Kajsa Boström - Var sitter balansen?
MAJ
18

Var sitter balansen?

Nu har jag skaffat mig något stort att fundera på: Har hästen, som vi människor, balanssinnet i örat? Fast nu har jag läst på och tror mig förstå förmågan att hålla balansen för oss är ett samspel mellan fyra olika sinnen.

Equilibrioception, en genialisk uppfinning inne i örat.

Synen

Proprioception, något som är kopplat till musklerna

Känsel.

Balanssinnet kan förbättras med träning eller avta med brist på träning. Vi människor kan öva balansen sittande, stående eller gående.

En häst föds med mycket bättre balans än vi, den kan stå upp efter någon timme. Sen kan den dia, springa och äta från marken tämligen snabbt utan att ramla omkull. Behöver den sen träna sin balans?

Nu undrar jag i så fall, varför skulle hästen vara tvungen att springa fort när den rids, för att "hitta sin balans"?

"Rid mera framåt så *den* hittar sin balans", detta är ett vanligt uttryck."Sätt tillbaka för att hitta bättre balans" är ett annat uttryck och det bygger följdaktligen på en annan teori.

I min värld borde det vara oändligt mycket lättare för ridhästen att hitta egenbalans om farten, dvs steglängden, hålls kortare. Hög tempo är långa steg, vem kan hitta balansen då?

Hästen håller när den rids balansen med hals och huvud har jag fått lära mig. Någon säger att den håller balansen med svansen.

Kan det vara så att ingen vet, på riktigt hur det förhåller sig? Att vi griper teorier rakt ur luften?

Det finns ett ordspråk, att man ska lära sig gå innan man kan springa,  det väljer jag att tro på även för hästen när den ska ridas.

Den här hästen har 100 % koll. "Hot Chocolate" f.-14 e.Floricello

taggar


liknande webbartiklar


Läst 37256 ggr





Fler inlägg

JUN
20

Tro på det du gör!

"Ingenting är omöjligt" eller "Allt är möjligt" är två sätt att uttrycka samma sak.

Hästar, precis som människor, kan överraska med en utveckling som inget trott vara möjlig. Jag har haft förmånen att jobba med många, av båda sorter, som förvånat mig såväl som omvärlden. Eftersom jag försöker lära av erfarenheten säger jag väldigt sällan idag att "hästen räcker inte till, byt ut den."

Ibland kan jag önska att en begåvad, hårt arbetande ryttare hade en "bättre" häst, men om vi alltid gör det bästa av det som finns kommer vi alltid längre än vi trodde från början.

Jag har haft tre svårklasshästar varav två startade GP och en startade Svår B:1 som högsta klass. Alla tre utbildade jag från start och ingen av dem var tänkta som GP-hästar. Men med en envis ryttare och en hängiven, skicklig och vidsynt tränare kan Grand Prix bli verklighet även med hästar som "inte räcker till".

Harley Davie  "Putte", en häst som föddes av en mamma som inte ville veta av honom. Han fick en nordsvensk amma och växte upp till en trevlig häst som var 1.63, kanske 64 cm hög. Tre ordinära gångarter, kort hals och ett stort hjärta av guld. Vi tävlade upp till Int I och sen var vår framtid slut sa de tränare jag red för. "Byt häst Kajsa om du vill komma vidare" Jag är oerhört enveten, bytte inte häst utan letade efter någon som kunde hjälpa oss. Den som väckte nytt hopp om GP och hade svaren på mina frågor var Richard White. Putte och jag red två individuella SM och tre Lag-SM. Fantastiskt duktig häst som senare fortsatte som läromästare till en YR i ett annat land.

Pokus, honom hittade jag i en hagen hos en känd skånsk hästhandlare av den gamla sorten. Jag var ute efter en unghäst och vi gick ut i handlarens hage för att kolla vad som fanns. Pokus, då tre år lämnade flocken och kom fram till oss för att hälsa. Ni förstår hur det gick.. Pokus var också en ganska liten häst, så liten att jag sålde honom p g a det när han var fyra år. Han flyttade inte så långt, inte alls faktiskt för jag sålde honom till min stallägare och fortsatte rida och utbilda. Bra samarbete! Pokus var exteriört ingen succé, lite sänkt i ryggen och hade inte nån särskilt bra galopp. Med Richards hjälp startade vi GP och senare blev han läromästare till en av mina ponnyelever. Tillsammans tävlade de upp till Int I.

Crossby, en hoppavlad häst med rolig stam. Pappa var franske hopphäst och mamma var en irländsk fullblodsgaloppör. Crossby blev den hästen som prövat mig mest av alla jag någonsin jobbat med och den jag tror  jag älskat mest.När han var fyra år och visades på kvalitetstävlan tyckte gångartsdomaren att han skulle till veterinären för han hade ett oregelbundet rörelsemönster i trav. Han var inte halt... Han vann en gren den dagen, han hade grövsta skenbensomfånget. Jag ägde aldrig Crossby, han hamnade hos mig av en slump när han var sex år. Det tog ett år att lära honom att byta galopp åt vänster och två år åt höger. Där någonstans tvivlade även den nu rätt så prövade Richard W. "Maybe there is another things for him to do in life..."  Svår B:1 hann vi med, Crossby blev helt suverän på att byta i varje och utvecklade en fin passage

Jag fick denna underbara artikel från en vän i morse, "How To Make A Grand Prix Horse".

Läs den, behåll hoppet och rid väl!


Läst 11151 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
16

Och var är killarna?

Läste en krönika av Lisbeth Panke-Airosto för ett tag sen. Hon oroade sig över B-ponnyernas frånvaro eller rent av försvinnande från tävlingsarenorna. Jag håller med, de små kämparna har sin plats och kan ge kan ge ryttarna en fin start på tävlingskarriären.

Om någon mot förmodan inte känner till Lisbeth Panke kan jag berätta att hon bl a, eller främst, är känd för sina fantastiska böcker om Britta och Silver. Jag tror inte det finns en hästunge i min generation som inte drömt om att bygga en ponnybox i trädgården. Jag kunde böckerna utantill och har även läst dem för min dotter när hon var liten. God fostran!

Som dressyrtränare har jag haft flera fina B-ponnyer i träning. Den förste var Janus II, ett brunt gotlandsruss med ett riktigt russtemperament. Det är lite vildhäst kvar i själen på dem, egensinniga och starka... Janus och jag hann med tre ryttare innan våra vägar skiljdes. Tarzan var nästa B-ponny och sist kom "Boyen", riden av systrarna Linda och Louise "Ludde" Paulsson. Samtliga ryttare på dessa små ponnysar fortsatte tävla på C- och/eller D-ponny. Flera av dem fortsatte senare även att tävla på stora hästar. Det blev många SM för oss och ännu fler timmar på framridning för B-ponnyer.

Så visst förstår jag Lisbeths oro, den är befogad och jag vet inte hur många B-ponnyer som deltar på årets ponny-SM i dressyr.

Men en annan liten, tynande närvaro på dressyrbanorna på årets ponny-SM är mer oroande och det är den nästan totala avsaknaden killar. Av 141 ryttare, reservation för felräkning, är det 2 killar... Hallå dressyrponnyvärlden, var är killarna?

Tja, detta är inget nytt. Så länge jag jobbat som tränare har killarna varit nästan osynliga på dressyrtävlingarna för ponny. Fast det har funnits en och annan, jag minns särskilt en. Han var lite tyst och tillbakadragen och hade en väldigt fin grå ponny som jag glömt vad den hette.

Jag rotade i gömmorna och hittade en rolig bild från ett ponny- EM någonstans i Europa på 90-talet. Då var den unge mannen med och han är sig ganska lik idag tycker jag.

Jag minns inte vad de två andra tjejerna hette men längst till höger i bild är det "Ludde" Paulsson på Dreaming Boy.

Visst känns han igen tvåan från vänster, Kristian v Krusenstierna!


Läst 24573 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
11

Jag är upprörd, eller på med dumstruten.

Jag brukar säga att om man som ryttare en enda sekund under sin karriär tänker att: "Jag är starkare än hästen!" då är man dum på riktigt. På med dumstruten tills den befängda tanken försvinner ur huvudet och försök sen göra om och gör rätt.

Om man söker efter hjälp med en häst man inte klarar av att hantera och får rådet att försöka rå på den med muskelkraft, då är det inte ryttaren utan den som ger rådet som är dumskallen. Då blir dessutom den stackars ryttaren ofta både förtvivlad och uppgiven och hästen blir den som får lida värst. 

Du behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut att en häst är starkare än en människa. Intellektuellt står vi oändligt högt över dem och förslagsvis är det väl den "styrkan" vi ska använda för att utbilda dem till att bli positiva, trygga, ridbara och presterande individer.

Jag pratar om gramantyglar, rakkniven i handen på apan. (Liknelsen med rakkniven och apan är inte min, den myntade Kapten Karl-Åke Hultberg tror jag)

Gramantygeln är den uppfinningen i hästens utrustning som jag tycker allra sämst om, bland hjälptyglar alltså. Det finns konstiga bett, nosgrimmor och andra mojänger som jag tycker lika illa om...

Jag träffade häromdagen en förtvivlad ryttare med en fullständigt förvirrad häst. Hästen var 5 år, stor och välväxt och den hade överhuvudtaget inte fattat det där med ridning och ryttarens hjälper. Den startade att springa när ryttaren försökte ta sig upp i sadeln och sen ökade den, det fanns mycket liten möjlighet att påverka farten och riktning om den inte styrdes rakt in i väggen.

Hästen hade sår i mungiporna, ryttaren var gråtfärdig och hade värk i armar och axlar. Fullständigt kaos alltså.

Det var i detta läget hon hade fått instruktionen (ordern) att använda gramantygel för att kunna få någon ordning på hästen. För den skulle kunna komma igenom övningarna på hoppträningen...

Det är långtifrån självklart att lyckas med att rida in och utbilda unghästar. Det, precis som allt annat i ridsporten blir enklare att klara av i takt med att erfarenhet och kunskap ökar. Framförallt är ingen häst den andre lik och därför behöver hästens utbildning individanpassas. Grundarbetet är viktigt och ska göras noggrant.

Där har vi tränare ett stort ansvar, att se till att hästarna har den utbildning som krävs för att ryttarna ska klara de övningar vi ger dem. Anpassa övningarna efter hästarnas förmåga och inte tvinga en häst till underkastelse. För det är INTE utbildning.

Det är en stor skillnad på att utbilda hästar och att utbilda ryttare. Har båda eller den ena stora brister behöver ryttaren hjälp och utbildning, inte lära sig lösa problem genom att försöka använda fysisk kraft. Att bestraffa en häst för att den inte förstår är samma sak som de gjorde med barnen i skolan förr. De som stakade sig eller svarade fel fick pisk med linjalen över fingrarna. Vem tror att det var framgångsrikt?

Det finns olika åsikter om användandet av gramantygeln. Jag vet att många som t ex sysslar med unghästutbildning använder den till alla hästar. Här är ett exempel: "Jag rider alla hästar på graman"

För min del spelar det ingen roll hur många eller vem som använder gramanen, jag gillar den ändå inte. Jag kan framförallt inte se att en häst som inte är hanterbar men ska hoppa(?) skulle vara "hjälpt" av att man sätter på en graman.

"Det måste finnas ett system i dressyrutbildningen, oavsett om hästen senare ska bli dressyrhäst, hopphäst, terränghäst eller fritidshäst.....    Efter inridningen bör man först och främst fästa vikt vid hästens taktmässighet och lösgjordhet. Hästen bör gå i balans i de tre grundgångarterna, i lugnt tempo och med lätt stöd."   ur Ridhandboken 1, kapitlet om grundutbildning

Vid korrigeringsridning, vilket ibland är av nöden tvunget, kan en gramantygel rätt använd av en kunnig person under en begränsad tid, göra skillnad och till och med rädda livet på en ryttare. Men det är en helt annan sak och inget för den vanlige ryttaren.

Jag har jobbat med hästar och ridning i över 40 år, ridit hoppning, terränghoppning, dressyr, ridit in unghästar och jag har använt gramantygel färre gånger än jag kan räkna på händernas fingrar. Aldrig och det är helt ärlig, aldrig har den gjort någon nytta.

Nu önskar jag bara att det löser sig för den förtvivlade ryttaren med sin förvirrade häst, med gramantygeln på en krok i sadelkammaren.

 


Läst 64207 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Charlies

Husbloggare

Gothenburg Summer Tour Dag 5

Saras vardag

TREVLIG MIDSOMMAR!!!

Hippologbloggen

Tro på det du gör!

Kajsa Boström

Till Husbloggarna