgraf I
Foto:Jennie Börs

Nu visade det sig att jag känner hans mamma! Knockouts mamma alltså. Mer korrekt så känner jag hela mödernelinjen och där finns det riktiga ston att ärva hoppgener ifrån!

Upphovet till denna fina "stofamilj" är Bengt och Anita Johansson, Stuteri H som låg i Horred. 

Jag träffade urmodern Roxianne första gången i mitten på 90-talet. Då fick jag lasta ur henne på vägen för trailern som skulle ta henne till träning hos mig hade kört fast i en isig backe vid mitt ridhus. Vi lärde känna varandra bra på den stunden! Sen fortsatte det med dottern Lambada (skadades tyvärr tidigt och gick i avelsboxen) som sen fick dottern Celine H.

Jag hjälpte till när hästarna var unga, men Bengt hade en duktig unghästryttare och bra personal på gården. Stuteri H fick många diplom på treårs-testen genom åren, i hoppning naturligtvis men även i gångarter.  Precis så det blir när ett teamwork fungerar som bäst.

Bengt hade ett långt och framgångsrikt samarbete med hoppryttaren Helena Persson, hon tog över de hästar som skulle ut på hopparenorna när de fått sin grundutbildning. Idag har hon kvar Bonzai H. Den mest framgångsrika av H-hästarna blev nog Classic, reserv vid VM i Rom -98 om jag minns rätt.

Celine, henne döpte jag till "Spindelhästen". Kvick och ädel med väldigt fina rörelser. Hon blev kvar på stuteriet till hon var fem år. Då hade hon en bra grundutbildning och fått ett föl.

Och nu är hon mamma till en fin hingst! Tänk vad hästvärlden ändå är liten... Jag är faktiskt lite stolt, så där i skymundan.

                                    //Kajsa


Läst 41946 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
08
2018

Hållfasthet

Som tränare får jag emellanåt hör de mest underliga historier om hästar och ryttare. Ofta låter det som rena skrönor och jag glömmer innan jag lyssnat klart men ibland handlar historierna om sådana bisarra saker att det (nästan) blir roligt. I alla fall när historien återberättas med humor efter ett tag och av någon jag känner och litar på.

Den historia jag tänker på nu fick jag höra för många år sen av en elev, ett tag efter att vi inlett vårt samarbete. Historien gällde en av ryttarens hästar som redan var borta när jag kom in i bilden. Att hästen varit svårriden utöver det vanliga, det förstod jag snabbt.

Den, hästen alltså, hade ett problem. Den (eller vem det nu var som gjorde vad) hängde i handen och tog inte förhållningarna. Väldigt jobbigt var det och instruktionen som ryttaren fick att arbeta med var: "Driv! Hjälper inte det så driv mer, till slut ger hon sig!"

Det är en åtgärd som faktiskt används än idag har jag förstått. "Driv igenom förhållning eller, vilket jag hörde härom dagen "Rid in i väggen om hon inte svarar på förhållningen! är instruktioner jag hört i sammanhanget. Detta är inget jag förordar eller förstår så mitt förslag är att du prövar något annat om du har problem med kontakten.

Men tillbaka till den trögfattade hästen, den hängde envist fast i handen och ryttaren kämpade vidare med värkande armar och axlar. Man ska ju göra som man blir tillsagd!

Allting har ett slut, så även denna historia. Vid sista tillfället där hästen var med på träningen kämpade ekipaget som vanligt med balansen. Hästen drog och ryttare klämde med skänkeln för att hålla sig kvar i sadeln och driva igenom. Det är ingen vek eller klen ryttare det handlar om så det var nog verkligen en kamp. Ni vet, bilden av en ryttare som hänger i tyglarna snett bakåt i sadeln...

Då hände det som faktiskt var ett naturligt slut. PANG!! och tygel rök av. En vävribbtygel som gick rakt av där den fäster i lädret som går sista biten fram till spännet vid bettet. 

Hästen for framåt och höll på att stå på öronen, ryttaren hängde övar samma öron och svor medan den klättrade tillbaka i sadeln att aldrig mer rida på det viset. Det gjorde ryttaren heller aldrig och jag tror att det kopplades in en veterinär efter den händelsen.

Denna lilla sedelärande och så här långt i efterhand ganska roliga historia kom jag att tänka på när jag snubblade över detta "fynd" i ett ridhus. Hoppas verkligen att det finns en annan historia bakom denna trasiga tygel...

Tänk på att ridning inte är en kraftsport...  //Kajsa


Läst 38591 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
29
2018

Vi har lite olika förutsättningar...

Sverige är låååångt... Norrland blir lite som en annan planet för oss sydsvenskar. De (ryttare) som bor där funderar säkert inte så mycket över att det är kallt och snö högt över taken i januari.

Vi här nere i södra halvan av landet letar samma januaridag snödroppar och lyssnar på talgoxens kvittrande. Är det en riktigt bra dag rider vi lättklädda ute på en mjuk ridbana.

När jag hade träning här hemma i fredags var det gott väder och jag tog lite bilder. Det var faktiskt lite vårfeeling hur tokigt det än låter. Här är Aison H, nyss fyllda 4.

Jag fick en filmsnutt från en tjej, Ida, som jag träffade när jag var i Boden och instruerade i höstas. En tjej med stor passion och en relativt ny häst. Det funkade sådär i ridningen tyckte hon. Vi gick igenom grunder, sits och inverkan. Framförallt pratade jag om händer och tyglar för det var Idas riktiga akilleshäl.

När Ida skickade sin film, vilken var tagen samma dag som mina bilder berättade hon att det hade varit lite varmare den här dagen i Luleå så hon passade på att rida. "Lite varmare" var -17 grader, dagarna innan hade temperaturen varit -35...

Det blir stora kontraster, förutsättningarna är som sagt olika men passionen är lika innerlig!

Heja alla ryttare som kämpar och Ida har fått ordning på händerna. Strongt!

Jag blir här, i söder och luktar på blommorna.   //Kajsa


Läst 42016 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
07
2018

Det går undan!

Det ligger säkert något i påståendet att det är på dina barn du märker att du blir äldre. Ibland märker man det på andras ungar...

Den här unga damen, Saga fick sin första egna ponny 2010, då var Saga 6 år och tämligen bestämd över att hon minsann aldrig tänkte galoppera. Ponnyn som hette Tuvstarr och var 16 år gammal, var en klok och förstående ponny som snällt travade runt med sin ryttare.

Eftersom Saga bor där hon bor, mamma är ridlärare/tränare och har en ridverksamhet, kom hon så småningom över sin motvilja mot galopp. Sagas pappa är en mycket klok, förstående och även ridande far, han red ut i skogen med Saga så fort det gavs tillfälle .

Vips sa det sen var Tuva för liten eller Saga för lång och då kom det hem andra, lite större ponnier. Nu var alla rädslor borta och rätt var det var mötte jag Saga när hon skrittade ut i skogen med en stor häst. Hon red på alla hästar som var lediga!

Sen hände något annat, det gick nog ett år eller så och plötsligt denna bilden låg på fb. Dessa underbara ponnyhästar, vad de sprider glädje och fostrar ungar!

Under året som gått har jag mest sett Saga rida stor häst hemma och igår låg det en ny bild på fb, jag känner hur tiden bara swishar iväg!! Det är roligt när det går bra tänkte jag, sporten lever vidare.

Inte nog med detta, idag sätter ungen ihop med ponnyn Prins Tord af Herred RP 183 sitt kval så nu kan vi se henne rida in på Scandinavium i februari!!!

Det kallar jag utveckling... Tänk, en ängslig liten tjej på en trygg och duktig äldre ponny, det kan bli vad som helst om de får ta det i sin egen takt.

Grattis Saga Kwarnmark med föräldrar. Detta har ni gjort bra!

                                            Hej hopp!  /Kajsa


Läst 39680 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
31
2017

En slags sammanfattning

Slut på året och jag funderar som alltid om det blev som jag tänkt. I mitt fall blev det på annat vis än vad jag trodde men mycket har varit bra. Jag har fått flera nya spännande utmaningar i jobbet och jag har träffat väldigt många nya ryttare.

Med dessa utmaningar har jag insett att det viktigaste för mig i mitt jobb är att lära ut bra grundridning för där finns stora brister. Men kanske än viktigare, att lära ut god hästhantering. Vi behöver få friskare hästar och det börjar bli bråttom.

Jag hade kurs hos en god vän nu i mellandagarna och träffade en ryttare som vanligtvis rider lektion i verksamheten där. Nu var hon med som intresserad åskådare och berättade för mig att hon red en gång i veckan men hade haft egen häst tidigare. Flera hästar och faktiskt ett tag en egen hästgård. Hon hade ridit länge och var fortfarande mycket engagerad och frågade intresserat om allt möjligt. Hon var 82 år...

Jag hoppas att jag ska vara som hon när jag bli 82. Hästar är bra för människan, det är ett som är säkert.

I natt satte jag punkt för tävlingsåret med att tittade på Liverpool International Horse Show. Charlotte Dujardin och Carl Hester gjorde upp med sju andra brittiska ryttare i en International Intermediate I Kûr. Det var intressant att se. Kämpande ryttare, ängsliga och bitvis spända hästar på en fin men tajt arena. Sen red team Hester/Dujardin och då var det nåt annat, de lotsade runt sina "blåbär " så lätt och fint. Något litet misstag här och där men deras nya hästar går inte av för hackor!

                    

Det slutade med vinst för Hester, Dujarjdin tvåa en liten bit bakom men båda var en mil framför trean. Den fina ridningen ska jag ha med på näthinnan och roligt att se annat än Grand Prix.

En väldigt rolig händelse läser jag i Göteborgs-Posten idag. I deras maktlista 2017, en lista över de 100 mäktigaste i Göteborg, hamnar Tomas Torgersen, tävlingsledare Gothenburg Horse Show på en hedrande 100:e plats! Heder åt honom, ridsporten visade upp sig under EM i somras.

Nu ska jag vara ledig från ridhusen några veckor, jag behöver ladda batterierna för en intensiv vårsäsong. 

Jag önskar att 2018 blir ett bra år för alla hästar och att svenska ryttare ska fortsätta att vara framgångsrika med klok ridning. Jag önskar också att alla som vill ska få rida, för det är som sagt en ynnest att få hålla på med hästar.

                     Gott Nytt År önskar jag med en av mina favoritbilder! ♥       //Kajsa


Läst 38301 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
12
2017

Vi vinner och vi förlorar...

Sport- och idrott förenar människor, skapar kontakter och lägger grunden för vänskap. Jag sysslar med två sporter, en i mitt arbete och en som hobby och fattar ni hur många människor jag träffar?

En golfrunda tar några timmar och då får man tillfälle att lära känna nya människor. Samtalet handlar ofta om vad man jobbar med och mitt yrke, att jag arbetar med hästar väcker alltid nyfikenhet och positiva frågor. Jag är alltid ensam företrädare för mitt yrke.

För några år sen träffade jag en kvinna, Maria, på min golfklubb som jag sen har spelat många rundor och tävlingar med. Hon hade aldrig ridit men hade en nära väninna som hade häst och tävlade i dressyr. Det var så vår vänskap startade för Maria var nyfiken på mitt jobb.

Under alla de timmarna som vi spelade kom vi varandra ganska nära. Som alltid vet man aldrig vilka öden och prövningar människor bär med sig och M hade fått sin beskärda del under sitt liv.

2016 berättade Maria för mig att hon fått cancer, denna mänsklighetens förbannelse. Hon hade drabbats av någon elak variant, utan hopp om möjlighet till operation eller varaktig behandling.

Det har gått upp och ner, mest ner, men vid sista tävlingen vi spelade i höstas var Maria vid gott mod. Hon hade tagit sig igenom en superbehandling och mådde ganska bra. Hon hade fixat sitt liv så hon kunde göra det hon orkade och ville de åren hon hade fått sig utmätt.

"Vi spelar nya tävlingar nästa säsong Kajsa!" Det sa Maria när vi skildes åt i oktober.

Häromdagen köpte jag nya, speciella julgranskulor, hos Cancerfonden. Mitt bidrag till forskningen och till alla drabbade. Idag fick jag veta att Maria och jag spelat vår sista runda...

Båda mina sporter har gett mig många vänner och ett väldigt stort kontaktnät. Det är en ynnest tycker jag.

Det gäller att ta det vi får av livet och förvalta det väl. Att jag får göra det jag brinner för, att hitta lusten och glädjen i det jag gör varje dag är en välsignelse.

Mitt jobb är fantastiskt, jag får lov att dela glädjen som hästarna och ridningen ger mina elever.  Jag pratar varje dag om att ridningen ska vara rolig, att vi ska vara rädda om våra hästar och förvalta dem väl. Allt vi gör med hästarna ska räknas, inte bara resultat, rosetter och procent.

Jag tycker att det är fantastiskt mycket roligare att skrattar åt oss själva, åt framsteg och våra eventuella tillkortakommanden på träningen än att höra en ryttare spotta och svära åt en "dum" häst.

Det är det bästa som finns att galoppera i full fart, det är genuin lycka att få ha en häst. Den här unga tjejen vet det för hon har precis hittat en fin häst efter många månaders sökande. 

Jag tänder ett ljus i decembermörkret, tänker på och gläds åt alla fina människor och inte minst hästar jag fått träffa hittills. Det är en av livets gåvor till mig...

                           // Kajsa


Läst 33992 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
27
2017

Kreativa hästmänniskor uppfinner.

Ridsporten är en materialsport. Det räcker att kolla in avdelningen för bett i en ridsportaffär för att inse det. Bettavdelningen består ofta av en hel vägg där det hänger den ena mer kreativa metallhögen efter den andra. 

I övrigt i affären finns spö i alla längder, träns i de mest underliga utföranden, beskydd i alla dess former, även de som ska ge teknink för höga hopp och sist men inte minst sadlar med tillbehör.

Sen finns det också diverse annat, sånt som någon uppfunnit i ett ögonblick av kreativt tänkande. Med skicklig marknadsföring och namnkunniga användare säger det bara vips så är grejen nåt som "alla" ska ha.

Jag lästen en artikel i dag, i anrika Horse & Hound, om "belly bands", en uppfinning som jag inte alls ser behovet av. Men, åsikterna går isär och det finns säkert någon som tycker mag-strumpan är av största vikt.

Jag håller fullständigt med olympiern i fälttävlan Lucinda Green när hon i artikels säger: “taking the horse for some fun hacks, then maybe it will start to go forward with a little more lightness and enthusiasm”.  

Läs artkeln här: Belly bands: what are they and should I use one on my horse?

Vi som älskar våra hästar vill gärna pynta och klä upp våra skötebarn. Matchande pannband, benlindor och vojlockar t exempel. Jag vet inte hur många rullar plastband jag köpte för min veckopeng. Vi stalltjejer utvecklade riktiga konstverk, trekanter, rutigt och randigt på sköthästarnas pannband.

Idag är skaparlusten lika stor, det är bara materialet som är annorlunda. Nu är det pärlor, stenar, kristaller och strass.

Det är 45 år mellan bilderna och vi kommer nog aldrig att sluta klä upp och pimpa våra älsklingar...


Läst 47194 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
01
2017

Och jag gnällde över det novembergrå...

När det ljusnade i morse och jag tittade ut kände jag hur det novembergrå regndiset svepte in hela mig i hösttristess.

Men 7.59 när jag började dagens första träning tänkte jag lite positivt igen: "Det finns ridhus och jag har ett fantastiskt jobb och jag tycker väldigt mycket om alla "mina" hästar."

Sen började det ösregna...

Halva dagen kvar och nytt ridhus. Där träffade jag Anna, 20 plus och jag fick mig en tankeställare som hette duga.

Det var första gången vi träffades och Anna berättade om sig själv ungefär så här: "Jag har ridit här på ridskolan ett tag. Innan det gick jag på ridgymnasiet och sen var jag med om en bilolycka..." Hon fortsatte att berättade hon hur livet blivit efter det, att knappt kunna gå eller fungera alls.

Jag fick veta hur sviterna av en hjärnskada kan ställa till det i vardagen och då skämdes jag över mitt gnäll gällande det novembergrå.

Det är mycket som fortfarande är svårt för Anna men hon rider och det är hästarna som sporrat henne att fortsätta kämpa för att bli bättre.

Trots alla hennes problem med balans, koordination, värk, muskelproblem, svårigheter att koncentrera sig och ta in information red hon väldigt bra! Hade jag inte vetat hur det förhöll sig hade jag inte kunnat gissa att Anna hade några problem alls.

Jo, jag höll på att glömma. Hästen Anna red för mig idag var lite yster så vi tog det ganska lugnt. Anna hade nämligen blivit avslängd i somras, av just denna hästen och brutit nyckelbenet. Men, nu var det läkt så det var bara att bita ihop igen. !?

Vad är dessa hängivna, ödmjuka ryttare gjorda av?

Vilken kraft dessa fantastiska hästar kan ge oss. Vilken kraft i viljan en människa har när hon vill. Att orka kämpa, utan att gnälla för att få tillbaka sitt liv, för att kunna rida.

                                                          /En mindre gnällig Kajsa


Läst 56981 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
27
2017

Det blir (ibland) som du tänker.

Hur långt...

Det är en bra fråga att ställa sig när träningsplanen för hästen läggs upp. Alltså, vad vill jag? Hur mycket tid och pengar kan jag lägga ner på träning med gott samvete och hur långt kan det bära?

Hästen är kanske inte alltid den som har mest begränsningar?

Jag läser varje dag på fb presentationer av de föl som (förhoppningsvis?) ska gå under klubban på Elitfölauktionen på Flyinge inom kort. Dessa är några av de högst bedömda fölen i Sverige i år och de har den ena herrejösses-härstamningen efter den andra.

Gångarts- och hoppgenerna riktigt bubblar ut mellan raderna i beskrivningarna. Bilder och filmer visar fantastiska föl och kanske är någon ett världsklassämne. Insamlingar pågår för att Therese Nilshagen ska kunna köpa en av guldklimparna. Hoppas hon hittar någon hon verkligen gillar!

Horse & Country, en brittisk TV-kanal visade en dokumentär om Carl Hester igår. Inte dagsfärsk precis och den har säkert gått i repris men det var några saker jag fastnade för. De visade två unghästar ute på ett bete, Carls tänkta "påläggskalvar. Två högst normala, lite mulliga hästar.

Men, de var noga utvalda individer med de egenskaper Carl sa att han vill se hos en ung häst tänkt till svår klass. Mod var viktigt tyckte Carl och mjuka rörelser. Han sa också att i princip alla hästar av god ridhästmodell går att göra GP-hästar av...

Det är väl inget sensationellt uttalande men "vanliga" hästar sätts ibland lite på undantag kan jag tycka. Exakt vad är det som avgör, GP-häst eller en som kommer nästan hela vägen?

Vi pratade om detta i ett ridhus idag: Vad är det som avgör om min häst räcker till eller inte?

Korrekt exteriör, galanta gångarter och rätt anlag är tungt vägande egenskaper. Men om jag inte har en sån häst, är det kört då?

Nej säger jag, av egen erfarenhet. Många hästar kan gå mycket längre i sin utveckling än vad man tror. Jag har utbildat tre GP-hästar själv. Två som startade  upp till Grand Prix Special och ytterligare en som kunde allt men startade Svår B som högsta klass. Tre helt olika individer...

Nr 1: Mitt gesällprov kan man säga. En ganska liten häst, 1.63-64 i manhköjd, kortbent med lite kort och lite bred hals och svensk gedigen halvblodsstam. Tämligen begränsade gångarter.

Nr 2: Också en ganska liten häst med vackert huvud och väl ansatt hals. Bred bringa och ganska mycket inåttåad, något sänkt rygg, kort kors och uttalat rakhasig. Han var ca 1.62 i mkh och också en SWB-produkt. Bra trav, lusig galopp och kunde passa i skritten om han blev nervös.

Nr 3: Den största utmaningen jag antagit. En hoppavlad häst av de grövre slaget. Han kallades av någon för en exteriör katastrof. Kort, brett ansatt hals. Mycket bred bringa med korta framben och övervinklade bakben (Krokhasig...) Överbyggd ca 5 cm och mätte ca 1.64 i mankhöjd. Han var e. Turban Rose- Clever Fella xx (Irländsk galoppör...) Kapplöpningsgalopp, fin skritt och världens mest svårridna trav.

Det var hästar som av olika anledningar hamnade i min vård och jag såg utmaning och ett stort intresse för att utbilda. Vad jag lärde mig mycket!

Ingen av dem har gjort avtryck i den hippologiska historieboken men alla tre har sina egna rum i mitt hjärta. Alla tre var ärliga, modiga hästar med oerhört stora hjärtan.

Så, vill du till den internationella elitnivån, skaffa sponsorer med mycket god ekonomi. Du lär behöva en lastbil full med utomordentligt begåvade hästar.

Drömmer du om Grand Prix och är där ett vanligt liv med civilt jobb, familj och barn ska samsas med hästen, gör vad du kan med den häst du har. Hängivenhet, intresse och kunskap samt ett bra träningsupplägg kan bära långt. Just nu håller jag tummarna för det ekipage som snart ska ut på nya äventyr.


Läst 60115 ggr Kommentarer Kommentera



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv