Kajsa Boström

Påsk, snöväder på sina håll, alldeles för kallt och våren håller sig borta. Jag längtar ihjäl mig efter att slippa långkallingar och håller mig i trim med att bära alla min krukor med påskliljor ut på morgonen och tillbaka in på kvällen. Surt.

Hade en nästan ledig dag idag, en uppladdning för helgkursen med några av dem som inte åkt till Blåkulla.

Det var lite tryckt stämning när jag gick genom stallet och in i ridhuset för några timmars jobb imorse. Det kändes att det var något...  och jo, en häst skulle få galoppera vidare till den evigt gröna hagen på förmiddagen.

Det där, att ta bort en häst påverkar fortfarande mig väldigt starkt, även om jag inte känner just den aktuella hästen. Jag blir beklämd och sorgsen. Som tur var hann jag bli färdig och kom iväg innan, men jag såg när hästen gick väg bakom hörnet med sin ledare och den obligatoriska hinken. ♥

Så är livet med djur och jag är ändå glad att möjligheten finns att vid behov att förkorta lidandet för en häst. Vi har ett stort ansvar.

Efter den tunga starten blev Skärtorsdagen bara bättre. Jag fick årets första(väl påpälsade)fika på min soliga altan och inte minst, en påskpresent låg i min brevlåda!

En väldigt omtänksam vän samt en förlagsdirektör, vilken också följer min blogg, tyckte att jag skulle ha ett ex av "Flickan på den dansande hästen", precis nyutgiven på svenska. Så nu ligger den och väntar på mig.

Jag har träffat två bloggföljare idag och jag är alldeles uppfylld av positiv respons!

På tal om positiv, så stötte jag på någon som Ridsportförbundet har lanserat, mest riktat till barn och ungdomar tror jag. Det heter "Ridsportens tio ledstjärnor".

Gå in och läs, det var ett bra koncept! http://www.ridsport.se/Svensk-Ridsport/Ledstjarnor/

Jag fastnade för den första stjärnan: 

"Jag hanterar hästen på ett sätt som jag kan stå för och som jag är stolt över inför omvärlden."

De orden skulle jag vilja ha på en stor tavla i varje stall och varenda ridhus. Att som ryttare, eller vilken roll man nu har alltid kunna gå ifrån sina hästar när dagen är slut med gott samvete.

Jag tar med mig det, ställer undan kvasten i ett hörn och ser fram emot en trevlig helg i ridhuset.                   

                                       GLAD PÅSK!    /Kajsa


Läst 59249 ggr Kommentarer Kommentera

Slut på året och jag funderar som alltid om det blev som jag tänkt. I mitt fall blev det på annat vis än vad jag trodde men mycket har varit bra. Jag har fått flera nya spännande utmaningar i jobbet och jag har träffat väldigt många nya ryttare.

Med dessa utmaningar har jag insett att det viktigaste för mig i mitt jobb är att lära ut bra grundridning för där finns stora brister. Men kanske än viktigare, att lära ut god hästhantering. Vi behöver få friskare hästar och det börjar bli bråttom.

Jag hade kurs hos en god vän nu i mellandagarna och träffade en ryttare som vanligtvis rider lektion i verksamheten där. Nu var hon med som intresserad åskådare och berättade för mig att hon red en gång i veckan men hade haft egen häst tidigare. Flera hästar och faktiskt ett tag en egen hästgård. Hon hade ridit länge och var fortfarande mycket engagerad och frågade intresserat om allt möjligt. Hon var 82 år...

Jag hoppas att jag ska vara som hon när jag bli 82. Hästar är bra för människan, det är ett som är säkert.

I natt satte jag punkt för tävlingsåret med att tittade på Liverpool International Horse Show. Charlotte Dujardin och Carl Hester gjorde upp med sju andra brittiska ryttare i en International Intermediate I Kûr. Det var intressant att se. Kämpande ryttare, ängsliga och bitvis spända hästar på en fin men tajt arena. Sen red team Hester/Dujardin och då var det nåt annat, de lotsade runt sina "blåbär " så lätt och fint. Något litet misstag här och där men deras nya hästar går inte av för hackor!

                    

Det slutade med vinst för Hester, Dujarjdin tvåa en liten bit bakom men båda var en mil framför trean. Den fina ridningen ska jag ha med på näthinnan och roligt att se annat än Grand Prix.

En väldigt rolig händelse läser jag i Göteborgs-Posten idag. I deras maktlista 2017, en lista över de 100 mäktigaste i Göteborg, hamnar Tomas Torgersen, tävlingsledare Gothenburg Horse Show på en hedrande 100:e plats! Heder åt honom, ridsporten visade upp sig under EM i somras.

Nu ska jag vara ledig från ridhusen några veckor, jag behöver ladda batterierna för en intensiv vårsäsong. 

Jag önskar att 2018 blir ett bra år för alla hästar och att svenska ryttare ska fortsätta att vara framgångsrika med klok ridning. Jag önskar också att alla som vill ska få rida, för det är som sagt en ynnest att få hålla på med hästar.

                     Gott Nytt År önskar jag med en av mina favoritbilder! ♥       //Kajsa


Läst 50259 ggr Kommentarer Kommentera
DEC
25
2017

På julnatten, då är tomten vaken oavsett om det är snö på taken. Han kan som ingen annan prata med djuren. Liten och grå tassar han runt, lyssnar, pysslar om och myser.

Något vi kan ta efter tycker jag, fast alla dagar lyssna lite mer på våra hästar. Vi kan inte lite på att andra eller tomten ska sköta allt...

Jag har inte önskat mig någon häst av tomten i år för det börjar bli lite tjatigt (47 gånger). På något vis har jag förlikat mig vid tanken att min häst inte kommer via julpaket.

Om JAG hade varit en häst, då skulle jag nog vilja bo hos Carl Hester, om jag inte bodde hos mig förstås. Jag såg en fin video där Carls olympiahäst Nip Tuck häromdagen med snö till knäna, galopperade runt i en kuperad, riktig hage  med sina två kompisar.

Senare såg jag en annan film där Charlotte och Carl, sida vid sida galopperade i full spruta med en hund i täten över en stor äng. Båda ryttarna iklädda tomtekostymer.

Visst, jag är inte dum jag förstår att de är duktiga på att marknadsföra sig och dra alla fördelar de kan av sin okomplicerade jargong, sin charmiga "enkla" hästhållning och sitt framgångsrika utbildningssystem.

Jag fick en fråga för ett tag sen om jag tror på att det verkligen är så där "sockersött" och enkelt med hästhållning och ridning hos team Dujardin & Hester. 

Det tror jag helhjärtat på. Det går inte att lura en häst att visa upp ett sånt förtroende till sin ryttare på uppvisning eller tävling om den har det tufft till vardags. Det begriper väl alla att även Charlotte eller Carl stöter på problem och blir frustrerade men de löser det uppenbarligen på ett bra sätt.

Det går att tillrättavisa djur vid deras inlärning och arbete utan att ta till våld. Precis som vi hanterar vår barn. 

För det är vid skarpt läge, som på tävling det visar sig hur hästen upplever sitt arbete och sitt liv. Är du inte human i ditt hanterande av hästen får du igen det, förr eller senare. 

En väldigt erfaren och klok ryttare sa en gång till mig: "Bråka aldrig med hästen och framförallt allt inte i situationer som den sen känner igen inne på arenan. För då står du där dagen då det gäller och hästen litar inte på dig."

Idag... när julefriden ligger som ett mjukt duntäcke runt mig kan jag sitta och fundera över kloka saker jag lärt mig genom ryttar- och tränarlivet.

Senast i veckan som gick hade jag nytta av att jag gärna lyssnar, tittar och är frågvis. Vi jobbar med en ung häst som har stora gångarter och en oändlig och ibland obändig energi. Den "exploderar" allt som oftast även på den allra minsta hjälpgivning, speciellt i galoppombytena. Jag säger till ryttaren, "Ta i mindre, ge mindre hjälper!" och just denna morgonen tyckte hon nog att jag var både oförstående och tjatig för hon svarade: "Men, jag vill bara tala om att jag rör knappt på skänkeln!"

"Rör den inte alls då, sitt bara om, väldigt försiktigt..." sa jag och vips så gjorde hästen det vi ville. Om än med något förvånad uppsyn!

Ingen raketforskning kanske, men just då kom jag att tänka på när Kyra Kyrklund berättade om när hon försökte rida in sig på sin nya häst Edinburgh. Det var bråttom, tror det var OS i Barcelona 1992 som var väldigt nära i hennes agenda. Edinburgh var fostrad i Ryssland och där hade han lärt sig byta galopp för sätet. Det var bara för Kyra att ta skeden i vacker hand och lära sig hur hästen funkade. 

De blev femma totalt i OS-dressyren, så bevisligen kom ekipaget till enighet om hur ett galoppombyte skulle hanteras! Det är klokhet, gott handlag och ryttarskicklighet!

Den här bilden tog jag på Strömsholm, i början på 80-talet. Jag fick syn på en ryttare som jag tyckte red väldigt bra. En titt i startlistan vsade att hon red för Finland och hette Kyra Kyrklund. Hästen minns jag inte namnet på men det kan ha varit Pickolo?

Det tog några år till men till slut korsades våra vägar. Jag hade tur!

Jag önskar Er alla fortsatt god julvila och rena fina galoppombyten    

                                                 /Kajsa


Läst 46222 ggr Kommentarer Kommentera

Ridsporten är en materialsport. Det räcker att kolla in avdelningen för bett i en ridsportaffär för att inse det. Bettavdelningen består ofta av en hel vägg där det hänger den ena mer kreativa metallhögen efter den andra. 

I övrigt i affären finns spö i alla längder, träns i de mest underliga utföranden, beskydd i alla dess former, även de som ska ge teknink för höga hopp och sist men inte minst sadlar med tillbehör.

Sen finns det också diverse annat, sånt som någon uppfunnit i ett ögonblick av kreativt tänkande. Med skicklig marknadsföring och namnkunniga användare säger det bara vips så är grejen nåt som "alla" ska ha.

Jag lästen en artikel i dag, i anrika Horse & Hound, om "belly bands", en uppfinning som jag inte alls ser behovet av. Men, åsikterna går isär och det finns säkert någon som tycker mag-strumpan är av största vikt.

Jag håller fullständigt med olympiern i fälttävlan Lucinda Green när hon i artikels säger: “taking the horse for some fun hacks, then maybe it will start to go forward with a little more lightness and enthusiasm”.  

Läs artkeln här: Belly bands: what are they and should I use one on my horse?

Vi som älskar våra hästar vill gärna pynta och klä upp våra skötebarn. Matchande pannband, benlindor och vojlockar t exempel. Jag vet inte hur många rullar plastband jag köpte för min veckopeng. Vi stalltjejer utvecklade riktiga konstverk, trekanter, rutigt och randigt på sköthästarnas pannband.

Idag är skaparlusten lika stor, det är bara materialet som är annorlunda. Nu är det pärlor, stenar, kristaller och strass.

Det är 45 år mellan bilderna och vi kommer nog aldrig att sluta klä upp och pimpa våra älsklingar...


Läst 58657 ggr Kommentarer Kommentera
NOV
10
2017

Ett gott hästliv alltså och jag tillåter mig raljera en smula...

Celebrerande Ulla H visade i veckan upp sin nya stjärna, i galopp på en vall eller var det en äng? Fantastisk ryttare, en förebild som alltid framhållit sin sunda hästhållning med ridning utomhus i ur och skur. (Hon har ett ridhus..)

Jag vet inte exakt var Ulla har sin gård men det är i Kristianstadstrakten tror jag. De måste ha en helt annan biotop där. Här i Västsverige har det inte gått att galoppera runt på någon vall särskilt många gånger i år. Senaste två månaderna önskar jag verkligen att ingen försökt för då hade det nog behövts grävmaskin för att få upp dem ur geggan.

För övrigt vet jag många anläggningar där det inte finns en enda vall eller gräsäng i närheten. Definitivt ingen där det är "Ridning tillåten". Men, har du egen icke-odlad mark som är väl dränerad eller består av sandmark så ut och galoppera!

Annars kan man göra en Peder, bygga en uteridningsbana runt träden i närmaste skog. Eller så kan du rida runt träden helt randome precis som många av oss har gjort i alla tider. Det finns en stigfinnare i oss alla, ut och följ ditt hjärtas väg i skogen. (Om du inte rider runt i granplantering eller dylikt, akta dig för ilskna skogvaktare).

Alla hästar men alldeles särskilt unghästarna mår bra av att ridas "utanför lådan" så att säga. Nu vet jag att många unghästar inte går något nämnvärt ute i naturen. Anledningen kan vara att de är vilda, det är mörk när man ska rida, det blåser, det regnar eller så finns det inget att rida ut i, förutom trafikerade vägar.

Jag mötte ett ekipage i trafiken i morse, på en allmän väg och detta väckte mina funderingar om hur vi hanterar våra djur.

På en smal och slingrig väg, så smal att man vid ev möte måste använda mötesplatser annars kör man i diket, mötte jag en fyrhjuling. Föraren hade ingen hjälm men en eller möjligen två stora lösa hundar som stod i en låda framför styret. I ena handen hade föraren också en en häst springades bredvid i trav.

Jag har min åsikt klar i vad jag tycker om detta men lämnar åt er som läser att i hemmens lugna vrå, privat fundera över vad ni tycker om detta förfarande och därmed lämnar jag ämnet.

Några av "mina" unghästar har turen att bo granne med en rundbana, nog byggd för islänningar en gång. Där är oftast fint att rida, särskilt nu på hösten. Vi var där och tränade en morgon i veckan och jag blir fortfarande lycklig av att se unghästarna när de begriper och gillar läget. 

Det är inget nytt att vi ska rida ut, rida utan stigläder eller rida på olika underlag. Ut och ha kul!

Här är Aison H e. Hector, tre år och riden i knappt två månader. En cool kille som gillar att galoppera.

                                                             /Kajsa

                                       


Läst 67811 ggr Kommentarer Kommentera

I min värld är ridning är ingen exakt vetenskap och det kan säkert de flesta skriva under på. Tolkningarna av det korrekta utförandet är fler än vad som ibland kan tyckas önskvärt, men så länge hästarna inte far illa må det vara hänt.

Jag tyckte att ridvärlden blev en riktigt bra plats för alla när "Blodsregeln", 0-tolerans, infördes. Enkel att förhålla sig till och bortom luddiga tolkningar. Har blodvite uppstått ska hästen inte vara på en tävlingsbana, oavsett hur skadan uppstått. Det grymtades säkert över detta, men en regel är en regel.

Nu visar det sig att den regeln fäller ryttare på toppnivå och vips är regeln förhandlingsbar? Någon stewart ska ta ansvaret för vilken häst som anses liiite skadad... Läs artikeln och fundera över vad du tycker. Min åsikt är att ett uppluckrande av blodsregeln är vansinne.

FEI föreslår mildrad blodsregel

Något annat jag funderar över i största allmänhet är tolkningen av när en häst är, eller visar det som beskrivs i vårt TR:

"3:2 DRESSYRENS GRUNDPRINCIPER

Moment 230 Dressyrens mål

Dressyrens mål är att utveckla hästen till en atletisk individ genom harmonisk utbildning. Resultat blir en lugn, mjuk, lösgjord och smidig häst. Den blir också förtroendefull, uppmärksam och villig så att perfekt samförstånd med ryttaren kan uppnås...... 

Kadensen ska bibehållas i alla de olika trav- och galopprörelserna och i alla variationer av dessa gångarter. Regelbundenhet i gångarterna är det allra viktigaste i dressyrridningen"               

Att ryttare i världseliten ständigt plockar fram nya hästar är en förutsättning för att de ska kunna konkurrera. Det går idag snabbt, eller det är fler och fler yngre hästar som startar i de svåraste klasserna. Häst, 9 år och världsartist är inte längre något uppseendeväckande.

Den här filmen hamnade i min inbox härom dagen och jag har tittat fler gånger. Läcker och mycket begåvad häst men är uppvisningen verkligen värd över 82%, det är värt att fundera över. Är det så här dressyr ska se ut när procenten är i närheten av medaljplats även i ett internationellt mästerskap?

July 17, 2017 82,500% Grand Prix Freestyle win for Glock´s Zonik and Edward Gal

Det är många funderingar som rinner genom mitt huvud. Nu gungar jag lite rofyllt in mig i semestertempo ett tag, jag tänker bra när jag vilar.


Läst 53239 ggr Kommentarer Kommentera
APR
22
2017

Det gäller "att ha bra på fötterna" eller under fötterna. När hästarna är på jobbet behöver de det bästa underlaget.

Nu undrar jag vad det bästa underlaget egentligen är. Jag läser om forskning som görs på underlag och funderar på om de som säger sig veta har enats?

Ska det vara ett underlag för dressyr, ett för hoppning och ett för blandad ridning? Kanske ett som tål många hästar per dag och ett som klarar ett fåtal hästfötters tramp per dag?

Just nu undrar jag mest över fibersand, för det kan se ut precis hur som helst. Om jag jämför den fibersand som ligger i alla ridhus jag jobbar så finns det egentligen inga som är lika.

I ett ridhus t ex. är sanden som fint strösocker blandat med större tygbitar. Alltid dammigt på sommaren och hästarna nästan fastnar i textilremsorna.

I ett annat ridhus är det väldigt fuktigt, i alla fall fläckvis. Nästan så det kommer vatten i dagen när jag trampar hårt. Det är stumt, hugger fast hästarnas fötter och det luktar växthus.

I ett annat känns underlaget som halvtorr blålera där det blir stora hålor efter hästarna. Jag själv snubblar och trampar snett i hovhålorna och ser nog lätt berusad ut där jag vinglar runt. Det bildas täcken av gröna alger i hörn och längs väggar.

Första gången jag såg fibersand var i England för nästan 20 år sen. Den varianten som användes där låg stilla, det fanns lite svikt i och den behandlades med någon form av varmt vaselin. Dammade inte och inget sladdande eller krattande. Inte alls likt något jag sett här hemma i Sverige.

Är verkligen fibersand det bästa som vardagsunderlag för våra hästar? Den känslan får inte jag när jag ser hur hästarna rör sig på dess olika varianter. Jag ser hur sand/flisvarianten börjar dyka upp här och där....

Man ville ju få bort sågspån och flis ur ridhusen för att slippa mögel och damm. Är fibersandsdamm eller grönalger bättre?

Någon som är insatt i frågan kanske känner sig manad att berätta om fördelarna och redovisa problemen, det vore intressant.

Klafs, klafs..


Läst 78496 ggr Kommentarer Kommentera

Peder Fredricson och All In lämnar säkert ingen oberörd. Jag såg SVT:s dokumentär igår och den var väldigt fint sammansatt. Stillsam och vackert filmad. En ganska oansenlig, oerhört begåvad, liten brun häst och hans hängivne ryttare i total symbios, det kan leda hur långt som helst.

Bortsett från den sportsliga prestationen, det jag fastnar för är hur Peder hanterar sina hästar. Hur han tar i dem, hur lugnt han rör sig och hur noga han är med att veta allt om dem. Det stillsamma... "Jag vill inte ta ut det sista ur mina hästar utan lämna lite kvar, så de tycker det är roligt och vill göra det igen"

Peder visar upp en väldigt ödmjuk och lite tystlåten personlighet. Min sambo som lever i den ohästiga delen av världen undrade: "Är han alltid så där tyst och lugn, sprätter det liksom aldrig till?" Jaa, vem vet, allt visas ju inte i TV. Peder är kanske världens partykille emellanåt!?

Jag tar mig friheten att (fritt) citera Peder en gång till:

"Jag är inte så himla bra på det tekniska, jag kommer inte alltid rätt på alla hinder. Jag är värdelös på att galoppera över bommar på marken. Men, jag är väldigt bra på att kommunicera med mina hästar..."

En vacker historia är det. Mannen möter hästen och kärlek uppstår, magin mellan dem går nästan att ta på. Jag läser på fb att Peder ses som en förebild av många. Hoppas detta går att se i hästhanteringen runt om i landet nu, med en större förståelse för hästarna och ett gott hanterande. Även av alla de hundratals hästar som aldrig kommer att bära sina ryttare till en OS-medalj.

Min eloge till Peder och jag hoppas verkligen att han och "Allan" får en gemensam lång och fortsatt lysande karriär.

Foto: Tomas Holcbecher

På tal om hästhanterande så sprang jag av en händelse på en grej, eller uppfinning, som fick mig att fundera en god stund. Jag är inte riktigt säker på vad namnet är men tror att det allmänt kallas "lekkedja". Bara det ordet fick mig att fundera på dess existensberättigande.

Efter lite forskning har jag kommit på vad tanken är med denna kreativa mojäng. I min värld, där hästen genom utbildning har accepterat bettet och arbetar med stängd och lugn mun, fattar jag inte att någon kan se vinningen med att få en häst att gå och "leka" med kedjan i munnen. En rörig och glapprig mun på hästen, vem vill ha det?

Jag upphör aldrig att förvånas över märkliga saker i hästarnas utrustning. Därför är det befriande att veta att det finns gott om sund hästhållning, som Peders.


Läst 74362 ggr Kommentarer Kommentera

Det går som på räls, ja fast Amazing själv har varit ledig nästan 4 veckor. När "insittningen" var klar i december slutade vädret vara med oss och sen åkte piloten på semester.

Men nu är vi igång, Amazing har skor på alla fötterna och säger inget alls om sadeln. Så, dags för steg tre.

Ridhäst... Det är nu vi märker det positiva med att saker och ting får ta sin tid. Amazing kan fatta galopp på kommando och galoppera lugnt och balanserat i båda varven. Hon rör sig avspänt och fint på linan det lilla hon longeras och hon är van vid störande moment runtomkring, det finns ju inget ridhus där hon bor. Det blir mycket promenader i terrängen, väldigt nyttigt för nyfikna unghästar.

Efter två dagars repetition med sadel och ryttare på ryggen så travade vi iväg för första gången. Jag fick släppa kameran idag och bli linförare och eventuell ihållare. Men det behövdes aldrig "hålla i" för den unga damen sköt bara rygg precis de första travstegen vi testade när jag joggade bredvid henne, sen slappnade hon av.

Jag får ofta frågan om hur jag jobbar vid inridning och vad jag tycker är viktigt. Och jag svarar samma varje gång, min grundtanke är att aldrig ha bråttom, vara noggrann och låta hästen mogna in i uppgiften. Det är lättare att göra rätt från början än att behöva göra om.

Det finns egentligen inget rätt eller fel så länge hästen får de bästa förutsättningarna.

Jag hör allt som oftast människor som talar om att unghästutbildning är så mycket bättre (snabbare) och mer effektiv (kortare tid=billigare) i t ex Tyskland. Med all säkerhet är tyskarna bra, men om de är bättre än oss vill jag låta vara osagt.

Däremot har sett raka motsatsen i Tyskland, på ett av de största stuterierna. Jag var på guidad tur med stuteriägaren själv, då han ville visa hur de red in ungstona som skulle gå 3-årstest.

Utan jämförelse var det den värsta upplevelse jag varit med om i hästsammanhang. Ren och skär våldtäkt, på löpande band och det var deras normala arbete med tre-årsstona.

Stuteriägaren blev väldigt upprörd när jag nästan gråtande lämnade anläggningen. Han förstod inte alls varför jag blev upprörd och tyckte vi kunde gå och ta en snaps.

Efter den resan, vi var på fler stora ställen och såg unghästar i "arbete" tappade jag fascinationen för den sk fina unghästutbildningen.

Oavsett land och kultur, vi har ett ansvar mot folk och fä.

Så, här bjuder vi på ett litet oglamouröst klipp från morgonens premiärtrav.


Läst 41958 ggr Kommentarer Kommentera

Nu händer det något igen, eller, nu är jag på plats igen för att se vad som hänt sen sist. Jag har haft semester men det har jobbats på här hemma.

Amazing är som de allra flesta unghästar (tack och lov) väldig okomplicerad. Hon är nyfiken, läraktig och orädd. Allt som ha varit nytt för henne har hon tagit till sig med ro. Hon får gott om tid på sig, för som jag sagt tidigare tycker vi att det är viktigt.

Vädret spelar också in i hennes utbildningsgång, för där hon bor nu för tillfället finns inget ridhus. Då får man anpassa sig efter de förutsättningar som är och det brukar funka fint. Det som kan ställa till det en aning är ösregn i kombination med blåst och hårdfrusen barmark. Alltså vår västkustvinter som den oftast är ...

Men, Eva som är projektets ryttare och också den som ansvarar för hästen ser möjligheterna och det en förutsättning. Nu har det varit en period med lite krångligt väder och annan hög arbetsbelastning men sadeln har kommit på, stigbyglarna är nere och Amazing rör sig avspänt på lina med sin utrustning och i alla gångarter.

Med en erfarenhet från åratal med inridningar har Eva ett system hon jobbar efter och också är trygg i. Det  handlar om att så gott det går undvika olyckor och skador på ryttare och häst.

Det longeras ytterst lite och utan inspänning. Hon lär hästarna att stå stilla så att att ryttaren kan sitta upp i stigbygeln, precis som det kommer att vara resten av livet för hästen.

Det är roligt att se hur hästarna tar till sig det där. Vissa är mycket undrande över att hon hoppar, studsar och smäller i stiglädren vid deras sida och en del bryr sig inte alls. Sen sitter hon upp, i stallet och barbacka de första gångerna. Sen skrittar hon fram och tillbaka i gången, helt odramatiskt.

Det har inte alltid varit så, förr såg stallet annorlunda ut och det fanns ett ridhus på den gården. Men i stort har det gått till på samma vis med själva sadeltämjningen och "insittningen". Sen tar vi resten, den svåra biten att ge hästen en god grundutbildning.

Jag vill poängtera att detta är mitt/vårt sätt att sadeltämja och grundutbilda unghästar. Andra gör på annat vis och tycker det fungerar bra. "Alla sätt är bra utom de dåliga" är ett gammalt talesätt och det tycker jag stämmer bra. Huvudsaken är att hästarna i lugn och ro får vänja sig vid att bli ridhästar samt att de får tid att förstå och växa in i sin uppgift. Det finns enligt mitt sätt att se ingen vinst i att skynda sig.

Det kan naturligtvis uppstå problem, trots att man gjort det bästa man kan. Jag har en elev som råkade riktigt illa ut när hon blev avslängd. Hon går hemma med en illa tilltygad kropp, en sargad själ och ett knäckt självförtroende.

Det händer och det är tråkigt. Men, det finns oftast en förklaring till att hästen plötsligt eller allmänt beter sig som om den vore ond. Jag har på alla år jag hållit på med hästar aldrig träffat på någon som varit ond. Oförstående, förvirrade eller smärtpåverkade har de varit, inte onda. Det kan ta tid att hitta orsaken men det är vårt ansvar, hästarna har inget ansvar.

Eva avslutade dagens övning med lite störningsträning, "veva med benen" och det brydde sig den unga damen inte om över huvudtaget.


Läst 96140 ggr Kommentarer Kommentera

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.