Kajsa Boström - Sporrande läsning?!
JUL
13

Sporrande läsning?!

Att sporra någon, betyder att uppmuntra eller inspirera. Det är ett positivt laddat ord som visar engagemang.

Att sporra en häst kan betyda det motsatta.

Användandet av sporrar är ofta ett ämne för diskussioner och att rida korrekt med sporrar tycker jag är en  viktig del i ryttarens utbildning. De är inte menade som något plågoverktyg.

Det finns olika ”skolor” inom ridningen när det gäller användande av sporrar. Många ryttare sitter upp på varenda häst med sporrarna på och andra väljer när de vill rida med sporrar och gör det aldrig på unga eller heta hästar.

Ingen ”behöver” tävla med sporrar längre, i Sverige. Det är borttaget som obligatorisk utrustning i dressyr-TR.

Förr var dressyr oftast = långa sporrar. De korta kallades ”ponnysporrar” och gjorde sig icke besvär på ryttare som red stor häst. På något sätt var det så att hästarna skulle lära sig att lyda eller tåla de långa sporrarna, annars var de inga riktiga dressyrhästar. Istället för långa kunde man ha lite grövre doningar, med eller utan trissa. De s.k Schultheis-sporrarna var mycket populära på 80- och 90-talet.

Lycklig var den som kände någon som kunde putsa dem med smärgelduk. De ärgade nämligen och var inte blanka särskilt länge.

Sporrar har på ett vis alltid haft ett uns av högtidlighet över sig. Under riddartiden var silversporrar något de adliga ynglingarna, de s. k väpnarna bar innan de blev dubbade till Riddare och fick på sig guldsporrarna.

I modern tid har det där liksom hängt kvar, Ju högre upp i klasserna, desto längre sporrar, lite hemlig mystik. En riktigt högljudd och barsk tysk tränare gav mig en gång order att skaffa ett par ”riktiga” sporrar. Andlös av viktighet flängde jag iväg till vår one-and–only-ridsportaffär i Göteborg, nämligen Haglunds Sadelmakeri och röt: ”Hit med ett par riktiga sporrar! Schnell!”

Ja, riktigt så sa jag inte men fram kom en liten låda gjord i trä, som inuti var klädd med mörkblå sammet. Vilande i denna sammet låg ett par sporrar i stål. Låååånga sporrar med små, sylvassa trissor och på den lilla trälådans utsida var ordet ”Stûbben” inbränt… Lite mystiskt…

Jag minns inte om sporrarna föll den allsmäktige tysken i smaken, men jag tror aldrig jag red med dem igen vad jag kan komma ihåg. Hästen kändes förfärlig, det var som att sitta på en ballong som blåstes upp varje gång han kände sporren och jag kände mig mest som Lucky Luke...

Jag har en tämligen restriktiv hållning till användandet av sporrar. Jag vill gärna ställa frågan ”Varför” och få ett väldigt bra svar på det innan jag kan se någon anledning till att ryttarna hänger på sporrarna.

Ja varför, det är en bra fråga. Varför kom jag in på det här med sporrar? Jo, jag fick en fråga skickad till mig idag. Frågeställaren är en ung ryttare som sitter och noterar alla detaljer från sina platser på Falsterbos hopp- och dressyrläktare.

”Varför har dressyrryttarna så långa sporrar? Peder (Fredricson, min anm.) har ju bara små ponnysporrar och hans häst ska ju springa mycket snabbare?”

Jag funderar fortfarande över hur jag ska kunna ge ett bra svar på den frågan, dagens dressyrklasser reds på 5- , 6- och 7-åriga hästar.

Imorgon kör jag i sporrsträck till Falsterbo Horse Show för att själv kolla in sporrarnas design!

taggar


liknande webbartiklar


Läst 49150 ggr





Fler inlägg

APR
14

Det sa klick och varför ligger sadeln på halsen?

Det där med kärlek vid första ögonkastet, när det säger "klick" är väl en romantisk klyscha? Om jag inte frågar kung Carl XVI förstås, för att han tror på det vet alla. Så jag får väl också tro då, för annars hade både kungen och vi varit drottninglösa?

Igår sa det klick.... Det räckte med en blick på håll, ett tilltalande yttre lockar alltid. Lägg till ett par fina ögon, rufsigt hår och en kropp smidig som en panters... Min magkänsla gick igång och fantasin spelade upp saker i mitt huvud.

  
Jag träffade Luccatelli, till vardags Lukas, tre år nyss insutten och en utomordentligt tilltalande HOPP-avlad unghäst.

Det är roligt att dabbas av förälskelse, för det gör något med vardagen. Jag har tänkt på Lukas sen igår och kommit på mig själv med att småle. 

Jag har funderat på vad det är som gör att jag fastnar för en häst. Senaste gången "Klicket" drabbade mig stark var det också en hoppavlad häst som blev föremål för min förälskelse.

Ägaren till den hästen sa: "Nää Kajsa, den får du inte köpa du ska ha en dressyrhäst. inte denna hästen, med konstig trav och exteriöra avvikelser. (Ingen hals och duktigt överbyggd.)

Jag köpte aldrig den hästen, men vi red så småningom svår dressyr. Kärlek är stark och gränsöverskridande.

Unge Lukas ska inte säljas, inte nu iallafall. Han ska utvecklas och bli vad han är tänkt till, en duktig hopphäst. Precis som sin mamma ska han hoppa höga hinder på svåra banor. (Eller bli dressyrhäst?) Jag får som tränare följa hans väg och det är jag nöjd med, så länge.

Senare på eftermiddagen blev det en hastig titt på WC-dressyr från Paris. Jag såg bara några ekipage och några intervjuer från mixed zon. Edward Gaal var efter sin ritt sammanbiten och missnöjd. Hans vackra svarta hingst hade varit "av-och-på" och dessutom hade ljud från publiken stört ekipaget. Ajdå...

Patrik Kittel verkade mer nöjd med sin prinsessa Deja och tyckte det mesta var bra förutom att han ridit för tidigt ur piafferna. Hoppas han blir kvar alla 15 stegen idag.

Det ekipaget jag såg som fick mina högsta poäng var Laura Graves på Verdades. Jag är väldigt förtjust i hur hon rider, det är precis i min smak. Fascinerade hur den lilla tunna ryttaren kan styra runt sin stora energiska häst utan att det ser ut som en brottningsmatch! 

Isabell Werths uppvisning hann jag inte se till slut. Av poängen att döma fanns det lite att slipa på för att komma ikapp Laura Graves. En sak jag har funderat över ett längre tag är varför Isabell sadlar Weihegold fram på halsen? Jag vet att jag skrivit om det förut och det vore väldigt intressant att veta varför. Jag tror inte det är av en slump, eller att sadeln är dåligt inpassad.

WC-finalen från Paris får jag se på SVT Play inatt så jag kommer inte gå in på fb efter klassen startat. Allt för att behålla spänningen!

                                  Må bästa ekipage vinna!  /Kajsa


Läst 9234 ggr Kommentarer Kommentera

APR
06

Tänk om...

Tänk om Youtube, fb, bloggar eller Instagram funnits. Då när vi galopperade över stock och sten, red och hoppade barbacka ibland i bara grimma. Eller när vi tolkade på skidor efter hästarna på vintern eller simmade med dem på sommaren. Då hade vi alla filmats och blivit så kallade Youtubers eller influencers.

Men då höjde ingen på ögonbrynen, för så gjorde alla. Hoppa barbacka ingick i utbildningen. De riktigt spänstiga (inte jag) kunde hoppa upp på hästarna i farten, med eller utan sadel som indianerna gjorde. "Varierat arbete" kallade vi vanlig ridning och var det enda vi visste. Det vi kunde minst om var mysteriet dressyr.

Våra förebilder i sporten var de som kunde bära det tyngsta lasset hö på en högaffel, de som aldrig ramlade av en bockande häst eller de som kunde fodra och mocka åt alla 47 hästarna innan klockan nio. Det tävlade vi alltid om...

Ingen ägde en egen häst och att vara tävlingsryttare var inget vi strävade efter. Inte för att vi inte ville men det fanns liksom inte på kartan. Det var hästarna i sig som var målet för våra drömmar, inte vad vi kunde få dem att göra. Här är min kompis och jag på väg att simma med hästarna, ett sommarlov för länge sen.

Att leda en långritt en bitande kall söndagsmorgon, det var något alla suktade efter. Då visste vi att vi hade förtroendet och kunnandet. Då gällde en annan måttstock.

Sen kom verkligheten ikapp och drömmarna ändrade utseende. Men jag är väldigt glad att jag fick den starten i min karriär. 

En annan grej var att vi var lika många killar som tjejer i stallgänget, det gjorde ju efterhand stalltillvaron ännu mer attraktiv. Vi hade allt på samma ställe och behövde inte välja mellan killar och hästar.

Varför kom jag in på det här? Jo, jag var och pratade ridutbildning på en ridskola i veckan. Det var många intresserade åhörare och duktiga visningsryttare. När jag skulle använda en känd ryttare som exempel fick jag fråga lite vilka de kände till. Jo, Patrik Kittel visste nog de flesta men Charlotte Dujardin var inte riktigt lika nära. 

Det är så ridningen är för det stora flertalet och det är bra att påminnas om. Den lokala ridläraren är den största idolen för både stora och små. Det är också ridskolan som står för upplevelsen, det som visas på TV är inte så intressant i början.

Tänk om alla som rider kan få en grundutbildning med många bottnar, få alla upplevelser som hänger ihop med hästar. Från att fodra hästarna och mocka stallet på lördag morgon till att rida galopp i samlad trupp över ett fält. Att få se att det går att rida barbacka och få känna att hästar gillar att bli ryktade.

Min lycka var att få bli hästskötare på riktigt, att så småningom få åka med på tävlingar avgjorde resten av mitt liv. Visserligen var det hoppning först men sen hittade jag min grej.

Den här bilden fick jag av en gammal stallkompis, jag fick fråga henne om var och när för jag hade glömt. 

Kortet är taget på min första riktiga tävling, jag skulle rida som junior i klubbens hopplag första året som allsvenskan gick av stapeln. Som tur var hade "chefen" en häst jag kunde låna, tror även kavajen var lånad. Lätt förskräckt puttades jag in i den stor världen och då insåg jag att jag ville lära mig mer.

Det var annat förr, kolla in de fina gröna bandagen. Tack Anna-Lena Holgersson (idag föreståndare och programstudierektor för Hippologprogrammet) för bilderna! 


Läst 21342 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
29

Lite tryckt stämning i starten.

Påsk, snöväder på sina håll, alldeles för kallt och våren håller sig borta. Jag längtar ihjäl mig efter att slippa långkallingar och håller mig i trim med att bära alla min krukor med påskliljor ut på morgonen och tillbaka in på kvällen. Surt.

Hade en nästan ledig dag idag, en uppladdning för helgkursen med några av dem som inte åkt till Blåkulla.

Det var lite tryckt stämning när jag gick genom stallet och in i ridhuset för några timmars jobb imorse. Det kändes att det var något...  och jo, en häst skulle få galoppera vidare till den evigt gröna hagen på förmiddagen.

Det där, att ta bort en häst påverkar fortfarande mig väldigt starkt, även om jag inte känner just den aktuella hästen. Jag blir beklämd och sorgsen. Som tur var hann jag bli färdig och kom iväg innan, men jag såg när hästen gick väg bakom hörnet med sin ledare och den obligatoriska hinken. ♥

Så är livet med djur och jag är ändå glad att möjligheten finns att vid behov att förkorta lidandet för en häst. Vi har ett stort ansvar.

Efter den tunga starten blev Skärtorsdagen bara bättre. Jag fick årets första(väl påpälsade)fika på min soliga altan och inte minst, en påskpresent låg i min brevlåda!

En väldigt omtänksam vän samt en förlagsdirektör, vilken också följer min blogg, tyckte att jag skulle ha ett ex av "Flickan på den dansande hästen", precis nyutgiven på svenska. Så nu ligger den och väntar på mig.

Jag har träffat två bloggföljare idag och jag är alldeles uppfylld av positiv respons!

På tal om positiv, så stötte jag på någon som Ridsportförbundet har lanserat, mest riktat till barn och ungdomar tror jag. Det heter "Ridsportens tio ledstjärnor".

Gå in och läs, det var ett bra koncept! http://www.ridsport.se/Svensk-Ridsport/Ledstjarnor/

Jag fastnade för den första stjärnan: 

"Jag hanterar hästen på ett sätt som jag kan stå för och som jag är stolt över inför omvärlden."

De orden skulle jag vilja ha på en stor tavla i varje stall och varenda ridhus. Att som ryttare, eller vilken roll man nu har alltid kunna gå ifrån sina hästar när dagen är slut med gott samvete.

Jag tar med mig det, ställer undan kvasten i ett hörn och ser fram emot en trevlig helg i ridhuset.                   

                                       GLAD PÅSK!    /Kajsa


Läst 34762 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Tvådagarsträning för Henrik Ankarcrona!

Therese

Yrkeschaufförens uppmaning till hästägare

Gästbloggen

Nya hästkrafter på gården!

Stalldrömmar

Till Husbloggarna