Kajsa Boström - "Match made in heaven..."
MAJ
15
2016

"Match made in heaven..."

Är tillbaka i vekligheten efter en knapp vecka i Tjeckien. Prag närmare bestämt och det har varit härligt. Ledig från jobbet men såg faktiskt några hästar. Körhästar i turistverksamhet, tack och lov i hyfsat god kondition... 

Fick en rolig inbjudan på fb och har funderat över denna under veckan. Tänk om fler fick uppleva detta, en riktig solskenshistoria!

De träffades på nyårsafton 1989 och kärleken var omedelbar och ömsesidig. Visserligen var killen lite i yngsta laget men vadå, lite får man ju chansa om man tror man hittat rätt!

Christine var 17 år, ivrig, hängiven och visste den dagen precis att hon hittat mannen  i sitt liv. Hon såg honom springa runt, lös  ridhuset och på egen hand hoppa alla hinder som var uppsatta.

Ja, Yoghurt, f. -86 e. Jasper - Modern xx var och är en häst...  En brun fin häst, som då var alldeles för ung, men som sagt vad hjälpte det.

Jag är ansvarig för denna drömdejt för det var jag som skickade henne till en bekant som jag visste hade några passande hästar till salu. Christine skulle ha en häst som uppföljare till ponnyn Mysak, alltså ingen unghäst men vad gör man när någon stjäl ens hjärta? Hon berättade att de knappt vågade besiktiga honom av rädsla för att han inte skulle gå igenom!

Men det gick fint och sen har de följts åt, i vått och torrt. Yoghurt har tävlat både hoppning och dressyr, även om dressyrkarriären tog fart först när han var 19. Yoghurt har varit väldigt nära döden några gånger men alltid rest sig på 9. Han förlorade ett öga när han var 19, men fortsatte att tävla hoppning tills han var 23!

Denna bilden togs när han var 20 år. (Foto Roland Thunholm)

Han gillar bäst om han blir riden varje dag, men nu blir det bara 2-3 dagar i veckan. Christine berättade att han fortfarande är den i stallet som släpar ut den som ska leda honom till hagen varje morgon, alltså en pigg och nyter pensionär.

Jag har känt Christine sen hon var en liten ridskoleelev. Har som tränare följt henne genom ponnyåren, även om hon var hoppryttare, samt de första åren med Yoghurt. Sen flyttade de ut i världen för Christine skulle studera och jag träffade dem bara på somrarna när de gästspelade i hembygden.

För 10 år sen träffade jag en slump på Yoghurt när han tillfälligt var hemifrån Värmland, utlånade till en yngre ryttare. Det var ett kärt återseende!

Nu är Yoghurt hemma hos Christine igen och jag följer familjen på håll. Nu rider även Christines dotter, äpplet faller som bekant inte långt från trädet!

Tänk om fler kunde få möjligheten att skicka ut en sån inbjudan som Christine nu har gjort.

Tårtkalas, imorgon 16/5, för en pigg och glad 30-åring. Som grädde på moset hålls kalaset i gårdens nya fina ridhuset!!

                                                                               

Jag är glad och varm i hjärtat av att jag har fått vara medhjälpare till denna matchmaking. Skickar ett knippe morötter till Yoghurt och önskar detta radarpar fortsatt lyckliga dagar!

Denna bilden är från förra veckan när Yoghurt i sällskap av familjens ponny Montana kollar in våren vid Klarälven.

taggar


liknande webbartiklar


Läst 53942 ggr





Fler inlägg

MAJ
25
2020

Avel är ett område där jag är tämligen okunnig. Men enligt de uppgifter jag hittat föds det ungefär 2500 föl av svenskt varmblod per år. Siffran går väl lite upp och ner. 

Hur urvalet av hingst går till skiljer sig nog en del, vetenskapligt eller med hjärtat och det finns säkert fler sätt.

En av mina ryttare Ulrika Strandberg, som också är tränar-kollega har med sitt väldigt lilla avelsprogram, ett sto, lyckats få fram tre diplomerade hopphästar av fyra möjliga. Nummer fyra är inte riktigt kry och har nog aldrig varit det.

Urmodern Libertas SWB e. Levantos II som Ulrika tävlade i svår hoppning var en duktig häst. Det fanns nog en del egenheter i sinnelaget på "Berta", jag bara anar för jag var inte inkopplad på den tiden. Kanske är det den aspekten Ulrika tagit hänsyn till vid val av hingst, inget jag heller vet.

                                                                         foto: Therese Törnell

Vad jag däremot vet, är att Berta har reproducerat sig med den äran. Jag har under de sista åren jobbat med och följt de tre diplomerade avkommorna  sen respektive treårsålder. Den yngste, Cordillera (SWB) f.17 e. Contant Q fick sitt hopp-diplom igår. Han hoppar så jag njuter och han kan ståta med en 9:a på temperamentet vid gårdagens bedömning. Det är bra!

Den äldsta, Dogajolo (SWB) f.14 e. Daquar CC, tränas vid sidan om sin hopputbildning även i dressyr av Ulrikas syster Liselotte. Han var inte inte riktigt färdigutvecklad i sin rörlighet när han var tre, idag rör han sig riktigt fint.

Nummer två i skaran, Luccarelli (SWB) f.15 e. Elliot VDL får sin dressyrträning vid sidan av hoppningen av Ulrika själv. "Lucas" fick välförtjänt dubbeldiplom vid sin unghästtest. Han rör sig som en panter och ligger väldigt nära mitt hjärta. En spjuver som hoppar väldigt bra.

Till sist är det olycksfågeln Coralillo (SWB) f.16 som inte riktigt fått något flyt i livet. Han är under utredning och jag hoppas det ska komma fram något svar på varför han inte kan hantera sin kropp.

Bertas fyra avkommor vilka alla är kvar, förädlas och ägs helt eller delvis av sin uppfödare är begåvade hästar. Lille Coralillo vill, men kan inte för dagen. 

Det är roligt att det kan få lyckas även när aveln är i liten omfattning. Ett begåvat sto där ryttaren med sin erfarenhet av stoet har hittat rätt hingstar, har lämnat avkommor med goda anlag.

Vi jobbar vidare och har ett intressant projekt med Dogge och Lucas, dressyr och hoppning hand i hand kan vi kalla det. Tränarsamarbete över gränserna! Vem vet kanske minstingen Cordillera också får vara med så småningom. Spännande är det!

                                            Hej å hå //Kajsa


Läst 618 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
21
2020

"I dessa corona-tider.. "

Den inledningen på ett inlägg eller någon konversation är jag väldigt trött på. Mest trött är jag på att inte min gamla mamma inte kan leva som en normal människa. Hon tar det bättre än jag gör och tur är väl det.

I det stora hela går det ingen nöd på mig. Mina ryttare är om möjligt mer energiska med sin träning än vanligt så jag är inte sysslolös och uttråkad.

Däremot har det varit en period med många sjuka och avlidna hästar och det går inte att skylla Coronan för. Hagolyckor, koliker med dödlig utgång, bukhinneinflammationer och andra trauman har förmörkat den kalla blå majhimlen. Jag tappar sugen när hästarna lider och/eller dör.

På den positiva sidan står att min familj och jag är friska och mina ryttare inte ser avsaknaden av tävlingar som ett problem, snarare tvärt om. Kanske kommer vi att se en annan tävlingstermin framöver, en där inte hästarna behöver tävla året om. Nu är det ju knappt julledigt för de arma kusarna.

Men, nu håller jag på att tappa tråden om den lilla hästvärlden.

Tidigt på våren 2015 var jag med en av mina ryttare i Tyskland för att köpa häst. Vi hamnade först på Stall Ramsbrock, sen hos Schockemhöle och det var en upplevelse av olika format. På tre dagar hann jag se tysk avel, beridning och hästhandleri så det räcker en livstid. Tror "Der Chef" Heinrich Ramsbrock är nummer två efter Schockemöhle när det gäller storlek på verksamhet. Alltså business på högsta nivå.

Heinrich Ramsbrock var en väldigt engagerad och gästfri man. Han skulle nog visat allt han hade om vi inte lidit av tidsnöd. Men sin unghästdepå ville han promt visa. Så nu vet jag hur de förbereder sina treårsston för visning på våren. Den erfarenheten har jag funderat mycket över. Men hästarna fick på utrustning och pilot och sen reds det. Hej å hå ...

Fram på eftermiddagen första dagen blev vi inbjudna på middag på Stall Ramsbrock. En lyckosam affär skulle firas, kunden visade sig vara ett svensk par. Det var ingen vi kände och eftersom vi bokat in sparriskväll, (Tyskland på våren) på vårt värdshus tackade vi nej. De kunde ju få fira utan oss. Men vi hann få oss en välkomstschnaps i entrén till stallarna. Entrén var som en stor hall med äkta mattor på tegelgolvet, där tronade "Der chef" Heinrich och hällde upp schnaps till alla och envar.

När humöret steg leddes även den aktuella hästen in i hallen, till hästens blandade förtjusning. Men det var Schkål! och hästen bajsade på mattan och leddes ut. Ett ovanligt förfarande i min värld, att ha hästen som gäst i kalaset.

Herr och Fru hästköpare var väldigt nöjda och glada att de fått köpt just den aktuella hästen. Det var ett sto, fux, tre år tror jag och tydligen full med goda anlag för dressyr. Snygg var den också.

Igår dök det upp en saluhästfilm i min inbox. Någon var på jakt efter en unghäst och undrade om jag kunde titta. Jag tittade, kollade härstamning, ägare och CV. Det tog inte lång stund innan jag insåg att hästen jag tittade på var dotter till hästen som trippat runt på den äkta mattan hos Stall Ramsbrock för ett antal år sen.

Hästvärlden är liten, så otroligt liten. På gott och ont rör det på sig i cirklar. 

Vad det gäller inridning och unghästutbildning tycker jag att vi i Sverige har ett bra system. Ville bara påpeka det.

                Hej hopp, nu är det dags för unghästtester!  //Kajsa

             (Här gjordes sista förberedelsen med förra årets treåring. Hon vann ... )


Läst 21953 ggr Kommentarer Kommentera

APR
26
2020

Ridsportens Innovationer är ett nytt begrepp i ridsporten. Just nu hittas det på som aldrig förr och en del idéer är bättre än andra. Att rida program under tävlings-lika former och få en bedömning är ett bra sätt att träna. 

Som med allt i världen är påhittighet när den fungerar alldeles lysande. Vi människor har ju kommit på en del bra saker under årtusenden. Att tända eld och få ett hjul i rullning är saker som säkert uppfunnits när tiderna krävt en utveckling. Förr kanske vi hittade på lite mer för att överleva men att vara kreativ är något gott.

Den digitala programridningen som Ridsportens Innovationer startade är över och ca 100 ryttare (tror jag) har deltagit. Ryttarna har varit uppdelade i lätt och medelsvår klass. Ryttarna har kunnat välja program inom varje avdelning vilket jag tycker är bra. 

De filmade ritterna har bedömts av kvalificerade domare och efter det har domarna plus en representant för organisationen utsett ett segrande ekipage. Exakt vilka parametrar som avgjorde vet jag inte, men vad jag vet är att ett ridskoleekipage vann avdelningen Lätt Klass.

Jag känner faktiskt ekipaget för det har Västerviksortens Ryttarförening som hemmaklubb och där har jag haft träningar under några år. Där har jag fått det höga nöjet att träffa och lära känna bland annat Rigoletto som vinnarhästen heter. Fast när vi träffades första gången, på en clinic för ridskolan döpte jag honom till Rally-Kalle. Han fick verkligen upp draget under galoscherna den eftermiddagen!

Vid det tillfället reds han av Åsa, också en ridskoleryttare men för det mesta var det dagens segerryttare Ingrid Lindebratt som var med på mina träningshelger. Det är inte ekipagets första framgång för de har tävlat innan men jag tror detta smäller allra högst.

Det är roligt att se hur rutinerade instruktörer på en ridskolan fostrar goda ryttare och kapabla hästar. Jag hade turen att få samarbeta alla instuktörerna på VORF och deras utveckling var lika god som deras elevers. Det kändes lite tungt när jag fick inse att den långa resan tur och retur gjorde en fortsättning omöjlig. Från kust till kust  i detta landet får man köra bil och det är långt tvärs över landet.

Tack för initiativet säger jag till Ridsportens Innovationer. Precis så här tycker jag att den digitala utvecklingen av ridsporten ska fungera, det ska ge så många som möjligt chansen att få prova på. För de som tycker tävling och träning mot tävling är roligt är detta ett bra alternativ, kanske inte bara nu utan även när pandemin släpper taget om oss.

Alla har ett stort ansvar här, för det finns ingen som håller koll på hästarnas väl och ve. Här finns inga överdomare eller tävlingsveterinärer. Men jag tror och hoppas att alla ser till att allt går rätt till, precis som vanligt.

Nu ska jag läsa vidare om det jag ska skriva om nästa gång, mirakelmössan. Rally-Kalle och Ingrid kom liksom emellan och det var bara roligt!

                                                    Foto: Lisa Sernfalk

                             Hej hopp i den nya digitala ridvärlden!  // Kajsa


Läst 35774 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv