Kajsa Boström - Liten på jorden kan vara stor i orden, eller i OS.
AUG
14
2016

Liten på jorden kan vara stor i orden, eller i OS.

Såg en intervju med Patrik Kittel där han pratade om Tysklands stora satsning på sitt dressyrlag inför OS 2016 och funderade vidare.

Tyskland har drygt 80 miljoner innvånare, Storbritannien har 64 och USA har nästan 319 miljoner.

Vi är 9,6 miljoner i Sverige och det säger sig själv att det är en riktig bedrift att få ihop ett dressyrlag i OS.

Det är egentligen sanslöst bra att vi har så många representanter i OS som vi har för vi är i förhållandet ett lilleputte-land.

Heder åt alla deltagare och hoppas Patrik och Tinne kan vila sig till en riktigt bra finalform nu över helgen.

Jag fick en fråga om vem jag tycker är bäst av alla ryttarna, bortsett från svenskarna. Klart att jag har mina favoriter, för de är flera, men jag tycker det är lite ointressant vem som är mest framgångsrik på tävlingsbanan. Det kan man räkna fram i antalet medaljer. Jag värdesätter andra saker mer.

Det är alltid många fina ekipage att titta på vid de stora mästerskapen. Nu har tyskarna visat att de med sin precision och sina duktiga ryttare med fina hästar för tillfället dominerar.

För några år sen var Holland i just den positionen, de var först och störst. Men nu är deras självklara plats inte alls självklar längre. Adelinde föll bort redan i lagklassen, Edward Gaal hade inga bra dagar och missar individuella finalen och sen var det H P Minderhoud. Han har också haft annorlunda dagar med en häst som han inte alls fått med sig inne på banan. Det såg bitvis riktigt kämpigt ut.

På tal om kämpigt så har jag fått en kortare rapport från läktarplats i Deodoro Olympic Park. Den gällde just att publiken ganska högljutt visade sitt missnöje när det av någon anledning blev för brysk ridning inne på tävlingsbanan.

Kämpande ryttare där tygeltagen blev för tuffa och sporrarna användes för frekvent tilltalade alldeles tydligt inte den kunniga publiken. Oro och ljudligt missnöje från läktarsidan...

Men den kunniga publiken var också väldigt snabb att applådera och hylla de ryttare som gjorde fina uppvisningar. Rätt ska vara rätt.

Det brittiska laget gillar jag alldeles särskilt. De rider alla med hjälmen på och de rider över lag väldigt trevligt. De hade sitt guld från London att försvara men var ödmjukt glada för sitt lag-silver när Tyskland visade sig vara överlägsna. Må bäste man vinna...

Jag fick en annan fråga och den gällde varför det var så många av GP hästarna hade svårt för att göra en bra ryggning. Bra fråga, jag funderar vidare på den. En annan fråga jag fick på fb, gällde varför så många hästar i fälttävlansdressyren hade svårt med galoppombyten.

På sista frågan visste en fälttävlansryttare svaret och det var att i den grenen har ryttarna så mycket att träna på att de inte hann med allt. Någon annan ryttare menade att hästarna var heta och taggade så de var svåra att få riktigt lydiga när det kom i skarpt läge.

Jag är dressyr- och ingen fälttävlanstränare men de fälttävlanshästar jag haft i träning har med tiden blivit riktigt duktiga på att vara lydiga samt på att både byta galopp och rygga. Flera av dem har ganska framgångsrikt tävlat dressyr på sin "fritid". Det är väl som alltid, hästar är olika.

Att det är skillnad på dressyr- och fälttävlanshästar har jag ett riktigt starkt minne av. Jag lär av mina misstag och detta var ett stort sådant.

Another Angel i aktion med sin ordinarie ryttare Linda Ahl.

Jag hade för många år sen en riktigt duktig fälttävlanshäst Another Angel, han kallades Strumpan, i träning. Han behövde lite puts på sina byten och skulle bo hos mig ett tag.

Jag hade då en stor utebana, min stallägare tränade sina körhästar där, och den var omgiven av ett avverkat skogsområde, typ kalhygge, där det gick får och betade. Ett riktigt otillgängligt område med stora stenar och rotvältor och banan var omgärdad av ett högt fårstängsel.

Vid ett tillfälle blev Strumpan lite för het på gröten i galopparbetet så när jag skulle göra ett galoppombyte på diagonalen satte han fart, full fart framåt...

Jag var ganska van vid hans tuffa temperament så jag tänkte att, "Jag styr mot staketet så får jag hjälp att stoppa honom!"

Det funkade inte. Strumpan kopplade på fälttävlanssinne, spetsade öronen och taxerade.

Hjälp, han tänker hoppa!! Det blir min sista stund i sadeln tänkte jag, nu gäller det att handla snabbt!!

Jag vräkte mig i ena tygeln och fick honom att svänga undan, i sista sekunden. Annars hade han gjort ett elegant uthopp och landat i... ja det var ingen mark avsedd för en häst.

Jag lär så länge jag rider och något sådant klantigt gör jag aldrig om.


Här är Strumpan dressyrhäst.

taggar


liknande webbartiklar


Läst 62488 ggr


(Logga in för att skriva en kommentar)

Fler inlägg

NOV
17
2020

November ...

Grått, regnigt, lerigt, ännu blötare och blåsigt. Ingen favoritmånad precis. Dessutom blir det aldrig riktig ljust. Rent allmänt är det riktigt ont om roligheter. Är det inte nya negativa virusnyheter så är det annat elände.

Då, mitt i det tråkiga kom jag tänka på hur höstrusket lystes upp förr, av den efterlängtade Hubertusjakten. Det var roligt på riktigt och jakten reds alltid den helgen närmast Hubertusdagen som infaller tredje november.

Vi red träningsjakter några söndagar i oktober och där vi fick lära oss veta hut. Att rida jakt var inte att fara fram som jehun i terrängen, det var disciplinerat ridande i avdelning. Mastern i täten och pikörerna på flankerna, gud nåde den som stack ut näsan någonstans.

Vi fick lära oss skillnaden på tre- och fyrahundrameterstempo, vi fick lära oss att galoppera i bredd och ta hänsyn. Vi blev bra på att galoppera nerför backar och igenom bäckar. Vi lärde oss att hoppa i bredd over de breda hindren på stubbåkern. 

Vi lärde oss att hålla koll på master och pikörer och vi lärde oss naturligtvis att våga rida riktigt fort utan att tappa kontrollen. Ovärderliga kunskaper om du vill bli en bra ryttare anser jag och är glad för att jag fick möjligheten att göra sånt som inte längre finns.

Visst var det någon som åkte av i leran och bröt ett nyckelben, men under de åren jag var med hände inga allvarliga olyckor.

Jag red tre jakter varav en som pikör och att få vara pikör var lite av ett hedersuppdrag. Vi skulle lära oss ordning och visa de andra att det inte bara var viktigt att vinna.

Vann gjorde den som kom först på upploppet och plockade den hägrande rävsvansen. Hos oss fick pikörerna inte rida upploppet för att vinna. Vi skulle hålla koll på att fältet höll sig i någorlunda samlat.

Att ha all samlad erfarenhet från olika delar av ridningen har format mig mer än jag trott. Jag har testat allt utan att "behöva" prestera, utan att behöva bli bäst. Förutom att vi hade roligt lärde vi oss genom att öva i verkligheten, inte genom att läsa och titta på tips på sociala medier. 

Den nya ordföranden i Ridsportförbundets Hoppkommité, Niklas Jonsson skrev en bra krönika om just detta. Att leta verklig kunskap, inte lockas av tips från överallt. Vi har en erfaren och rutinerad tränarkår, vi har också duktiga ridlärare. Använd all denna samlade kunskap för att utveckla ridningen. (”Måste hitta ett sätt att göra verklig kunskap relevant igen”)

Just det, vad är "Halali!" det jag skrev som överskrift? Jo, det ropar mastern när han släpper fältet på upploppet. Sen är det bara att gasa ...

Vid detta tillfället var jag inte pikör, här fick jag visa att vi var snabbast. Mina fina Isabella och jag.  Ut och öva fyrahundrameterstempo, det är kul!

                              Hejåhå i novemberrusket //Kajsa

                              

                                 

 


Läst 10752 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
10
2020

Synonymer till "utveckling" är:  förbättring, framåtskridande, förkovran, mognad.

Ridsporten, som alla andra sporter, är i ständig utveckling och oftast förbättring. Fast ibland går det lite trögt. När det handlar om att många människor ska komma överens om en förändring blir det emellanåt gnissel i maskineriet.

Vad det gäller dressyren är "hattdebatten" gällande hattens på eller av vid alla internationella dressyrtävlingar i fokus. De av er som läste mitt förra blogginlägg vet min ståndpunkt och där har inget nytt hänt. Jag är övertygad om att hjälm på vid all ridning är en god sak. 

En av världens mest framgångsrika dressyrryttare, Isabell Werth är riktigt upprörd. Hon känner sig manad att påpeka att det är valfriheten för vuxna människor gällande hatten på/av som hon egentligen strider för. I ett uttalande som går att läsa här: "Vi är varken gammaldags eller dumma ..."  står det klart hur Isabelle tänker i frågan.

Det är lite märkligt när jag läser i ett uttalande som gjordes för några år sen av samma ryttare, om samma sak. Där tänkte hon annorlunda. Både vad det gällde eventuell olycksrisk vid dressyrridande samt om vad det gällde att vara förebild. Som mamma, för sina anställda och som ryttaridol i allmänhet. Hon ville hon vara en god förebild och det var hjälmen på som gällde för henne. Här kan ni läsa själva: Isabell Werth Shows Off Golden Helmet in Frankfurt and Makes a Statement

Hon har uppenbarligen utvecklat eller avvecklat? sin åsikt. FEI som är beslutande organ i frågan har det hett om öronen och de lär lämna besked så småningom.

Här är några som hade hjälmen på och höll huvudet kallt i helgen!

Tre unga tjejer, kanske något oväntat, tog hand om medaljplatserna vid årets inomhus-SM för seniorer i hoppning. Jag såg avslutningen på finaldagen och det fin ridning de visade upp. Grattis till dem!

                                     Rid väl // Kajsa


Läst 22599 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
27
2020

Nu mullrar det i dressyrsporten, FEI vill lagstadga att hjälmen är på i de högsta dressyrklasserna. 150 internationella tävlingsryttare inklusive svenska landslaget har skrivit på en lista för de tycker inte om regeln, de vill kunna välja hjälm eller hatt själva. 

Jag tänker inte uttala mig om det utan ska istället berätta om hur mycket klokare vi blivit och hur säkerhetstänket inom ridningen lyckligtvis har utvecklats under mina år i ridsporten. Jag är äldre än alla ryttare i dressyrlandslaget, utom en, så jag kanske har ridit längre än dem?

Hjälmen, min första med hakband av gummiband och skärm av papp hade jag köpt innan ridskolan ens öppnat i min hemby. Jag hade trånat så länge efter det här med hästar och ridning. När första terminen startade kändes det som jag stått länge i kön för att tilldelas en häst utanför stallet. Med hjälmen redan på huvudet och min svettiga, noggrant hopvika tiokronors-sedel i handen.

Jag hann rida min lektion på tidiga lördagsmornar i några månader innan jag flög av första gången. Ridhuset var inte uppfunnet än, vi red på en frusen stallplan som hade en stenmur längs ena sidan. Där i muren landade jag, med huvudet först. Hjälmen hade då redan lämnat mitt huvud i en elegant båge och landat på annat ställe.

Där och då kunde min karriär tagit slut, för när bakhuvudet väl sytts ihop och läkt hade jag blivit livrädd. Inte för hästarna men för ridningen. Min avgudade ridlärare som oftast satt till häst (utan hjälm) på våra ridlektioner, hennes häst var jättestor och hette Hanno, såg och förstod min rädsla. Jag fick komma till stallet och bara vara, rida kunde jag göra igen när jag ville sa hon.

Läser du det här Ann-Marie Linderås så vet du att det är tack vare dig jag fortsatte min ryttarkarriär och fick mitt fantastiska liv med hästarna!

Alla mina ryttaridoler på den tiden red utan hjälm, en del ungar och många vuxna på ridlektionerna också. Vi cyklade också utan hjälm till stallet. Ramla av fortsatte jag att göra tämligen ofta under min få ponny-år. Men trots att det gick tämligen vilt till vid ridningen hände det lyckligtvis aldrig någon riktig olycka bland oss ungar.

Killen på bilden här var en vi verkligen såg upp till.

Det blev värre med olyckorna sen när jag började rida stor häst i tidiga tonåren. Ridhästmaterialet på ridskolan vid den tiden lämnade en del att önska, hästarna var inte ens alltid riktigt inridna. Pedagogiken och säkerhetstänket hade inte heller inte så hög prioritet.

Min pappa var däremot för tiden långt framme i säkerhetstänket. Han var mc-polis och skötte bland annat utbildningen för poliser vid uttryckningskörning. Där, liksom hos oss, hans tre barn var det hjälm och övrig säkerhetsklädsel på. Basta!

Så jag red med hjälm och körde även moped till stallet med hjälmen på när cykeln byttes ut. Eller nja, jag red inte alltid med hjälmen på när jag fyllt 15 år och drabbades av tonårstrots, pappa var ju sällan inom synhåll från stallet.

Ridningen var vid den tiden tämligen befriad från riskanalyser. Inte sällan såg vi på internationella hopptävlingar att ryttarna tappade hjälmen mitt under rundan, hakband var inget alla använde. Vi ridning i allmänhet och inte ens vid hoppträningar användes hjälm särskilt frekvent. Fast en del gubbar hade istället keps förstås och mössa hade alla på vintern.

Vi på ridskolan red ofta i träskor eller senare gympadojor, utan hjälm och inte begrep vi att det var farligt. 

Fem gånger i vuxen ålder har jag fått åka ambulans från olyckstillbud. En gång krockade jag med mopeden och som tur var satt hjälmen på den gången. En gång körde jag av vägen med bil, krockade med ett träd och voltade ut på en åker, som alltid hade jag bältet på. Tre gånger, varav en utan hjälmen på, har jag gått omkull med hästar och behövt ambulanstransport. 

Inget av dessa tillbud har lett till skador på eller i huvudet, vilket jag ser som en sagolik tur. Kroppen i övrigt har farit illa men varit reparabel, åtminstone till fungerande nivå. Lite gamla "krigsskador" släpar jag förstås på.

När jag gjorde min ridlärarutbildning på Strömsholm i slutet på sjuttiotalet skulle hjälmen sitta på huvudet vid all ridning, men ingen hade riktig koll på om vi använde hakbandet. 

Någonstans för ungefär 20 år sen, efter sista ridolyckan, kom jag till en form av insikt. Jag var inte odödlig. Ensamstående mamma och egenföretagare, vem skulle ta hand om mig och min dotter om det hände något allvarligt? Jag red dessutom ofta på anläggningar där det fanns unga rid-elever och insåg vikten av att föregå med ett bra exempel.

Hjälmen åkte på för att med tiden alltid sitta på så fort jag var i sadeln. Idag skulle det kännas konstigt och naket att ens sitta upp utan hjälm. Vanan och insikten har gjort användandet självklart. Jag har ridit och tävlat GP i hatt, både nationellt och internationellt men skulle nu inte ens tänka tanken. 

Egentligen förstår jag inte att det idag 2020 finns olika åsikter om att bära hjälm vid ridning. Jag tycker absolut vi ska vårda traditionen som finns i ridsporten vad det gäller klädsel i övrigt. Traditionell tävlingsklädsel som frack, kavaj, ljusa byxor och slips eller plastrong tycker jag är elegant. Hatten kan jag enkelt vara utan.

Det är nu sällan diskussionen om hjälm eller ej kommer upp, så jag har nästan glömt min kära pappas oförglömliga kommentar. Han dök oanmäld upp på en hoppträning där jag elegant susande över höga hinder, utan hjälm. Han tittade ingående på mig och sa: 

"Kajsa, du vet, det behövs inga tak på tomma lador..."

Den kommentaren bet sig fast ska jag säga, jag har sällan jag känt mig så enfaldig. Det minnet kommer upp i huvudet nu och då. 

Nu är hjälmen på hos mig och alla som vill träna för mig. Den regeln har jag för jag anser att vi ska och behöver skydda det som är mest ömtåligt.

                               Hej hopp, med hjälmen på!  // Kajsa


Läst 41273 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv