Hösten innebär hästar på stall igen och det räknas foderstater. Foderanalyser samt inköp av hinkar, burkar, paket, dunkar och kanske även påsar innehållande allt möjligt . Nu ska det fodras...
Det är mat på längden och på tvären, i krubbor, på foderbord och i hönät av olika sorter.
Jag fick lära mig, för tusen år sen på de faktiskt väldigt populära teorikvällarna på ridskolan, att hästen är ett stäppdjur. Den rör sig i frihet betande över ganska stora ytor under många av dygnets timmar, för att få ihop den mängd mat den behöver.
Den är fortfarande ett stäppdjur om än något domesticerad. Så för hästen intas maten säkert även idag bäst i markhöjd.
Jag har läst en del om hönät och dess eventuellt negativa inverkan på hästar. Jag kan förstå teorin om att det eviga ryckandet i finmaskiga nät kan inverka menligt på muskulatur i hals och nacke. Det är ingen naturlig ätställning.
Men, det är en teori för ingen vet med säkerhet.
Hö eller ensilage/hösilage är också en fråga som det inte finns ett klart svar på. Alltså om något av det är bättre än det andra.
Ämnet kraftfoder och fodertillskott är ett annat intressant ämne.
Jag var och gästade en god vän för några år sen. En av de allra yppersta hästmänniskorna i världen faktiskt. Hon berättade att hon städade ur foderkammaren i sitt stall några gånger per år. Det fanns även hos henne en tendens till ökning av antalet "extraburkar" över tid. Vi hade roligt åt det där, hästmänniskors svaghet för att vilja köpa egenskaper på burk.
Min inställning till kraftfoder och framförallt fodertillskott är restriktiv och jag tror inte på under i burkform.
Jag är väldigt vetgirig, andra säger krass, och försöker alltid hitta vetenskapligt underbyggd fakta om saker och ting.
En sak har jag lärt mig av detta sökande är att det i allmänhet finns väldigt lite oberoende, klinisk forskning om saker som gäller hästar. Det som finns är ofta produktfinansierat eller subjektivt på annat vis. Eller så finns det ingen forskning alls utan ett rent tyckande som blir sanningar. Som t ex när någon namnkunnig branschmänniska har uttryckt sitt gillande tillräckligt många gånger, då blir det lätt en "sanning".
Det var en tränare som för några år sen försökte få mig att inse sanningen i att en bra foderstat till dressyrhästar var 5-6 kg havre, OBS svarthavre varför vet jag inte, samt fröhalm som komplement till en tämligen liten mängd hösilage.
Den typen av människa som anser sig, i kraft av sina många år i branschen, sitta inne med alla sanningar kan vara vilseledande. Det gäller att lyssna med det sunda förnuftet påkopplat.
Det finns några populära preparat som används flitigt utan att det finns någon påvisad effekt.
• Munkpeppar, ett populärt preparat för ston med brunstproblem. Det finns inga försök gjorda på häst som kan påvisa någon effekt. Intresserade kan läsa vidare i här i ett kandidatarbete från SLU
• Glukosamin i olika former. Det finns inga studier gjorda på häst och att ge preparatet oralt har absolut ingen effekt.
Det finns många många fler burkar som frekvent återfinns hos hästägare. Den största gemensamma nämnaren är nog att de betingar ett hutlöst pris.
Läste en annons om foder från en ridsportaffär och detta är saxat därifrån. Låter som taget från en vegetarisk meny.
Fölmix/Basmix, Naturmix och Elitmix.
Svarthavre, Lucern med olja (melassfri)
Lucerpellets, Potatisprotein, Linfrökaka
Nyponpulver och Tunamineral.
Till slut har jag plöjt igenom ett arbete från Sveriges Veterinärmedicinska sällskap/Anna Bergh där det bl a står att det inte finns någon evidens/vetenskaplig dokumentation när det gäller homeopatiska behandlingar på t ex häst.
Där finns mycket annat att läsa om alternativa behandlingsmetoder men det reflekterar jag över en annan gång.
God söndag och fundera en stund när du står vid hyllorna med tillskott!
Liknande webbartiklar
Läst 84951 ggr
Fler inlägg
Helgestrand Dressage ...
"Kejsarens nya kläder" är en sedelärande saga skriven av den danske författaren H C Andersen och utgavs 1837
Några skräddare syr nya kläder till kejsaren. De säger att de använder ett magiskt tyg som gör att mindre begåvade människor inte kan se kläderna. Men de använder inget tyg alls. Ingen vill framstå som mindre begåvad, alla människor i staden låtsas som att de ser kläderna och kejsaren går runt naken på gatorna! Det är så vackert!
Tills någon, som barnet i sagan, ovetandes, obrydd eller som i fallet med Helgestrand Dressage, modiga journalister med rätt verktyg ropar: "Kejsaren är naken!"
Sensmoralen i sagan är tidlös; människan gör som gruppen gör oavsett om gruppen gör rätt eller fel.
Det går att se tydliga paralleller mellan sagan och det som händer i Danmark nu.
Någon påpekar det kanske självklara som alla sett men inte vågat säga, något är fel på riktigt.
Intet nytt under solen. 1897 visste en underfundig sagoboksförfattare att människan är lättledd, vi ser det vi vill se. Kan vi få tillhörighet eller tjäna mer pengar på att inte se, frågar vi inte heller.
Det handlar om förväntad framgång eller affärer, pengar och kanske att få lite skvätt-över av framgångsglansen. Det är väldigt lockande för många.
Hela grejen med hur hästhandlaren har drivit sin verksamhet utan att någon sett något avvikande är för mig en gåta. Det har ju funnits fullt med folk i stallarna?
Framförallt de anställda ryttarna, dom funderar jag över. Har de drabbats av kollektiv sinnesförvirring och helt tappat sans och vett?
För hästarna i fråga handlar det om andra saker, helt andra saker.
Det här är inte som en del vill ha det till, ett problem i dressyrsporten. Det är ett problem i mänskligheten.
Nyss läste jag om en ridlärare i Holland som tappade sitt vett och pryglade upp en ridskoleponny, inför barnen. Han är dessbättre dömd för det.
Säg till mig att den killen inte har ett allvarligt problem med sig själv. Kanske han också sparkar sin hund, skäller på killen i kassan och är dum mot sin fru, det är inget hästrelaterat problem i grunden.
Vi människor är bra för det mesta men glansen falnar fort och vi är som får i skock, trygga att gå åt samma håll som alla andra.
Det är lätt att bli gränslöst imponerad av andras framgång, men hästar blir inte det. Våra hästar är i sin enkla värld bara beroende av oss, totalt beroende och utlämnade.
Det gör att jag kan gråta när jag tänker på vad som visades i programmet "Operation X" igår och jag frågar mig om ondska är smittsam?
Vi ska bli bättre för sporten i allmänhet och hästarna i synnerhet.
Det enklaste är; börja med dig själv.
Hejåhå/ Kajsa
Läst 9142 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Sommarledighetsvibbar (långt ord).
Känner ni dom? Jag ska ägna hela, ja eller halva dagen åt att känna in just dom vibbarna. Sen är det helg och då står jag i ridhuset igen.
Föreningsliv, det är ett annat ord att känna in. Ett väldigt bra ord och en verksamhet som ofta framställs som unik för Sverige.
Vi har över 200.000 ideella föreningar i landet och de flesta människor som bor i Sverige har någon gång varit ansluten.
Ridsporten med alla sina ridklubbar och föreningar är ett lysande exempel på föreningsliv.
Det är till övervägande delen ideella ryttarföreningar som anordnar tävlingar i Sverige och där kan alla licensierade ryttare vara med.
Himla bra, eller hur! Ryttarna rider och tävlingsfunktionärerna jobbar. När ryttarna eller övriga i föreningen inte rider, då är de ideella funktionärer så tävlingarna rullar på.
Förhoppningsvis är det just så föreningslivet fungerar. Det står bra beskrivit på Kungsbacka Kommuns hemsida:
"Föreningslivet bidrar till utbudet av idrotts- och kulturaktiviteter. Föreningar skapar möjligheter för alla att ha en aktiv fritid och sysselsätter flera tusen barn och vuxna varje dag i kommunen."
Ridklubbar behöver sina medlemmars engagemang några timmar då och då för att föreningsverksamheten i stort ska stå på stadiga ben och för att verksamheten ska fortgå.
Jag är själv född och uppvuxen in i föreningslivet. Det började på barnpyssel på IOGT-NTO, barngymnastik och sen folkdans. Just det, du läser rätt, jag dansade folkdans i flera år i regi av föreningen Skallsjö Folkdanslag. Var man riktigt taktfast och intresserad kunde man kanske få vara med på den stora och årliga uppvisningen vid midsommarfirandet vid Nääs Slott, det var stort!
Sen var det Nääs Ryttarförening som blev mitt andra hem, jag var med från att klubben startade. Föreningsarbete är en bra erfarenhet att ha med sig. Det har blivit några fler ridklubbar genom åren, nu är jag med i Kungsbacka RK.
Då, när jag var knuten till ridskolan hemma slogs vi om funktionärplatserna på tävlingarna, jag ville helst vara i sekretariatet.
Nu verkar tyvärr funktionärsbristen, iallafall på mindre och mellanstora tävlingar, vara tävlingsarrangörernas stora problem. Det krävs fler människor för att få en tävlingshelg att fungera än vad de flesta tror!
Jag har sen förra sommaren hjälp till på en handfull hopptävlingar och andra större hoppevent på ridklubben (är det dressyrtävling är jag oftast på jobbet, på framridningen).
Det är roligt att vara funktionär, jag träffar många nya människor och jag lär mig hur tävlingar fungera idag. Det handlar oftast om ett 4-timmarspass på en helg, alltså ingen maratonvariant av arbete.
Det kom för någon vecka sen ett nödrop från tävlingschefen, det gällde en stor hopptävling i juli för ponny, Hööks Sommar Cup där det saknades funktionärer.
Kanske är många sommarlediga och ligger i en solstol och slappar. Då är det dags att resa på sig för att få göra din viktiga ideella insats!
Jag skriver om min klubb, hur är det i den du representerar?
Ett tips, kolla det och ge några av dina timmar till din klubb. Det har en tendens att alltid vara samma människor som ser vikten av att ha en tävlingsverksamhet på hemmaklubben. Är du inte en av "de vanliga" kan du berika staben med din unika närvaro, visst låter det fint.
På bilden ser ni en av mina ryttare, Alicia Törnell på sin Pokémon. Dom kommer inte till tävlingen för då spelar Alicia handbollscup, i en annan ideell förening.
Varma goda sommarhälsningar! // Kajsa
Läst 77711 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Att jobba med hästar och ridsport är ett livslångt lärande, det påminns jag om ofta.
Jag läste i en fb-grupp om "happy athlets", det handlade om glada hästar och om detta skulle in i dressyrens bedömning. Tråden blev lång och jag kunde inte motstå lusten att bidra med ett inlägg. Jag ifrågasatte om hästar är glada och vad vi i så fall läser in i det i min värld mänskliga begreppet. Jag fick mig en skrapa av en skribent i tråden som ansåg att om jag inte såg glädje i en hästs beteende hade jag aldrig tillbringat tid med djur. Så är det i fb-världen, sanningarna står som spön i backen.
En "glad" hund sägs vifta på svansen. Är det glädje som gör svansviftandet eller är vi som läser in glädje i just det hundbeteendet?
Den "glada" hästen viftar inte på svansen, det gör den störda eller sura hästen. Under en dressyruppvisning är det inte bra att svansen går för det kan ge sken av spänd häst!?
Hur exakt uppför sig den glada hästen? Ska man titta på bara ansiktet, "happy face" eller ska man se helheten? Om glädjen ska med i bedömning av dressyrhästen, hur ska den skalan delas in? 1-10?
Jag kan inte exakt hur vetenskapen kommit fram till hur man graderar/bedömer s.k painface men jag är oerhört känslig för om hästen uppvisar ett avvikande beteende eller rörelsestörning. Då tittar jag på helheten, inte bara på ansiktsuttrycket i sig.
Anledningen att jag funderar över komplexiteten i att gradera hästars glädje är att jag själv ofta fått frågan om att gradera min egen smärta.
I alla möjliga sammanhang under en lång och bitvis oerhört jobbig sjukhus-/vårdperiod fick jag frågan "Hur ont gör det på skalan 1-10?"
Frågan kunde ställas under uppvakning ur en lång och svår operation, det vill säga när jag knappt var medveten och full med morfin. Samma fråga kom ofta och under lång tid i olika skeden av vård och rehab
Det jag upplevde som svårt var att bestämma hur ont jag hade. Ibland fick vårdpersonalen guida mig fram till ett svar jag kunde relatera till.
Jag är en människa med intelligens och förmåga att sätta ord på min upplevelse och ändå blev det ofta frågetecken om hur ont jag hade. Ibland kände jag mig lite gnällig och satte 7 och ibland svimmande jag av smärta jag kanske satt betyg 7 på. Alltså en oerhört komplicerad uppgift för människan att gradera ett tillstånd.
Hur ska då hästens (eventuella) glädje graderas tänker jag? Är tanken att det skulle in i varje delbetyg eller bara i slutbetygen. Eller kanske i en egen bedömningsgrupp? Vem ska bestämmer hur glad nr 5 ser ut?
Jag kan med handen på hjärtat inte förstå hur det skulle gå till utan att hamna i ytterst subjektiva bedömningar.
Hästar ska ha det väldigt bra, det vet alla som känner eller känner till mig att jag är ytterst noggrann med. Jag har lagt hela mitt liv på att försöka förstå och behandla hästen på det bästa viset.
Jag tror att en häst som är trygg, mätt och otörstig är tillfreds. Får den stimulans på det vis som tillför hästlivet något ökar tillfredsställelsen, kanske. Där är hästarna också unika individer.
Bygger hästens beteende och agerande på tankar eller impulser och instinkter? Jag tror inte att hästar tänker, jag tror de är här och nu med alla sinnen.
Bilden ovan tog jag för några dagar sen, sto med två dagar gammalt föl. Vad läser du in för sinnesstämning i deras ansikten? Värt att fundera över.
Detta är mina tankar och åsikter i ett ämnen som berör och väcker känslor. Alltså inte en eller din sanning ...
Ha en fortsatt god sommarhelg! // Kajsa
Läst 84521 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Till startsidan för Kajsa Boström »
Här hittar du alla våra husbloggare
Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.
Kajsas senaste
- En saga med tänkvärd sensmoral
- Tillsammans kan vi!
- Painface, happyface eller någon sorts helhet?
- När lycka går att se
- Hokus pokus?
- Framridningsbanor och hierarki.
- Ridning är en mental sport
- Ta tyglarna!
- Ja, alla börjar vi någonstans.
- Sneakpeak från det europeiska dressyrvärlden!
- Återkomsten!
- Det är faktiskt du och jag som gör skillnaden.
- Bettlöst eller vettlöst
- Men nu var det väldigt länge sen! och Slå det här om ni kan!
- "Det var inte jag!"
- I galopp!
- Det lite mindre i det stora hela.
- Skritt, att älska eller hata.
- Ungefär hur bra som helst.
- Ett bra möderne underlättar.
Arkiv
- November 2023
- Juni 2023
- Mars 2023
- November 2022
- Oktober 2022
- Augusti 2022
- Maj 2022
- April 2022
- Februari 2022
- Januari 2022
- December 2021
- Oktober 2021
- September 2021
- Augusti 2021
- Juli 2021
- Juni 2021
- April 2021
- Mars 2021
- Februari 2021
- Januari 2021
- December 2020
- November 2020
- Oktober 2020
- September 2020
- Augusti 2020
- Maj 2020
- April 2020
- Mars 2020
- Februari 2020
- Januari 2020
- December 2019
- November 2019
- Oktober 2019
- September 2019
- Augusti 2019
- Juli 2019
- Juni 2019
- Maj 2019
- April 2019
- Mars 2019
- Februari 2019
- Januari 2019
- December 2018
- November 2018
- Oktober 2018
- September 2018
- Augusti 2018
- Juli 2018
- Juni 2018
- Maj 2018
- April 2018
- Mars 2018
- Februari 2018
- Januari 2018
- December 2017
- November 2017
- Oktober 2017
- September 2017
- Augusti 2017
- Juli 2017
- Juni 2017
- Maj 2017
- April 2017
- Mars 2017
- Februari 2017
- Januari 2017
- December 2016
- November 2016
- Oktober 2016
- September 2016
- Augusti 2016
- Juli 2016
- Juni 2016
- Maj 2016
- April 2016
- Mars 2016
- Februari 2016