Kajsa Boström - Mister du en står det tusen åter
JAN
13

Mister du en står det tusen åter

Det är högst sannolikt att jag aldrig kommer att bli förmögen på att sälja hästar. Inte för att det saknats fina hästar hos mig utan för att jag är helt värdelös på att sälja. Och inte har jag lust att lära mig heller.

En av mina tävlingshästar har jag sålt, mest för att ägaren tyckte att det var en lysande idé. Den åkte iväg till ett land långt bort och det kändes skönt. Den fick ett fortsatt bra liv och levde länge och framgångsrikt.

Jag kommer aldrig att vänja mig utan sitter i min vrå och lipar när någon av "mina" favoriter försvinner iväg. Det kan tyckas vara oprofessionellt men som tur är har mina elever oftast en mer praktisk och ekonomisk syn på saken och säljer när ett bra tillfälle eller bud dyker upp.

Så länge jag slipper delta i själva säljprocessen är jag en duktig tränare och säjer kloka saker om utveckling, hästbyten och ekonomiska möjligheter som kan hänga ihop med en försäljning.

Just idag fick jag veta att affären var avslutad och en av mina favorithästar levererats till sin nya ägare. Pust....   Men så klart önskar jag att ekipaget ska trivas ihop och att hästen ska få en fortsatt fin karriär för hon är riktigt begåvad.

Men som sagt, jag vänjer mig aldrig.

Mitt i detta ledsamma (fast kanske roliga) hör en "gammal" elev av sig och vill ha hjälp med en häst hon precis hämtat hem. Tro det eller ej, det är en bror! Just det, en en bror till den fina hästen som just försvunnit ur min flock. Det är faktiskt så att jag haft även mamma i träning, fast det är länge sen.

Det är precis så här det är, en ut en in och förhoppningsvis kommer jag bli lite mer hårdhudad.

Jag ser fram emot att lära känna Boris och som om inte detta vore nog så har Boris en lillasyster. En riktigt fin lillasyster som var en av de bästa i sin årgång.

Tillväxten är som vanligt god och släkten fortsätter berika min tillvaro.

Tack fina Solan, du har gett mig många nya erfarenheter och nu tar jag nya tag!

                                  //Kajsa

                                        

                       


Läst 33967 ggr





Fler inlägg

APR
20

Hårt och kort eller lätt och länge?

Dagens rubrik står en av mina bröder bakom. Han ställde frågan till mig en gång om hur han skulle steka blodpudding, en bra fråga från en då ganska fattig kille som skolkat från hemkunskapen.

Nu när förberedelserna är i full gång för årets treårstester är frågan högst relevant, hårt och kort eller lätt och länge? Gör du en "quick-fix" för att få hästen visad eller lägger tid på en gedigen utbildning?

Det finns helt klart delade åsikter om saken. Min uppfattning är att det ska få ta tid att sadeltämja och grundrida en unghäst. Jag ser ingen vinst i att snabbt och heroiskt kasta sig upp på ryggen för låta hästen springa runt innan den är vare sig tam eller har fattat var den är. 

Inlärning tar tid, i min värld är underkastelse inte samma sak som trygg och tillåtande.

Jag tycker också att treåringen, om den ska visas, bör vara väl ridbar i alla tre gångarter efter avslutad utbildningstid. Den ska kunna gå lugnt med god kontakt, fatta höger och vänster galopp samt kunna vända korrekt i hörn och på större volter utan problem. Visst, det tar några månader och det bygger mycket på att hästen redan innan är van att hanteras varje dag. Detta gäller även för de som ska bli hopphästar längre fram i livet. Efter testet kan den vila till hösten eller nåt. 

Zig Zauer (SWB) född -15 e. Everdale – Caprimond. Här rids han tredje gången utan lina och har fattat grejen!

Men som sagt finns det andra åsikter om inridning och vilket som är rätt eller fel får väl varje hästs fortsatta framtid som ridhäst utvisa.

Nelson Pessoa är i Sverige och delar med sig av sin kunskap. Han tycker över lag att ryttarna rider på för spända hästar. Sluta dra i tyglarna, ta av sporrar och lägg undan ditt spö. Klappa hästen och ge den en sockerbit var hans budskap för dagen.

Det självklara är inte alltid självklart?!

Nu tar jag helg och går ut med mina golfklubbor. Vet ni, om jag håller för hårt i golfklubban går det inget bra. Heller...
  
Rid lättsamt, jag svingar lugnt     
/Kajsa
   


Läst 5688 ggr Kommentarer Kommentera

APR
14

Det sa klick och varför ligger sadeln på halsen?

Det där med kärlek vid första ögonkastet, när det säger "klick" är väl en romantisk klyscha? Om jag inte frågar kung Carl XVI förstås, för att han tror på det vet alla. Så jag får väl också tro då, för annars hade både kungen och vi varit drottninglösa?

Igår sa det klick.... Det räckte med en blick på håll, ett tilltalande yttre lockar alltid. Lägg till ett par fina ögon, rufsigt hår och en kropp smidig som en panters... Min magkänsla gick igång och fantasin spelade upp saker i mitt huvud.

  
Jag träffade Luccatelli, till vardags Lukas, tre år nyss insutten och en utomordentligt tilltalande HOPP-avlad unghäst.

Det är roligt att dabbas av förälskelse, för det gör något med vardagen. Jag har tänkt på Lukas sen igår och kommit på mig själv med att småle. 

Jag har funderat på vad det är som gör att jag fastnar för en häst. Senaste gången "Klicket" drabbade mig stark var det också en hoppavlad häst som blev föremål för min förälskelse.

Ägaren till den hästen sa: "Nää Kajsa, den får du inte köpa du ska ha en dressyrhäst. inte denna hästen, med konstig trav och exteriöra avvikelser. (Ingen hals och duktigt överbyggd.)

Jag köpte aldrig den hästen, men vi red så småningom svår dressyr. Kärlek är stark och gränsöverskridande.

Unge Lukas ska inte säljas, inte nu iallafall. Han ska utvecklas och bli vad han är tänkt till, en duktig hopphäst. Precis som sin mamma ska han hoppa höga hinder på svåra banor. (Eller bli dressyrhäst?) Jag får som tränare följa hans väg och det är jag nöjd med, så länge.

Senare på eftermiddagen blev det en hastig titt på WC-dressyr från Paris. Jag såg bara några ekipage och några intervjuer från mixed zon. Edward Gaal var efter sin ritt sammanbiten och missnöjd. Hans vackra svarta hingst hade varit "av-och-på" och dessutom hade ljud från publiken stört ekipaget. Ajdå...

Patrik Kittel verkade mer nöjd med sin prinsessa Deja och tyckte det mesta var bra förutom att han ridit för tidigt ur piafferna. Hoppas han blir kvar alla 15 stegen idag.

Det ekipaget jag såg som fick mina högsta poäng var Laura Graves på Verdades. Jag är väldigt förtjust i hur hon rider, det är precis i min smak. Fascinerade hur den lilla tunna ryttaren kan styra runt sin stora energiska häst utan att det ser ut som en brottningsmatch! 

Isabell Werths uppvisning hann jag inte se till slut. Av poängen att döma fanns det lite att slipa på för att komma ikapp Laura Graves. En sak jag har funderat över ett längre tag är varför Isabell sadlar Weihegold fram på halsen? Jag vet att jag skrivit om det förut och det vore väldigt intressant att veta varför. Jag tror inte det är av en slump, eller att sadeln är dåligt inpassad.

WC-finalen från Paris får jag se på SVT Play inatt så jag kommer inte gå in på fb efter klassen startat. Allt för att behålla spänningen!

                                  Må bästa ekipage vinna!  /Kajsa


Läst 15298 ggr Kommentarer Kommentera

APR
06

Tänk om...

Tänk om Youtube, fb, bloggar eller Instagram funnits. Då när vi galopperade över stock och sten, red och hoppade barbacka ibland i bara grimma. Eller när vi tolkade på skidor efter hästarna på vintern eller simmade med dem på sommaren. Då hade vi alla filmats och blivit så kallade Youtubers eller influencers.

Men då höjde ingen på ögonbrynen, för så gjorde alla. Hoppa barbacka ingick i utbildningen. De riktigt spänstiga (inte jag) kunde hoppa upp på hästarna i farten, med eller utan sadel som indianerna gjorde. "Varierat arbete" kallade vi vanlig ridning och var det enda vi visste. Det vi kunde minst om var mysteriet dressyr.

Våra förebilder i sporten var de som kunde bära det tyngsta lasset hö på en högaffel, de som aldrig ramlade av en bockande häst eller de som kunde fodra och mocka åt alla 47 hästarna innan klockan nio. Det tävlade vi alltid om...

Ingen ägde en egen häst och att vara tävlingsryttare var inget vi strävade efter. Inte för att vi inte ville men det fanns liksom inte på kartan. Det var hästarna i sig som var målet för våra drömmar, inte vad vi kunde få dem att göra. Här är min kompis och jag på väg att simma med hästarna, ett sommarlov för länge sen.

Att leda en långritt en bitande kall söndagsmorgon, det var något alla suktade efter. Då visste vi att vi hade förtroendet och kunnandet. Då gällde en annan måttstock.

Sen kom verkligheten ikapp och drömmarna ändrade utseende. Men jag är väldigt glad att jag fick den starten i min karriär. 

En annan grej var att vi var lika många killar som tjejer i stallgänget, det gjorde ju efterhand stalltillvaron ännu mer attraktiv. Vi hade allt på samma ställe och behövde inte välja mellan killar och hästar.

Varför kom jag in på det här? Jo, jag var och pratade ridutbildning på en ridskola i veckan. Det var många intresserade åhörare och duktiga visningsryttare. När jag skulle använda en känd ryttare som exempel fick jag fråga lite vilka de kände till. Jo, Patrik Kittel visste nog de flesta men Charlotte Dujardin var inte riktigt lika nära. 

Det är så ridningen är för det stora flertalet och det är bra att påminnas om. Den lokala ridläraren är den största idolen för både stora och små. Det är också ridskolan som står för upplevelsen, det som visas på TV är inte så intressant i början.

Tänk om alla som rider kan få en grundutbildning med många bottnar, få alla upplevelser som hänger ihop med hästar. Från att fodra hästarna och mocka stallet på lördag morgon till att rida galopp i samlad trupp över ett fält. Att få se att det går att rida barbacka och få känna att hästar gillar att bli ryktade.

Min lycka var att få bli hästskötare på riktigt, att så småningom få åka med på tävlingar avgjorde resten av mitt liv. Visserligen var det hoppning först men sen hittade jag min grej.

Den här bilden fick jag av en gammal stallkompis, jag fick fråga henne om var och när för jag hade glömt. 

Kortet är taget på min första riktiga tävling, jag skulle rida som junior i klubbens hopplag första året som allsvenskan gick av stapeln. Som tur var hade "chefen" en häst jag kunde låna, tror även kavajen var lånad. Lätt förskräckt puttades jag in i den stor världen och då insåg jag att jag ville lära mig mer.

Det var annat förr, kolla in de fina gröna bandagen. Tack Anna-Lena Holgersson (idag föreståndare och programstudierektor för Hippologprogrammet) för bilderna! 


Läst 27304 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Halsfluss!

Therese

Hårt och kort eller lätt och länge?

Kajsa Boström

Yrkeschaufförens uppmaning till hästägare

Gästbloggen

Till Husbloggarna