Kajsa Boström
NOV
24

Dramatik i vardagen...

Det har varit en spretig vecka så här långt. En salig blandning av elever, de jag ser regelbundet, några jag ser sällan och så någon helt ny. "Gamla" elever på nya hästar och det allra värsta jag vet, elev i sjukhussäng. Jag blir lika ledsen varje gång det händer och hoppas att tillfrisknandet ska gå så fort det bara är möjligt.

Idag när jag fick prata med den mörbultade, sönderbrutna ryttaren blev jag ändå lugnad. Jag fick en snabb genomgång av alla ben som var av, det var en "imponerande" lista ska jag säga, och sen fick jag höra en mycket längre redogörelse om hästens oskuld i frågan och vad som skulle göras för samma häst för att han skulle tas om hand på bästa vis. Ryttare.... vad är vi gjorda av?

Jag fick lite senare idag en bild på den lunch sjukhuset serverade. Ingen favorit förstod jag och gladdes åt den strimman av humor!

Imorse visade en annan, lite mindre yster unghäst upp sina framsteg. Det är roligt att följa dem och jag har ju mina favoriter. Just denna blev jag kär i som föl, den har något visst och den har också en speciell mamma. Målet för nästa år är satt!

Zuraya Bonali f. -13 e. Ampere - Zephyr, som föl.

I ett annat ridhus blev det dramatiskt. Några unga tjejer fick lära sig att jobba med häst inte alltid är en dans på rosor. Det var, i väntan på veterinär, satta att leda en häst med koliksymptom. Hästen blev ganska snabbt sämre och rätt som det var såg jag att hon bara sjönk ihop. Låg stilla på sidan med benen rakt ut och reagerade inte alls på tjejernas försök att få upp den. Vi var fler i ridhuset och vi fick ganska snabbt upp hästen men tjejerna var rejält skakade. Fullt förståeligt, jag blir fortarande illa berörd när hästar är sjuka.

Efter det skulle jag försöka komma på hur en av ridskolans kommande stjärnor skulle förstå varför den skulle springa runt som ryttaren anvisade. De andra hästarna gick ju inte åt samma håll!!

När jag studerade den där hästen drabbades jag av en sån där riktig insikt:

Hur i hela friden ska vi få den där kusen (och alla andra hästar också) att fatta meningen med detta? Han ville ju helt andra saker...

Ryttaren och jag la våra kloka huvuden ihop och till slut fick vi hästen med oss. Den fick klapp, beröm, en näve äpplebitar

Jag är övertygad om att han även nästa gång kommer fråga "Varför??" och sen komma på att: "Springer jag hit och dit som de vill så får jag godis!"

Det finns dagar då jag är djupt förundrad över dessa djur, deras tålamod och goda vilja.

Det vill allt till att vi ser till att de behandlas väldigt väl, alltid ♥


Läst 40724 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
21

Förändringens vindar blåser ganska svagt

Utvecklingen går framåt och det är bra, så vill jag tänka. Fast ibland känns det som om tiden står stilla

Letade efter adventsljusstakar i ett sånt där skåp som öppnas sällan och där det också samlas lite smått och gott. Där hittade jag ett gammalt nummer av Tidningen Ridsport, det var från 1999.

Bläddrade lite förstrött för att kolla varför jag sparat tidningen. Under mitt letande hittade jag en artikel om ridrelaterade bettskador i munnen på hästar samt en efterföljande debatt om nosgrimmor, hur de skulle användas och spännas för att inte skada hästarna.

Just det, tidningen är 17 år gammal.

En annan artikel handlade om att någon tyckte att det fuskats med uttagningen i samband med "Årets föl" och en annan handlade om att vissa hästar fick för höga betyg i 4-årschampionaten. Detta känns som jag läst om varje år...

Jag tog en paus i tidningsläsandet för att kolla fb. Där skrev en elev till mig ett upprört inlägg om en travtränare som hade udda sätt att hantera tungproblem hos sin häst. Tränaren var så trött på att hästen la tungan över bettet att han tog ett balsnöre och band fast den. Kreativ kille, tyckte han nog själv.

Just det där knepet var ett av de första jag lärde mig när jag kom i kontakt med den "stora dressyrvärlden" för väldigt många år sen.

Men då bands den trilskande tungan fast med en nylonstrumpa. Jo, du läste rätt. Det slogs en knut runt tungan och sen drogs ändarna av strumpa ner på var sida munnen och bands fast under kindkedjan på kandaret. Därav nylonstrumpan, den hade samma färd som hästen och anordningen skulle ju inte synas. Jag har sett mycket, både då och nu.

Hoppas nu verkligen att ingen tycker detta är ett bra trick och går hem och testar. För det finns fortfarande trilskande tungor som hänger både utanför munnar och ovanför bett. Även om ingen i världen vill kännas vid det.

Tillbaka till den gamla tidningen läser jag i ett repotage från det årets Globen-tävlingar att Lussan och Pether Markne hade tävlingarns blankaste stövlar, de hade fått putshjälp av en kille på K1. Alltså före lackstövlarnas intåg. Isabell Werth vann och ryttarna tyckte att prispengarna var för få.

Vidare läser jag att:

Hästskötarnas arbetsförhållanden ansågs vara i nivå med slavarbete och batterisulan i kalla ridlärarstövlar gjorde sitt intåg på marknaden.

Peter Eriksson red för en OS-plats på en ny häst och körde emellan starterna på hoppbanan, racing på bilbanorna. Malin Baryard och RGB låg i topp ute på europatoren

Ett träns hos Hööks kostade 149 kronor och en dressyrsadel, Passier Grand Gilbert gick att köpa för 15.500:-. Ville du ha en Rössli fick du slanta upp nära 20.000:-, hjälp...

Ja, jag kan sammanfattningsvis konstatera att kronorna som ska betalas behöver vara fler, ryttarna är delvis desamma, och stövlarna har fått lacköverdrag. Huvudstadens tävlingar har flyttat till ny arena och prispotten har ökat. För övrig verkar det i det stora hela vara samma saker det skrivs om i tidningen nu som då

Jag hoppas verkligen att ingen binder fast något som inte ska bindas och jag fortsätter städa i mitt skåp.


Läst 47453 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
16

Det hänger på det berömda h(l)året?

"Med inbyggda lårstöd", klippt ur en annons för en märkessadel.

Nu funderar jag igen över hur saker och åsikter ändrar sig över tid. Jo, jag pratar sadlar och deras utformning.

Det är fler av de ledande dressyrsadelmärkena som idag marknadsförs med lår- och/eller knästöd i olika storlekar. På en del sadlar kan du själv byta lårstöd, de finns i 3-4 olika storlekar.

Det går i skov liksom. Jag har ridit i platta dressyrsadlar, för den tiden just DE sadlar alla skulle ha. Minns särskilt en modell som  Passier hade, det var till att hålla balansen ska jag säga för den var platt både fram, bak och på sidorna. En god vän till mig hade en sådan och hon hade nog Sveriges på den tiden skumpigaste häst. Ingen rolig historia att rida runt i den sadeln. Det fanns en annan sadel, Sommer, med enkelkåpa, med tämligen plan sits och inget någonstans att hänga vare sig lår eller knän i. Huuaa mig.

Sen i början på 80-talet dansade en av världsryttarna, Christine Stückelberg in på arenorna i en ny sortas sadel med ENORMA knästöd som det kallades. Då skulle alla ha det!

När jag kom till Strömsholm, med egna hästar och Passiersadlar kunde jag se min kurskamrater rida skolhästarna i nyaste Kieffersadlar. Bakvalven var så höga att de räckte nästan upp till nacken på ryttarna. Det var som att sitta i mitten på ett skruvstäd, inte en millimeter gick det att flytta rumpan. Tveksamt, tyckte jag och många med mig.

Efter det var vi i Tyskland, hos Walter Christensen och hans svenska fru. Där kunde vi beskåda en duktig elev av svensk härkomst. Hon hette Lussan och red runt i en sadel som min vän blev helt betagen i och raskt beställde ett exemplar av. Sadeln var av märket Rössli hade lagom djup sits, ganska stabila vulster som de hette då och syddes enligt uppgift för hand i Schweiz, efter ryttarens mått och vikt lämnade hos Christensons fru.

Vännens obekväma platta Passier byttes mot en Rössli, den skumpiga hästen var också utbytt och sadeln var klart till belåtenhet. Det var lite synd om mig, för jag trivdes inte alls i den där sadeln och jag red ofta min goda väns hästar.

Däremot bytte jag så småningom upp mig själv från en medelplatt Passier till en riktigt bekväm Passier Grand Gilbert. Den har jag sedan blivit trogen. En perfekt sadel till mig och lyckligtvis alla mina hästar.

Den har inga uttalade lårstöd men det har gått fint att rida allt från unga hästar till Grand Prix i den. Att den av en del ryttare anses som hård för rumpan har jag aldrig märkt. Hästarna och jag har trivts alldeles ypperligt.

Så från platt och enkelt, till jättdjup sits, tillbaka en planare sits men stora eller gigantiska lårstöd har trenden gått i dressyrsadlarna. Bra att ryttarens bekvämligheten prioriteras men var går gränsen?

Bossarnas utformning och placering är också i ständig förändring. Allt som kan ändras ändras och vi förväntas köpa det senaste. Men tillbaka till ovansidan på sadeln...

Det jag kan känna är att vi pratar så mycket om vikten av en korrekt sits och sen byggs sadlar med lårstöd? Alla som minns hur det är att inte riktigt behärska balansen i sadeln vet hur lätt det är att börja klämma med låren.

Jag har hört en teori om detta med stora lårstöd i sadlarna. Enligt den insatta personen som visste detta är det nödvändigt idag då hästarna genom aveln blivit kortare i ryggen samt har mycket större rörlighet. Ryttarna behöver alltså stöd för att kunna sitta kvar i sadeln.  I min värld går det bra att sitta på vad som helst, MEN får du en storsprungen häst hängande i handen gäller det att ha något att klämma fast låren i. Men då är det inte ökad rörlighet hos hästen utan feli balansen hos ekipaget som framkallar behov av knä-/lårstöd i sadlarna?

En sak till jag funderat över är de sadlar som sägs ha speciell utformning för " extra, eller stor bogfrihet".

Vad spelar det för roll om sadlarna ändå ligger fram på manken?

Sadlarna har generellt hamnat längre fram, inte bara i Sverige utan även internationellt. Det är något jag noterat under de sista åren. Det finns förmodligen en väldigt bra anledning, för t ex denna tyska världsstjärna rider ofta med sadeln tämligen långt fram, särskilt på denna hästen.

Foto: Tomas Holcbecher


Läst 57343 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
12

Mitt alldeles eget reflekterande

Mitt inlägg häromdagen "På djupet" om hoppebyten och hästens ryggverksamhet rönte stor uppmärksamhet. Det är roligt att många läser och att några skriver kommentarer. Naturligtvis är positiv respons det allra bästa men fullt naturligt finns det alltid människor som tänker annorlunda än jag.

Jag har tagit mig friheten att kopiera kommentarerna från två läsare som inte alls tycker att det jag skriver ger dem något.

1. Här är ett från en läsare vill lära sig mer:

"Lång text som vanligt och ganska fattigt innehåll. Jag önskar mig detaljerade förklaringar, beskrivningar av känslan när det är rätt. Tex en sån sak som att man ska sitta i traven... att komma ner i sadeln och jobba med i hästens rörelser... hur är svikten i stigbygeln, blicken, bröstet, hakan, händerna. You name it!
Ofta så intressanta rubriker, hoppas varje gång jag ska få lära mig ngt nyttigt till mitt nästa ridpass."

 

Jag har funderat över det där. Jag läser själv väldigt mycket ridlitteratur men är av den fasta övertygelsen att varje ryttare med fördel lär sig att rida i sadeln, med en tränare vid sin sida. Min tanke när jag accepterade förfrågan från Hippson att bli en av deras Husbloggare var aldrig att det skulle bli någon form av ridlära i bloggform. Det finns andra som skriver om träningstips, så det lämnar jag med varm hand till dem.

2. Det andra inlägget, vilket jag tar mig friheten att citera endast en del av, var skrivet med mer ilska, eller irritation:

 ”Skriv vad du tycker om LDR dvs. HYPERFLEXION och allt vad de kallar detta kvalificerade djurplågeri för... Det hela (kommentarerna på min egen fb/Kajsa) kom att handla om "hoppebyten" något jag aldrig hört talas om tidigare!”

Att jag på min egen blogg eller på Hippsons Husbloggare uttrycker i text hur jag tänker om ridning betyder inte att jag anser att jag sitter på den enda sanningen. Jag reflekterar och funderar över sakernas tillstånd och undviker medvetet att sätta mig till doms över andra människors görande.

Det finns saker inom hästhållning och ridning som jag tar absolut avstånd ifrån och det skriver jag också.

En saklig debatt är alltid något positivt. När jag luftar mina åsikter är jag också beredd att lyssna på motargumenten. Men, jag väljer även fortsättningsvis alldeles själv vilka ämnen jag skriver om och jag försöker också att använda ett sakligt språk.

Angående LDR, är det inget jag förordar eller använder själv. Det ett ”system” med stora variationer och i rätt situation, rätt utfört av en skicklig ryttare är det säkert inte till skada för hästen.

Funderar f ö just nu över om jag ska dokumentera jobbet med vårt nya projekt. Om hur vi jobbar med unghästar från installning/sadeltämjning och framåt. Ja, jag fortsätter fundera på det.

Möt Amazing f. -14 e. Ampére - Sandro Hit - Rohdiamant      

 

 


Läst 57147 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
10

På djupet...

Tidningen Ridsport har ägnat nästan 20 sidor i sista numret till att analysera anledningen till mediadrevet som gick igång IGEN efter Breeders-finalerna. "På djupet: Dressyrhästen form" heter artikeln. Namnkunniga dressyrryttare uttalar sig i frågan och Jan Brink meddelar att all ridning på Falsterbobanorna kommer att filmas nästa år. Jag förmodar för att så att säga mota eventuell Olle i grind.

Det fanns tydligen ryttare där som punktmarkerades av fotografer på framridningen och det vill organisatonen inte ska hända igen.

Snökaos i Stockholm, märklig vinnare av presidentval i USA och hästens nos bakom lodplan upprör människorna.

Det ska bli intressant och se om det kan uppnås någon enighet i ridsporten om vad som är vad... Snön har nog skottats  bort nu men president Trump lär sitta där han sitter ett tag nu.

I mitt jobb, i min del av ridvärlden pratar jag varje dag om hästens form. Dessutom ägnar jag nästan lika lång tid åt att förklara, eller försöka förklara uttryck som ryttarna snappar upp här och där. Det kan vara mycket konstigt de hört, som vi iallafall ibland lyckas reda ut.

Ett uttryck jag stötte på för ett tag sen är "hoppebyten". Eftersom jag är nyfiken och intresserad av det mesta gjorde jag en egen liten undersökning bland de hoppryttare jag har i träning. Det visade sig att det var olika tolkning på ordet även i den gruppen.

Alltså är det ingen som VET, men hoppebyten är ett etablerat uttryck. Ordet finns inte upptaget i någon litteratur jag hittat, men jag har fått många olika förklaringar så det är nog fritt val i tolkningen.

Generellt uttryckt är ett ett hoppebyte ett galoppombyte i fler delar. Fram- och bakben tar sig på något sätt, fast inte samtidigt och alltså inte korrekt, över, i den andra galoppen. Alltså en form av accepterat avsteg.

Något annat som ofta dryftas är ifall hästen har sin rygg med sig eller inte. I min värld är det självklart att ryggen är med, det är mer en fråga om hästen bär sin ryttare på bästa vis.

Uttrycken som används är många och precis som med "hoppebyten" är det väldigt olika tolkning på hur den där ryggen egentligen ska uppföra sig.

På begäran repriserar jag ett inlägg jag skrev för ett par år sen för det är ständigt ett dividerande om hästens rygg.

Vi skulle nog alla tjäna på att försöka använda vedertagna korrekta uttryck när vi pratar ridning. Det är svårt nog som det är, utan luddiga uttryck och påhittade termer.

                                                    -------------------

"Med eller utan rygg?"

Hästen ska jobba över ryggen, hästen ska gå med god ryggverksamhet, hästen är tom i ryggen, hästen är spänd i ryggen, hästen rör sig utan rygg eller värsta scenariot, hästen har ingen rygg!

Det finns fler varianter på samma tema och jag tror att det är det kapitlet i ridutbildningen som det finns flest tolkningar på och åsikter om.

I min värld har alla hästar en rygg. Problemet är väl att den inte alltid kommer i första hand i ridningen för huvudet ska ju ner för att ryggen skall komma upp. Eller?

Sanning med modifikation, ridningen är lite mer komplicerad än så och det är nu som problemen hopar sig. Här är några frågeställningar:

  • Är det farten i ridningen som får ner huvudet på hästen och om, är då ryggen upp eller ner?
  • Om hästen inte frivilligt tar ner huvudet och jag sätter på en hjälptygel, är ryggen per automatik uppe/med då?
  • Om jag har en häst, med ett av veterinär diagnosticerat ryggproblem, och får order om att rida den i lång och låg form, jobbar hästen automatiskt med ryggen då?
  • Vad händer om jag plockar upp hästen i formen, sänker den då ryggen igen?
  • Varför musklar sig min häst inte i ryggen, jag rider ju varenda dag?

Det finns hur många frågor som helst och tyvärr inget kort och uttömmande svar. Idag är uttryck som egenbalans, genomsläpplighet, elasticitet och avspändhet på modet. Om alla hästar reds så dessa ord stämde in hade hästarna varit lyckligare med högst sannolikt bättre ryggmuskler, ryttarna mindre trötta och veterinärerna fattigare.

Som ryttare har jag alltid nytta av att kunna hästens rörelselära. Där och i bra, ändamålsenlig ridning ligger svaret för hur jag ska arbeta och utveckla min häst i den bästa formen.

Ridning är ingen exakt vetenskap, det finns variationer på det mesta utifrån hästars och ryttares olikheter. En sak som jag däremot är väldigt säker på är att motstånd föder motstånd, alltså att våld och tvång är aldrig lösningen. Tid, kunskap och tålamod samt förståelsen för att hästen inte har valt att delta i aktiviteterna utan behöver lära sig, ger ryttarna stora möjligheter att göra en bra jobb

Hur det än förhåller sig kan vi aldrig bli starkare än hästarna, så varför ens försöka sig på det …

Skärmdump från Disney's "Tjuren Ferdinand".


Läst 60913 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
27

Lättridning är svårridning

Jag pratade lättridning med en elev igår. Jag pratar ofta lättridning och jag skrev om det i ett annat forum för ett knappt år sen. Charlotte Dujardin pratade om lättridning på unghästar när hon var testryttare på Flyinge och läser man i god ridlitteratur står det utförligt om vikten av att rida lätt på den unga hästen.

Nu har jag kollat på finalen för de 4-åriga hästarna på Elmia, den reds i "Dressyrprogram för 4-åriga hästar 2008" och där är nedsittning i trav anbefallen. Ja, det går att välja lättridning när det ska visas förlängda steg vid två tillfällen men annars är det "sitt ner".

Otidsenligt och motsägesefullt kan jag tycka. Programmet passar väl annars, med lagom svårighetsgrad men varför inte bestämma att traven ska vara i lättridning rakt igenom?

Jag skickar bollen till programansvariga i förbundet och bjuder sen på en repris om just "Lättridning"

                                                     - - -

”Kom frrram i trrrav och rrriiid lätt…”

Om jag blundar kan jag höra det där, min ridlärare skrek på skånska. Joo, han skrek…

Jag skulle också enkelt kunna upprepa exakt vad han menade att vi stackars elever skulle hinna med när hästen travade iväg. ”Upp ner, upp ner, FRAM MED HÖFTERNA!! Upp ner, upp ner… Stilla med händerna, trampa ner hälarna, FRAM MED HÖFTERNA!!  Upp ner, upp ner…”

Lite senare i karriären blev det hoppning. Då skulle stiglädren vara så korta att jag knappt kom ner i sadeln. Jag har alltid haft förhållandevis långa ben och det är jättesvårt att rida lätt med bra balans när knäna är strax under hakan.

Efter några år på hopparenorna blev det dressyr för hela slanten och då var det mode i att rida med hysteriskt långa stigläder. Ju längre läder desto bättre ryttare, trodde vi.

För den som inte har fantasi att föreställa sig hur det är att rida lätt med raka ben, ståendes på tå och med höften framåt är det fritt fram att prova. (Pst… det funkar sådär och det ser ut som man håller på med något helt annat än rider på en häst)

Sen hamnade jag, som tur var, till slut under luppen på den gode Richard White. Det var bara att släppa på prestigen.  Gör om gör rätt och inse att rida lätt i balans och i ett på för hästen ett ändamålsenligt sätt, det kunde jag inte.

Nu kan jag!

Rida lätt är alltså långt ifrån en självklar kunskap, även om man ridit i åratal. Är du osäker på om du gör rätt så läs i Ridhandboken1. Där finns tekniken ganska väl beskriven, inte mycket höfterna fram där inte och det är bra för på det viset blir det ingen balans i ryttaren.

Jag tjatar varenda dag om lättridningens fördelar och dess utförande, det kommer jag fortsätta med. Som en lättridningens ambassadör.

"1 2, 1 2, upp ner 1 2..."


Läst 60288 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
25

Se och lär

Att titta på bra ridning är ett lysande sätt att få inspiration och och hålla idealen uppdaterade. Det finns några ryttare och tränare i världen som jag håller framför de andra.

Kyra Kyrklund och hennes man Richard White till exempel. De kan koka soppa på en spik, alltså göra svårklasshästar av det mesta i hästväg, med begåvat eller mindre begåvat "råmaterial". Jag som haft förmånen att få träna med dem under många år samt även haft ynnesten att på andra olika sätt fått ta del av deras kunskaper är fortfarande fascinerad.

Häromdagen kom det en film från en demo som Kyra gjorde i Stoneleigh/England. Hon visade upp sin "nya" GP-häst Tiphany. En egen uppfödning efter Tip Top och Matadors syster och naturligtvis tämligen begåvad. Hon slutar aldrig att producera nya svårklasshästar!

Det var en fröjd att titta på filmklippet, enkel och okomplicerad ridning på GP-nivå, med små hjälper.

Idag fick jag en länk med helgens tävling i New York, där det gick väldigt bra för Tinne och Pardon Magi. Efter tävlingen gjorde Charlotte Dujardin en uppvisning på Valegro. Hon red küren från OS i London och som alltid när jag tittar på dem blir jag både tårögd och får ståpäls.

Bilden är en skärmdump från utsändningen.

Det är ridning, outstanding ridning. Det går att hitta små misstag, om det nu skulle göra någon lycklig, men det finns i mina ögon f n inget ekipage i världen som kan konkurera med dem.

Här finns länken om du vill se. Charlotte rider ungerfär 2.38 in i sändningen

Det kommer kanske någon lika bra och kanske någon som lyckas få en högre procent men samstämmigheten de har, den tycker jag är unik.

Nästa helg ska jag på dejt med Carl Hester. Ja alltså det är ju inte bara jag som ska dejta honom, vi är kanske sådär en 4-500 stycken som ska med. Men, jag ser verkligen fram emot att återigen få se honom arbeta med ekipage. Han är en av mina absoluta favoriter!

Jag har haft förmånen att fått se mycket bra ridning och även träffat många duktiga tränare och ryttare, vilka jag lärt mig oerhör mycket av och jag är ödmjukt tacksam för detta.

Igår gjorde jag själv en clinic och hade fått uppdraget att prata om vanlig ridning. Alltså det där som 95% av alla ryttare håller på med hela livet och det som känns väldigt, väldigt långt från Grand Prix.

Det är också roligt! Och det är ännu roligare när jag kan förklara för ryttarna det där ibland lite krångliga i vardagsridningen så den blir lite mindre krånglig. Det känns bra på riktigt!

Nu ska jag ladda mot nästa helg, för det kommer bli denna höstens höjdpunkt!


Läst 56352 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
14

Ställ och böj

Ställ och böj,  alltid ett hett ämne i ridsporten. Emellanåt handlar det mer om bryt och bänd och det verkar finnas olika uppfattning om vad som är vad.

En kort sammanfattning som klargör begreppen finns i Ridhandboken 1:

"Det finns ingen böjning utan ställning, medan ställning utan böjning är fullt möjlig."

Där står också beskrivet att innerhanden ställer och styr, ytterhanden ger efter så mycket att ställning och böjning inåt kräver samt att hästen ska vara formad i länfgdaxeln så mycket som spåret kräver . Ett bakben bakom varje tygel, bra att tänka på för då är det lättare att låta bli att förböja

Egentligen helt logiskt.

Det har cirkulerat en bild på alla sociala medier ett tag och helt plötsligt fick den hederliga gamla hörnpasseringen sin välförtjänta uppmärksamhet.

En korrekt riden hörnpassering i lätt klass motsvarar böjningen på en 10-metersvolt och i medelsvår ca 8 meter.

Hörnpasseringar och volter ska kunna ridas med bibehållen takt och balans så det gäller att ha hästen ställd och böjd i färdriktningen.

Hästen ska dessutom spåra, dvs samma sidas fram och bakben på samma spår.

Här ställs krav på ryttaren att ha kontroll på hästens steglängd och eftergift. Ju snävare sväng desto kortare steg.

I dressyrprogrammen finns det upp t o m Msv B ett betyg under "Allmänt intryck" där korrekheten i just ridandet an hörnpasseringen bedöms. Den anses så viktig att det är koefficient 2 på det betyget, dubbelt upp alltså.

Alltså är hörnpasseringarna lika viktiga som ökningar men hur många är det som tränar hörnpasseringar på en framridning?

Att hästen ska vara ställd och böjd i färdriktningen är inte en självklarhet för alla. Det finns de som menar att hästen skulle klara vändningen bättre om den går utåtböjd, särskilt om det gäller ett högt tempo. Det håller jag inte med om.

Jag har en bekant som var och tittade på SM i körning som avhölls i Göteborg förra helgen. Hon har fångat ett ekipage i full fart ur en sväng, rättställda och i fin balans.

                         Foto: Margareta Dahlgren

Skicklga ryttare kan hålla isär och nyansera ställning och böjning. De mindre rutinerade får öva...

Det finns en del skrivet i ämnet genom åren:

"Ett riktigt böjande av halsen fordrar stor känsel, moget omdöme och mångårig rutin hos ryttaren. Arbete med böjning av hästhalsen bör för den skull av mindre rutinerade ryttare undvikas"


Läst 50993 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
08

Att lära sig rätt från början samt att ta det bästa från de bästa.

Jag skrev ett inlägg på fb häromdagen om vikten av att ha en korrekt handställning och fick genast många intressanta kommentarer. Bl a skrev en dressyrtränare, tillika sjukgymnast, följande:

"Det finns 2 ben i underarmen, ulna o radius, som korsar varandra när händerna är omkullagda, vilket gör att vridförmågan i underarmen då hamnar i ett ytterlägen/låst läge, vilket gör att elasticiteten i tygeltaget försämras."

Det är alltså den rent fysiska förklaringen och jag erkänner glatt att den hade jag inte koll på!

En korrekt handställning enligt den ridlära vi använder när vi utbildar ryttare och instruktörer i Sverige är:

"Händerna ska vara slutna. Den måttligt böjda tummen trycker fast tygeln lätt mot pekfingret, så att tygeln inte glider. Händerna hålls rätt upp och så högt att det bildas en näst intill rak linje från underarmen/armbågen via tygeln till hästens mun. Mellanrummet mellan händerna beror på hur kraftig hals hästen har, eftersom tygellinjen ska vara rak även uppifrån sett."

Viktig punkt i ryttarens grundutbildning och det är egentligen inget som skiljer sig mellan hopp- och dressyrridning.

Om jag bläddrar vidare i Ridhandboken 2 står det i kapitlet Hoppning/ Lätt sits:

"Underarmen och tygeln ska under språngets samtliga faser bilda en rät linje mot hästens mun. Händerna ska vara burna och hållas precis över manken eller bredvid den, om möjligt utan att stödja mot hästens hals.På så särtt bibehålls elasticiteten, och ryttaren blir inte stum i handen, vilket hon skulle bli om handen lades ned. Höjer hästen hals och huvud i anridningen för att taxera bättre måste ryttaren anpassa sig genom att ändra armbågens vinkling."

Alltså finns det inget utrymme för egen tolkning i hur handställningen ska vara för att fungera optimalt.

Punkt.

Men... nu kommer alla MEN. Någon skrev i tråden som skapades på mitt fb-inägg att:

"Noterar att de flesta hoppryttare (jag pratar proffsnivå) rider med omkullagd hand, och det går ju alldeles förträffligt för dem ändå uppenbarligen"

Jag håller inte med, det finns säkert någon eller några som av gammal ovana lagt omkull sina händer men det är ju inte tack vare den avvikelsen de lyckats ta sig till toppnivån utan trots.

Ett annat inlägg i tråden handlade om att en ridlärare på en teorilektion hade sagt att det var lättare att "kasta fram handen i språnget om händerna var omkullagda än stående..."

Håller jag inte med om heller.

En avvikelse från den i min värld korrekta handställningen blev jag tvungen att använda när jag gick på Strömsholm. Tro det eller ej!

Den hoppläraren vi hade då, lärde ut att händerna skulle hållas omkullagda och nära bredvid varandra. Som att hålla i ett mycket smalt cykelstyre. Jag som var en klassiskt skolad hoppryttare, av Göran Casparsson, Petrus Kastenman och K-Å Hultberg hade mycket svårt med den där omställningen. Det gick, men under min tysta protest och jag rätade snabbt upp händerna när jag kom hem igen.

De vanligaste felaktigheterna med handställningen som stör eller omöjliggör god inverkan är:

Stela handleder, dvs där man viker in handlederna emot varandra.

Omkullagda händer, typ cykelstyre

Öppen hand, där tygeln "hänger" i krokiga fingrar

Trängande hand, alltså tygeltag som går över manken åt motsatt håll.

Jag anser att en korrekt sits och handställning är grunden till en framgångsrik ryttarkarriär, oavsett gren. Det finns som sagt ryttare som inte rider som andra och lyckas ändå, men det är oftast trots och inte tack vare.

Nu är jag tillbaka till Peder Fredricson igen. Här är en härlig bild tycker jag, inget fel på den handen.

Så till de som tror att detaljerna inte spelar roll, tänk om och gör rätt. Det lönar sig att lära in korrekt grundridning!

Foto: Ida Röök/Hippson


Läst 78406 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
05

Är grunden bra står (och går) resten stabilt

Jag läste en artikel med Carl Hesters träningstips och fastnade för den här meningen.

“The basics are: is your horse straight? Is it moving in a rhythm?”   Carl Hester

Bra grundridning är en tolkningsfråga. Min egen tolkning är så här: Skritt, trav  och galopp i båda varven, på tygeln med lätt elastisk kontakt samt med jämn takt och rytm.
                                Fin form på en treåring...                        
  
Det ska fungera på fyrkantspår såväl som på volter. Ju längre utbildningen håller på ju mer ska hästen enkelt kunna kunna spåra på mindre volter, hörnpasseringar samt raka linjer.
 
Det där med kontroll på steglängd, korta och länga, att ha nacken på samma höjd oavsett om du svänger, rider rakt fram eller byter gångart är också viktigt.
 
Gammal skåpmat kanske någon tycker nu, ett himla tjat om självklarheter. Eller?
 
Nej, självklart är det absolut inte och jag kom att fundera över detta i veckan som gick. Jag hade med en hopphäst på en träning och den hopphästen har inte alltid ryggen med sig på bästa vis över hindren vilket gör att det ramlar en bom då och då.
  
Ryttaren hade fått tipset att använda en av alla "finurliga" hjälptyglar som finns att tillgå. Det skulle göra att ryggen kom upp bättre.

Alltså, sätt fast huvudet så kommer ryggen upp... Nej, den sanningen köper jag inte.

När jag hade kurs en helg hade en av ryttarna med sin dotter. Hon var 11 år, hade två ponnyer och för dagen hade hon tagit med sin hopp-ponny. Tjejen tyckte den var lite springig och hängde i handen, alltså lite svår att "rida på marken".

Vi resonerade en stund om vem som egentligen hängde i tygeln och när den unga damen fick klart för sig att jag inte tyckte det var viktigast i världen att ponnyn böjde ner sitt huvud när den sprang så fick vi till ett riktigt bra pass. Hästen fick lite mer frihet och rörde sig fint i trav och galopp. Ryttaren hade en lätt kontakt i tygeln och var mycket nöjd. Inga onda händer eller trötta axlar.

Ryttaren var som sagt 11 år och det hon trodde var viktigt var att huvudet på ponnyn skulle ner. Fast varför, det hade hon ingen aning om. Men hon lyssnade noga på vad jag sa och hade inga svårigheter att ändra sin ridning.

Vad är det som gör att de unga ryttarna får denna bilden med sig?

Är det då bara hopphästar som har svårt med balans och rytm? Nejdå, mitt tema på den helgkursen var övergångar, i balans, och det var genomgående hos ekipagen både vingligt på linjen och bitvis tungt i händerna. Oavsett om det var dressyrhästar som tävlade St George, L:B eller hopphästar.

Du ska inte "bära runt hästen", den kan och ska springa själv. Det kan inte upprepas tillräckligt många gånger. En häst som hänger i handen gör inte det av egen vilja. Den har inget ansvar i frågan.

Egenbalans och självbärighet är ett populära ord idag. Men jag ser mycket mer av tygelbalans och framvikt ute i verkliga världen.

Här övar Flisan på att galoppera rakt, med lätt kontakt och bra eftergift.


Läst 66735 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: första  föregående 1 2 3 4 5 



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv