Kajsa Boström - Vad behöver en ryttare kunna?
NOV
05

Vad behöver en ryttare kunna?

Det forskas en del i hästvärlden nu. Har precis läst om att det ska mätas damm- och fukthalt i Strömsholms smarta ridhus för att få reda på om det kan vara hälsovådlig miljö för oss som vistas på sådana platser. En annan artikel handlade om att jordbruksverket skulle forska eller utreda om de ska förbjuda spiltor i våra stall. 

På veterinärklinikerna finns idag helt otroliga mätutrustningar för att hjälpa veterinärerna att utreda t ex hältor. Det forskas överallt, på stallmiljöer, hagvistelser, hästarnas utrustning och foder. Hästägare analyserar sitt hö och räknar sedan vetenskapligt ut hur mycket hästen behöver äta per dag.

Men vad kan ryttarna egentligen om ridningen och det runt omkring, det kan man fundera på.

Sadlar till exempel, vad vet ryttarna om dem? Jag frågade en ryttare som fått sin sadel justerad om vad den hade för stoppning och exakt vad som hade ändrats. Det visade sig att ryttaren inte hade någon koll på det. "Jag har ingen aning, jag rider ju bara..." Intressant svar tycker jag som gärna vill veta.

Jag träffade på en ryttare som red sin häst på ett bett jag aldrig sett innan. Jag är alltid nyfiken så jag frågade ryttaren hur det inverkade, för det kunde jag vid en hastig inspektion inte räkna ut. "Jag vet inte exakt, men jag såg xxxxx (internationell stjärnryttare) sitta och trimma med ett sånt och tänkte att det är nog bra." 

Jag hade en tämligen rutinerad ryttare som helt gick bet när den skulle förklara för mig hur hästen gör när den ändrar tempo i galoppen. Klassikern, att fråga om vad en halvhalt är kan ge lika många olika svar som antalet tillfrågade. Ord som genomsläpplighet och egenbalans är populära men väldigt många ryttare har svårt att exakt redogöra för vad orden innebär för hästen.

För något år sen var jag på en anläggning och hade kurs för ett gäng ponnyryttare. Nästan ingen av dem kunde de vanligaste vägarna på ridbanan eller reglerna för hur man rider när man är flera på banan. Det gjorde att det var ett konstant kaos när de var fler än två ryttare igång. Anledningen till att de inte kunde var att de aldrig ridit på ridskola, sa de. 

Allt detta är i sig inget konstigt, vi har många svåra ord och begrepp inom ridningen. Det kan t ex vara svårt att veta hur man vänder igenom volten eller rider en serpentin korrekt. Att göra en övergång från mellantrav till samlad trav med bibehållen takt, eftergift och balans kan vara oerhört svårt.  Att säga att jag vill ha mer tryck i bakkärran på hästen är enkelt, frågan är sen: Hur gör jag exakt för att få till allt detta?

Tillbaka till min fråga, hur mycket tycker jag egentligen att jag måste kunna teoretiskt för att bli en bra ryttare? Behöver jag kunna alla svåra ord, behöver jag kunna hästens exteriör och rörelselära i dess helhet. Behöver jag veta hur lite ett bett egentligen har med hästens prestation att göra och behöver jag veta exakt hur sadeln är uppbyggd? Behöver jag veta reglerna för hur man rider när det är många på banan och behöver jag veta skillnaden på takt och tempo?

Frågar du mig är svaret entydigt JA! Det finns oändligt mycket nyttigt att lära och som tur är du har hela livet på dig. Misströsta inte, hästen kommer att älska dig mer ju mer du lär dig.
 

                                  Hej hopp!  /Kajsa
 

taggar


liknande webbartiklar


Läst 87890 ggr





Fler inlägg

JAN
28

Ridsporten framtid?

Det talas mycket om våra hästar i sporten och sportens utveckling för att möta framtiden. För att möta framtiden väl förberedda behöver vi ryttare, många ryttare. För att skapa en elit, en spets behövs en bred grund. Vi har drygt en halv miljon ryttare i Sverige, varav ca 25 000 är licensierade tävlingsryttare. Landslagen i de olika grenarna består av kanske 75 ryttare? (Siffrorna är inte uppdaterade per idag.) 

Det behövs alltså många hästälskande nybörjare för att sporten ska leva vidare. Nu bortser jag från det ekonomiska perspektivet på att ta sig till sportens topp. Där behövs idag ohemult mycket pengar, det är inget någon med normal ekonomi kan klara själv.

Vi behöver alltså många små hästälskande ryttarfrö. Jag har av en slump kommit i kontakt med en rikligt blommande ryttarplantskola. Där växer tre unga entusiaster, lagom vattnade och ansade av en hästälskande och ridande mamma Heléna. Vi träffades när en vän till mig köpte hennes häst 2011.

Då fanns Ida, sen kom Hilda och Vira i tämligen rask takt. Antalet ponnyer och hästar växer i takt med barnaskaran. Ida började rida tidigt och var redan etablerad tävlingsryttare. 

Sen kom Hilda, som var anledningen till att vi fick köpa Helénas häst och sist Vira. Hästtokiga tjejer sen födseln. Jag har följt dessa tjejerna och deras ridkarriärer via Facebook och haft många goda skratt. De har ibland förgyllt hela min dag, jag har ett favoritklipp. Hilda tar Idas "stövler" (de pratar härlig värlmländska) och vinglar runt i huset. Stövelskaften når till rumpan på henne. 

Det har naturligtvis inte alltid alltid varit en dans på rosor, drömmar har grusats och tålamod har satts på prov. Inte minst har modet ibland svikit de yngsta damerna. Precis som det är när man gärna vill lära sig rida, det går upp och ner.

Det kan nog vara prövande att vara storasyster, men idol är enkelt. Ridlärare blir man på köpet. Det enklare att ha någon att härma när det ska läras in, Hilda och Vira har tur men det är tufft att vara stalltjejer.

En tjock och dammig ponny kan användas till annat än ridning. De fyller alltid en uppgift om man är en liten tjej med fantasi.

Vira fyller snart sju och har kämpat med att våga galoppera. Igår kom det ett klipp där hon "hoppar" med sin nya ponny. Ren och skär lycka, det är så härligt att se. 

Det är lätt att glömma att ridning är berikande för alla som kan hålla på. Det får inte glömmas bort bland allt prat om prestationer, elitsatsningar och lönsamhet. En liten, glad unge på en alldeles vanlig ponny kan vara framtidens stjärna. Det kan också vara bilden av lycka eller succé mitt i vardagen.                       
Hej hopp // Kajsa

 


Läst 2906 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
20

En bortglömd VM-medalj!

Att tänka utanför lådan, det är något jag försöker hålla i minnet. Jag jobbar med hästar, inte med dressyr-, hopp- eller andra grenspecifika individer. Ibland händer det att det dyker upp hästar av en ras som tränats för något jag inte kan och då är det knivigt. Jag har till exempel en häst som tränats för någon form att tjurfäktning. Den är ibland svår att förstå sig på, uppenbarligen gick tjurträningen inte bra, för nu bor den i Sverige.

Fjordhästen är ingen favorit hos mig. Andra gången jag red på ridskolan som nioåring blev jag tilldelad "Åman", ridskolans fjording. Det var en tråkig upplevelse, jag fick inte honom att gå åt rätt håll och dessutom trampade han mig på foten. Det satte spår i ett barnasinne.

En dag dök det upp en energisk ryttare som tagit med sin fjording då den ordinarie dressyrhästen blivit sjuk. Det var trögt i starten men efterhand blev jag ganska förtjust i Comtesse (eller Lusen) och hon vann SM i dressyr och blev uttagen och startade EM för fjordhästar. En ny och nyttig erfarenhet för mig i tränarjobbet.

Jag har förutom mina vanliga dressyrhästar jobbat med trav-/montéhästar, galopphästar, fälttävlanshästar och hopphästar. Det har även dykt upp någon körhäst vid något tillfälle, fast utan vagn. Igår blev jag också påmind om att jag vid en period jobbade regelbundet med några islandshästryttare. Det har jag faktiskt nästan glömt.

Det är alltid trevligt att få positiv respons i jobbet och igår läste jag följande på fb:

"För att vinna NM-guld och året efter VM-guld i fyrgång V1 krävs hjälp av skickliga tränare. Jag har haft enormt duktiga tränare vid min sida under min karriär (som varade mellan 1983 - 1996)  Tack til er alla🤗😎 NM-guldet och VM-bronset hade inte varit mina utan Einar Öder Magnusson❤️, Kajsa Boström och Marlise Grimm, Sokrates frá Gunnarsholt ❤️och mig själv"

Detta skrev IA Lindholm, idag i huvudsak verksam som tränare, då hon var en av de som tränade regelbundet för mig med sina islandshästar. 

Här gratuleras IA av sin mamma efter VM-guldet var i hamn.

                                                                     Foto: Björn Jerdborg

Jag kan ingenting om islandshästridning. Inget om hur de tränas i pass och tölt och jag kan heller ingenting om hur bedömningen går till på deras tävlingar.

Men jag är bra på att lära hästar att trava det bästa de kan och det räckte tydligen till för att IA och Sokrates skulle vinna sina medaljer. 

                           IA några år senare.    Foto: Denni Bergmann Hauksson

När jag i på kvällen igår funderade över detta bortglömda medaljregn kom jag på en annan sak. Jag har varit i Stockholm och haft kurs för en hel hög med ryttare på islandshästar. Var minns jag inte riktigt ,men intressant var det.

Varför jag glömt var, kan bero på att jag var något förvirrad vid tidpunkten och det är en historia i sig. Kursen skulle gå av stapeln då jag var i Stockholm av annan anledning, vi landade på Arlanda efter en semester på andra sidan jordklotet. Kursens planerade 2 dagar förkortades till1 för flyget blev 24 timmar försenat. Varför?

Jo, vi hade mellanlandat på en liten militärflygplats i Kanada för att tanka och bunkra mat. Han som körde lasttrucken var nog sömnig för han körde rätt in i flygplansvingen och där blev vi stående. Något "vingklippta"fick vi vänta på ersättningsplan i ett insnöat och kallt litet samhälle. I sommarkläder...

Men, en dag försenad stod jag på en bana någonstans i Stockholm och undervisade islandshästryttare. Jag har ett spännande liv emellanåt!

                                        Hej hopp    //Kajsa

                                 

 


Läst 11098 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
02

Har vi koll?

Det finns fördelar att ha bott länge i samma "by".

Vi känner igen varandra och de flesta hälsar artigt när vi är ute och rör på oss. Innevånarna i min "by" är av ett hurtigt slag,vi är ute och går mest hela tiden. Fjärås är också för andra människor ett populärt strövområde, jag bor vid ett naturreservat.

För den som inte känner till eller sett Fjärås Bräcka skulle jag föreslå en utflykt. Det är en istidslämning, en rullstensås. Naturen är så vacker att jag fortfarande efter alla år blir betagen.

Det finns mindre fördelaktiga saker också. Som att bli igenkänd i fel situation.

Idag var jag som vanligt ute och stretade på i blåsten på Bräckan och träffade på andra lokala friskusar.

Mitt på vägen som går uppe längs åsen (vid en hög med hästgödsel) blev jag stoppad av en äldre herre med fru som jag vagt kände igen. Mycket vänligt sa mannen:

"Du som jobbar med hästar och är en offentlig person i din sport, jag har läst om dig i tidningen, kan du svara mig på en sak. Varför har ni hästmänniskor inte koll på att det är ridning förbjuden i naturreservatet?"

Läst i tidningen, tänkte jag. Aha, han läste Göteborgs-Posten förra julen, då fanns en artikel om mig. Han har koll... Vi bor i samma by, nästan bott grannar tror jag.Tur att jag inte sitter på en häst.  Här gäller att slå på charmen.

" - Öh... (Jag behövde tänka). Jo, jag jobbar med hästar och ridning, alldeles rätt, sa jag och log medan hjärnan gick för högtryck. Vad gäller för regler i ett naturreservat? Inte så mycket koll där. Säg nåt vettigt Kajsa!

Jag fortsatte: "Tänker ni på gödseln på vägen? Jag tror att hästen är att betrakta som ett fordon i trafiken, då får vi rida på vägen." (Yes tänkte jag, där fick jag till det!)

- Nja, sa mannen. Vi tänker mest på att hästarna trampar sönder stigar och i markerna runt omkring här i reservatet. Särskilt nu när det är så blött. Det är ridning förbjuden!

Det något kyliga och blåsiga samtalet slutade med att jag sa, något skamset att jag inte hade riktig koll. Mannen var vänlig om än upprörd, eller mer irriterad. Han ville få till en ändring.

Jag gick hem och Googlade, först på "offentlig person" och sen på Naturreservat. Fyllde på med Allemansrätten, vad som gäller vid ridning i skog och mark.

Nu vet jag att det förutom på vägarna inte är ridning tillåten i Fjärås Bräcka Naturreservat. Inga stigar eller annan mark är tillåten att rida eller köra häst på. Detsamma gäller alla motorfordon och även cyklar. Här finns att läsa: Naturreservatet, särskilda föreskrifter

Vad det gäller ridning i övrig natur: Allemansrätten, det här gäller ridning

Vi vill att människor ska ta hänsyn till oss och våra hästar, till exempel när hästarna rids i trafiken. Just i dagarna har det höjt många upprörda röster för att skjutande av fyrverkeri ska förbjudas, bland annat för att värna våra hästar.

Det finns ute i samhället kritiska röster mot hästar i allmänhet och ridning i synnerhet. Det gäller att visa att vi samarbetar och tar ansvar för vår sport. Kan vara bra att tänka på vid nästa tur ut i naturen. Det positiva med att jag mötte mannen är att nu vet jag. Kunskap är alltid bra.

                                 Rid i frid!  //Kajsa
 


Läst 38561 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv