Påsk, snöväder på sina håll, alldeles för kallt och våren håller sig borta. Jag längtar ihjäl mig efter att slippa långkallingar och håller mig i trim med att bära alla min krukor med påskliljor ut på morgonen och tillbaka in på kvällen. Surt.
Hade en nästan ledig dag idag, en uppladdning för helgkursen med några av dem som inte åkt till Blåkulla.
Det var lite tryckt stämning när jag gick genom stallet och in i ridhuset för några timmars jobb imorse. Det kändes att det var något... och jo, en häst skulle få galoppera vidare till den evigt gröna hagen på förmiddagen.
Det där, att ta bort en häst påverkar fortfarande mig väldigt starkt, även om jag inte känner just den aktuella hästen. Jag blir beklämd och sorgsen. Som tur var hann jag bli färdig och kom iväg innan, men jag såg när hästen gick väg bakom hörnet med sin ledare och den obligatoriska hinken. ♥
Så är livet med djur och jag är ändå glad att möjligheten finns att vid behov att förkorta lidandet för en häst. Vi har ett stort ansvar.
Efter den tunga starten blev Skärtorsdagen bara bättre. Jag fick årets första(väl påpälsade)fika på min soliga altan och inte minst, en påskpresent låg i min brevlåda!
En väldigt omtänksam vän samt en förlagsdirektör, vilken också följer min blogg, tyckte att jag skulle ha ett ex av "Flickan på den dansande hästen", precis nyutgiven på svenska. Så nu ligger den och väntar på mig.
Jag har träffat två bloggföljare idag och jag är alldeles uppfylld av positiv respons!
På tal om positiv, så stötte jag på någon som Ridsportförbundet har lanserat, mest riktat till barn och ungdomar tror jag. Det heter "Ridsportens tio ledstjärnor".
Gå in och läs, det var ett bra koncept! http://www.ridsport.se/Svensk-Ridsport/Ledstjarnor/
Jag fastnade för den första stjärnan:
"Jag hanterar hästen på ett sätt som jag kan stå för och som jag är stolt över inför omvärlden."
De orden skulle jag vilja ha på en stor tavla i varje stall och varenda ridhus. Att som ryttare, eller vilken roll man nu har alltid kunna gå ifrån sina hästar när dagen är slut med gott samvete.
Jag tar med mig det, ställer undan kvasten i ett hörn och ser fram emot en trevlig helg i ridhuset.
GLAD PÅSK! /Kajsa
taggar
Liknande webbartiklar
- Är det verkligen med hästens bästa i fokus?
- "Jag har ju gjort allt jag kan!"
- Code of conduct
- Hade månne Tomten en häst i säcken?
- Carina Sundström: ”Vi bör samlas kring vad som är etiskt hållbart inom ridsporten”
- Tankar i en tränares vardag
- Bristande information eller rent av bedrägligt beteende?
- Mitt alldeles eget reflekterande
- Står människans bekvämlighet i vägen för hästens välfärd?
- 10.000-kronorsstarten
Läst 58230 ggr
Fler inlägg
Sommarledighetsvibbar (långt ord).
Känner ni dom? Jag ska ägna hela, ja eller halva dagen åt att känna in just dom vibbarna. Sen är det helg och då står jag i ridhuset igen.
Föreningsliv, det är ett annat ord att känna in. Ett väldigt bra ord och en verksamhet som ofta framställs som unik för Sverige.
Vi har över 200.000 ideella föreningar i landet och de flesta människor som bor i Sverige har någon gång varit ansluten.
Ridsporten med alla sina ridklubbar och föreningar är ett lysande exempel på föreningsliv.
Det är till övervägande delen ideella ryttarföreningar som anordnar tävlingar i Sverige och där kan alla licensierade ryttare vara med.
Himla bra, eller hur! Ryttarna rider och tävlingsfunktionärerna jobbar. När ryttarna eller övriga i föreningen inte rider, då är de ideella funktionärer så tävlingarna rullar på.
Förhoppningsvis är det just så föreningslivet fungerar. Det står bra beskrivit på Kungsbacka Kommuns hemsida:
"Föreningslivet bidrar till utbudet av idrotts- och kulturaktiviteter. Föreningar skapar möjligheter för alla att ha en aktiv fritid och sysselsätter flera tusen barn och vuxna varje dag i kommunen."
Ridklubbar behöver sina medlemmars engagemang några timmar då och då för att föreningsverksamheten i stort ska stå på stadiga ben och för att verksamheten ska fortgå.
Jag är själv född och uppvuxen in i föreningslivet. Det började på barnpyssel på IOGT-NTO, barngymnastik och sen folkdans. Just det, du läser rätt, jag dansade folkdans i flera år i regi av föreningen Skallsjö Folkdanslag. Var man riktigt taktfast och intresserad kunde man kanske få vara med på den stora och årliga uppvisningen vid midsommarfirandet vid Nääs Slott, det var stort!
Sen var det Nääs Ryttarförening som blev mitt andra hem, jag var med från att klubben startade. Föreningsarbete är en bra erfarenhet att ha med sig. Det har blivit några fler ridklubbar genom åren, nu är jag med i Kungsbacka RK.
Då, när jag var knuten till ridskolan hemma slogs vi om funktionärplatserna på tävlingarna, jag ville helst vara i sekretariatet.
Nu verkar tyvärr funktionärsbristen, iallafall på mindre och mellanstora tävlingar, vara tävlingsarrangörernas stora problem. Det krävs fler människor för att få en tävlingshelg att fungera än vad de flesta tror!
Jag har sen förra sommaren hjälp till på en handfull hopptävlingar och andra större hoppevent på ridklubben (är det dressyrtävling är jag oftast på jobbet, på framridningen).
Det är roligt att vara funktionär, jag träffar många nya människor och jag lär mig hur tävlingar fungera idag. Det handlar oftast om ett 4-timmarspass på en helg, alltså ingen maratonvariant av arbete.
Det kom för någon vecka sen ett nödrop från tävlingschefen, det gällde en stor hopptävling i juli för ponny, Hööks Sommar Cup där det saknades funktionärer.
Kanske är många sommarlediga och ligger i en solstol och slappar. Då är det dags att resa på sig för att få göra din viktiga ideella insats!
Jag skriver om min klubb, hur är det i den du representerar?
Ett tips, kolla det och ge några av dina timmar till din klubb. Det har en tendens att alltid vara samma människor som ser vikten av att ha en tävlingsverksamhet på hemmaklubben. Är du inte en av "de vanliga" kan du berika staben med din unika närvaro, visst låter det fint.
På bilden ser ni en av mina ryttare, Alicia Törnell på sin Pokémon. Dom kommer inte till tävlingen för då spelar Alicia handbollscup, i en annan ideell förening.
Varma goda sommarhälsningar! // Kajsa
Läst 41976 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Att jobba med hästar och ridsport är ett livslångt lärande, det påminns jag om ofta.
Jag läste i en fb-grupp om "happy athlets", det handlade om glada hästar och om detta skulle in i dressyrens bedömning. Tråden blev lång och jag kunde inte motstå lusten att bidra med ett inlägg. Jag ifrågasatte om hästar är glada och vad vi i så fall läser in i det i min värld mänskliga begreppet. Jag fick mig en skrapa av en skribent i tråden som ansåg att om jag inte såg glädje i en hästs beteende hade jag aldrig tillbringat tid med djur. Så är det i fb-världen, sanningarna står som spön i backen.
En "glad" hund sägs vifta på svansen. Är det glädje som gör svansviftandet eller är vi som läser in glädje i just det hundbeteendet?
Den "glada" hästen viftar inte på svansen, det gör den störda eller sura hästen. Under en dressyruppvisning är det inte bra att svansen går för det kan ge sken av spänd häst!?
Hur exakt uppför sig den glada hästen? Ska man titta på bara ansiktet, "happy face" eller ska man se helheten? Om glädjen ska med i bedömning av dressyrhästen, hur ska den skalan delas in? 1-10?
Jag kan inte exakt hur vetenskapen kommit fram till hur man graderar/bedömer s.k painface men jag är oerhört känslig för om hästen uppvisar ett avvikande beteende eller rörelsestörning. Då tittar jag på helheten, inte bara på ansiktsuttrycket i sig.
Anledningen att jag funderar över komplexiteten i att gradera hästars glädje är att jag själv ofta fått frågan om att gradera min egen smärta.
I alla möjliga sammanhang under en lång och bitvis oerhört jobbig sjukhus-/vårdperiod fick jag frågan "Hur ont gör det på skalan 1-10?"
Frågan kunde ställas under uppvakning ur en lång och svår operation, det vill säga när jag knappt var medveten och full med morfin. Samma fråga kom ofta och under lång tid i olika skeden av vård och rehab
Det jag upplevde som svårt var att bestämma hur ont jag hade. Ibland fick vårdpersonalen guida mig fram till ett svar jag kunde relatera till.
Jag är en människa med intelligens och förmåga att sätta ord på min upplevelse och ändå blev det ofta frågetecken om hur ont jag hade. Ibland kände jag mig lite gnällig och satte 7 och ibland svimmande jag av smärta jag kanske satt betyg 7 på. Alltså en oerhört komplicerad uppgift för människan att gradera ett tillstånd.
Hur ska då hästens (eventuella) glädje graderas tänker jag? Är tanken att det skulle in i varje delbetyg eller bara i slutbetygen. Eller kanske i en egen bedömningsgrupp? Vem ska bestämmer hur glad nr 5 ser ut?
Jag kan med handen på hjärtat inte förstå hur det skulle gå till utan att hamna i ytterst subjektiva bedömningar.
Hästar ska ha det väldigt bra, det vet alla som känner eller känner till mig att jag är ytterst noggrann med. Jag har lagt hela mitt liv på att försöka förstå och behandla hästen på det bästa viset.
Jag tror att en häst som är trygg, mätt och otörstig är tillfreds. Får den stimulans på det vis som tillför hästlivet något ökar tillfredsställelsen, kanske. Där är hästarna också unika individer.
Bygger hästens beteende och agerande på tankar eller impulser och instinkter? Jag tror inte att hästar tänker, jag tror de är här och nu med alla sinnen.
Bilden ovan tog jag för några dagar sen, sto med två dagar gammalt föl. Vad läser du in för sinnesstämning i deras ansikten? Värt att fundera över.
Detta är mina tankar och åsikter i ett ämnen som berör och väcker känslor. Alltså inte en eller din sanning ...
Ha en fortsatt god sommarhelg! // Kajsa
Läst 48651 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Hej!
Nu är jag här igen, våren är i sikte och därför har jag lite gott mod.
Det har varit en tjatig vinter och jag tycker som jag sagt tidigare att ridsporten lätt hamnar i sånt tråkigt ljus.
Jag läste i nåt inlägg att "Hästen är inte till för oss, vi tvingar den till det och detta".
Detta har jag gått och funderat över. Sen läste jag på annat ställe att det finns fynd i utgrävningar som visar att människan och hästen har levt i symbios i över 5000 år.
Det verkar som vi först hade dem med oss för att få kött och mjölk, sen har vår användning och vårt behovet av hästen utvecklats under årtusenden.
Jag har bestämt mig för att jag står för att det går att använda hästen till ridning och tävling utan att den far illa. De behöver oss för skydd och mat och vi behöver förstå och förvalta dem mycket väl.
Vi får bli bättre på att utbilda människan och vid behov stoppa dem som hanterar hästar på ett oetiskt vis.
Idag fick jag en film från en så kallad återvändare. Den slog verkligen hårt på lyckosträngen i hjärta och själ hos mig.
Ryttaren, Linda Ahl, sitter i sadeln för första gången på 20 år. Det kan verkligen ingen se och det är inte så konstigt. Linda red internationell fälttävlan i början och mitten på 90-talet. Sen sadlade hon om till dressyr under några år tills sista hästen såldes 2005. Hon red för mig av och till under alla sina aktiva år. Hon var bland de första att rida för Richard White när han och Kyra flyttade till Sverige.
Sen hände livet. Barn, utbildning och efter det en imponerande karriär i en mansdominerad branch.
Nu, efter nästan 20 år hamnade hon i sadeln igen. Vi kan inte sluta, inte när vi en gång blivit förälskad i hästarna.
Jag kan känna vinden blåsa i ansiktet, vattenstänken och hästens rytmiska galopp fast jag bara tittar på filmen.
Låt oss fortsätta arbeta för att ha ynnesten att leva i symbios med hästarna. Vi behöver dom och dom behöver oss. Det är min övertygelse.
Klicka på länken för att se lycka, sån som vi ryttare förstår. Galopp i havsviken Rågelund/Frillesås i Halland // Vi hörs //K
Läst 81460 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Till startsidan för Kajsa Boström »
Här hittar du alla våra husbloggare
Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.
Kajsas senaste
- Tillsammans kan vi!
- Painface, happyface eller någon sorts helhet?
- När lycka går att se
- Hokus pokus?
- Framridningsbanor och hierarki.
- Ridning är en mental sport
- Ta tyglarna!
- Ja, alla börjar vi någonstans.
- Sneakpeak från det europeiska dressyrvärlden!
- Återkomsten!
- Det är faktiskt du och jag som gör skillnaden.
- Bettlöst eller vettlöst
- Men nu var det väldigt länge sen! och Slå det här om ni kan!
- "Det var inte jag!"
- I galopp!
- Det lite mindre i det stora hela.
- Skritt, att älska eller hata.
- Ungefär hur bra som helst.
- Ett bra möderne underlättar.
- Ett ben i varje hörn
Arkiv
- Juni 2023
- Mars 2023
- November 2022
- Oktober 2022
- Augusti 2022
- Maj 2022
- April 2022
- Februari 2022
- Januari 2022
- December 2021
- Oktober 2021
- September 2021
- Augusti 2021
- Juli 2021
- Juni 2021
- April 2021
- Mars 2021
- Februari 2021
- Januari 2021
- December 2020
- November 2020
- Oktober 2020
- September 2020
- Augusti 2020
- Maj 2020
- April 2020
- Mars 2020
- Februari 2020
- Januari 2020
- December 2019
- November 2019
- Oktober 2019
- September 2019
- Augusti 2019
- Juli 2019
- Juni 2019
- Maj 2019
- April 2019
- Mars 2019
- Februari 2019
- Januari 2019
- December 2018
- November 2018
- Oktober 2018
- September 2018
- Augusti 2018
- Juli 2018
- Juni 2018
- Maj 2018
- April 2018
- Mars 2018
- Februari 2018
- Januari 2018
- December 2017
- November 2017
- Oktober 2017
- September 2017
- Augusti 2017
- Juli 2017
- Juni 2017
- Maj 2017
- April 2017
- Mars 2017
- Februari 2017
- Januari 2017
- December 2016
- November 2016
- Oktober 2016
- September 2016
- Augusti 2016
- Juli 2016
- Juni 2016
- Maj 2016
- April 2016
- Mars 2016
- Februari 2016