Kajsa Boström - Tro på det du gör!
JUN
20

Tro på det du gör!

"Ingenting är omöjligt" eller "Allt är möjligt" är två sätt att uttrycka samma sak.

Hästar, precis som människor, kan överraska med en utveckling som inget trott vara möjlig. Jag har haft förmånen att jobba med många, av båda sorter, som förvånat mig såväl som omvärlden. Eftersom jag försöker lära av erfarenheten säger jag väldigt sällan idag att "hästen räcker inte till, byt ut den."

Ibland kan jag önska att en begåvad, hårt arbetande ryttare hade en "bättre" häst, men om vi alltid gör det bästa av det som finns kommer vi alltid längre än vi trodde från början.

Jag har haft tre svårklasshästar varav två startade GP och en startade Svår B:1 som högsta klass. Alla tre utbildade jag från start och ingen av dem var tänkta som GP-hästar. Men med en envis ryttare och en hängiven, skicklig och vidsynt tränare kan Grand Prix bli verklighet även med hästar som "inte räcker till".

Harley Davie  "Putte", en häst som föddes av en mamma som inte ville veta av honom. Han fick en nordsvensk amma och växte upp till en trevlig häst som var 1.63, kanske 64 cm hög. Tre ordinära gångarter, kort hals och ett stort hjärta av guld. Vi tävlade upp till Int I och sen var vår framtid slut sa de tränare jag red för. "Byt häst Kajsa om du vill komma vidare" Jag är oerhört enveten, bytte inte häst utan letade efter någon som kunde hjälpa oss. Den som väckte nytt hopp om GP och hade svaren på mina frågor var Richard White. Putte och jag red två individuella SM och tre Lag-SM. Fantastiskt duktig häst som senare fortsatte som läromästare till en YR i ett annat land.

Pokus, honom hittade jag i en hagen hos en känd skånsk hästhandlare av den gamla sorten. Jag var ute efter en unghäst och vi gick ut i handlarens hage för att kolla vad som fanns. Pokus, då tre år lämnade flocken och kom fram till oss för att hälsa. Ni förstår hur det gick.. Pokus var också en ganska liten häst, så liten att jag sålde honom p g a det när han var fyra år. Han flyttade inte så långt, inte alls faktiskt för jag sålde honom till min stallägare och fortsatte rida och utbilda. Bra samarbete! Pokus var exteriört ingen succé, lite sänkt i ryggen och hade inte nån särskilt bra galopp. Med Richards hjälp startade vi GP och senare blev han läromästare till en av mina ponnyelever. Tillsammans tävlade de upp till Int I.

Crossby, en hoppavlad häst med rolig stam. Pappa var franske hopphäst och mamma var en irländsk fullblodsgaloppör. Crossby blev den hästen som prövat mig mest av alla jag någonsin jobbat med och den jag tror  jag älskat mest.När han var fyra år och visades på kvalitetstävlan tyckte gångartsdomaren att han skulle till veterinären för han hade ett oregelbundet rörelsemönster i trav. Han var inte halt... Han vann en gren den dagen, han hade grövsta skenbensomfånget. Jag ägde aldrig Crossby, han hamnade hos mig av en slump när han var sex år. Det tog ett år att lära honom att byta galopp åt vänster och två år åt höger. Där någonstans tvivlade även den nu rätt så prövade Richard W. "Maybe there is another things for him to do in life..."  Svår B:1 hann vi med, Crossby blev helt suverän på att byta i varje och utvecklade en fin passage

Jag fick denna underbara artikel från en vän i morse, "How To Make A Grand Prix Horse".

Läs den, behåll hoppet och rid väl!

taggar


liknande webbartiklar


Läst 42344 ggr





Fler inlägg

SEP
06

Ombytta roller

Fredagar är roliga dagar på Kastanjegården ute på Onsalalandet. Vi kör ombytta roller, hopphästarna trimmar dressyr och dressyrhästarna hoppar. Unghästutbildning när den är som bäst, hopp- och dressyrtränare i bästa samarbete.

Idag hade vi två femåriga dressyrhästar och tre hopphästar, en fyraåring och två som är fem.Två av hopphästarna är bröder, men olika som natt och dag. 

Vi är oftast mycket fler människor än hästar. På läktaren finns fika och trivseln är god. Idag kom fyra nyfikna unga killar från skolan intill och frågade om de fick titta på träningen. De ville nog egentligen bara klappa på hästarna och några av dem vågade när de fick.

Hästar förenar, långt över gränser.

Det är roligt att se hur en 100%-gt dressyrstammad häst tar sig an hoppningen. Första gången funkade ingenting. Den unga damen hoppade rakt upp och ner över mark-bommarna med raka ben. Vi fick några riktigt goda skratt!

Idag, gång tre hoppade hon lugnt och fint i både trav och galopp, flera hinder efter varandra. Med böjda ben... Amazing är en klok häst med god arbetsvilja.

Min favorit, den fyraåriga hopphästen Luccarelli, är en riktig stjärna. Känslig och med en räv bakom örat försöker han samla ihop sin stora galopp och hålla balansen i traven. Det är svårt att vara fyra år ibland! 

Alla hästar som är med i vårt "utbytesprogram" har en god utvecklingskurva. Alla är inte med varje gång men tillräckligt ofta så vi ser hur de utvecklas i sina ombytta roller. Vi människor har roligt, vi hinner avhandla mycket under de där morgontimmarna i ridhuset!

Vi har så roligt att det har spridit sig. Jag fick ett samtal från en av hopptränaren Ulrikas kollegor, hon ville också starta nåt liknande hemma i sin verksamhet. Så förhoppningsvis får vi till det och jag kommer att bege mig till Småland för att sätta hopphästar där i lite mer dressyrarbete.

Samarbete är ett magiskt sätt att utveckla både sig själv och hästarna. Om ni inte redan håller på så pröva! Det är bara att leta reda på en likasinnad i en annan disciplin, sen får man jobba fram ett koncept som funkar. Vi har hållit på några år nu och det blir bara roligare. 

Vem vet, rätt som det är kanske någon av hästarna kommer ut på "fel" tävlingsarena!

Jag tackar mina elever, hästar och min(enbenta?) kollega för en alltid lika trevlig fredag i ridhuset!

                                    Hej hopp / Kajsa


Läst 6639 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
29

Jag firar!

Det där med att fylla år kan vara olika roligt. Idag har jag haft en rolig födelsedag och har blivit alldeles lagom uppvaktad i verkliga världen. I den andra världen,nätvärlden, har gratulationerna fullkomligt rasat in och det värmer. Tänk så många människor jag lärt känna under mina 27 år! (Eller var det 59?)

Jag är ingen kalas-människa men idag firar jag något stort och värdefullt, jag firar 50 år på hästryggen. De absolut 50 bästa åren i mitt liv. När jag fyllde nio år fick jag lov att börja på ridskolan och sen har det gått av bara farten. 

Tänk så många hästar jag haft ynnesten att få träffa och hur många fler människor! Jag känner människor i hela Sverige och delar av Europa som jag träffat genom hästarna. 

Tidigt i morse, när dagens första häst galopperade runt på banan i fin form funderade jag på hur många människor jag lärt att rida under alla dessa åren. Jag tänkte också att det är fortfarande lika roligt att se när ett ekipage hittar rätt i ridningens svåra konst.

Från ängslig ridskoleunge till Grand Prix-ryttare, vem kunde ana det den där lördagsmorgonen för 50 år sen? Jo, jag vet en som anade. En som var min största supporter i karriären och stod bakom mig när jag valde att ha hästarna som yrke. Min pappa ...

Jag blev ryttare, ridlärare, tränare och har varit lycklig för det i alla år. Tack pappsen!

Med detta inlägget vill jag tacka ALLA som tagit sig tid att gratulera mig idag. Många träffar jag sällan och några ser jag ofta. Jag hoppas innerligt att vi kommer fortsätta att ses, på ena eller andra viset. 

Jag fortsätter som innan, vill ni mig något står jag säkert på en ridbana nära DIG, förr eller senare. Stort tack alla, ni har förgyllt min dag!

                                 Hej hopp!  /Kajsa


Läst 14171 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
21

Den som är utan synd må kasta den första stenen

EM i Rotterdam och de bästa dressyrhästarna i Europa-eliten visas upp. Igår under den andra halvan av lagtävlingen var de bästa hästarna kvar till sist. De bästa ekipagen ska jag säga, ingen vinner medalj i ridsport om de inte har med sig sin häst.

De bästa ryttarna vinner inte alltid de första priserna, men de är likväl de skickligaste och oftast världsbäst på att träna, tävla och ta hand om sina tävlingshästar. De återkommer mästerskap efter mästerskap med gamla hästar de förvaltar väl eller nya de lotsat fram.

Diskvalificeringen av Charlotte Dujardin och hennes Mount St John Freestyle efter avslutat ritt igår, damp ner som en bomb. Hästen hade en liten skada orsakad av sporren, i skinnet i vänster sida. Detta upptäcktes vid veterinärkontrollen efter avslutad ritt. 

Nolltoleransen mot skador/blodspår på tävlingshästar är något jag välkomnade när FEI kom med regeln för några år sen. Hästarnas välfärd är alltid det viktigaste, vi har ett stort ansvar och behöver tänka på hur vi hanterar hästarna i alla situationer.

Att uppsåtligt eller i affekt skada sin häst är i min värld oförlåtligt. Det finns hästar som far illa när okunnighet eller jagande efter framgång kommer före god ridning och hästhållning. Det gäller elit såväl som nationell, regional och lokal nivå på tävlande.

Det som hände Charlotte igår var ett olycksfall i arbetet, otur eller vad man nu har för ord. Det vågar jag sätta min heder som människa och tränare på. Alla, vågar jag påstå, har otur ibland. Jag minns fortfarande hur det lät när jag råkade stänga dörren med min lilla dotters fingrar emellan. Någon som skulle kalla mig barnmisshandlare?

Med tillfredsställelse tycker jag att tonen i media varit till största delen nyanserad. Det tyder på att det goda omdömet är förhärskande. Kasta ingen sten, tyck vad du vill men det förändrar inget.

Med 50 års hästliv och ridande varav 40 år som yrkesarbetande är jag väldigt svårimponerad och ytterligt kritisk när jag studerar hur människor hanterar hästar. Det finns ett fåtal ryttare/tränare jag beundrar. Jag ser och framför allt hör mycket som händer utanför allmänhetens och mediers bevakning. (Jag har till och med frågat en vän med privat insikt i vad som händer på Hesters yard, om allt verkligen är så bra som det verkar. Ja, utan tvivel var svaret på det.)

Jag hoppas att åskådare, professionella tyckare och andra har den goda smaken att hålla en sansad nivå på det som eventuellt måste uttryckas om saken. Fyra ryttare eliminerades under två dagar, varav tre under deras pågående ritt. En för blod i hästens mun och två för hälta. Så sist Charlotte som hade ett sporrmärke i hästens sida vilket upptäckes efter avslutad ritt.

Med det kan vi säga att kontrollen är så gott som vattentät, vi behöver idag inte oroa oss för att hästar får fortsätta tävla om de inte är ok. 

Jag såg Charlottes ritt igår och slogs som vanligt av hur skickligt hon tar med sig den känsliga och fortfarande orutinerade Freestyle runt i programmet. Det tyckte även de sju domarna för de gav höga poäng.

 Hon har fått sitt straff och accepterade direkt, utan invändning och är säkert förkrossad. Det brittiska laget blev av med sin medalj och själen hos Charlotte är i gungning, hon är en genuin hästälskare. Hästen lider inte idag, det är det viktigaste.

Att en häst får ett skavsår av utrustning är nog det vanligaste förekommande och det kan hända oss alla. Vi är människor och gör misstag eller drabbas av olyckliga tillfälligheter. Tänk på det innan eventuell lust att yttra negativa omdömen kommer fram.

Med dessa ord har jag sagt mitt i frågan. Jag tar fortsatt av mig hatten för Charlotte, hennes ridskicklighet och hästhållning.

                                          Vänlighet varar ...      /Kajsa


Läst 35123 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv