Kajsa Boström - På djupet...
NOV
10

På djupet...

Tidningen Ridsport har ägnat nästan 20 sidor i sista numret till att analysera anledningen till mediadrevet som gick igång IGEN efter Breeders-finalerna. "På djupet: Dressyrhästen form" heter artikeln. Namnkunniga dressyrryttare uttalar sig i frågan och Jan Brink meddelar att all ridning på Falsterbobanorna kommer att filmas nästa år. Jag förmodar för att så att säga mota eventuell Olle i grind.

Det fanns tydligen ryttare där som punktmarkerades av fotografer på framridningen och det vill organisatonen inte ska hända igen.

Snökaos i Stockholm, märklig vinnare av presidentval i USA och hästens nos bakom lodplan upprör människorna.

Det ska bli intressant och se om det kan uppnås någon enighet i ridsporten om vad som är vad... Snön har nog skottats  bort nu men president Trump lär sitta där han sitter ett tag nu.

I mitt jobb, i min del av ridvärlden pratar jag varje dag om hästens form. Dessutom ägnar jag nästan lika lång tid åt att förklara, eller försöka förklara uttryck som ryttarna snappar upp här och där. Det kan vara mycket konstigt de hört, som vi iallafall ibland lyckas reda ut.

Ett uttryck jag stötte på för ett tag sen är "hoppebyten". Eftersom jag är nyfiken och intresserad av det mesta gjorde jag en egen liten undersökning bland de hoppryttare jag har i träning. Det visade sig att det var olika tolkning på ordet även i den gruppen.

Alltså är det ingen som VET, men hoppebyten är ett etablerat uttryck. Ordet finns inte upptaget i någon litteratur jag hittat, men jag har fått många olika förklaringar så det är nog fritt val i tolkningen.

Generellt uttryckt är ett ett hoppebyte ett galoppombyte i fler delar. Fram- och bakben tar sig på något sätt, fast inte samtidigt och alltså inte korrekt, över, i den andra galoppen. Alltså en form av accepterat avsteg.

Något annat som ofta dryftas är ifall hästen har sin rygg med sig eller inte. I min värld är det självklart att ryggen är med, det är mer en fråga om hästen bär sin ryttare på bästa vis.

Uttrycken som används är många och precis som med "hoppebyten" är det väldigt olika tolkning på hur den där ryggen egentligen ska uppföra sig.

På begäran repriserar jag ett inlägg jag skrev för ett par år sen för det är ständigt ett dividerande om hästens rygg.

Vi skulle nog alla tjäna på att försöka använda vedertagna korrekta uttryck när vi pratar ridning. Det är svårt nog som det är, utan luddiga uttryck och påhittade termer.

                                                    -------------------

"Med eller utan rygg?"

Hästen ska jobba över ryggen, hästen ska gå med god ryggverksamhet, hästen är tom i ryggen, hästen är spänd i ryggen, hästen rör sig utan rygg eller värsta scenariot, hästen har ingen rygg!

Det finns fler varianter på samma tema och jag tror att det är det kapitlet i ridutbildningen som det finns flest tolkningar på och åsikter om.

I min värld har alla hästar en rygg. Problemet är väl att den inte alltid kommer i första hand i ridningen för huvudet ska ju ner för att ryggen skall komma upp. Eller?

Sanning med modifikation, ridningen är lite mer komplicerad än så och det är nu som problemen hopar sig. Här är några frågeställningar:

  • Är det farten i ridningen som får ner huvudet på hästen och om, är då ryggen upp eller ner?
  • Om hästen inte frivilligt tar ner huvudet och jag sätter på en hjälptygel, är ryggen per automatik uppe/med då?
  • Om jag har en häst, med ett av veterinär diagnosticerat ryggproblem, och får order om att rida den i lång och låg form, jobbar hästen automatiskt med ryggen då?
  • Vad händer om jag plockar upp hästen i formen, sänker den då ryggen igen?
  • Varför musklar sig min häst inte i ryggen, jag rider ju varenda dag?

Det finns hur många frågor som helst och tyvärr inget kort och uttömmande svar. Idag är uttryck som egenbalans, genomsläpplighet, elasticitet och avspändhet på modet. Om alla hästar reds så dessa ord stämde in hade hästarna varit lyckligare med högst sannolikt bättre ryggmuskler, ryttarna mindre trötta och veterinärerna fattigare.

Som ryttare har jag alltid nytta av att kunna hästens rörelselära. Där och i bra, ändamålsenlig ridning ligger svaret för hur jag ska arbeta och utveckla min häst i den bästa formen.

Ridning är ingen exakt vetenskap, det finns variationer på det mesta utifrån hästars och ryttares olikheter. En sak som jag däremot är väldigt säker på är att motstånd föder motstånd, alltså att våld och tvång är aldrig lösningen. Tid, kunskap och tålamod samt förståelsen för att hästen inte har valt att delta i aktiviteterna utan behöver lära sig, ger ryttarna stora möjligheter att göra en bra jobb

Hur det än förhåller sig kan vi aldrig bli starkare än hästarna, så varför ens försöka sig på det …

Skärmdump från Disney's "Tjuren Ferdinand".

taggar


liknande webbartiklar


Läst 62119 ggr





Fler inlägg

FEB
15

"Traven, den kan du sätta dit själv"

Det påståendet, att traven går att producera själv är en sanning med viss modifikation. En dressyrhäst som idag ska kunna hävda sig i svårare konkurrens behöver vara född med tre goda gångarter. Det finns inte tid att hålla på med att sånt som ska finnas. Hästen bör helst trava för en åtta eller nia redan som treåring.

Alla hästar som kommer till toppen gör inte det, men det underlättar resans gång. Meningen i rubriken är något som sas förr. Ryttmästare, om han nu var det, Karl-Åke Hultberg var den första riktiga hästmänniska som berättade denna "sanning" för mig. Han lämnade en häst till försäljning i det stallet jag arbetade och sa till mig: "Detta är en riktigt bra häst, men traven får du sätta dit."

Nåt bra gjorde jag vid traven för hästen såldes och vad jag minns till allas belåtenhet. Jag har aldrig haft en häst med bländade gångarter, men traven har räckt till svår klass med tre och GP med två av dem. Alla tre har varit riktiga utmaningar och jag har räknat ut lite olika knep med just traven som funkat för oss.

En av dem, Crossby, han lärde sig trava på  långa lätt böljande grusvägar i Västra Götaland. Som fyraåring på kvalitetstävlan fick han knappt godkänt på traven. Gångartsdomaren föreslog ägaren/ryttaren en tur till kliniken för han tyckte hästen var snudd på halt. Det var han inte. Han fick senare en riktigt fin trav och bra piaff och passage, så kan det gå.

Jag visade en gång en häst på kvalitetstävlan och den fick tio på trav. Den dagens enda tia vad jag minns. Den hästen gick mig tyvärr ur händerna och tian gjorde inte hästens tävlingskarriär särskilt lång. Så kan det också gå.

Men idag, i arla morgonstund, var det unge Aison H:s trav vi fokuserade på. I dis och dimma med några plusgrader som gjorde den blöta grusvägen fin att rida på möttes vi i skogen, Eva, Aison och jag. Vi tänkte kolla om vi kunde få Aison att koppla vad vi ville och trycka på med lite större trav, att inte bara få snabba fötter eller snubbla in i galopp.

Eva hade genom sina nästan dagliga turer i skogarna hittat fina vägar. Det behöver vara lagom lite lutning, hyggligt bilfritt och mjukt väglag. Vi hade för dagens uppgift en perfekt väg och hej å hå vad Aison travade på. Han förstod efter hand hur han skulle fixa uppgiften och tände på slutet i riktigt ordentligt. 

Sen, på hemvägen, lärde han sig också att hålla redan på sin gängliga kropp när traven hamnade i nedförslut. Det är också svårt för unga hästar. Så nu är målet satt mot nästa möte i skogen, han ska kunna trava både uppför och nedför i egen balans och fint tempo. I ett svep.

Skogen är underskattad och det är inte bara Ulla som sitter där och tränar. Vi har löst många skumma svårigheter med lite annorlunda träningsplatser och metoder. Vi har väldigt roligt på våra utflykter!

Jag bjuder på en filmsnutt. Här har vi precis fått hästen att fatta att det är trav med längre steg som gäller, inte galopp så fort det är lite besvärligt. 

Och "landsvägstrav" det är ett annat ord jag fick lära mig tidigt. Det var ingen positiv beskrivning av trav, men det passade bra idag. För idag var det trav på landsvägen.

                            Det finns alltid en väg!  // Kajsa

                


Läst 21561 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
03

Prestationstänkande i flygande fläng.

     (Hästen Luke på bilden har alltid haft samma ryttare och har alltid bott i Sverige., han har inget med innehållet i inlägget att göra.)

Senvinter eller varför inte vårvinter? Uttrycket spelar förstås mindre roll, fast vår är ett fint ord! Tiden på året betyder att många unghästägare är i uppstartsläge. Treåringarna ska igång efter vintervila eller de som är sena i starten ska ridas in. Det är löshoppning, tand- och hårfällning, vaccinationer och annat huvudbry.

Tidigt i morse, efter träningen hade jag ett samtal med en av mina ryttare om den nyblivna treåring hon har hemma. Hon behövde få råd om hur mycket och hur ofta den skulle ridas. Om målet är treårstest i slutet på maj, vad ska vi hinna med? Hur försiktig är det bra att vara?

Senare på dagen hade jag med en nybliven fyraåring på träningen. Den har blivit lite orolig i munnen, går och vänder runt bettet i munnen. Vi bestämde att den skulle få åka på tandkontroll med vidhängande årlig vaccination. Det blir minst två veckor "vila" och sen tittar vi på den igen. Vi diskuterade också kommande betessäsong, när och hur länge. Fyraårschampionat finns med i utkanten av planeringen.

Det är viktigt att vara uppmärksam på sina hästar, framförallt unghästarna. Det är så mycket som ska vägas in i träningen för att de ska få en positiv start på sitt ridhästliv. Ska de visas i sina olika årgångsklasser så är det viktigt att det finns gott om plats för perioder med vila och återhämtning. God hästhållning och genomtänkt utbildning för ett förhoppningsvis långt och friskt liv för hästen. Det är målet.

Mitt i min planeringen och mitt arbete för att få hållbara och friska hästar läser jag i ett inlägg om internationell tävlingshästar som under säsongen bytt ryttare. Det som får mig att stanna upp och fundera är hur hästen Hannah har haft det senaste året. 

Den internationella tävlingsverksamheten är penningstinn och prestigefull. Utvecklingen av tävlandet har nästan skenat. Idag flyger hästar kors och tvärs över världen för att tävla, kvala, gå mästerskap och inte minst vara goda investeringar. 

Mitt inlägg handlar inte om hur hästarna sköts om eller hur de olika ryttarna rider. Det handlar om synen på hur en häst SKA eller behöver prestera för att motsvara förväntningarna. Jag har funderat över ryttarbyten och om det inte skulle behövas någon form av begränsning. För handen på hjärtat, hästarnas välfärd är väl ändå i fokus, eller?

Hästen Hannah är född 2008, ägs av en man i Mexico och har en gedigen karriär bakom sig. Tillsammans med Steve Guerdat vann hon flera stora och viktiga tävlingar under 2017 och 2018. Till exempel vann de  fem-stjärniga GP i Falsterbo. Sen bromsade utvecklingen av någon anledning upp och våren 2019 tyckte hästens mexikanska ägare att resultaten Hannah och Steve åstadkom var för usla.

Det är nu det händer och det är nu jag tycker hästen får det körigt på jobbet. I maj, direkt efter tävlingar i Doha (Asien) ledsnade herr Mexico och Hannah fick vinka adjö till Steve. Hon flögs till nästa världsdel, Amerika. Där startades hon av en mexikansk ryttare på olika tävlingar i Canada och senare reds hon några starter av en amerikanska. Därefter flögs hästen vidare till Europa och Henrik von Eckermann. Han startade Hannah på Friends i Stockholm i december. Puh!!

Hur i hela friden ska den hästen kunna prestera på topp? Den har knappt stått en vecka i taget i samma box sen våren 2019. Den har bytt ryttare fyra gånger på samma tid. Hoppas Hannah får ett andrum nu och att hon kan få landa och stanna i den tyska myllan för en ansenligt lång tid. Det ska till en riktigt kruthäst för att klar det där. Det är min åsikt att det skulle finnas klara begränsningar för ryttarbyten i den internationella hoppcirkusen.

                                                           Hej å hå // Kajsa


Läst 31642 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
28

Ridsporten framtid?

Det talas mycket om våra hästar i sporten och sportens utveckling för att möta framtiden. För att möta framtiden väl förberedda behöver vi ryttare, många ryttare. För att skapa en elit, en spets behövs en bred grund. Vi har drygt en halv miljon ryttare i Sverige, varav ca 25 000 är licensierade tävlingsryttare. Landslagen i de olika grenarna består av kanske 75 ryttare? (Siffrorna är inte uppdaterade per idag.) 

Det behövs alltså många hästälskande nybörjare för att sporten ska leva vidare. Nu bortser jag från det ekonomiska perspektivet på att ta sig till sportens topp. Där behövs idag ohemult mycket pengar, det är inget någon med normal ekonomi kan klara själv.

Vi behöver alltså många små hästälskande ryttarfrö. Jag har av en slump kommit i kontakt med en rikligt blommande ryttarplantskola. Där växer tre unga entusiaster, lagom vattnade och ansade av en hästälskande och ridande mamma Heléna. Vi träffades när en vän till mig köpte hennes häst 2011.

Då fanns Ida, sen kom Hilda och Vira i tämligen rask takt. Antalet ponnyer och hästar växer i takt med barnaskaran. Ida började rida tidigt och var redan etablerad tävlingsryttare. 

Sen kom Hilda, som var anledningen till att vi fick köpa Helénas häst och sist Vira. Hästtokiga tjejer sen födseln. Jag har följt dessa tjejerna och deras ridkarriärer via Facebook och haft många goda skratt. De har ibland förgyllt hela min dag, jag har ett favoritklipp. Hilda tar Idas "stövler" (de pratar härlig värlmländska) och vinglar runt i huset. Stövelskaften når till rumpan på henne. 

Det har naturligtvis inte alltid alltid varit en dans på rosor, drömmar har grusats och tålamod har satts på prov. Inte minst har modet ibland svikit de yngsta damerna. Precis som det är när man gärna vill lära sig rida, det går upp och ner.

Det kan nog vara prövande att vara storasyster, men idol är enkelt. Ridlärare blir man på köpet. Det enklare att ha någon att härma när det ska läras in, Hilda och Vira har tur men det är tufft att vara stalltjejer.

En tjock och dammig ponny kan användas till annat än ridning. De fyller alltid en uppgift om man är en liten tjej med fantasi.

Vira fyller snart sju och har kämpat med att våga galoppera. Igår kom det ett klipp där hon "hoppar" med sin nya ponny. Ren och skär lycka, det är så härligt att se. 

Det är lätt att glömma att ridning är berikande för alla som kan hålla på. Det får inte glömmas bort bland allt prat om prestationer, elitsatsningar och lönsamhet. En liten, glad unge på en alldeles vanlig ponny kan vara framtidens stjärna. Det kan också vara bilden av lycka eller succé mitt i vardagen.                       
Hej hopp // Kajsa

 


Läst 40402 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv