Jag fick räta upp mig ur mitt tillbakalutade läge en stund igen. Hästarna vet inte att jag har semester och ledsna hästägare behöver lite support när de tvivlar i sina beslut.
Av någon outgrundlig anledning antas hästar ofta lida brist på ork. Det är nog det vanligaste argumentet, när jag lyssnar på mina ryttares försök att hitta en förklaring till sina problem vid ridningen.
"Xxx orkar inte riktigt" eller "Xxx är lite sen" eller "Xxx behöver stärka sig"
Jag kan hålla med, om det gäller en svårklasshäst i tufft arbete. Jag kan också hålla med om det är en unghäst, när ridningen inte anpassas. Men då är det ju inte hästens brist på ork som är problemet utan ryttarens vacklande omdöme.
De senaste två dagarna har jag prata med två olika ryttare vilka båda har skadade och oridbara hästar, ena hästen är fem och den andre är sex år. Båda hästarna har haft problem sen start, dvs de har aldrig kommit i arbete utan knappt hunnit igenom sadeltämjningen.
Alltså kan man utgå ifrån att skadorna inte är ridrelaterade. Ingen av hästarna är egentligen halt i benen utan ankommna på andra ställen vilket gör att de har ont.
Den samlade veterinära expertisen kan efter flera års försök inget mer göra och alternativen är uttömda. Tråkigt för alla inblandade.
Bägge hästägarna, om varandra helt ovetande, har berättat ungefär samma historia om sina hästar för mig. De har från första början känt på sig att något inte stämt med hästarna men trott att det ska bli bättre SEN, sen när hastarna blir: starkare, växer ikapp, kommer i mer arbete, slutar växa osv osv. Nu vid vägs ände tvivlar bägge på om de har gjort allt de kan? Finns det verkligen inget mer att fixa med eller vänta på?
Jag hävdar bestämt att en frisk häst som rids in med omdöme ganska enkelt ska kunna bära runt sin ryttare i skritt, trav och bägge galopperna. Den ska kunna gå i egenbalans och med eftergift i en anpassad form utan att det ska behövas insatser i stil med extra allt.
En häst kan ju gå i en hage hela dagen utan att bli direkt utmattad så 20-30 minuters vettig ridning orkar alla friska hästar med.
Jag skrev förra hösten, en aning upprörd, om hästar vilka inte riktigt fungerar som det är tänkt. Eftersom historien gärna upprepar sig och vi människor är som vi är av födsel och ohejdad vana, bilr inägget aktuellt igen.
Och jag kan tillägga att hästen jag skriver om i inlägget nu efter ytterligare 8 månaders utredande, vilande och behandlingar fortfarande är både halt och oridbar. Alltså inte kaxig och ostark...
Ibland så går det helt enkelt inte att hjälpa hästarna till ett vettigt liv.
Favorit från november 2015 i repris:
Trött, klen, lat, ung, ouppmärksam.
”Den orkar inte”
Nu är jag fundersam, igen, kanske jag ska tillägga. För hur skulle det se ut om en fullt frisk (förhoppningsvis) häst i sin bästa ungdomstid inte skulle orka galoppera?
Hästen i frihet förflyttar sig av egen kraft i princip från det den föds. Ofta i galopp, hit och dit och emellanåt med lite blandade småhopp. Den fattar ganska enkelt galopp, prutt iväg, med huvudet upp, ner eller ibland åt sidan.
Den kan galoppera ganska länge om det behövs, om det inte sker i maxfart eller på kuperat eller dåligt underlag.
Hästen väljer säkert höger eller vänster galopp efter hur det känns för stunden, sen byter den vid behov, ibland blir det korsgalopp och någongång kanske det ramlar in ett travsteg om balansen för ögonblicket kräver det.
Men den orkar galoppera och den kan fatta galopp utan problem.
Anpassas uppgiften så orkar hästen galoppera, även med ryttare på ryggen. Gör ryttaren ett misstag så blir det eventuellt ett ögonblicks förvirring.
Om hästen är så svag i ena sidan att den utan några som helst krav på utförandet har svårt att fatta den anvisade galoppen borde den inte, om den till slut ändå lyckas, kunna bibehålla samma galopp särskilt länge. Kanske den t o m skulle stå på öronen av ren svaghet?
Har hästen ont så säger den ifrån, inte för att den har brist på ork utan för att den inte har förmågan att utföra det som efterfrågas.
Ingen kan få mig att tro att hästen, med en rutinerad ryttare i sadeln, medvetet och alltid låter bli att fatta ”rätt” galopp för att den är ond, lat, illvillig, klen, sned, har attityd eller dum i huvudet.
"Kejsarens nya kläder" är en sedelärande saga skriven av den danske författaren H C Andersen och utgavs 1837
Några skräddare syr nya kläder till kejsaren. De säger att de använder ett magiskt tyg som gör att mindre begåvade människor inte kan se kläderna. Men de använder inget tyg alls. Ingen vill framstå som mindre begåvad, alla människor i staden låtsas som att de ser kläderna och kejsaren går runt naken på gatorna! Det är så vackert!
Tills någon, som barnet i sagan, ovetandes, obrydd eller som i fallet med Helgestrand Dressage, modiga journalister med rätt verktyg ropar: "Kejsaren är naken!"
Sensmoralen i sagan är tidlös; människan gör som gruppen gör oavsett om gruppen gör rätt eller fel.
Det går att se tydliga paralleller mellan sagan och det som händer i Danmark nu.
Någon påpekar det kanske självklara som alla sett men inte vågat säga, något är fel på riktigt.
Intet nytt under solen. 1897 visste en underfundig sagoboksförfattare att människan är lättledd, vi ser det vi vill se. Kan vi få tillhörighet eller tjäna mer pengar på att inte se, frågar vi inte heller.
Det handlar om förväntad framgång eller affärer, pengar och kanske att få lite skvätt-över av framgångsglansen. Det är väldigt lockande för många.
Hela grejen med hur hästhandlaren har drivit sin verksamhet utan att någon sett något avvikande är för mig en gåta. Det har ju funnits fullt med folk i stallarna?
Framförallt de anställda ryttarna, dom funderar jag över. Har de drabbats av kollektiv sinnesförvirring och helt tappat sans och vett?
För hästarna i fråga handlar det om andra saker, helt andra saker.
Det här är inte som en del vill ha det till, ett problem i dressyrsporten. Det är ett problem i mänskligheten.
Nyss läste jag om en ridlärare i Holland som tappade sitt vett och pryglade upp en ridskoleponny, inför barnen. Han är dessbättre dömd för det.
Säg till mig att den killen inte har ett allvarligt problem med sig själv. Kanske han också sparkar sin hund, skäller på killen i kassan och är dum mot sin fru, det är inget hästrelaterat problem i grunden.
Vi människor är bra för det mesta men glansen falnar fort och vi är som får i skock, trygga att gå åt samma håll som alla andra.
Det är lätt att bli gränslöst imponerad av andras framgång, men hästar blir inte det. Våra hästar är i sin enkla värld bara beroende av oss, totalt beroende och utlämnade.
Det gör att jag kan gråta när jag tänker på vad som visades i programmet "Operation X" igår och jag frågar mig om ondska är smittsam?
Vi ska bli bättre för sporten i allmänhet och hästarna i synnerhet.
Känner ni dom? Jag ska ägna hela, ja eller halva dagen åt att känna in just dom vibbarna. Sen är det helg och då står jag i ridhuset igen.
Föreningsliv, det är ett annat ord att känna in. Ett väldigt bra ord och en verksamhet som ofta framställs som unik för Sverige.
Vi har över 200.000 ideella föreningar i landet och de flesta människor som bor i Sverige har någon gång varit ansluten.
Ridsporten med alla sina ridklubbar och föreningar är ett lysande exempel på föreningsliv.
Det är till övervägande delen ideella ryttarföreningar som anordnar tävlingar i Sverige och där kan alla licensierade ryttare vara med.
Himla bra, eller hur! Ryttarna rider och tävlingsfunktionärerna jobbar. När ryttarna eller övriga i föreningen inte rider, då är de ideella funktionärer så tävlingarna rullar på.
Förhoppningsvis är det just så föreningslivet fungerar. Det står bra beskrivit på Kungsbacka Kommuns hemsida:
"Föreningslivet bidrar till utbudet av idrotts- och kulturaktiviteter. Föreningar skapar möjligheter för alla att ha en aktiv fritid och sysselsätter flera tusen barn och vuxna varje dag i kommunen."
Ridklubbar behöver sina medlemmars engagemang några timmar då och då för att föreningsverksamheten i stort ska stå på stadiga ben och för att verksamheten ska fortgå.
Jag är själv född och uppvuxen in i föreningslivet. Det började på barnpyssel på IOGT-NTO, barngymnastik och sen folkdans. Just det, du läser rätt, jag dansade folkdans i flera år i regi av föreningen Skallsjö Folkdanslag. Var man riktigt taktfast och intresserad kunde man kanske få vara med på den stora och årliga uppvisningen vid midsommarfirandet vid Nääs Slott, det var stort!
Sen var det Nääs Ryttarförening som blev mitt andra hem, jag var med från att klubben startade. Föreningsarbete är en bra erfarenhet att ha med sig. Det har blivit några fler ridklubbar genom åren, nu är jag med i Kungsbacka RK.
Då, när jag var knuten till ridskolan hemma slogs vi om funktionärplatserna på tävlingarna, jag ville helst vara i sekretariatet.
Nu verkar tyvärr funktionärsbristen, iallafall på mindre och mellanstora tävlingar, vara tävlingsarrangörernas stora problem. Det krävs fler människor för att få en tävlingshelg att fungera än vad de flesta tror!
Jag har sen förra sommaren hjälp till på en handfull hopptävlingar och andra större hoppevent på ridklubben (är det dressyrtävling är jag oftast på jobbet, på framridningen).
Det är roligt att vara funktionär, jag träffar många nya människor och jag lär mig hur tävlingar fungera idag. Det handlar oftast om ett 4-timmarspass på en helg, alltså ingen maratonvariant av arbete.
Det kom för någon vecka sen ett nödrop från tävlingschefen, det gällde en stor hopptävling i juli för ponny, Hööks Sommar Cup där det saknades funktionärer.
Kanske är många sommarlediga och ligger i en solstol och slappar. Då är det dags att resa på sig för att få göra din viktiga ideella insats!
Jag skriver om min klubb, hur är det i den du representerar?
Ett tips, kolla det och ge några av dina timmar till din klubb. Det har en tendens att alltid vara samma människor som ser vikten av att ha en tävlingsverksamhet på hemmaklubben. Är du inte en av "de vanliga" kan du berika staben med din unika närvaro, visst låter det fint.
På bilden ser ni en av mina ryttare, Alicia Törnell på sin Pokémon. Dom kommer inte till tävlingen för då spelar Alicia handbollscup, i en annan ideell förening.
Att jobba med hästar och ridsport är ett livslångt lärande, det påminns jag om ofta.
Jag läste i en fb-grupp om "happy athlets", det handlade om glada hästar och om detta skulle in i dressyrens bedömning. Tråden blev lång och jag kunde inte motstå lusten att bidra med ett inlägg. Jag ifrågasatte om hästar är glada och vad vi i så fall läser in i det i min värld mänskliga begreppet. Jag fick mig en skrapa av en skribent i tråden som ansåg att om jag inte såg glädje i en hästs beteende hade jag aldrig tillbringat tid med djur. Så är det i fb-världen, sanningarna står som spön i backen.
En "glad" hund sägs vifta på svansen. Är det glädje som gör svansviftandet eller är vi som läser in glädje i just det hundbeteendet?
Den "glada" hästen viftar inte på svansen, det gör den störda eller sura hästen. Under en dressyruppvisning är det inte bra att svansen går för det kan ge sken av spänd häst!?
Hur exakt uppför sig den glada hästen? Ska man titta på bara ansiktet, "happy face" eller ska man se helheten? Om glädjen ska med i bedömning av dressyrhästen, hur ska den skalan delas in? 1-10?
Jag kan inte exakt hur vetenskapen kommit fram till hur man graderar/bedömer s.k painface men jag är oerhört känslig för om hästen uppvisar ett avvikande beteende eller rörelsestörning. Då tittar jag på helheten, inte bara på ansiktsuttrycket i sig.
Anledningen att jag funderar över komplexiteten i att gradera hästars glädje är att jag själv ofta fått frågan om att gradera min egen smärta.
I alla möjliga sammanhang under en lång och bitvis oerhört jobbig sjukhus-/vårdperiod fick jag frågan "Hur ont gör det på skalan 1-10?"
Frågan kunde ställas under uppvakning ur en lång och svår operation, det vill säga när jag knappt var medveten och full med morfin. Samma fråga kom ofta och under lång tid i olika skeden av vård och rehab
Det jag upplevde som svårt var att bestämma hur ont jag hade. Ibland fick vårdpersonalen guida mig fram till ett svar jag kunde relatera till.
Jag är en människa med intelligens och förmåga att sätta ord på min upplevelse och ändå blev det ofta frågetecken om hur ont jag hade. Ibland kände jag mig lite gnällig och satte 7 och ibland svimmande jag av smärta jag kanske satt betyg 7 på. Alltså en oerhört komplicerad uppgift för människan att gradera ett tillstånd.
Hur ska då hästens (eventuella) glädje graderas tänker jag? Är tanken att det skulle in i varje delbetyg eller bara i slutbetygen. Eller kanske i en egen bedömningsgrupp? Vem ska bestämmer hur glad nr 5 ser ut?
Jag kan med handen på hjärtat inte förstå hur det skulle gå till utan att hamna i ytterst subjektiva bedömningar.
Hästar ska ha det väldigt bra, det vet alla som känner eller känner till mig att jag är ytterst noggrann med. Jag har lagt hela mitt liv på att försöka förstå och behandla hästen på det bästa viset.
Jag tror att en häst som är trygg, mätt och otörstig är tillfreds. Får den stimulans på det vis som tillför hästlivet något ökar tillfredsställelsen, kanske. Där är hästarna också unika individer.
Bygger hästens beteende och agerande på tankar eller impulser och instinkter? Jag tror inte att hästar tänker, jag tror de är här och nu med alla sinnen.
Bilden ovan tog jag för några dagar sen, sto med två dagar gammalt föl. Vad läser du in för sinnesstämning i deras ansikten? Värt att fundera över.
Detta är mina tankar och åsikter i ett ämnen som berör och väcker känslor. Alltså inte en eller din sanning ...
