Kajsa Boström
JUL
21

Svart eller vitt, eller gråzon?

I min värld är ridning är ingen exakt vetenskap och det kan säkert de flesta skriva under på. Tolkningarna av det korrekta utförandet är fler än vad som ibland kan tyckas önskvärt, men så länge hästarna inte far illa må det vara hänt.

Jag tyckte att ridvärlden blev en riktigt bra plats för alla när "Blodsregeln", 0-tolerans, infördes. Enkel att förhålla sig till och bortom luddiga tolkningar. Har blodvite uppstått ska hästen inte vara på en tävlingsbana, oavsett hur skadan uppstått. Det grymtades säkert över detta, men en regel är en regel.

Nu visar det sig att den regeln fäller ryttare på toppnivå och vips är regeln förhandlingsbar? Någon stewart ska ta ansvaret för vilken häst som anses liiite skadad... Läs artikeln och fundera över vad du tycker. Min åsikt är att ett uppluckrande av blodsregeln är vansinne.

FEI föreslår mildrad blodsregel

Något annat jag funderar över i största allmänhet är tolkningen av när en häst är, eller visar det som beskrivs i vårt TR:

"3:2 DRESSYRENS GRUNDPRINCIPER

Moment 230 Dressyrens mål

Dressyrens mål är att utveckla hästen till en atletisk individ genom harmonisk utbildning. Resultat blir en lugn, mjuk, lösgjord och smidig häst. Den blir också förtroendefull, uppmärksam och villig så att perfekt samförstånd med ryttaren kan uppnås...... 

Kadensen ska bibehållas i alla de olika trav- och galopprörelserna och i alla variationer av dessa gångarter. Regelbundenhet i gångarterna är det allra viktigaste i dressyrridningen"               

Att ryttare i världseliten ständigt plockar fram nya hästar är en förutsättning för att de ska kunna konkurrera. Det går idag snabbt, eller det är fler och fler yngre hästar som startar i de svåraste klasserna. Häst, 9 år och världsartist är inte längre något uppseendeväckande.

Den här filmen hamnade i min inbox härom dagen och jag har tittat fler gånger. Läcker och mycket begåvad häst men är uppvisningen verkligen värd över 82%, det är värt att fundera över. Är det så här dressyr ska se ut när procenten är i närheten av medaljplats även i ett internationellt mästerskap?

July 17, 2017 82,500% Grand Prix Freestyle win for Glock´s Zonik and Edward Gal

Det är många funderingar som rinner genom mitt huvud. Nu gungar jag lite rofyllt in mig i semestertempo ett tag, jag tänker bra när jag vilar.


Läst 44200 ggr Kommentarer Kommentera

APR
22

I vått och torrt

Det gäller "att ha bra på fötterna" eller under fötterna. När hästarna är på jobbet behöver de det bästa underlaget.

Nu undrar jag vad det bästa underlaget egentligen är. Jag läser om forskning som görs på underlag och funderar på om de som säger sig veta har enats?

Ska det vara ett underlag för dressyr, ett för hoppning och ett för blandad ridning? Kanske ett som tål många hästar per dag och ett som klarar ett fåtal hästfötters tramp per dag?

Just nu undrar jag mest över fibersand, för det kan se ut precis hur som helst. Om jag jämför den fibersand som ligger i alla ridhus jag jobbar så finns det egentligen inga som är lika.

I ett ridhus t ex. är sanden som fint strösocker blandat med större tygbitar. Alltid dammigt på sommaren och hästarna nästan fastnar i textilremsorna.

I ett annat ridhus är det väldigt fuktigt, i alla fall fläckvis. Nästan så det kommer vatten i dagen när jag trampar hårt. Det är stumt, hugger fast hästarnas fötter och det luktar växthus.

I ett annat känns underlaget som halvtorr blålera där det blir stora hålor efter hästarna. Jag själv snubblar och trampar snett i hovhålorna och ser nog lätt berusad ut där jag vinglar runt. Det bildas täcken av gröna alger i hörn och längs väggar.

Första gången jag såg fibersand var i England för nästan 20 år sen. Den varianten som användes där låg stilla, det fanns lite svikt i och den behandlades med någon form av varmt vaselin. Dammade inte och inget sladdande eller krattande. Inte alls likt något jag sett här hemma i Sverige.

Är verkligen fibersand det bästa som vardagsunderlag för våra hästar? Den känslan får inte jag när jag ser hur hästarna rör sig på dess olika varianter. Jag ser hur sand/flisvarianten börjar dyka upp här och där....

Man ville ju få bort sågspån och flis ur ridhusen för att slippa mögel och damm. Är fibersandsdamm eller grönalger bättre?

Någon som är insatt i frågan kanske känner sig manad att berätta om fördelarna och redovisa problemen, det vore intressant.

Klafs, klafs..


Läst 60124 ggr Kommentarer Kommentera

APR
19

Med känsla för helhet

Peder Fredricson och All In lämnar säkert ingen oberörd. Jag såg SVT:s dokumentär igår och den var väldigt fint sammansatt. Stillsam och vackert filmad. En ganska oansenlig, oerhört begåvad, liten brun häst och hans hängivne ryttare i total symbios, det kan leda hur långt som helst.

Bortsett från den sportsliga prestationen, det jag fastnar för är hur Peder hanterar sina hästar. Hur han tar i dem, hur lugnt han rör sig och hur noga han är med att veta allt om dem. Det stillsamma... "Jag vill inte ta ut det sista ur mina hästar utan lämna lite kvar, så de tycker det är roligt och vill göra det igen"

Peder visar upp en väldigt ödmjuk och lite tystlåten personlighet. Min sambo som lever i den ohästiga delen av världen undrade: "Är han alltid så där tyst och lugn, sprätter det liksom aldrig till?" Jaa, vem vet, allt visas ju inte i TV. Peder är kanske världens partykille emellanåt!?

Jag tar mig friheten att (fritt) citera Peder en gång till:

"Jag är inte så himla bra på det tekniska, jag kommer inte alltid rätt på alla hinder. Jag är värdelös på att galoppera över bommar på marken. Men, jag är väldigt bra på att kommunicera med mina hästar..."

En vacker historia är det. Mannen möter hästen och kärlek uppstår, magin mellan dem går nästan att ta på. Jag läser på fb att Peder ses som en förebild av många. Hoppas detta går att se i hästhanteringen runt om i landet nu, med en större förståelse för hästarna och ett gott hanterande. Även av alla de hundratals hästar som aldrig kommer att bära sina ryttare till en OS-medalj.

Min eloge till Peder och jag hoppas verkligen att han och "Allan" får en gemensam lång och fortsatt lysande karriär.

Foto: Tomas Holcbecher

På tal om hästhanterande så sprang jag av en händelse på en grej, eller uppfinning, som fick mig att fundera en god stund. Jag är inte riktigt säker på vad namnet är men tror att det allmänt kallas "lekkedja". Bara det ordet fick mig att fundera på dess existensberättigande.

Efter lite forskning har jag kommit på vad tanken är med denna kreativa mojäng. I min värld, där hästen genom utbildning har accepterat bettet och arbetar med stängd och lugn mun, fattar jag inte att någon kan se vinningen med att få en häst att gå och "leka" med kedjan i munnen. En rörig och glapprig mun på hästen, vem vill ha det?

Jag upphör aldrig att förvånas över märkliga saker i hästarnas utrustning. Därför är det befriande att veta att det finns gott om sund hästhållning, som Peders.


Läst 65029 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
23

Amazing, del 3: Unghästutbildning i microformat och nu rider vi!

Det går som på räls, ja fast Amazing själv har varit ledig nästan 4 veckor. När "insittningen" var klar i december slutade vädret vara med oss och sen åkte piloten på semester.

Men nu är vi igång, Amazing har skor på alla fötterna och säger inget alls om sadeln. Så, dags för steg tre.

Ridhäst... Det är nu vi märker det positiva med att saker och ting får ta sin tid. Amazing kan fatta galopp på kommando och galoppera lugnt och balanserat i båda varven. Hon rör sig avspänt och fint på linan det lilla hon longeras och hon är van vid störande moment runtomkring, det finns ju inget ridhus där hon bor. Det blir mycket promenader i terrängen, väldigt nyttigt för nyfikna unghästar.

Efter två dagars repetition med sadel och ryttare på ryggen så travade vi iväg för första gången. Jag fick släppa kameran idag och bli linförare och eventuell ihållare. Men det behövdes aldrig "hålla i" för den unga damen sköt bara rygg precis de första travstegen vi testade när jag joggade bredvid henne, sen slappnade hon av.

Jag får ofta frågan om hur jag jobbar vid inridning och vad jag tycker är viktigt. Och jag svarar samma varje gång, min grundtanke är att aldrig ha bråttom, vara noggrann och låta hästen mogna in i uppgiften. Det är lättare att göra rätt från början än att behöva göra om.

Det finns egentligen inget rätt eller fel så länge hästen får de bästa förutsättningarna.

Jag hör allt som oftast människor som talar om att unghästutbildning är så mycket bättre (snabbare) och mer effektiv (kortare tid=billigare) i t ex Tyskland. Med all säkerhet är tyskarna bra, men om de är bättre än oss vill jag låta vara osagt.

Däremot har sett raka motsatsen i Tyskland, på ett av de största stuterierna. Jag var på guidad tur med stuteriägaren själv, då han ville visa hur de red in ungstona som skulle gå 3-årstest.

Utan jämförelse var det den värsta upplevelse jag varit med om i hästsammanhang. Ren och skär våldtäkt, på löpande band och det var deras normala arbete med tre-årsstona.

Stuteriägaren blev väldigt upprörd när jag nästan gråtande lämnade anläggningen. Han förstod inte alls varför jag blev upprörd och tyckte vi kunde gå och ta en snaps.

Efter den resan, vi var på fler stora ställen och såg unghästar i "arbete" tappade jag fascinationen för den sk fina unghästutbildningen.

Oavsett land och kultur, vi har ett ansvar mot folk och fä.

Så, här bjuder vi på ett litet oglamouröst klipp från morgonens premiärtrav.


Läst 34106 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
17

Amazing, del 2: Unghästutbildning i microformat.

Nu händer det något igen, eller, nu är jag på plats igen för att se vad som hänt sen sist. Jag har haft semester men det har jobbats på här hemma.

Amazing är som de allra flesta unghästar (tack och lov) väldig okomplicerad. Hon är nyfiken, läraktig och orädd. Allt som ha varit nytt för henne har hon tagit till sig med ro. Hon får gott om tid på sig, för som jag sagt tidigare tycker vi att det är viktigt.

Vädret spelar också in i hennes utbildningsgång, för där hon bor nu för tillfället finns inget ridhus. Då får man anpassa sig efter de förutsättningar som är och det brukar funka fint. Det som kan ställa till det en aning är ösregn i kombination med blåst och hårdfrusen barmark. Alltså vår västkustvinter som den oftast är ...

Men, Eva som är projektets ryttare och också den som ansvarar för hästen ser möjligheterna och det en förutsättning. Nu har det varit en period med lite krångligt väder och annan hög arbetsbelastning men sadeln har kommit på, stigbyglarna är nere och Amazing rör sig avspänt på lina med sin utrustning och i alla gångarter.

Med en erfarenhet från åratal med inridningar har Eva ett system hon jobbar efter och också är trygg i. Det  handlar om att så gott det går undvika olyckor och skador på ryttare och häst.

Det longeras ytterst lite och utan inspänning. Hon lär hästarna att stå stilla så att att ryttaren kan sitta upp i stigbygeln, precis som det kommer att vara resten av livet för hästen.

Det är roligt att se hur hästarna tar till sig det där. Vissa är mycket undrande över att hon hoppar, studsar och smäller i stiglädren vid deras sida och en del bryr sig inte alls. Sen sitter hon upp, i stallet och barbacka de första gångerna. Sen skrittar hon fram och tillbaka i gången, helt odramatiskt.

Det har inte alltid varit så, förr såg stallet annorlunda ut och det fanns ett ridhus på den gården. Men i stort har det gått till på samma vis med själva sadeltämjningen och "insittningen". Sen tar vi resten, den svåra biten att ge hästen en god grundutbildning.

Jag vill poängtera att detta är mitt/vårt sätt att sadeltämja och grundutbilda unghästar. Andra gör på annat vis och tycker det fungerar bra. "Alla sätt är bra utom de dåliga" är ett gammalt talesätt och det tycker jag stämmer bra. Huvudsaken är att hästarna i lugn och ro får vänja sig vid att bli ridhästar samt att de får tid att förstå och växa in i sin uppgift. Det finns enligt mitt sätt att se ingen vinst i att skynda sig.

Det kan naturligtvis uppstå problem, trots att man gjort det bästa man kan. Jag har en elev som råkade riktigt illa ut när hon blev avslängd. Hon går hemma med en illa tilltygad kropp, en sargad själ och ett knäckt självförtroende.

Det händer och det är tråkigt. Men, det finns oftast en förklaring till att hästen plötsligt eller allmänt beter sig som om den vore ond. Jag har på alla år jag hållit på med hästar aldrig träffat på någon som varit ond. Oförstående, förvirrade eller smärtpåverkade har de varit, inte onda. Det kan ta tid att hitta orsaken men det är vårt ansvar, hästarna har inget ansvar.

Eva avslutade dagens övning med lite störningsträning, "veva med benen" och det brydde sig den unga damen inte om över huvudtaget.


Läst 87940 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
02

"Ebb och flod"

Det finns alltid nya saker att upptäcka och nu har jag sett en Ebb och flod-ridbana i verkliga livet.

Jag är ingen ingenjör så jag vet inte hur det funkar men bra ska det vara. Den jag var och inspekterade var blöt och ganska..... stum? Sand är i min värld inget fjädrande material. Sten är sten även om det är i minimala bitar. Så även om det finns vissa små inslag av fiber eller träflisor blir det stumt.

Icke dammiga banor är helt klart bättre än dammiga och den jag besökte låg inomhus och var som sagt blöt.  Den som fanns utomhus på denna anläggning, vet inte om den var lagd med samma teknik, stod delvis under vatten, regnvatten, så där var det iallafall definitivt "Flod".

Det finns säkert stor vinning med att bygga dessa banor, för det görs på fler ställen nu och min reflektion är ingen recension för jag är inte tillräckligt insatt. Men jag kan se en trend...

Jag har varit i fler ridhus det senaste som har haft väldigt blöta, rena sandunderlag, precis som en strand när vågen drar sig tillbaka. I ett ridhus var det till och med en sugande känsla i underlaget, jag fick liksom ta i för att få med skorna när jag gick runt. Det verkar för mig inte riktigt rätt.

Nu har det varit anläggningar där det rids mest hoppning och vad vet jag om hoppunderlag. Men en sak har jag svårt att förstå. När hästarna travar och galopperar på detta "fasta" blöta underlaget så dundrar det mellan väggarna. I ett av ridhusen hade jag, när hästarna galopperade, svårt att göra mig hörd när jag använde vanlig samtalston.

I min värld betyder dundrande hov-i-slag att underlaget är stumt... Och det hävdar jag aldrig kan vara bra i längden för hästarna

Det är mycket diskussioner om hovbeslag idag. En del vill döma ut den traditionella järnskon, några vill sätta fast en typ av gummisko med kardborrband på hoven och en liten skara vill rida helt oskott. Fritt val tycker jag så länge hästarna inte far illa.

Men dessa nymodiga underlag har jag svårt att förstå mig på.

Ska tillägga att jag pratar om vardagsunderlag, där vi rider fullständigt vanliga hästarna varje dag. Inte tävlingsbanor där hästarna är inne under begränsad tid.

Min egen erfarenhet gör att jag skulle aldrig sitta och rida på ett sådant underlag till vardags.

Jag är nyfiken och vetgirig och har varit ute på nätet och spanat lite. Det jag kan läsa mig till är att det är fler och fler hoppstall ute i Europa som inte lägger dessa fasta fibersandbanor längre. De rider på andra mer traditionella underlag till vardags.

Jag minns när på 80-talet kom ut en revolutionerande hästsko på marknaden. Har för mig att den hette Sleipner-sko. Det var en järnsko klädd med en gummimassa. Här pratar vi svikt! Hästarna skulle fullkomligt studsa fram och beslaget skulle vara oerhört skonsamt för hästarnas ömtåliga leder. 

Hovslagarna jag känner var måttligt imponerade för det var svåra skor att arbeta med. Det skulle till speciellla verkktyg och skorna var svåra att rikta.

Ja, det blev en "lustig" och ganska kort parentes i hovbeslaghistorien. Senskadorna stod som spön i backen efter ett tag.

Jag minns hur det hela gick till men det räcker att säga att skon med dess gummimassa förvann. Amen

Så vi fortsätter uppfinna, testa och i bästa fall oberoende forska i det som ska vara bra för våra hästar.

Sunt förnuft, lång erfarenhet och kunskap är väldigt bra att använda under tiden.

Det här fina ekipaget travar på ett nylagt, traditionellt utomhusunderlag och det funkar väldigt bra.


Läst 59151 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
27

På menyn

Hösten innebär hästar på stall igen och det räknas foderstater. Foderanalyser samt inköp av hinkar, burkar, paket, dunkar och kanske även påsar innehållande allt möjligt . Nu ska det fodras...

Det är mat på längden och på tvären, i krubbor, på foderbord och i hönät av olika sorter.

Jag fick lära mig, för tusen år sen på de faktiskt väldigt populära teorikvällarna på ridskolan, att hästen är ett stäppdjur. Den rör sig i frihet betande över ganska stora ytor under många av dygnets timmar, för att få ihop den mängd mat den behöver.

Den är fortfarande ett stäppdjur om än något domesticerad. Så för hästen intas maten säkert även idag bäst i markhöjd.

Jag har läst en del om hönät och dess eventuellt negativa inverkan på hästar. Jag kan förstå teorin om att det eviga ryckandet i finmaskiga nät kan inverka menligt på muskulatur i hals och nacke. Det är ingen naturlig ätställning.

Men, det är en teori för ingen vet med säkerhet.

Hö eller ensilage/hösilage är också en fråga som det inte finns ett klart svar på. Alltså om något av det är bättre än det andra.

Ämnet kraftfoder och fodertillskott är ett annat intressant ämne.

Jag var och gästade en god vän för några år sen. En av de allra yppersta hästmänniskorna i världen faktiskt. Hon berättade att hon städade ur foderkammaren i sitt stall några gånger per år. Det fanns även hos henne en tendens till ökning av antalet "extraburkar" över tid. Vi hade roligt åt det där, hästmänniskors svaghet för att vilja köpa egenskaper på burk.

Min inställning till kraftfoder och framförallt fodertillskott är restriktiv och jag tror inte på under i burkform.

Jag är väldigt vetgirig, andra säger krass, och försöker alltid hitta vetenskapligt underbyggd fakta om saker och ting.

En sak har jag lärt mig av detta sökande är att det i allmänhet finns väldigt lite oberoende, klinisk forskning om saker som gäller hästar. Det som finns är ofta produktfinansierat eller subjektivt på annat vis. Eller så finns det ingen forskning alls utan ett rent tyckande som blir sanningar. Som t ex när någon namnkunnig branschmänniska har uttryckt sitt gillande tillräckligt många gånger, då blir det lätt en "sanning".

Det var en tränare som för några år sen försökte få mig att inse sanningen i att en bra foderstat till dressyrhästar var 5-6 kg havre, OBS svarthavre varför vet jag inte, samt fröhalm som komplement till en tämligen liten mängd hösilage.

Den typen av människa som anser sig, i kraft av sina många år i branschen, sitta inne med alla sanningar kan vara vilseledande. Det gäller att lyssna med det sunda förnuftet påkopplat.

Det finns några populära preparat som används flitigt utan att det finns någon påvisad effekt.

• Munkpeppar, ett populärt preparat för ston med brunstproblem. Det finns inga försök gjorda på häst som kan påvisa någon effekt. Intresserade kan läsa vidare i här i ett kandidatarbete från SLU

• Glukosamin i olika former. Det finns inga studier gjorda på häst och att ge preparatet oralt har absolut ingen effekt.

Det finns många många fler burkar som frekvent återfinns hos hästägare. Den största gemensamma nämnaren är nog att de betingar ett hutlöst pris.

Läste en annons om foder från en ridsportaffär och detta är saxat därifrån. Låter som taget från en vegetarisk meny.

Fölmix/Basmix, Naturmix och Elitmix.

Svarthavre, Lucern med olja (melassfri)

Lucerpellets, Potatisprotein, Linfrökaka

Nyponpulver och Tunamineral.

Till slut har jag plöjt igenom ett arbete från Sveriges Veterinärmedicinska sällskap/Anna Bergh där det bl a står att det inte finns någon evidens/vetenskaplig dokumentation när det gäller homeopatiska behandlingar på t ex häst.

Där finns mycket annat att läsa om alternativa behandlingsmetoder men det reflekterar jag över en annan gång.

God söndag och fundera en stund när du står vid hyllorna med tillskott!


Läst 77079 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
05

Stark som en häst...

Jag fick räta upp mig ur mitt tillbakalutade läge en stund igen. Hästarna vet inte att jag har semester och ledsna hästägare behöver lite support när de tvivlar i sina beslut.

Av någon outgrundlig anledning antas hästar ofta lida brist på ork. Det är nog det vanligaste argumentet, när jag lyssnar på mina ryttares försök att hitta en förklaring till sina problem vid ridningen.

"Xxx orkar inte riktigt" eller "Xxx är lite sen" eller "Xxx behöver stärka sig"

Jag kan hålla med, om det gäller en svårklasshäst i tufft arbete. Jag kan också hålla med om det är en unghäst, när ridningen inte anpassas. Men då är det ju inte hästens brist på ork som är problemet utan ryttarens vacklande omdöme.

De senaste två dagarna har jag prata med två olika ryttare vilka båda har skadade och oridbara hästar, ena hästen är fem och den andre är sex år. Båda hästarna har haft problem sen start, dvs de har aldrig kommit i arbete utan knappt hunnit igenom sadeltämjningen.

Alltså kan man utgå ifrån att skadorna inte är ridrelaterade. Ingen av hästarna är egentligen halt i benen utan ankommna på andra ställen vilket gör att de har ont.

Den samlade veterinära expertisen kan efter flera års försök inget mer göra och alternativen är uttömda. Tråkigt för alla inblandade.

Bägge hästägarna, om varandra helt ovetande, har berättat ungefär samma historia om sina hästar för mig. De har från första början känt på sig att något inte stämt med hästarna men trott att det ska bli bättre SEN, sen när hastarna blir: starkare, växer ikapp, kommer i mer arbete, slutar växa osv osv. Nu vid vägs ände tvivlar bägge på om de har gjort allt de kan? Finns det verkligen inget mer att fixa med eller vänta på?

Jag hävdar bestämt att en frisk häst som rids in med omdöme ganska enkelt ska kunna bära runt sin ryttare i skritt, trav och bägge galopperna. Den ska kunna gå i egenbalans och med eftergift i en anpassad form utan att det ska behövas insatser i stil med extra allt.

En häst kan ju gå i en hage hela dagen utan att bli direkt utmattad så 20-30 minuters vettig ridning orkar alla friska hästar med.

Jag skrev förra hösten, en aning upprörd, om hästar vilka inte riktigt fungerar som det är tänkt. Eftersom historien gärna upprepar sig och vi människor är som vi är av födsel och ohejdad vana, bilr inägget aktuellt igen. 

Och jag kan tillägga att hästen jag skriver om i inlägget nu efter ytterligare 8 månaders utredande, vilande och behandlingar fortfarande är både halt och oridbar. Alltså inte kaxig och ostark...

Ibland så går det helt enkelt inte att hjälpa hästarna till ett vettigt liv.

Favorit från november 2015 i repris:

Trött, klen, lat, ung, ouppmärksam.

”Den orkar inte” Asleep

Nu är jag fundersam, igen, kanske jag ska tillägga. För hur skulle det se ut om en fullt frisk (förhoppningsvis) häst i sin bästa ungdomstid inte skulle orka galoppera?

Hästen i frihet förflyttar sig av egen kraft i princip från det den föds. Ofta i galopp, hit och dit och emellanåt med lite blandade småhopp. Den fattar ganska enkelt galopp, prutt iväg, med huvudet upp, ner eller ibland åt sidan.

Den kan galoppera ganska länge om det behövs, om det inte sker i maxfart eller på kuperat eller dåligt underlag.

Hästen väljer säkert höger eller vänster galopp efter hur det känns för stunden, sen byter den vid behov, ibland blir det korsgalopp och någongång kanske det ramlar in ett travsteg om balansen för ögonblicket kräver det.

Men den orkar galoppera och den kan fatta galopp utan problem.

Anpassas uppgiften så orkar hästen galoppera, även med ryttare på ryggen. Gör ryttaren ett misstag så blir det eventuellt ett ögonblicks förvirring.

Om hästen är så svag i ena sidan att den utan några som helst krav på utförandet har svårt att fatta den anvisade galoppen borde den inte, om den till slut ändå lyckas, kunna bibehålla samma galopp särskilt länge. Kanske den t o m skulle stå på öronen av ren svaghet?

Har hästen ont så säger den ifrån, inte för att den har brist på ork utan för att den inte har förmågan att utföra det som efterfrågas.

Ingen kan få mig att tro att hästen, med en rutinerad ryttare i sadeln, medvetet och alltid låter bli att fatta ”rätt” galopp för att den är ond, lat, illvillig, klen, sned, har attityd eller dum i huvudet.


Läst 43850 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
04

Allt är rätt, till och med mitt kanalpaket

OS...

Nu finns det bara detta i hela sportvärlden och lyckligtvis har jag rätt kanalutbud i min TV. Jag kan se all ridsport och sen är jag nog nöjd. Jag vet säkert att jag kommer hoppa över fotboll, gång och beachvolleyboll iallafall. Möjligen blir det lite simhopp och så golf förstås.

Och vi ska eller bör vara uppkopplade, inkopplade och aktiva på alla tänkbara vis på alla kanaler och sociala medier dessa OS-veckor. Jag har hört att det kommer göras någon form av mätning på hur stort intresset är på de olika sporterna. Och eftersom ridsporten som OS-gren hänger, om inte löst så åtminstone lite på sned, får nu alla dra sitt strå till stacken. Använd flitigt FEI:s egen OS-hashtag #TwoHearts gärna ihop med den gren ni skriver om t ex #dressyr så bidrar ni till visat intresse. #Rio2016 lär också funka...

Jag ser med spänd förväntan fram emot att i nästa vecka bli kunnigt guidad genom ritterna på dressyrbanorna. Mediaproflen och programledaren Henrik Johnsson samt hoppryttaren Linda Heed kommer säkert att fullt upp som kommentatorer. Funderar över hur det varit för mig som dressyrryttare att göra en sändning som expertkommentator vid en OS-hoppning. Svårt svårt.

Heja Sveriges ekipage och heja Valegro, ni får dela på mina speciella lyckönskningar.

För övrigt är jag fortfarande semestrande och faktiskt också riktigt befriad.

Varför? Jo för att inget verkar vara så illa inom ridsporten/dressyren som det utmålats de senaste månaderna (eller åren).

Det har visat sig att, med ytterligt få undantag rider ingen på sådant sätt så hästarna far illa. Alltså ingen rider på sätt som liknar LDR (Low Deep and Round)eller använder s k Rollerkur.

Ingen pressar unghästarna för fort eller för hårt inför årgångschampionat eller unghästmästerskap.

Ingen rider med otillåten betsling, för hårt spända nosgrimmor (dvs alla klarar testet med den framtagna mätstickan) eller hanterar en gramantygel på ett för hästen besvärande vis.

Ingen använder prestationshöjande preparat, injektioner, otillåten medicinering eller otillåtna träningsmetoder.

Ingen använder sporrarna på otillbörligt vis eller spöet så hästen får ont i skinnet.

Så här är den enda sanningen om man läser på sociala medier och står det där måste det väl vara sant?

Det är en fantastiskt fin värld vi lever i tillsammans, vi och våra hästar.

Nu lutar jag mig tillbaka igen, spelar en golftävling och väntar på det stora sportevenemanget.


Läst 41068 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
23

Överbetslat

Det finns alltid tillfällen att göra nya erfarenheter. Jag hamnade i en för mig helt ny situation häromdagen och det handlade om bett.
  
Jag träffade en ny elev, en vuxen ryttare med en "vuxen" men outbildad häst. Den var pigg och glad men hade inte koll på grunderna i ridning.
Den här hästen hade ett bett som jag inte förstod mig på. På min fråga om vad det var och varför hon använde det, fick jag veta att det var en kandarstång med tungfrihet och rörliga skänklar. Bettet var utprovat av hennes veterinär då hästen hade varit svår (omöjlig) att rida på vanligt tränsbett. Ryttaren berättade att hästen då drog ner huvudet mot marken, slängde tungan över och ut, och sprang okontrollerat.
  
Den hade inga skador eller avvikelser i munnen, men den hade enligt veterinären ovanligt stark sväljreflex eller ”stark” tunga och fungerade därför inte på tränsbett. Stången var utrustad med kindkedja och en för mig helt ny variant av deltatyglar, två på varje sida.
Hästen var väldigt orolig i munnen och ostadig i formen, ryttaren hade den bästa viljan i världen men ingen koll på hur detta bett fungerade.
  
Där var problemet, för att rida på så kallad blank stång kräver tre saker. Du behöver veta hur bettet fungerar, hästen behöver vara tämligen/väldigt välskolad och du som ryttare behöver ha en stadig position i sadeln och en stilla hand. (De äldsta och mest utbildade hingstarna vid Spanska Ridskolan rids vid speciella tillfällen på så kallad blank stång. Det säger allt om svårighetsgraden tycker jag.)
Den här ryttaren hade inte dessa tre viktiga grundförutsättningar, och hon var inte lycklig och glad med sin ridning. Jag påstår att ingen hade kunnat rida den hästen på den betslingen med någon vidare framgång, det var helt enkelt "Mission impossible"!
  
Att överbetsla, det vill säga försöka lösa problem i ridningen genom att ta till skarpare bett, är mycket sällan en lösning. Det är i min värld uteslutet att ge rådet till en orutinerad ryttare att använda något annat än tränsbett. Är det svårt att rida rent allmänt, blir det väldigt mycket svårare om hästen dessutom med alla medel försöker undandra sig ett för skarpt betts inverkan.
Det finns en uppsjö av bett, bara i kategorin tränsbett finns det massor med modeller och det verkar vara lite mode i att laborera med bett.
  
Får jag frågan om det ska bytas bett brukar jag fråga efter anledningen. Min uppfattning är att det kan bli en positiv effekt av bettbyte om det sker inom ramen för tränsbett med normalt utförande. Hästmunnar ser olika ut och mitt stående råd är:
– Sätt aldrig övertro till att byta utrustning, men så länge du håller dig inom ramen för normala varianter kan det ibland bli en positiv effekt.
  
Det ingår i den unga hästens allra första utbildningstid att acceptera bettet och dess inverkan. Har det blivit fel där är det bara att vackert ta ett steg tillbaka och göra om, göra bättre.
Utbilda ryttare gör man bäst och enklast vid ridning på tränsbett.
  
Kandaret är inte längre obligatoriskt vid regionala och nationella dressyrtävlingar, så dess användning kan för de allra flesta ryttare skjutas på framtiden.
Tungfel hänger ibland ihop med dåligt inpassade bett, men mycket oftare beror det på rent ridtekniska eller medicinska problem.
  
Så, enligt min åsikt är överbetsling allt som oftast det allra sämsta alternativet om hästen är "krånglig" i munnen.
  
Hälsningar,
Kajsa
 

Här rider den förre chefen för Spanska Ridskolan, Alois Podhajsky, på blank stång. Det vill säga bridongtygeln hänger oanvänd på halsen.


Läst 52070 ggr Kommentarer Kommentera



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv