Kajsa Boström - Sporrande läsning?!
JUL
13

Sporrande läsning?!

Att sporra någon, betyder att uppmuntra eller inspirera. Det är ett positivt laddat ord som visar engagemang.

Att sporra en häst kan betyda det motsatta.

Användandet av sporrar är ofta ett ämne för diskussioner och att rida korrekt med sporrar tycker jag är en  viktig del i ryttarens utbildning. De är inte menade som något plågoverktyg.

Det finns olika ”skolor” inom ridningen när det gäller användande av sporrar. Många ryttare sitter upp på varenda häst med sporrarna på och andra väljer när de vill rida med sporrar och gör det aldrig på unga eller heta hästar.

Ingen ”behöver” tävla med sporrar längre, i Sverige. Det är borttaget som obligatorisk utrustning i dressyr-TR.

Förr var dressyr oftast = långa sporrar. De korta kallades ”ponnysporrar” och gjorde sig icke besvär på ryttare som red stor häst. På något sätt var det så att hästarna skulle lära sig att lyda eller tåla de långa sporrarna, annars var de inga riktiga dressyrhästar. Istället för långa kunde man ha lite grövre doningar, med eller utan trissa. De s.k Schultheis-sporrarna var mycket populära på 80- och 90-talet.

Lycklig var den som kände någon som kunde putsa dem med smärgelduk. De ärgade nämligen och var inte blanka särskilt länge.

Sporrar har på ett vis alltid haft ett uns av högtidlighet över sig. Under riddartiden var silversporrar något de adliga ynglingarna, de s. k väpnarna bar innan de blev dubbade till Riddare och fick på sig guldsporrarna.

I modern tid har det där liksom hängt kvar, Ju högre upp i klasserna, desto längre sporrar, lite hemlig mystik. En riktigt högljudd och barsk tysk tränare gav mig en gång order att skaffa ett par ”riktiga” sporrar. Andlös av viktighet flängde jag iväg till vår one-and–only-ridsportaffär i Göteborg, nämligen Haglunds Sadelmakeri och röt: ”Hit med ett par riktiga sporrar! Schnell!”

Ja, riktigt så sa jag inte men fram kom en liten låda gjord i trä, som inuti var klädd med mörkblå sammet. Vilande i denna sammet låg ett par sporrar i stål. Låååånga sporrar med små, sylvassa trissor och på den lilla trälådans utsida var ordet ”Stûbben” inbränt… Lite mystiskt…

Jag minns inte om sporrarna föll den allsmäktige tysken i smaken, men jag tror aldrig jag red med dem igen vad jag kan komma ihåg. Hästen kändes förfärlig, det var som att sitta på en ballong som blåstes upp varje gång han kände sporren och jag kände mig mest som Lucky Luke...

Jag har en tämligen restriktiv hållning till användandet av sporrar. Jag vill gärna ställa frågan ”Varför” och få ett väldigt bra svar på det innan jag kan se någon anledning till att ryttarna hänger på sporrarna.

Ja varför, det är en bra fråga. Varför kom jag in på det här med sporrar? Jo, jag fick en fråga skickad till mig idag. Frågeställaren är en ung ryttare som sitter och noterar alla detaljer från sina platser på Falsterbos hopp- och dressyrläktare.

”Varför har dressyrryttarna så långa sporrar? Peder (Fredricson, min anm.) har ju bara små ponnysporrar och hans häst ska ju springa mycket snabbare?”

Jag funderar fortfarande över hur jag ska kunna ge ett bra svar på den frågan, dagens dressyrklasser reds på 5- , 6- och 7-åriga hästar.

Imorgon kör jag i sporrsträck till Falsterbo Horse Show för att själv kolla in sporrarnas design!

taggar


liknande webbartiklar


Läst 47974 ggr





Fler inlägg

NOV
15

Inner till ytter?

Nu är jag där igen, inne i djungeln av de  märkliga uttryck eller begrepp som det finns så gott av i vår sport

"Rid från innerskänkeln till yttertygeln" eller bara "Inner till ytter!" Det finns ytterligare någon variant på uttrycket och jag undrar vad är det som ska härifrån och dit?

Alltså vad är det som ska gå diagonalt genom hästen? Är det energin eller bjudningen, denna abstrakta företeelse? Eller ska hästen på något vis skjuta på diagonalt och vad är det exakt som ryttaren ska göra?

För det kan väl inte vara så att tanken är att hästen ska gå sidvärts hela tiden? 

I min värld verkar det enklare att rida rakt in i handen, alltså en bakfot bakom varje tygel. Som jag ser det är det mer naturligt för alla inblandade samt ett någorlunda enkelt sätt att förstå ridningens mysterier.

En insida och en utsida, ovanpå sitter vi och undersidan får hästen lyfta själv. Ställ i nacken, böj eller forma hästen efter spåret och jobba hårt på att hästen ska klara att spåra. En bakfot bakom varje tygel, kontrollera steglängden och efterhand rakrikta.

Jag ska vara helt ärlig och erkänna att jag inte förstår uttycket "Rid från innerskänkel till yttertygel."

Tanken i grundridningen är att hästen ska gå med eftergift, lika stöd på tyglarna, med jämt påskjut, ställd och eventuellt  böjd i färdriktningen. Innersidan blir något kortare än den yttre sidan och det är alltid innertygeln som vänder hästen.

Varför kan man inte rida för båda skänklarna in i handen? Det blir frågan för dagen...

" Ställningen är en kontroll av att hästen går med eftergift. En korrekt ställning åstadkoms genom att ryttaren ger efter på yttertygeln, utan att släppa kontakten, lika mycket som han förkortat innertygeln. Om yttertygeln hindrar ställningen kommer hästen vrida sig i nacken. Den lägger då huvudet på sned och öronen är inte längre på samma höjd."

                                                    ur Ridhandboken 1

En häst korrekt ställd och böjd i färdriktningen.

                               // Kajsa


Läst 11957 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
10

Hästliv

Ett gott hästliv alltså och jag tillåter mig raljera en smula...

Celebrerande Ulla H visade i veckan upp sin nya stjärna, i galopp på en vall eller var det en äng? Fantastisk ryttare, en förebild som alltid framhållit sin sunda hästhållning med ridning utomhus i ur och skur. (Hon har ett ridhus..)

Jag vet inte exakt var Ulla har sin gård men det är i Kristianstadstrakten tror jag. De måste ha en helt annan biotop där. Här i Västsverige har det inte gått att galoppera runt på någon vall särskilt många gånger i år. Senaste två månaderna önskar jag verkligen att ingen försökt för då hade det nog behövts grävmaskin för att få upp dem ur geggan.

För övrigt vet jag många anläggningar där det inte finns en enda vall eller gräsäng i närheten. Definitivt ingen där det är "Ridning tillåten". Men, har du egen icke-odlad mark som är väl dränerad eller består av sandmark så ut och galoppera!

Annars kan man göra en Peder, bygga en uteridningsbana runt träden i närmaste skog. Eller så kan du rida runt träden helt randome precis som många av oss har gjort i alla tider. Det finns en stigfinnare i oss alla, ut och följ ditt hjärtas väg i skogen. (Om du inte rider runt i granplantering eller dylikt, akta dig för ilskna skogvaktare).

Alla hästar men alldeles särskilt unghästarna mår bra av att ridas "utanför lådan" så att säga. Nu vet jag att många unghästar inte går något nämnvärt ute i naturen. Anledningen kan vara att de är vilda, det är mörk när man ska rida, det blåser, det regnar eller så finns det inget att rida ut i, förutom trafikerade vägar.

Jag mötte ett ekipage i trafiken i morse, på en allmän väg och detta väckte mina funderingar om hur vi hanterar våra djur.

På en smal och slingrig väg, så smal att man vid ev möte måste använda mötesplatser annars kör man i diket, mötte jag en fyrhjuling. Föraren hade ingen hjälm men en eller möjligen två stora lösa hundar som stod i en låda framför styret. I ena handen hade föraren också en en häst springades bredvid i trav.

Jag har min åsikt klar i vad jag tycker om detta men lämnar åt er som läser att i hemmens lugna vrå, privat fundera över vad ni tycker om detta förfarande och därmed lämnar jag ämnet.

Några av "mina" unghästar har turen att bo granne med en rundbana, nog byggd för islänningar en gång. Där är oftast fint att rida, särskilt nu på hösten. Vi var där och tränade en morgon i veckan och jag blir fortfarande lycklig av att se unghästarna när de begriper och gillar läget. 

Det är inget nytt att vi ska rida ut, rida utan stigläder eller rida på olika underlag. Ut och ha kul!

Här är Aison H e. Hector, tre år och riden i knappt två månader. En cool kille som gillar att galoppera.

                                                             /Kajsa

                                       


Läst 25582 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
07

Som en oljad blixt.

Det är mycket sällan jag säger att något är omöjligt. Men det finns en ridövning som hängt med sen evigheter och vilken jag i princip aldrig sett någon lyckas med. Därmed håller jag den för omöjlig eller i alla fall tämligen värdelös för de flesta.

Övningen handlar om att få hästen att snabbt växla mellan korta och långa språng eller steg. Vem har inte fått instruktionen "Fem långa och fem korta!" Jag har sett den användas på många träningar, oftast i hoppning. Överlag är det vardag för många hästar att de ska bli vansinnigt snabba på hjälpen. Oavsett vem de har på ryggen eller på vilken nivå de är i utbildningsskalan ska de blixtsnabbt fara iväg för skänkeln och helst ännu snabbare komma tillbaka på en minimal förhållning. Fundera på det en stund!

Men nu menade jag inte just 5 - 5 utan nästa på svårighetsskalan, tre korta och tre långa. Det kan inte finnas många som lyckats med den så den främjar ekipagets utveckling.

Tre fram, tre tillbaka. Om man föreställer sig övningen förstår man direkt att för den normala hobbyhästen är den omöjlig. Hästen (och inte minst ryttaren) måste ju rimligen hinna både mentalt och fysiskt växla från det ena till det andra på ett vettigt sätt och då är de tre stegen redan slut. 

Det ska i princip till en välriden svårklasshäst och en skicklig ryttare för att denna övningen ska vara genomförbar och tillföra något. Men det är ofta en helt annan grupp ryttare som använder övningen.

Jag har en elev som satt och muttrade något när jag hade förklarat det där med att kontrollera hästens steglängd. Ryttaren har ganska lång erfarenhet, har tävlat hoppning relativt högt och ridit många olika hästar. Det har strulat länge i ridningen, självförtroendet är under botten och hästen är inte det smidigaste jag sett.

Den beskrevs som "tung i handen, seg i benen, oelastisk och allmänt svårmanövrerad". De egenskaperna delar den med många andra hästar, lyssna runt dig!

Denna ryttaren har sen knappt ett år ändrat på sin träning, tänker annorlunda och rider annorlunda. Vi övade som sagt på att ändra hästens steglängd och det var inte i intervallet tre-korta-tre-långa. Mer korta galoppen lite, behåll rytm och energi. Det behövdes långt mer än tre språng för att ryttaren skulle lyckas inverka på rätt sätt.

Jag hörde faktiskt vad ryttaren muttrade om men var ändå tvungen att fråga vad det gällde.

"Tre långa tre korta, tjena... Nu fattar jag varför det aldrig funkat och detta har jag slitit med på miljoner träningar. Nu begriper jag vad det är hästen ska göra. Det är ju skitsvårt... Tre-tre är typ omöjligt."  Den aha-upplevelsen har vi skrattat gott åt!

Japp, är hästen inte tillräckligt tränad och du som ryttare inte kunnig nog är denna övningen omöjlig. Men det går att välja andra alternativ för att så småningom få hästen att efterkomma hjälperna på ett korrekt sätt och sen klara övningen.

Det finns ibland ögonblickets igenkännande eller aha-upplevelse när vi tränar. Det är då vi lär oss, för det behövs insikt för att kunskapen ska fastna.

Vi är så där 500.000 ryttare och en liten del är svårklassryttare. Vi får använda olika övningar när vi tränar. Det är väldigt lätt och också meningen att inspireras av andra, ibland namnkunniga personer. Det finns massor av clinics, sociala medier, böcker och inte minst mun-till-mun-metoden som sprider budskap. Det gäller att lyssna selektivt, vad är bra för mig och min häst?

Det är ett populärt uttryck att "plocka russinen ur kakan", alltså plocka det bästa från många håll. När det gäller ridning och annan sport (eller det mesta i livet?) är det viktigare att följa en röd tråd. Att fråga sig, var är jag och vart vill jag. Hur ska jag ta mig dit och framförallt, hur ska jag på bästa sätt få med mig min häst på resan? Kan jag tillräckligt för att  på egen hand värdera och omsätta allt jag hör i rätt sammanhang?

Grunden är alltid det första när man bygger något, sen fortsätter man..

Ingen skulle väl få för sig att börja med att tapetsera våning två på huset innan man gjort färdigt en stabil grund?

                             // Kajsa


Läst 36919 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Feira de Golegã del 2

Portugal-bloggen

Inner till ytter?

Kajsa Boström

Träningar, återbesök och tävling

Saras vardag

Till Husbloggarna